I förra veckan fanns det en nyhet som i Sveriges Radios P1 var viktigare än all annat.
Viktigare än finanskrisen, viktigare än presidentvalet i USA.
Vilken var då denna nyhet som trängt bort alla andra konkurrenter om att presenteras först?
Jo, det handlade om att handläggningstiderna för Kriminalvårdens Transporttjänst hade ökat, och detta berodde på att den utlokaliserats till Arvidsjaur.
Till att börja med stämmer inte uppgiften. HELA Transporttjänsten har inte hamnat i Arvidsjaur. LEDNINGEN har i stället hamnat i Norrköping (typiskt förresten. Vid utlokaliseringar får kriskommuner oftast "golvet". Högre funktioner stannar kvar eller hamnar i större kommuner).
Vad värre är de ökade handläggningstiderna beror knappast på Arvidsjaur utan på andra faktorer, t.ex. det ökade tryck som uppstått genom att flyktingar från Irak nu ska avvisas.
Arvidsjaur skulle få kompensation för försvarets neddragningar. Vad det nu handlar om är inte mer än 8 stycken handläggare.
Vidare är det värt att notera att när staten skulle uppfylla sitt löfte till Arvidsjaur, så drabbades Göteborg, som INTE är överrepresenterat, när det gäller statliga myndigheter. Strängt taget har det inte hänt så mycket, sedan Fiskeriverket hamnade i rikets andra stad. Den gången protesterade Stockholms centralbyråkrater och trodde att "Stockholms ställning som huvudstad skulle urholkas."
Hade det inte varit möjligt att kompensera Arvidsjaur med råge genom att välja bland det överflöd av statligt verksamhet som bedrivs i kungliga huvudstaden?
I dag på morgonen var det dags igen.
Än en gång uppmärksammade de enorma problem, som drabbat utlokaliserade verksamheter. Nu handlade inslaget framför allt om Follkhälsoinstitutet och Konsumentverket - även det en kompensation för försvarsneddragningar.
Det bör tilläggas att flera nu utflyttade myndigheter aldrig skulle ha hamnat i Stockholm, om regeringar följt riksdagens upprepade beslut att nya myndigheter om möjlighet ska förläggas utanför huvudstaden.
Naturligtvis måste det uppstå övergångssvårigheter i samband med att en myndighet flyttar. Men de går över!
Tydligen fungerar Stockholms-media som sniffande knarkhunder, när det gäller att uppmärksamma problemen!
Varför inte uppmärksamma fördelarna? Eller vad som hänt om försvarsneddragningarna INTE följts av kompensation till de kommuner i glesbygder, som redan är hårt drabbade?
Eller tycker journalister i Stockholm att t.ex. inlandskommunerna i norra Sverige ska få dö?
tisdag 21 oktober 2008
måndag 29 september 2008
Vad händer med sistaminutenbiljetterna?
SJ: s VD, Jan Forsberg håller för närvarande på med att i helsidesannonser i de stora tidningarna förklara SJ: s prispolitik. Han vill få resenärerna att begripa att det inte alls är så dyrt åka tåg, som de har fått för sig. Priserna styrs helt enkelt av tillgång och efterfrågan. Därför finns det billigare biljetter, när det finns många platser kvar och ”lite dyrare” (borde det inte ha stått ”MYCKET dyrare”), när tåget nästan är fullt.
Riktigt billig är det, säger han, om man kan boka 90 dagar i förväg. (Visst, de biljetterna köps upp av proffs, som sedan kunnat sälja dem vidare med god förtjänst!) ”Därefter går priset upp lite för varje dag som avgången närmar sig beroende på hur fullt tåget börjar bli…Två dygn före avgång säljer vi våra sista biljetter på auktion.”
Jag läste VD:s annonstext med både förvåning och nedstämdhet. Framför allt undrade jag hur sistaminutenbiljetterna kunde passa in i systemet. Det har ju varit enda återstående möjligheten för pensionärer att komma över en biljett till ett rimligt pris. Men med allt dyrare priser ju närmre det är till avgångsdagen – med undantag för de lilla auktionsmöjligheten – så finns det ju inget utrymme för sistaminutenbiljetter.
När de infördes, var det ett svek mot pensionärer. De hade tidigare en egen rabatt, oberoende av hur många dagar före avgång de inhandlades. Nyordningen var strängt taget ett sätt att sälja överblivna platser – i sista minuten. De gick ej att inhandla i biljettkassan. SJ hänvisade till Internet, som då få pensionärer kände till.
Nu har också den möjligheten krympt. Jag har i tidigare blogginlägg nämnt svårigheterna att komma över en vettig sistaminutenbiljett. En gång var enda chansen att åka i en kupé avsedd för djurägare.
Jan Forsbergs inlägg kan tolkas som att SJ helt vill strypa rabatter för pensionärer.
Kanske ännu ett tecken på att Sverige är unikt i att snåla med pensionärsrabatter.
Riktigt billig är det, säger han, om man kan boka 90 dagar i förväg. (Visst, de biljetterna köps upp av proffs, som sedan kunnat sälja dem vidare med god förtjänst!) ”Därefter går priset upp lite för varje dag som avgången närmar sig beroende på hur fullt tåget börjar bli…Två dygn före avgång säljer vi våra sista biljetter på auktion.”
Jag läste VD:s annonstext med både förvåning och nedstämdhet. Framför allt undrade jag hur sistaminutenbiljetterna kunde passa in i systemet. Det har ju varit enda återstående möjligheten för pensionärer att komma över en biljett till ett rimligt pris. Men med allt dyrare priser ju närmre det är till avgångsdagen – med undantag för de lilla auktionsmöjligheten – så finns det ju inget utrymme för sistaminutenbiljetter.
När de infördes, var det ett svek mot pensionärer. De hade tidigare en egen rabatt, oberoende av hur många dagar före avgång de inhandlades. Nyordningen var strängt taget ett sätt att sälja överblivna platser – i sista minuten. De gick ej att inhandla i biljettkassan. SJ hänvisade till Internet, som då få pensionärer kände till.
Nu har också den möjligheten krympt. Jag har i tidigare blogginlägg nämnt svårigheterna att komma över en vettig sistaminutenbiljett. En gång var enda chansen att åka i en kupé avsedd för djurägare.
Jan Forsbergs inlägg kan tolkas som att SJ helt vill strypa rabatter för pensionärer.
Kanske ännu ett tecken på att Sverige är unikt i att snåla med pensionärsrabatter.
tisdag 2 september 2008
Björklund har rätt!
Som gymnasielärare i historia testade jag ibland nya elever kunskaper. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste, t.ex. om Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.
På 1990-talet kom det larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Svenska Akademin påtalade att även ”det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet” hade drabbats. En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut. Det finns skäl att hävda att pedagogers forskningsprojekt har gått ut på att i efterhand legitimera omstridda skolreformer. Det gäller t.ex. den s.k. Stockholmsundersökningen, som åberopades i samband med grundskolereformen 1962
Eftersom många av dem varit ansvariga för den förda skolpolitiken, har de vägrat att erkänna skolans allvarliga problem, men haft desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet".
Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp tillhör denna grupp av pedagoger. Båda sysslar med lärarutbildning i Karlstad, där blivande SVENSK-lärare haft så stora problem med just svenskan att de uttryckt önskemål om ”en kortkurs i stavning." Scherp inledde anfallet på Björklund i Brännpunkt 23 mars och drog sig inte ens för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad. Men det framgick redan här att Björklunds försök lägga om svensk skolpolitik blivit ett hot mot Scherp, Ekholm och andra inom pedagogskrået. De förlorar makt, inflytande – och bidrag. Ett annat exempel är den lärarutbildning som Björklund vill riva upp. Den innebar ytterligare nedskärning av den tid blivande ämneslärare skulle få ägna sig åt just sina ämnen. I stället skulle det bli utökade studier i – pedagogik.
Och just detta, att skolpolitiken hotar flumpedagogers privilegier, slår Björklund fast i sin avslutande (?) artikel på Brännpunkt 1 september. Dessutom påpekar han något som borde vara självklart även för Ekholm och Scherp:
Inom pedagogiken finns inga absoluta sanningar.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1644259.svd
Aftonbladet
På 1990-talet kom det larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Svenska Akademin påtalade att även ”det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet” hade drabbats. En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut. Det finns skäl att hävda att pedagogers forskningsprojekt har gått ut på att i efterhand legitimera omstridda skolreformer. Det gäller t.ex. den s.k. Stockholmsundersökningen, som åberopades i samband med grundskolereformen 1962
Eftersom många av dem varit ansvariga för den förda skolpolitiken, har de vägrat att erkänna skolans allvarliga problem, men haft desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet".
Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp tillhör denna grupp av pedagoger. Båda sysslar med lärarutbildning i Karlstad, där blivande SVENSK-lärare haft så stora problem med just svenskan att de uttryckt önskemål om ”en kortkurs i stavning." Scherp inledde anfallet på Björklund i Brännpunkt 23 mars och drog sig inte ens för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad. Men det framgick redan här att Björklunds försök lägga om svensk skolpolitik blivit ett hot mot Scherp, Ekholm och andra inom pedagogskrået. De förlorar makt, inflytande – och bidrag. Ett annat exempel är den lärarutbildning som Björklund vill riva upp. Den innebar ytterligare nedskärning av den tid blivande ämneslärare skulle få ägna sig åt just sina ämnen. I stället skulle det bli utökade studier i – pedagogik.
Och just detta, att skolpolitiken hotar flumpedagogers privilegier, slår Björklund fast i sin avslutande (?) artikel på Brännpunkt 1 september. Dessutom påpekar han något som borde vara självklart även för Ekholm och Scherp:
Inom pedagogiken finns inga absoluta sanningar.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1644259.svd
Aftonbladet
lördag 30 augusti 2008
Ny pedagogattack mot Björklund
Som gymnasielärare i historia testade jag ibland nya elever kunskaper. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste, t.ex. om Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.
Detta hände 1991. Samma år som Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin påpekade: "Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt."
Vid universitet och högskolor kom larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, ämnade bli lärare i - svenska! De blivande svensklärarna uttryckte önskemål om "en kortkurs i stavning."
En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut.
Det senare måste betraktas som ett värre fifflande än det som Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp nu på Brännpunkt beskyller Jan Björklund för. Båda sysslar för övrigt med lärarutbildning i just Karlstad. Scherp har tidigare på Brännpunkt kritiserat Björklund och inte ens dragit sig för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad.
De är pedagoger, och just pedagoger har haft stort inflytande på skolpolitik och skolreformer. Som delansvariga har de haft svårt medge att något gått snett men desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet."
Debatten nu handlar snarast om petitesser. Ingen förnekar att Sverige ligger i topp, när det gäller investeringar i utbildning; ingen förnekar heller att svenska elever är duktiga att uttrycka sig på engelska. Men Ekholm/Scherp vet mycket väl att för Sveriges del beror det till stor del på faktorer som ligger utanför skolan.
Men hur förklara att universiteten klagar över studenters försämrade förmåga läsa kurslitteratur på annat språk än svenska?
Och de internationella jämförelserna är otillräckliga. Det går att jämföra kunskaper i engelska och matematik men inte mycket mer. Det hade varit intressant att se en jämförelse av elevers förmåga att använda sitt modersmål. Hur hade det gått för Sverige?
Debatten borde i stället handla om konsekvenserna av de många skolreformerna. Ekholm/Scherp kan knappast förneka att skolans uppgift att förmedla kunskaper och färdigheter har nedgraderas i skolreform efter skolreform till förmån för andra mål. En utredning menade att betyg har den negativa följden att skolarbetet inriktas på att "meddela kunskaper och färdigheter."
Och vi är många med "beprövad erfarenhet" av den försämring som ägt rum av elevers kunskaper. Och den kan fortsätta. För få lärare har hunnit ut från den omvandlade lärarutbildning som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid ämneslärare skulle ägna sig åt sin ämnesutbildning skars ned ytterligare.
Till förmån för studier i pedagogik.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1639295.svd
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.
Detta hände 1991. Samma år som Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin påpekade: "Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt."
Vid universitet och högskolor kom larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, ämnade bli lärare i - svenska! De blivande svensklärarna uttryckte önskemål om "en kortkurs i stavning."
En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut.
Det senare måste betraktas som ett värre fifflande än det som Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp nu på Brännpunkt beskyller Jan Björklund för. Båda sysslar för övrigt med lärarutbildning i just Karlstad. Scherp har tidigare på Brännpunkt kritiserat Björklund och inte ens dragit sig för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad.
De är pedagoger, och just pedagoger har haft stort inflytande på skolpolitik och skolreformer. Som delansvariga har de haft svårt medge att något gått snett men desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet."
Debatten nu handlar snarast om petitesser. Ingen förnekar att Sverige ligger i topp, när det gäller investeringar i utbildning; ingen förnekar heller att svenska elever är duktiga att uttrycka sig på engelska. Men Ekholm/Scherp vet mycket väl att för Sveriges del beror det till stor del på faktorer som ligger utanför skolan.
Men hur förklara att universiteten klagar över studenters försämrade förmåga läsa kurslitteratur på annat språk än svenska?
Och de internationella jämförelserna är otillräckliga. Det går att jämföra kunskaper i engelska och matematik men inte mycket mer. Det hade varit intressant att se en jämförelse av elevers förmåga att använda sitt modersmål. Hur hade det gått för Sverige?
Debatten borde i stället handla om konsekvenserna av de många skolreformerna. Ekholm/Scherp kan knappast förneka att skolans uppgift att förmedla kunskaper och färdigheter har nedgraderas i skolreform efter skolreform till förmån för andra mål. En utredning menade att betyg har den negativa följden att skolarbetet inriktas på att "meddela kunskaper och färdigheter."
Och vi är många med "beprövad erfarenhet" av den försämring som ägt rum av elevers kunskaper. Och den kan fortsätta. För få lärare har hunnit ut från den omvandlade lärarutbildning som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid ämneslärare skulle ägna sig åt sin ämnesutbildning skars ned ytterligare.
Till förmån för studier i pedagogik.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1639295.svd
fredag 29 augusti 2008
Driver SR en kampanj mot Jan Björklund?
Först kom ett inslag i Studio Ett (av mig två gånger anmält till Granskningsnämnden), där lyssnaren ges intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
Nytt strandskydd- en glesbygdsmöjlighet?
Miljödepartementet vill skapa en ny grund för undantag från strandskyddet, landsbygdsutveckling. Det skulle alltså bli möjligt förlägga campingstugor, serveringar närmre vattnet än 100 meter. Kommunerna övertar ansvaret, men länsstyrelsen ska kunna överpröva besluten. Miljö- och friluftsorganisationer får rätt att överklaga.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
onsdag 20 augusti 2008
Invandring ett plus för många glesbygdskommuner.
Statistiska Centralbyrån har lämnat uppgifter om befolkningsutvecklingen för det första halvåret 2008. I det stora hela har den utveckling fortsatt, som pågått länge. Folkökning i och kring storstäderna i södra Sverige men minus i norr. Något oroande är att både Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har fått se sina länscentra Östersund, Umeå och Luleå backa. För många andra kommuner förbättras siffrorna genom att nettoinvandringen hamnar på plus. Ibland har minus av denna anledning vänts till plus. Det negativa utfallet för Östersund, Umeå och Luleå sammanhänger med att just deras nettoinvandring ligger under genomsnittet för riket.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
torsdag 14 augusti 2008
Om interrail och SJ
Hemma igen!
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
onsdag 30 juli 2008
Sommarstiltje
Long hot summer! Och den har skapat ett långt uppehåll i bloggandet. Det beror också på förberedelserna för ett europeiskt tågluffande. Men det senare är anledning till ett kort inlägg om SJ:s prispolitik, som är en obegriplighet.
Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.
Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”
Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.
Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!
Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.
Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”
Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.
Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!
söndag 6 juli 2008
Anmälan till Granskningsnämnden - utan resultat
I ett blogginlägg 10 juni om kampanjen mot Jan Björklund tog jag upp ett inslag i Studio Ett, vars lyssnare måste ha förletts att tro att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Jag gjorde en anmälan till Granskningsnämnden. Det gav (inte helt oväntat) inget som helst resultat. Här nedan följer det centrala i min anmälan, Granskningsnämndens svar och till sist några kommentarer från mig.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
tisdag 1 juli 2008
Kultur till alla?
Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden , de myndigheter som beviljar bidrag till kulturen. Granskningen ledde till kritik, framför allt mot Kulturrådet, där en femtedel av bidragsmottagarna delar på tre fjärdedelar av bidragen och i allmänhet redan har fått bidrag under flera år.
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar
Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.
Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.
Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”
Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna
Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.
I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar
Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.
Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.
Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”
Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna
Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.
I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”
söndag 29 juni 2008
Tragedin i Zimbabwe beror inte bara på Mugabe!
Ingen tvekan om att Robert Mugabe är en de mest vedervärdiga diktatorer världen skådat på åtskilliga år. Han har öppet uttryckt sin uppskattning av Adolf Hitler. För bara ett par dagar sedan blev hustrun till en av hans motståndare bränd levande till döds genom att gärningsmännen hällde bensin över hennes kropp.
Men den fasansfulla situation som Zimbabwes plågade befolkning idag befinner sig i beror inte bara på honom. Ett stort ansvar har även Afrikas ledare – och (tyvärr) även många i vår del av världen.
Dessutom finns det många myter om honom, t.ex. att han
från början var en god och hederlig politiker;
var en frihetskämpe, som tack vare sin popularitet segrade i ett demokratiskt val 1980;
genom första hustruns död plötsligt förändrades och blev elak.
I själva verket var redan valet 1980 ackompanjerat av fusk, hot och våld. Mugabe vann inte på grund av sin hjältegloria utan på grund av att han tillhörde den största etniska gruppen (stammen) och väljarna röstade i stor utsträckning utifrån stamtillhörighet.
En lika stor revolutionsledare var Joshua Nkomo, som framför allt Ndebele-folket röstade på, men de var inte tillräckligt många.
I dag hoppas många att krisen skall lösas genom en samlingsregering som opposition ska kunna ingå i. Så sas det också, när Mugabe släppte in Nkomo i regeringen. Men där blev han utmanövrerad, och Mugabes militär, tränad av nordkoreaner, krossade oppositionen inom Ndebelefolket. Mer än 20000 civilpersoner mördades.
Men i t.ex. Sverige rullades den röda mattan ut för Mugabe, och biståndspengarna flödade, trots att han under sitt besök i Sverige inför en häpen statsminister (Torbjörn Fäldin) deklarerade att flerpartisystem är onödigt.
1987 avskaffade Mugabe premiärministerposten och gjorde sig till president med utökade maktbefogenheter. Han valdes om tre gånger, och vid varje val växte anklagelserna om fusk och skrämseltaktik.
.
Visst behövs det jordreformer i Zimbabwe, men det är inte de fattiga som hittills har gynnats utan den politiska eliten med Mugabe i spetsen. Han har blivit en av de största jordägarna.
År 2005 gav Mugabe order om att slumbostäder i Harare för mer än 10000 fattiga stadsbor skulle rivas. Det verkliga skälet till detta brott var att de flesta stött oppositionen. Mugabe räknade med att det skulle vara lättare att kontrollera dem, när de drivits ut på landsbygden.
Enligt en FN-rapport har Mugabe genom sina aktioner åstadkommit att mer än 700000 människor förlorat sina hem eller sina försörjningsmöjligheter.
Men trots all ondska, allt vedervärdigt har Mugabe ända fram till idag, enligt alla opinionsundersökningar, varit en av Afrikas mest populära ledare.
Hur kan det vara möjligt?
En förklaring är att han hela tiden har stötts av de främsta afrikanska ledarna, och att de har kunnat se till att information om vad som verkligen händer i Zimbabwe inte når ut till respektive befolkning. De beskriver Mugabe som en sann pan-afrikan, en antiimperialist. Media i väst har levererat falska uppgifter om läget i Zimbabwe.
En legendarisk afrikansk ledare, Kenneth Kaunda framhöll 2007 att Västvärldem “säger att Robert Mugabe is a demon, that he has destroyed Zimbabwe and he must be got rid of – but this demonising is made by people who may not understand what Robert Gabriel Mugabe and his fellow freedom fighters went through.”
Sydafrikas president, Thabo Mbeki, har haft som uppdrag att försöka medla mellan Mugabe och oppositionen, ett uppdrag som blivit ett totalt misslyckande. Mbeki kan inte bara kritiseras för sin ”överdrivet försiktiga diplomati” gentemot despoten Mugabi. Han har inte ens velat stoppa leveranser av vapen från Kina till Mugabe via sydafrikanska hamnar.
Vapen som används till att mörda oskyldiga.
Och Nelson Mandela, legendarisk frihetshjälte och ikon, har av hänsyn till Mbeki inte velat kritisera Mugabe.
Hänsynen till Mbeki är alltså viktigare än hänsynen till Zimbabwes folk!
Först nu, under 90-årskalaset i London öppnade han sin mun och sa att det som händer i Zimbabwe är en tragedi.
Flera gånger har afrikanska ledares stöd till Mugabe fått både EU och FN att backa. De krävde att Mugabe skulle få vara med under EU:s stormöte med Afrika, trots att han är belagd med reseförbud till EU. Liknade krav ställdes inför en livsmedelskonferens i FAO:s regi, ett FN-organ.
Både EU och FAO vek sig.
Hur skulle reaktionen ha blivit, om en europeisk ledare lät mörda 20000 av sina motståndare?
Men den fasansfulla situation som Zimbabwes plågade befolkning idag befinner sig i beror inte bara på honom. Ett stort ansvar har även Afrikas ledare – och (tyvärr) även många i vår del av världen.
Dessutom finns det många myter om honom, t.ex. att han
från början var en god och hederlig politiker;
var en frihetskämpe, som tack vare sin popularitet segrade i ett demokratiskt val 1980;
genom första hustruns död plötsligt förändrades och blev elak.
I själva verket var redan valet 1980 ackompanjerat av fusk, hot och våld. Mugabe vann inte på grund av sin hjältegloria utan på grund av att han tillhörde den största etniska gruppen (stammen) och väljarna röstade i stor utsträckning utifrån stamtillhörighet.
En lika stor revolutionsledare var Joshua Nkomo, som framför allt Ndebele-folket röstade på, men de var inte tillräckligt många.
I dag hoppas många att krisen skall lösas genom en samlingsregering som opposition ska kunna ingå i. Så sas det också, när Mugabe släppte in Nkomo i regeringen. Men där blev han utmanövrerad, och Mugabes militär, tränad av nordkoreaner, krossade oppositionen inom Ndebelefolket. Mer än 20000 civilpersoner mördades.
Men i t.ex. Sverige rullades den röda mattan ut för Mugabe, och biståndspengarna flödade, trots att han under sitt besök i Sverige inför en häpen statsminister (Torbjörn Fäldin) deklarerade att flerpartisystem är onödigt.
1987 avskaffade Mugabe premiärministerposten och gjorde sig till president med utökade maktbefogenheter. Han valdes om tre gånger, och vid varje val växte anklagelserna om fusk och skrämseltaktik.
.
Visst behövs det jordreformer i Zimbabwe, men det är inte de fattiga som hittills har gynnats utan den politiska eliten med Mugabe i spetsen. Han har blivit en av de största jordägarna.
År 2005 gav Mugabe order om att slumbostäder i Harare för mer än 10000 fattiga stadsbor skulle rivas. Det verkliga skälet till detta brott var att de flesta stött oppositionen. Mugabe räknade med att det skulle vara lättare att kontrollera dem, när de drivits ut på landsbygden.
Enligt en FN-rapport har Mugabe genom sina aktioner åstadkommit att mer än 700000 människor förlorat sina hem eller sina försörjningsmöjligheter.
Men trots all ondska, allt vedervärdigt har Mugabe ända fram till idag, enligt alla opinionsundersökningar, varit en av Afrikas mest populära ledare.
Hur kan det vara möjligt?
En förklaring är att han hela tiden har stötts av de främsta afrikanska ledarna, och att de har kunnat se till att information om vad som verkligen händer i Zimbabwe inte når ut till respektive befolkning. De beskriver Mugabe som en sann pan-afrikan, en antiimperialist. Media i väst har levererat falska uppgifter om läget i Zimbabwe.
En legendarisk afrikansk ledare, Kenneth Kaunda framhöll 2007 att Västvärldem “säger att Robert Mugabe is a demon, that he has destroyed Zimbabwe and he must be got rid of – but this demonising is made by people who may not understand what Robert Gabriel Mugabe and his fellow freedom fighters went through.”
Sydafrikas president, Thabo Mbeki, har haft som uppdrag att försöka medla mellan Mugabe och oppositionen, ett uppdrag som blivit ett totalt misslyckande. Mbeki kan inte bara kritiseras för sin ”överdrivet försiktiga diplomati” gentemot despoten Mugabi. Han har inte ens velat stoppa leveranser av vapen från Kina till Mugabe via sydafrikanska hamnar.
Vapen som används till att mörda oskyldiga.
Och Nelson Mandela, legendarisk frihetshjälte och ikon, har av hänsyn till Mbeki inte velat kritisera Mugabe.
Hänsynen till Mbeki är alltså viktigare än hänsynen till Zimbabwes folk!
Först nu, under 90-årskalaset i London öppnade han sin mun och sa att det som händer i Zimbabwe är en tragedi.
Flera gånger har afrikanska ledares stöd till Mugabe fått både EU och FN att backa. De krävde att Mugabe skulle få vara med under EU:s stormöte med Afrika, trots att han är belagd med reseförbud till EU. Liknade krav ställdes inför en livsmedelskonferens i FAO:s regi, ett FN-organ.
Både EU och FAO vek sig.
Hur skulle reaktionen ha blivit, om en europeisk ledare lät mörda 20000 av sina motståndare?
måndag 16 juni 2008
Nu stängs lokala skattemyndigheten i Filipstad
Detta ska bli en debattartikel i en lokal tidning. Den innehåller fakta och argument, som presenterats i några tidigare logginlägg.
Varje år brottas många skattebetalare med deklarationsbekymmer. Deklarationsblanketterna (En har fått öknamnet "djävulsblanketten") och anvisningarna kan vara svåra att förstå.
Vad göra om man inte klarar av det själv?
Naturligtvis vänder sig många till sin bank. Där bildar deklaranter köer dagarna före "dead-line." I Filipstad har det också varit möjligt att gå in på skattekontoret och få utmärkt hjälp helt gratis. Men nu är det slut med det. För Filipstads skattekontor ska läggas ned. Det är en del av ett sparbeting, som staten ålagt flera myndigheter. Och tydligen anser de centrala beslutsfattarna att vi i glesbygdskommunerna klarar oss utan den service som vi tidigare fått. Vi kan ju ringa skatteverkets 0771-nummer, när vi ska deklarera!
Men en och annan kommer säkert nästa år att sakna den tid, då vi inne på kontoret i Filipstad kunde lägga fram deklarationen och tillsammans med personalen titta på vad som stod på en viss rad på en viss sida. Att göra detta per telefon blir betydligt krångligare.
Och hur fungerar det, när man ringer det där 0771-numret? En bekant berättade vad som hände, när hon ringde det i en helt annan angelägenhet. Efter att ha köat i en timma kom hon fram, ställde sin fråga - och hänvisades till en helt annan myndighet, som sedan förnekade att den hade något att göra med den frågan.
Men om nu skatteverket centralt menar att alla kundtjänster kan klaras av per telefon, varför inte lägga ned landets samtliga skattekontor utanför huvudkontoret i huvudstaden och låta alla kunder ringa till en gigantisk "Call Center"?
Kanske menar man centralt att vi ska sätta oss i bilen med våra deklarationer och åka 11-13 mil till Karlstad/Kristinehamn/Karlskoga med våra deklarationer? Men var det inte meningen att vi, med tanke på just klimatförändringarna, skulle dra ned på bilåkandet. Björn Gilberg har pekat på inkonsekvensen i politiken: Staten verkar för minskade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som den genom att stänga lokala myndigheter får dem att öka.
Och stängningen i Filipstad kommer att drabba många andra. Flyktingar, som fått uppehållstillstånd, har gått till Filipstads-kontoret för att få hjälp med att skaffa sig ett personnummer. Ibland har de med sig en tolk. Hur ska de göra nu? Klarar de att knappa sig fram på 0771-telefonen? Klarar deras mobiler att telefonköa i timmar? Kan tolken hjälpa till?
Och hur reagerar norrmän och tyskar, som kan vara ute i samma ärende som de f.d. flyktingarna. De har haft ett fritidshus i Filipstad men funderar nu på att bli permanentboende och behöver hjälp med folkbokföringen. Kan inte knappandet och väntandet i mobilen avskräcka en och annan?
En sak är säker. Det som har hänt är ytterligare ett slag mot Filipstads försök att få en vändning till stånd i befolkningsutvecklingen. Statens nedläggning av lokala myndigheter demonstrerar tydligt att det ej längre existerar en regionalpolitik värd namnet.
Varje år brottas många skattebetalare med deklarationsbekymmer. Deklarationsblanketterna (En har fått öknamnet "djävulsblanketten") och anvisningarna kan vara svåra att förstå.
Vad göra om man inte klarar av det själv?
Naturligtvis vänder sig många till sin bank. Där bildar deklaranter köer dagarna före "dead-line." I Filipstad har det också varit möjligt att gå in på skattekontoret och få utmärkt hjälp helt gratis. Men nu är det slut med det. För Filipstads skattekontor ska läggas ned. Det är en del av ett sparbeting, som staten ålagt flera myndigheter. Och tydligen anser de centrala beslutsfattarna att vi i glesbygdskommunerna klarar oss utan den service som vi tidigare fått. Vi kan ju ringa skatteverkets 0771-nummer, när vi ska deklarera!
Men en och annan kommer säkert nästa år att sakna den tid, då vi inne på kontoret i Filipstad kunde lägga fram deklarationen och tillsammans med personalen titta på vad som stod på en viss rad på en viss sida. Att göra detta per telefon blir betydligt krångligare.
Och hur fungerar det, när man ringer det där 0771-numret? En bekant berättade vad som hände, när hon ringde det i en helt annan angelägenhet. Efter att ha köat i en timma kom hon fram, ställde sin fråga - och hänvisades till en helt annan myndighet, som sedan förnekade att den hade något att göra med den frågan.
Men om nu skatteverket centralt menar att alla kundtjänster kan klaras av per telefon, varför inte lägga ned landets samtliga skattekontor utanför huvudkontoret i huvudstaden och låta alla kunder ringa till en gigantisk "Call Center"?
Kanske menar man centralt att vi ska sätta oss i bilen med våra deklarationer och åka 11-13 mil till Karlstad/Kristinehamn/Karlskoga med våra deklarationer? Men var det inte meningen att vi, med tanke på just klimatförändringarna, skulle dra ned på bilåkandet. Björn Gilberg har pekat på inkonsekvensen i politiken: Staten verkar för minskade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som den genom att stänga lokala myndigheter får dem att öka.
Och stängningen i Filipstad kommer att drabba många andra. Flyktingar, som fått uppehållstillstånd, har gått till Filipstads-kontoret för att få hjälp med att skaffa sig ett personnummer. Ibland har de med sig en tolk. Hur ska de göra nu? Klarar de att knappa sig fram på 0771-telefonen? Klarar deras mobiler att telefonköa i timmar? Kan tolken hjälpa till?
Och hur reagerar norrmän och tyskar, som kan vara ute i samma ärende som de f.d. flyktingarna. De har haft ett fritidshus i Filipstad men funderar nu på att bli permanentboende och behöver hjälp med folkbokföringen. Kan inte knappandet och väntandet i mobilen avskräcka en och annan?
En sak är säker. Det som har hänt är ytterligare ett slag mot Filipstads försök att få en vändning till stånd i befolkningsutvecklingen. Statens nedläggning av lokala myndigheter demonstrerar tydligt att det ej längre existerar en regionalpolitik värd namnet.
På andra håll i vårt avlånga land gick det att stoppa nedläggningar av flera lokala myndigheter. I Västerbotten skapades det s.k. Inlandsuppropet, som med 9500 namnunderskrifter uppvaktade regeringen 17 december 2007 och protesterade mot indragningar av skatte- och kronofogdemyndigheter, tingsrätter och Försäkringskassan. Ett tydligt resultat blev att skattekontoren i Lycksele och Haparanda fick vara kvar. Även det i Kiruna räddades. Även Lycksele Tingsrätt har räddats, så Inlandsupprorets prognos,att de flesta nedläggningshotade skulle klara sig, ser ut att stämma.
Med facit i hand är det lätt att fråga sig: Kunde inte fler län ha anslutit sig? Det kunde ha blivit en glesbygdkommunernas protest mot centralisering och obefintlig regionalpolitik.
fredag 13 juni 2008
Varför fel ta regionalpolitiska hänsyn?
Det förvånade mig, hur föga media uppmärksammade de besparingar Sveriges Television beslutade om i våras. De kommer nämligen att leda till en kraftig centralisering av administrationen. Leder inte det till svårigheter för den s.k. landsorten att hävda sig gentemot Stockholm? Dessutom koncentreras programproduktionen än mer till storstäderna. Mest illa går det för redaktionen i Norrköping, som i fortsättningen endast får göra Östnytt.
Kravet på att minst 55 % av produktionen ska ske utanför Stockholm finns dock kvar, men det kringgår Sveriges Television, t.ex. genom att räkna in ”program som producerats under överinseende av programchefer i regionerna.” Det har också blivit svårare för tittare att kontrollera var ett visst program är producerat, eftersom uppgift om detta allt oftare inte lämnas under sändningen.
Det bör understrykas att den kompetens som funnits på regionala centralorter, som producerat program, varit till nytta också för människor i glesbygden. När Sveriges Television förra gången (2003) kungjorde neddragningar, kände flera nätverk inom kulturen sin existens hotad (t.ex. i Västernorrland och Värmland)
Men sådana synpunkter avfärdar Eva Hamilton som ”regionalpolitik”, och det ska SVT inte syssla med. Det är enligt henne onödigt att ”åka från Falun till Thailand för att göra ett resereportage”, en släng åt det populära ”Packat och Klart”, ett program som producerats av Falun.
SVT:s ledning har en benägenhet att se all produktion utanför Stockholm som onödig regionalpolitik och har svårt att medge att succéer kan bero på att de gjorts av regionerna.
Nu är det försvaret som på nytt ska genomföra besparingar, och debatten är som ett eko av den om SVT:s neddragningar. Kritisera inte förslaget att Arvidsjaur ska förlora sin jägarbataljon, för då blir repliken att försvaret inte kan ta regionalpolitiska hänsyn! Och det båtar föga att peka på att verksamheten i Arvidsjaur omöjligen kan bedrivas billigare på annat håll.
Men kan inte någon ställa följande fråga: Varför är det så fel att ta regionalpolitiska hänsyn? Om Stockholm hotades av en motsvarighet till jägarbataljonens försvinnande från Arvidsjaur, måste det vara av storleken att statens samtliga myndigheter skulle lämna huvudstaden. Visst skulle det leda till krav på hänsynstagande?
I dag lägger försvarsberedningen fram sitt förslag. Det finns anledning att återkomma i denna fråga.
Kravet på att minst 55 % av produktionen ska ske utanför Stockholm finns dock kvar, men det kringgår Sveriges Television, t.ex. genom att räkna in ”program som producerats under överinseende av programchefer i regionerna.” Det har också blivit svårare för tittare att kontrollera var ett visst program är producerat, eftersom uppgift om detta allt oftare inte lämnas under sändningen.
Det bör understrykas att den kompetens som funnits på regionala centralorter, som producerat program, varit till nytta också för människor i glesbygden. När Sveriges Television förra gången (2003) kungjorde neddragningar, kände flera nätverk inom kulturen sin existens hotad (t.ex. i Västernorrland och Värmland)
Men sådana synpunkter avfärdar Eva Hamilton som ”regionalpolitik”, och det ska SVT inte syssla med. Det är enligt henne onödigt att ”åka från Falun till Thailand för att göra ett resereportage”, en släng åt det populära ”Packat och Klart”, ett program som producerats av Falun.
SVT:s ledning har en benägenhet att se all produktion utanför Stockholm som onödig regionalpolitik och har svårt att medge att succéer kan bero på att de gjorts av regionerna.
Nu är det försvaret som på nytt ska genomföra besparingar, och debatten är som ett eko av den om SVT:s neddragningar. Kritisera inte förslaget att Arvidsjaur ska förlora sin jägarbataljon, för då blir repliken att försvaret inte kan ta regionalpolitiska hänsyn! Och det båtar föga att peka på att verksamheten i Arvidsjaur omöjligen kan bedrivas billigare på annat håll.
Men kan inte någon ställa följande fråga: Varför är det så fel att ta regionalpolitiska hänsyn? Om Stockholm hotades av en motsvarighet till jägarbataljonens försvinnande från Arvidsjaur, måste det vara av storleken att statens samtliga myndigheter skulle lämna huvudstaden. Visst skulle det leda till krav på hänsynstagande?
I dag lägger försvarsberedningen fram sitt förslag. Det finns anledning att återkomma i denna fråga.
onsdag 11 juni 2008
Missade möjligheter för fjällvärlden
När Sverige blev värd för FN-mötet om Irak, valde regeringen att förlägga det till Upplands Väsby. En motivering var närheten till Arlanda. Men det blev avspärrningar, både i Upplands Väsby och i Stockholm, och på taken låg det prickskyttar. Cirka 1700 poliser var inkallade, så belastningen för polisen var stor.
Jag kunde inte låta bli att tänka på att många länder i motsvarande situation väljer att förlägga liknande möten till en känd turistort för att ge den uppmärksamhet. Deltagarna anländer naturligtvis till motsvarigheten till Arlanda men flygs sedan till mötet. Eftersom media hårdbevakar allt, kablas vackra bilder ut över världen. Det ger gratisreklam och det är just det som är meningen. Turismen blir allt viktigare som inkomstkälla för de flesta länder och för många glesbygdskommuner är den en livlina.
Hade det inte varit möjligt att förlägga FN-mötet till den svenska fjällvärlden, som väl ändå har lågsäsong den tiden på året? Staten kunde i god tid ha abonnerat en anläggning.
Hade inte det reducerat behovet av avspärrningar, prickskyttar? Och jag misstänker att det hade varit svårare för eventuella terrorister att ta sig dit utan att upptäckas.
I gengäld hade det blivit gratisreklam för svensk fjällvärld.
Men statens intresse är svalt. Det värsta exemplet är oviljan att satsa på Åre/Östersund så att vinteridrottslandet Sverige till sist kan få ett vinter-OS. Jämför med stödet till Stockholm i den från början hopplösa uppgiften att få dit ett Sommar-OS.
Jag kunde inte låta bli att tänka på att många länder i motsvarande situation väljer att förlägga liknande möten till en känd turistort för att ge den uppmärksamhet. Deltagarna anländer naturligtvis till motsvarigheten till Arlanda men flygs sedan till mötet. Eftersom media hårdbevakar allt, kablas vackra bilder ut över världen. Det ger gratisreklam och det är just det som är meningen. Turismen blir allt viktigare som inkomstkälla för de flesta länder och för många glesbygdskommuner är den en livlina.
Hade det inte varit möjligt att förlägga FN-mötet till den svenska fjällvärlden, som väl ändå har lågsäsong den tiden på året? Staten kunde i god tid ha abonnerat en anläggning.
Hade inte det reducerat behovet av avspärrningar, prickskyttar? Och jag misstänker att det hade varit svårare för eventuella terrorister att ta sig dit utan att upptäckas.
I gengäld hade det blivit gratisreklam för svensk fjällvärld.
Men statens intresse är svalt. Det värsta exemplet är oviljan att satsa på Åre/Östersund så att vinteridrottslandet Sverige till sist kan få ett vinter-OS. Jämför med stödet till Stockholm i den från början hopplösa uppgiften att få dit ett Sommar-OS.
tisdag 10 juni 2008
Kampanjen mot Jan Björklund
Jan Björklund är onekligen en politiker, som visat sig beredd gå från ord till handling. Det gjorde han redan under sin tid som skolborgarråd i Stockholm. Och som utbildningsminister har han demonstrerat att han menade allvar med sin kritik av den krav- och kunskapslösa svenska flumskolan.
Naturligtvis har Jan Björklund utsatts för kritik. Något annat vore inte att vänta, eftersom flumskolans anhängare är många, trots de katastrofala följderna av den förda skolpolitiken.
Mer anmärkningsvärd är den låga nivån på kritiken mot Björklund, där hans vedersakare gärna antyder att hans skolpolitiska program influerats av att han en gång i tiden varit major och nu är ute efter att i den svenska skolan införa militär disciplin.
Föga överraskande att pockettidningen R, utgiven av Ordfront, debatterar på den nivån. Ej heller att en universitetslektor i pedagogik som Hans-Åke Scherp gör det. (Se mitt inlägg 4 april) Just hans skrå har stort ansvar för den svenska skolans haveri, inte minst genom att slå blå dunster i ögonen på politiker. Scharp et consortes hävdar gärna att de står för ”ledande forskning” som alltid vilar på ”vetenskaplig grund” eller ”beprövad erfarenhet”(I själva verket är pedagogers erfarenheter av klassrummets verklighet tämligen begränsad)
Mer överraskande var ett inslag 8 maj i SR:s ”Studio Ett” om dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var förutom ett par av klassens elever Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Här utspann sig följande dialog:
Fråga från Studio Ett: Jan Björklund talar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång (i klass 9A)?
Igor Ardoris: Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här.
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag” med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag och våld i skolan.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt skev bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Naturligtvis har Jan Björklund utsatts för kritik. Något annat vore inte att vänta, eftersom flumskolans anhängare är många, trots de katastrofala följderna av den förda skolpolitiken.
Mer anmärkningsvärd är den låga nivån på kritiken mot Björklund, där hans vedersakare gärna antyder att hans skolpolitiska program influerats av att han en gång i tiden varit major och nu är ute efter att i den svenska skolan införa militär disciplin.
Föga överraskande att pockettidningen R, utgiven av Ordfront, debatterar på den nivån. Ej heller att en universitetslektor i pedagogik som Hans-Åke Scherp gör det. (Se mitt inlägg 4 april) Just hans skrå har stort ansvar för den svenska skolans haveri, inte minst genom att slå blå dunster i ögonen på politiker. Scharp et consortes hävdar gärna att de står för ”ledande forskning” som alltid vilar på ”vetenskaplig grund” eller ”beprövad erfarenhet”(I själva verket är pedagogers erfarenheter av klassrummets verklighet tämligen begränsad)
Mer överraskande var ett inslag 8 maj i SR:s ”Studio Ett” om dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var förutom ett par av klassens elever Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Här utspann sig följande dialog:
Fråga från Studio Ett: Jan Björklund talar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång (i klass 9A)?
Igor Ardoris: Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här.
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag” med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag och våld i skolan.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt skev bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
torsdag 22 maj 2008
Leif GW Person och glesbygdens brist på poliser
Det är inte förvånande att glesbygdskommuner allt oftare drabbas av bankrån och annan grövre kriminalitet. Gärningsmännen har naturligtvis alldeles klart för sig att närmsta polis kan befinna sig mer än 150 km från brottsplatsen. Då blir det lätt att hinna med att t.ex. råna en bank och försvinna med bytet. Så varför ge sig på banker i storstäderna, där polisen inte är så långt borta? I skrivande stunde är ett bankrån i Charlottenberg ett aktuellt exempel på denna nya tendens. Polisen har inte ens hittat den bil som rånarna använde.
Bristen på poliser i glesbygdsregioner är ett stort problem. Och det påtalar inte minst de poliser som fortfarande finns kvar i glesbygden. Men "högre upp" i polishierarkin kan det låta annorlunda. En vanlig replik från Rikspolisstyrelsen har varit att snart blir det annorlunda, eftersom så många nya poliser håller på att utbildas att glesbygdens behov kommer att tillgodoses.
Glesbygdens polisbrist aktualiserades, när Leif GW Persson, deckarförfattare, professor och mycket annat, under buller och bång tillkännagav att han skulle lämna sin tjänst på rikspolisstyrelsen. Han är visserlige känd för sina ibland alltför bombastiska uttalanden, men nu satte han (i Expressen 19/5) oneklikligen fingret på en öm punkt, Han skriver bland annat:
Nästan all brottslighet i Sverige..har en utpräglad lokal anknytning och det ligger i sakens natur att den bara kan bekämpas på den lokala nivån. Samma lokala nivå som departement och rikspolisstyrelsen konsekvent, kraftfullt och sedan snart tjugo år tillbaka utarmat på resurser. Resurser som man fört till sig själv på den centrala nivån och med bland annat den konsekvensen att tjugo procent av landets poliser har samlats i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen i centrala Stockholm och de som sitter där icke har ett pillekvitt att skaffa med den brottslighet, som plågar landets medborgare. I stället tusentals byråkrater på rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolisen, säkerhetspolisen, Stockholmspolisens ledning. Inte en vanlig konstapel så långt ögat ser." Enligt Leif GW skall "rikskrim förstärkas med ytterligare tvåhundra kvalificerade utredare... Från vilka verksamheter och lokala myndigheter skall man hämta dem?" Om utvecklingen fortsätter "kommer landets samtliga poliser att arbeta på Kungsholmen i centrala Stockholm före utgången av nästa år. Och vore jag president i Hells Angels skulle jag jubla, hälla i mig ett extra flak pilsner och dra en repa på hojen med fritt fladdrande hår. Väl medveten som jag är att en utredare på den lokala nivån är tvungen att klara av tjugofem gånger fler ärenden än hans kollega på rikskrim.
Om detta har jag tjatat i tjugo år. För döva öron och utan att vårda mig särskilt om vare sig mitt språk eller sättet jag gjort det på. Nu har jag kommit till vägs ände efter tjugo år som anställd vid rikspolisstyrelsen. I morgon ska jag rensa mitt skrivbord..."
Så långt Leif GW Persson. Rikspolisstyrelsen har förnekat att rikskrim ska förstärkas med 200 extra utredare. Till sitt försvar framhålls också att Sverige utanför Stockholm snart får fler poliser.
Det har vi hört förut.
Utan resultat.
Bristen på poliser i glesbygdsregioner är ett stort problem. Och det påtalar inte minst de poliser som fortfarande finns kvar i glesbygden. Men "högre upp" i polishierarkin kan det låta annorlunda. En vanlig replik från Rikspolisstyrelsen har varit att snart blir det annorlunda, eftersom så många nya poliser håller på att utbildas att glesbygdens behov kommer att tillgodoses.
Glesbygdens polisbrist aktualiserades, när Leif GW Persson, deckarförfattare, professor och mycket annat, under buller och bång tillkännagav att han skulle lämna sin tjänst på rikspolisstyrelsen. Han är visserlige känd för sina ibland alltför bombastiska uttalanden, men nu satte han (i Expressen 19/5) oneklikligen fingret på en öm punkt, Han skriver bland annat:
Nästan all brottslighet i Sverige..har en utpräglad lokal anknytning och det ligger i sakens natur att den bara kan bekämpas på den lokala nivån. Samma lokala nivå som departement och rikspolisstyrelsen konsekvent, kraftfullt och sedan snart tjugo år tillbaka utarmat på resurser. Resurser som man fört till sig själv på den centrala nivån och med bland annat den konsekvensen att tjugo procent av landets poliser har samlats i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen i centrala Stockholm och de som sitter där icke har ett pillekvitt att skaffa med den brottslighet, som plågar landets medborgare. I stället tusentals byråkrater på rikspolisstyrelsen, rikskriminalpolisen, säkerhetspolisen, Stockholmspolisens ledning. Inte en vanlig konstapel så långt ögat ser." Enligt Leif GW skall "rikskrim förstärkas med ytterligare tvåhundra kvalificerade utredare... Från vilka verksamheter och lokala myndigheter skall man hämta dem?" Om utvecklingen fortsätter "kommer landets samtliga poliser att arbeta på Kungsholmen i centrala Stockholm före utgången av nästa år. Och vore jag president i Hells Angels skulle jag jubla, hälla i mig ett extra flak pilsner och dra en repa på hojen med fritt fladdrande hår. Väl medveten som jag är att en utredare på den lokala nivån är tvungen att klara av tjugofem gånger fler ärenden än hans kollega på rikskrim.
Om detta har jag tjatat i tjugo år. För döva öron och utan att vårda mig särskilt om vare sig mitt språk eller sättet jag gjort det på. Nu har jag kommit till vägs ände efter tjugo år som anställd vid rikspolisstyrelsen. I morgon ska jag rensa mitt skrivbord..."
Så långt Leif GW Persson. Rikspolisstyrelsen har förnekat att rikskrim ska förstärkas med 200 extra utredare. Till sitt försvar framhålls också att Sverige utanför Stockholm snart får fler poliser.
Det har vi hört förut.
Utan resultat.
söndag 20 april 2008
Var är behovet av förbättrade vägar störst?
Den som försökt ta sig per bil ut ur en av våra storstäder vid 17.00-tiden en vardag håller säkert med om att det är jobbigt och kan ta tid. Bilen blir stående i köer, och luften fylls av. Det är lätt att förstå att storstäderna kräver mer pengar till investeringar, som de hoppas ska göra framkomligheten bättre: Stockholm klagar ständigt över den ofullbordade Norra Länken, och Göteborg måste ha ytterligare en förbindelse över Göta Älv.
Nu har jag hört klagomålen igen och kunde inte låta bli att tänka på en annan aspekt på hur pengarna till vägarna bör fördelas, nämligen utifrån i vilket skick våra befintliga vägar befinner sig
Om detta har Motormännens Riksförbund gjort en undersökning. Den organisationen har delat in landet i regioner och kontrollerat 8oo mil bilvägar och fått fram siffror för andelen underkända mil i respektive region.
Detaljer om regionindelningen och kriterier för att underkänna går säkert att finna på hemsidan http://www.motormannen.se
De i särklass sämsta vägarna fanns, inte helt oväntat, i region Norr, 74%.
Därefter var det ett hopp till Mittregionen med 55 % underkända mil.
Sydöst- och Västregionen befann sig i nästan samma situation, 39 resp. 38 % underkända vägmil. Mälardalens vägar förefaller vara bra. Där underkändes 28 %. Än bättre i Skåne, 17%
Hur var det då i Stockholm, som var en egen region?
Stockholms underkända vägar utgjorde 6%.
Mer än hälften av alla dödsolyckor sker på dåliga vägar.
Det är kanske inte alldeles självklart att väginvesteringarna i första hand ska göras i regioner, som har de bästa vägarna?
Nu har jag hört klagomålen igen och kunde inte låta bli att tänka på en annan aspekt på hur pengarna till vägarna bör fördelas, nämligen utifrån i vilket skick våra befintliga vägar befinner sig
Om detta har Motormännens Riksförbund gjort en undersökning. Den organisationen har delat in landet i regioner och kontrollerat 8oo mil bilvägar och fått fram siffror för andelen underkända mil i respektive region.
Detaljer om regionindelningen och kriterier för att underkänna går säkert att finna på hemsidan http://www.motormannen.se
De i särklass sämsta vägarna fanns, inte helt oväntat, i region Norr, 74%.
Därefter var det ett hopp till Mittregionen med 55 % underkända mil.
Sydöst- och Västregionen befann sig i nästan samma situation, 39 resp. 38 % underkända vägmil. Mälardalens vägar förefaller vara bra. Där underkändes 28 %. Än bättre i Skåne, 17%
Hur var det då i Stockholm, som var en egen region?
Stockholms underkända vägar utgjorde 6%.
Mer än hälften av alla dödsolyckor sker på dåliga vägar.
Det är kanske inte alldeles självklart att väginvesteringarna i första hand ska göras i regioner, som har de bästa vägarna?
onsdag 9 april 2008
Mackdöden igen!
Läs gärna ett tidigare inlägg från den 26 mars om mackdöden!
En artikel i Värmlands Folkblad 7 april visar på ett utmärkt sätt, vilka konsekvenser en nedlagd bensinmack kan få. Det gäller det lilla samhället Glava i Värmland, vars enda mack hotas av ”mackdöden.”
”Det har visat sig på andra orter där bensinmackar lagts ner att försäljningen i lanthandeln sjunkit med 30 procent. Sen har det som regel varit färdigt med den också.” Så säger Mats Nordeman, ordförande för Glava bygdekontor.
Men Glavaborna ger sig inte:
Bonden Robert Aronius har vänt sig till Jordbruksdepartementet för att diskutera mackdöden.”Den får nämligen till följd att folk börjar bunkra upp drivmedel och säkert fraktar hem mer än tillåtet, när de väl gör sig ärende till en centralt belägen bensinstation. Det problemet finns även i norra Värmland och överallt där mackar på landsbygden läggs ner.”
Än så länge kan bönderna tanka diesel i traktorerna vid macken i Glava, som en del av den service den upprätthåller. Föreståndaren, Kjell Johansson, är oumbärlig för bygden:
”Vet du vem vi ringer om vi halkar i diket på vintern eller om gräsklipparen stannar? Jo, Kjell. ”Han kommer. Liksom kunderna, för att få bilar och allt möjligt reparerat.”
Förtjänsten av bensin har försämrats från 35 öre litern till tio.
”Bensinbolagen ställer näst intill orimliga villkor, som också innebär alltför stora risker för mig. Det känns nästan som en taktisk manöver för att få lägga ner.”
Hydro är obevekligt. Alternativen är två: sälja eller riva.Kunderna är bekymrade. Sölve Larsson tycker att politikerna borde ta sitt ansvar istället för att låta landsbygden möta mackdöden. ”De borde klämma åt oljebolagen, inte låta dem härja fritt.”
Macken, med bilverkstan och butiken Ica intill samt pizzerian på andra sidan landsvägen, är navet i Glava. Träffpunkten. Livsnerven. Folkets klubblokal.
”Här samlas gubbarna innan de börjar jobba, andra kommer till under dagen och ibland har alla varit här en gång till på eftermiddagen”, berättar Christine Appelgren, en av fyra anställda hos Kjell Johansson. Rörmokaren sägs inte svara i telefon förrän kvart över sju, morgonkaffet med de andra hantverkarna är heligt.Var och en med egen mugg.
”De står här”, säger Christine och öppnar skåpet med årsabonnerade muggar. Huruvida disk ingår avslöjar hon inte. ”Lantbrevbäraren har också en mugg.”
Det är ingen överdrift att vägarna bär till macken.
Enligt VF fortsätter mackdöden på fler håll i Värmland. Och en del dödsdömda mackar är fullt lönsamma.
Det förefaller föreligga en samordnad aktion av bensinbolagen: Antalet mackar ska reduceras - till varje pris. Kanske ska minst 1000 bort.
Vad gör regeringen?
En artikel i Värmlands Folkblad 7 april visar på ett utmärkt sätt, vilka konsekvenser en nedlagd bensinmack kan få. Det gäller det lilla samhället Glava i Värmland, vars enda mack hotas av ”mackdöden.”
”Det har visat sig på andra orter där bensinmackar lagts ner att försäljningen i lanthandeln sjunkit med 30 procent. Sen har det som regel varit färdigt med den också.” Så säger Mats Nordeman, ordförande för Glava bygdekontor.
Men Glavaborna ger sig inte:
Bonden Robert Aronius har vänt sig till Jordbruksdepartementet för att diskutera mackdöden.”Den får nämligen till följd att folk börjar bunkra upp drivmedel och säkert fraktar hem mer än tillåtet, när de väl gör sig ärende till en centralt belägen bensinstation. Det problemet finns även i norra Värmland och överallt där mackar på landsbygden läggs ner.”
Än så länge kan bönderna tanka diesel i traktorerna vid macken i Glava, som en del av den service den upprätthåller. Föreståndaren, Kjell Johansson, är oumbärlig för bygden:
”Vet du vem vi ringer om vi halkar i diket på vintern eller om gräsklipparen stannar? Jo, Kjell. ”Han kommer. Liksom kunderna, för att få bilar och allt möjligt reparerat.”
Förtjänsten av bensin har försämrats från 35 öre litern till tio.
”Bensinbolagen ställer näst intill orimliga villkor, som också innebär alltför stora risker för mig. Det känns nästan som en taktisk manöver för att få lägga ner.”
Hydro är obevekligt. Alternativen är två: sälja eller riva.Kunderna är bekymrade. Sölve Larsson tycker att politikerna borde ta sitt ansvar istället för att låta landsbygden möta mackdöden. ”De borde klämma åt oljebolagen, inte låta dem härja fritt.”
Macken, med bilverkstan och butiken Ica intill samt pizzerian på andra sidan landsvägen, är navet i Glava. Träffpunkten. Livsnerven. Folkets klubblokal.
”Här samlas gubbarna innan de börjar jobba, andra kommer till under dagen och ibland har alla varit här en gång till på eftermiddagen”, berättar Christine Appelgren, en av fyra anställda hos Kjell Johansson. Rörmokaren sägs inte svara i telefon förrän kvart över sju, morgonkaffet med de andra hantverkarna är heligt.Var och en med egen mugg.
”De står här”, säger Christine och öppnar skåpet med årsabonnerade muggar. Huruvida disk ingår avslöjar hon inte. ”Lantbrevbäraren har också en mugg.”
Det är ingen överdrift att vägarna bär till macken.
Enligt VF fortsätter mackdöden på fler håll i Värmland. Och en del dödsdömda mackar är fullt lönsamma.
Det förefaller föreligga en samordnad aktion av bensinbolagen: Antalet mackar ska reduceras - till varje pris. Kanske ska minst 1000 bort.
Vad gör regeringen?
fredag 4 april 2008
Galenskaparna i skolan
Som gymnasielärare ville jag ibland ta reda på nya elevers kunskaper i ämnet. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste om dem. Några gånger valde jag Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnad mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blir allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem, Torbjörn Stockfelt har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.”
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnad mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blir allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem, Torbjörn Stockfelt har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.”
Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. ”Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktning på det praktiska och konkreta kunde leda till att elever under lektioner om Bohuslän satt och klippte ut livsmedelsannonser om extrapris på fisk och klistrade in dem i sina arbetsböcker men aldrig fick reda på var Bohuslän ligger på kartan. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högst och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning.” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. ”Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktning på det praktiska och konkreta kunde leda till att elever under lektioner om Bohuslän satt och klippte ut livsmedelsannonser om extrapris på fisk och klistrade in dem i sina arbetsböcker men aldrig fick reda på var Bohuslän ligger på kartan. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högst och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning.” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin:
”Vår kulturförödande skolpolitik med programatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ske sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa
Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet.
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde skriva att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekanden; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”!
Vidare för att vilja ha en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper”
.När Ingegärd Wernerson talar om ”att smälla in teori”, Scherpdemonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper.Går det ”smälla in” relativitetteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad är ett utmärkt exempel på reaktionerna när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater. Och naturligtvis tillskriver Scharp i en debattartikel i Svenska Dagbladet Björklund åsikter denne inte har. Enligt Scherp står Björklund för
extrem katederundervisning hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmansfilm ”Hets” och med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”. Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Länk till Scherp: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Skolans Galenskapare
Som gymnasielärare ville jag ibland ta reda på nya elevers kunskaper i ämnet. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste om dem. Några gånger valde jag Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnat mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex. om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blev allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem,Torbjörn Stockfelt, har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.” Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
"En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktningen på det praktiska och konkreta kunde leda till att eleverna vid studium av Bohuslän ägnade sig åt att klippa ut fiskannonser och klistra in dem i en arbetsbok men aldrig fick veta var Bohuslän ligger. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högstadium och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare- i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är enda lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin: ”vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ge sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde. När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa.
(Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet).
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde tro att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekande; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”! Vidare för att förorda en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och "årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper.”
När Ingegärd Wernerson talade om ”att smälla in teori”, demonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper. Går det ”smälla in” relativitetsteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt, och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad, är ett utmärkt exempel på reaktionerna, när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater.
Och naturligtvis tillskriver Scharp (i en debattartikel i Svenska Dagbladet) Björklund åsikter denne inte har. Björklund framstår som anhängare av : extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmans film ”Hets” med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”.
Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Till Scherps artikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få elever visste något om slaget vid Poltava, Sveriges största militära nederlag. Ett betydligt vanligare svar var ”polsk kung.” Och marxismen hade inte nått 1990-talets elever, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var ”amerikansk skådespelare.”
Lika illa gick det för Martin Luther. Ett svar löd ”vit missionär som hjälpte negrerna i Afrika”. Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till, och absolut ingen kunde placera i rätt århundrade. Namnet förknippades med lokala bilhandlare eller möbelaffärer.
Undersökningen är bara ett av många exempel på hur elever drabbats av förändringar i svensk skolpolitik. Att ge eleven kunskaper och färdigheter har blivit ett underordnat mål; viktigare är att fostra dem, ge dem vissa värderingar.
Flera skolministrar har gjort uttalanden som vittnar om kunskapsförakt:
”Vi har tröttnat på att eleverna matas med traditionellt kunskapsstoff. Eleverna borde jobba mer med kunskaper man kan få ute i verkligheten, t.ex. om teknik, arbetslivet, samlevnad med människor. Det är inte kunskaper för akademiska finsmakare” (Lena Hjelm-Wallén) Skolan ägnar sig alldeles för mycket åt att ”smälla in teoretiska kunskaper” (Ingegärd Wernersson)
Genom att inkludera alltmer i kunskapsbegreppet blev det så vagt att det på en gång blev allting och ingenting.
Den kunskapsnegativa hållningen har även motiverats med att den höga kunskapsomsättningen gör kunskap meningslös. Det viktiga blir därför inte att kunna utan att kunna slå upp. Den tanken har ökat lavinartat genom internet.
Denna ideologi har hela tiden backats upp av frälsta universitetspedagoger. En av dem,Torbjörn Stockfelt, har till och med hävdat att ”slötittande i TV är sannare och mer användbart än det man sliter med i skolan.”
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet, försvann de yrkesinriktade ämnena. Skoltrötta elever skulle i stället klaras genom att kraven sänktes för alla. Teoretiska orienteringsämnen liksom språk och matematik reducerades kraftigt.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem i grundskolan. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter”(en varning från en betygsutredning)
Skolreformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment, som ändå kunde haverera som direktmetoden i engelska, mängdläran i matte, dialogpedagogik.
I en försöksverksamhet på gymnasiet skulle TV-program ersätta lärarlektioner. I stället för lärobok användes tunna arbetshäften med uppgifter av typen ”stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat.” Eleverna ansågs inte behöva läxor. Deltagande skolor tillsatte en grupp, som skulle utarbeta gemensamma elevprov, men som fick ge upp. Eleverna hade inte lärt sig något, och då gick det ej göra prov.
En annan reform har varit att slå samman skolämnen till block med motiveringen att ”verkligheten inte är systematiserad inom olika traditionella ämnesgränser.” Härigenom sparades lärartimmar, eftersom blocken inte fått ämnenas alla timmar.
"En följd blev en osystematisk blandläsning utan sammanhang. Ge och na lästes blandat på det mest förbryllande sätt, främst i det en tid på 70-talet allenarådande läromedel i de ämnena som lystrade till byråkratförkortningen GENA. Ett kapitel om Skåne, nötkreatur och fotvård. Nästa om Värmland, granskogen och tänderna. Könsorganen, som alltid hade stort utrymme, behandlades kanske i Södermanland” (Göran Hägg)
Inriktningen på det praktiska och konkreta kunde leda till att eleverna vid studium av Bohuslän ägnade sig åt att klippa ut fiskannonser och klistra in dem i en arbetsbok men aldrig fick veta var Bohuslän ligger. På svensktimmarna härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen. ”Det är faktiskt en kuslig upplevelse att idag läsa igenom tidens allenarådande läromedel i svenska för grundskolans högstadium och inse att man som lärare utan att protestera utsatt barnen för denna själsdödande parodi på undervisning” (Göran Hägg)
Det visade sig snart att reformerna försämrat elevernas prestationer. Klagomålen om bristande matematikkunskaper hos studerande vid universitet och tekniska högskolor har varit legio. Vid en förfrågan till en institution i historia om studenternas möjligheter läsa litteratur på annat utländskt språk än engelska, blev svaret att visst är det närmast omöjligt. Men det största problemet är varken det eller att de har svårt att läsa på engelska. Det stora problemet är deras svårighet läsa litteratur på svenska. Vid en annan institution ställdes diagnostiska prov för de nya studenterna in: Resultaten var för deprimerande.
Vid dåvarande högskolan i Karlstad upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare- i – svenska!
Skolpolitiken har naturligtvis även försämrat blivande lärares förkunskaper. På lång sikt är enda lösningen reformer av grundskola och gymnasium. Men vad göra för dem som redan påbörjat sin högskoleutbildning till lärare? Det givna svaret borde ha varit att förstärka utbildningen i de ämnen den blivande läraren skulle undervisa i.
Men hur otroligt det än förefaller – ansvariga politiker gjorde precis tvärtom, d.v.s. skar ner ytterligare på just ämnesutbildningen för att i stället förstärka den del som ägnas åt pedagogiska studier.
Hur detta kan drabba dagens elever i ungdomsskolan har uttryckts bäst av en luttrad svensklärare:
”En bilskollärare måste kunna köra bil. En simskollärare måste kunna simma.
Vilka krav bör ställas på en lärare i svenska?”
År 1991 sade Gunnel Wallquvist i ett tal i Svenska Akademin: ”vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet…och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet… Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Men hon hade inte helt rätt: De som bar ansvaret för sammanbrottet (politiker, skolbyråkrater och universitetens pedagoger) har hela tiden förnekat det. I stället presenterade de styrda och snedvridna rapporter för att ge sken av bärkraft i de progressiva idéer man genomförde. När det under 1980-talet visade sig att svenska elever låg i botten i naturvetenskapliga ämnen (”på u-landsnivå”) vid internationella jämförelser reagerade de ansvariga på ett likartat sätt. Sålunda vägrade Inger Marklund på SÖ länge att lämna ut resultaten. Sedermera har anhängare till svensk skolpolitik hävdat att dessa resultat varit ”missvisande”; det var nödvändigt göra vissa ”bearbetningar” och då blev det inte alls så illa.
(Allt enligt Karin Hadenius i doktorsavhandlingen Jämlikhet och frihet).
Det finns dock en pedagog som gripits av eftertankens kranka blekhet, fastän han är en av de huvudansvariga för skolreformerna: Torsten Husén. Han har berättat om gossen som i sin historielöshet kunde tro att Drottning Kristina efter att ha abdikerat tog taxi till Centralen för att fortsätta med tåg till Rom.
Men han är ett undantag.
Skolpolitikens försvarare har inte nöjt sig med förnekande; kritiker har fått utstå anklagelser om att vara reaktionära, ja till och med ”mot demokrati”! Vidare för att förorda en ”pluggskola” med ”katalogkunskaper” och "årtalsläsande.” Där finns endast ”ytkunskaper” inga ”djupkunskaper.”
När Ingegärd Wernerson talade om ”att smälla in teori”, demonstrerade hon sin okunnighet. Teori kan inte smällas in. Den måste förstås. Och att tillägna sig en teori innebär förståelse av sammanhang, vilket kan vara nyttigt också för en minister. Lika okunniga är de betygskritiker som enbart förknippar betyg och prov med ytkunskaper.
Kvalificerade prov mäter alltid djupkunskaper. Går det ”smälla in” relativitetsteorin och få högsta betyg i fysik?
Mitt högsta betyg för ett prov fick jag av en elev, som skällde ut mig. Hon sa ungefär ”här har man suttit och läst och kan allt, och så kommer man till provet och måste tänka själv”
Hans-Åke Scherp, pedagog vid universitetet i Karlstad, är ett utmärkt exempel på reaktionerna, när den egna tron ifrågasätts. Nu handlar det om att bemöta Jan Björklund, som i sin egenskap av skolminister har möjlighet att gå från ord till handling. Och det är ett oroande hot för pedagoger och gamla skolbyråkrater.
Och naturligtvis tillskriver Scharp (i en debattartikel i Svenska Dagbladet) Björklund åsikter denne inte har. Björklund framstår som anhängare av : extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor
Fram manas bilden av läraren med öknamnet ”Caligula” i Ingmar Bergmans film ”Hets” med Stig Järrel som tyrannen.
Enligt Scherp ska skolan i dag ”utbilda initiativrika, kreativa, ansvarstagande medborgare”.
Det har stått på programmet – i 50 år! Borde det inte ha gett resultat?
Vad i övrigt sägs om ”pedagogiska forskningsresultat” imponerar inte. De tongångarna har också hörts.
I 50 år.
Till Scherps artikel i SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1006953.svd
måndag 31 mars 2008
Om glesbygder och problemen
Detta är i första hand en glesbygdsblogg, även om ett och annat inlägg kan handla om något helt annat.
Men vad menas med glesbygd?
Begreppet används lite olika. Här avses glest befolkade områden, inom vilka det kan finnas tätorter, t.ex. gamla industristäder. Glesbygden har drabbats hårt av strukturomvandlingarna i Sverige. Problemen förvärras av de centraliseringstendenser som berövar glesbygden både arbetstillfällen och service.
Glesbygdsproblem har vi i hela Norrlands inland; i Bergslagen , Värmland, Dalsland. Men även Bohusläns fiskelägen kan räknas dit. Husen står visserligen tätt inpå varandra, men fiskerinäringen finns knappast kvar, och husen har köpts upp och förvandlats till fritidshus till priser som få bohuslänningar har råd med.
Men vad menas med glesbygd?
Begreppet används lite olika. Här avses glest befolkade områden, inom vilka det kan finnas tätorter, t.ex. gamla industristäder. Glesbygden har drabbats hårt av strukturomvandlingarna i Sverige. Problemen förvärras av de centraliseringstendenser som berövar glesbygden både arbetstillfällen och service.
Glesbygdsproblem har vi i hela Norrlands inland; i Bergslagen , Värmland, Dalsland. Men även Bohusläns fiskelägen kan räknas dit. Husen står visserligen tätt inpå varandra, men fiskerinäringen finns knappast kvar, och husen har köpts upp och förvandlats till fritidshus till priser som få bohuslänningar har råd med.
onsdag 26 mars 2008
Akut hot mot glesbygdens mackar och lanthandel!
Vad krävs för att en mindre ort i glesbygden ska kunna leva vidare?
Många svarar nog att det bör finnas en affär, där det går att köpa mjölk, bröd och andra dagligvaror. Eftersom glesbygdsbor oftast är beroende av sin bil, är det en fördel att också kunna tanka på hemorten. Och ofta går det att köpa livs och tanka samtidigt, eftersom lanthandel i kombination med mack har varit ett recept för glesbygdens handlare att få ekonomin att gå ihop.
Men svårigheterna är många och alltfler tvingas ge upp. Under de senaste tio åren har enbart i Norrbotten 38 lanthandlare försvunnit.
Många butiker ägs av ICA, en ägare som kanske helst ser att all lanthandel försvinner och kunderna i stället åker in till ICA:s stormarknader.
Värst av allt är att möjligheten sälja fordonsbränsle håller på att försvinna. Mycket tyder på att cirka 1000 mindre bensinmackar måste läggas ned, varav de flesta ligger i glesbygden. Och när bensinen försvinner, försvinner också lanthandeln.
Bakgrunden är nya krav på mackarna. Från mars 2009 måste även små försäljningsställen ha minst en pump med förnyelsebart bränsle i sin anläggning. Det berör cirka 2 000 stationer, framför allt på landsbygden. Det innebär investeringar som kan uppgå till en halv miljon kr. Mycket för en liten glesbygdsmack.
”Här finns heller inga bilar som körs på etanol och dylikt. Varför ska vi då investera uppåt en halv miljon kronor,” säger Åke Kuoppa från Kitkiöjärvi, nio mil norr om Pajala, i ett reportage i Norrländska Socialdemokraten 10/3. Han måste också, sedan 1 september i fjol, betala frakten själv. ”Redan nu går jag minus om jag räknar på underhåll, försäkringar och inspektioner.” När han började 1987, fanns det 17 landsortsbutiker i Pajala kommun. ”Nu är det fem kvar, men fortsätter det så här finns det snart ingen kvar. Det innebär att exempelvis samerna blir utan bränsle till skotrarna, liksom hemtjänsten och skogsbolagen.”
Enligt ett reportage i Kuriren 18/3 är det från och med 1 april sluthandlat i Svartlå. Då stänger byns lanthandel, Macken på backen.
”Helt förskräckligt. Man går hit för att handla med gråten i halsen”, säger Anna-Lena Sandberg trogen kund. ”Jag kommer att få ta buss till Boden för att handla eller tanka bensin till skotern och gräsklipparen. Bussen går 09.30 och sedan går den inte hem förrän 14.45”
Enligt Värmlands Folkblad 8/2 08 håller bensinbolagen på att torrlägga norra Värmland.Fyra tappställen har fått sina leveransavtal uppsagda. ”Vi får ingen bensin efter den sista juli,” säger Margret Karlsson, lanthandlare i Bograngen.
Långflons Handel, Höljes Handel och Uno-X i Sysslebäck har fått liknande besked av sina leverantörer.Själv letar Margret Karlsson med ljus och lykta efter en ny leverantör.”Vi äger pumpar och tankar. Ingen kan förbjuda oss att sälja bensin, men det är inte lätt att hitta en leverantör.”
Oron är stor i norra Värmland. Enligt Statoils regionchef Mikael Johansson ska 30 procent av företagets bensinmackar avvecklas eller byggas om till automatstationer.Övriga bensinbolag gör samma bedömning, och sammanslagningen av Norsk Hydro och Statoil har skyndat på utvecklingen.När bensinen försvinner, drar det ner omsättningen för de små lanthandlarna.Det ena ger det andra, och i förlängningen utarmar det landsbygden.Margret Karlsson är förtvivlad - men också förbannad. "Kan det vara rätt att folk ska behöva köra upp en halv tank för att komma till macken?" Länsbygderådet i Värmland har tagit fasta på problemet. I maj arrangeras en konferens kring det mycket aktuella problemet ”Drivmedelsförsörjning i glesbygd”. Bakgrunden till statens beslut om nya krav på mackarna, var att göra de lite mer miljövänliga bränslena mer tillgängliga. Men i praktiken undrar många i glesbygden hur miljövänligt det egentligen blir, om byns enda mack stänger igen.
Enligt NWT 23/2 ska UNO-X-macken i Lesjöfors läggas ned. Kvar finns en OK-Q8-mack, men Olle Fagrell på OKQ8 är inte helt säker på att hans mack kommer att överleva i längden. I så fall får Lesjöforsbor cirka 5 mil till närmsta tankställe.
Tankdöden har nått riksdagen. Lars Gustafsson (kd) har ställt en fråga till näringsminister Maud Olofsson (c) om glesbygdens bensinstationer. Han påtalar glesbygdstationernas viktig funktion som ombud för Posten, Apoteket och Systembolaget.
(Frågan besvarades 25/3. Maud Olofsson höll med om att något måste göras, men hade inga konkreta besked.)
I ett inslag i Sveriges Radio påtalade Per Agefeldt, konsumordförande i Åmot, att mackdöden leder till att glesbygdsbon måste ge sig iväg för att fylla bensin inte bara i bilen utan även i fyrhjulingen, skotern, gräsklipparen, motorsågen, röjsågen och mycket mycket annat,
Här intervjuades även Göran Lindblå, styrelseordförande i OKQ8. Han tycker inte att bolagen har något ansvar för det som hänt.
– Jag tror att butikerna måste överleva på sin egen förmåga. Om vi nu pratar om de väldigt små byarna där det är väldigt små volymer finns det ingen framtid för de pumparna.
Vidare tycker han att det är helt naturligt att köra ett antal mil extra för att tanka.
Observera Lindblås uttalande! Han förtjänar beröm för det. Det är verkligen klara besked om vad oljebolagen tycker! Med det som utgångspunkt är det självklart att det krävs snabba politiska beslut för att rädda glesbygdens lanthandlare och mackar och därmed glesbygdens möjligheter att överleva. Maud Olofsson måste se till att det inte blir en långbänk, innan besluten kommer. Då kan det vara för sent!
Många svarar nog att det bör finnas en affär, där det går att köpa mjölk, bröd och andra dagligvaror. Eftersom glesbygdsbor oftast är beroende av sin bil, är det en fördel att också kunna tanka på hemorten. Och ofta går det att köpa livs och tanka samtidigt, eftersom lanthandel i kombination med mack har varit ett recept för glesbygdens handlare att få ekonomin att gå ihop.
Men svårigheterna är många och alltfler tvingas ge upp. Under de senaste tio åren har enbart i Norrbotten 38 lanthandlare försvunnit.
Många butiker ägs av ICA, en ägare som kanske helst ser att all lanthandel försvinner och kunderna i stället åker in till ICA:s stormarknader.
Värst av allt är att möjligheten sälja fordonsbränsle håller på att försvinna. Mycket tyder på att cirka 1000 mindre bensinmackar måste läggas ned, varav de flesta ligger i glesbygden. Och när bensinen försvinner, försvinner också lanthandeln.
Bakgrunden är nya krav på mackarna. Från mars 2009 måste även små försäljningsställen ha minst en pump med förnyelsebart bränsle i sin anläggning. Det berör cirka 2 000 stationer, framför allt på landsbygden. Det innebär investeringar som kan uppgå till en halv miljon kr. Mycket för en liten glesbygdsmack.
”Här finns heller inga bilar som körs på etanol och dylikt. Varför ska vi då investera uppåt en halv miljon kronor,” säger Åke Kuoppa från Kitkiöjärvi, nio mil norr om Pajala, i ett reportage i Norrländska Socialdemokraten 10/3. Han måste också, sedan 1 september i fjol, betala frakten själv. ”Redan nu går jag minus om jag räknar på underhåll, försäkringar och inspektioner.” När han började 1987, fanns det 17 landsortsbutiker i Pajala kommun. ”Nu är det fem kvar, men fortsätter det så här finns det snart ingen kvar. Det innebär att exempelvis samerna blir utan bränsle till skotrarna, liksom hemtjänsten och skogsbolagen.”
Enligt ett reportage i Kuriren 18/3 är det från och med 1 april sluthandlat i Svartlå. Då stänger byns lanthandel, Macken på backen.
”Helt förskräckligt. Man går hit för att handla med gråten i halsen”, säger Anna-Lena Sandberg trogen kund. ”Jag kommer att få ta buss till Boden för att handla eller tanka bensin till skotern och gräsklipparen. Bussen går 09.30 och sedan går den inte hem förrän 14.45”
Enligt Värmlands Folkblad 8/2 08 håller bensinbolagen på att torrlägga norra Värmland.Fyra tappställen har fått sina leveransavtal uppsagda. ”Vi får ingen bensin efter den sista juli,” säger Margret Karlsson, lanthandlare i Bograngen.
Långflons Handel, Höljes Handel och Uno-X i Sysslebäck har fått liknande besked av sina leverantörer.Själv letar Margret Karlsson med ljus och lykta efter en ny leverantör.”Vi äger pumpar och tankar. Ingen kan förbjuda oss att sälja bensin, men det är inte lätt att hitta en leverantör.”
Oron är stor i norra Värmland. Enligt Statoils regionchef Mikael Johansson ska 30 procent av företagets bensinmackar avvecklas eller byggas om till automatstationer.Övriga bensinbolag gör samma bedömning, och sammanslagningen av Norsk Hydro och Statoil har skyndat på utvecklingen.När bensinen försvinner, drar det ner omsättningen för de små lanthandlarna.Det ena ger det andra, och i förlängningen utarmar det landsbygden.Margret Karlsson är förtvivlad - men också förbannad. "Kan det vara rätt att folk ska behöva köra upp en halv tank för att komma till macken?" Länsbygderådet i Värmland har tagit fasta på problemet. I maj arrangeras en konferens kring det mycket aktuella problemet ”Drivmedelsförsörjning i glesbygd”. Bakgrunden till statens beslut om nya krav på mackarna, var att göra de lite mer miljövänliga bränslena mer tillgängliga. Men i praktiken undrar många i glesbygden hur miljövänligt det egentligen blir, om byns enda mack stänger igen.
Enligt NWT 23/2 ska UNO-X-macken i Lesjöfors läggas ned. Kvar finns en OK-Q8-mack, men Olle Fagrell på OKQ8 är inte helt säker på att hans mack kommer att överleva i längden. I så fall får Lesjöforsbor cirka 5 mil till närmsta tankställe.
Tankdöden har nått riksdagen. Lars Gustafsson (kd) har ställt en fråga till näringsminister Maud Olofsson (c) om glesbygdens bensinstationer. Han påtalar glesbygdstationernas viktig funktion som ombud för Posten, Apoteket och Systembolaget.
(Frågan besvarades 25/3. Maud Olofsson höll med om att något måste göras, men hade inga konkreta besked.)
I ett inslag i Sveriges Radio påtalade Per Agefeldt, konsumordförande i Åmot, att mackdöden leder till att glesbygdsbon måste ge sig iväg för att fylla bensin inte bara i bilen utan även i fyrhjulingen, skotern, gräsklipparen, motorsågen, röjsågen och mycket mycket annat,
Här intervjuades även Göran Lindblå, styrelseordförande i OKQ8. Han tycker inte att bolagen har något ansvar för det som hänt.
– Jag tror att butikerna måste överleva på sin egen förmåga. Om vi nu pratar om de väldigt små byarna där det är väldigt små volymer finns det ingen framtid för de pumparna.
Vidare tycker han att det är helt naturligt att köra ett antal mil extra för att tanka.
Observera Lindblås uttalande! Han förtjänar beröm för det. Det är verkligen klara besked om vad oljebolagen tycker! Med det som utgångspunkt är det självklart att det krävs snabba politiska beslut för att rädda glesbygdens lanthandlare och mackar och därmed glesbygdens möjligheter att överleva. Maud Olofsson måste se till att det inte blir en långbänk, innan besluten kommer. Då kan det vara för sent!
tisdag 18 mars 2008
Upprop med framgångar!
Upprop med framgångar!
Det kan löna sig att protestera, t.o.m. när det handlar om glesbygdsfrågor. Det visar Inlandsuppropet, som försökte stoppa nedläggningen av statliga myndigheter på lokal nivå. Framför allt handlade det om skatte- och kronofogdemyndigheterna, tingsrätterna och Försäkringskassan.
Med cirka 9500 namnunderskrifter uppvaktades regeringen 17 dec. 2007. Ett tydligt resultat blev att skattekontoren i Lycksele och Haparanda fick vara kvar. Även det i Kiruna räddades. Här får Inlandsuppropet och lokala politiker dela på äran.
Kronofogdemyndigheten gick inte att påverka. Där fullföljs tidigare beslut om koncentration. När det gäller tingsrätterna, så kom just idag beskedet att Lycksele Tingsrätt ej ska läggas ned, så Inlandsupprorets prognos att de flesta nedläggningshotade klarar sig ser ut att stämma
Personalen inom Försäkringskassan har fått vänta länge på besked. Förmodligen blir neddragningarna även här mindre än vad som från början planerades.
En anledning till framgångarna var helt säkert att vissa beslutsfattare tog reda på vad de långa restiderna innebar genom att uppleva dem. Det tog skruv.
Initiativet till Inlandsuppropet togs i Västerbotten. Norrbotten, Jämtland och Västernorrland anslöt sig. Med facit i hand är det lätt att fråga sig: Kunde inte fler län ha gjort det?
Glesbygdsregioner med kortare avstånd till kusten, kunde ju ha gjort sitt eget upprop!
Och hotet om klimatförändringar innebär att argumenten mot koncentrationen har förstärkts. Nedläggning av t.ex. tingsrätter gör ju att i stället behovet av transporter ökar och därmed också utsläppen av de gaser som hotar vårt klimat.
Det kan löna sig att protestera, t.o.m. när det handlar om glesbygdsfrågor. Det visar Inlandsuppropet, som försökte stoppa nedläggningen av statliga myndigheter på lokal nivå. Framför allt handlade det om skatte- och kronofogdemyndigheterna, tingsrätterna och Försäkringskassan.
Med cirka 9500 namnunderskrifter uppvaktades regeringen 17 dec. 2007. Ett tydligt resultat blev att skattekontoren i Lycksele och Haparanda fick vara kvar. Även det i Kiruna räddades. Här får Inlandsuppropet och lokala politiker dela på äran.
Kronofogdemyndigheten gick inte att påverka. Där fullföljs tidigare beslut om koncentration. När det gäller tingsrätterna, så kom just idag beskedet att Lycksele Tingsrätt ej ska läggas ned, så Inlandsupprorets prognos att de flesta nedläggningshotade klarar sig ser ut att stämma
Personalen inom Försäkringskassan har fått vänta länge på besked. Förmodligen blir neddragningarna även här mindre än vad som från början planerades.
En anledning till framgångarna var helt säkert att vissa beslutsfattare tog reda på vad de långa restiderna innebar genom att uppleva dem. Det tog skruv.
Initiativet till Inlandsuppropet togs i Västerbotten. Norrbotten, Jämtland och Västernorrland anslöt sig. Med facit i hand är det lätt att fråga sig: Kunde inte fler län ha gjort det?
Glesbygdsregioner med kortare avstånd till kusten, kunde ju ha gjort sitt eget upprop!
Och hotet om klimatförändringar innebär att argumenten mot koncentrationen har förstärkts. Nedläggning av t.ex. tingsrätter gör ju att i stället behovet av transporter ökar och därmed också utsläppen av de gaser som hotar vårt klimat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
