söndag 17 februari 2008

I dag: Kosova förklarar sig självständigt!

Det här skall i första hand vara en blogg om glesbygdsfrågor men idag finns anledning att vidga perspektivet något för idag har Kosova förklarat sig självständigt. Den nya staten är ingen glesbygd. Kanske har den Europas högsta befolkningstäthet. Men där finns ändå glesbygdsproblem i form av en gigantisk arbetslöshet och många extremt fattiga.. Delvis hänger detta samman med den ovisshet, det tillstånd av ”limbo”, som Kosova så länge levat i.

De senaste dagarnas debatt om Kosova har varit olustig. Naturligtvis är det begripligt att serber är besvikna och går till attack. Men argumenten…
Nicola Janic, ordförande i Serbiska Riksförbundet menar att ”det finns inte ett enda skäl att albanerna blir självständiga” , och att Republica Srpska i Bosnien har samma rätt att gå ur Bosnien. Albanernas frihetskamp utmålas som förd av ”terrorister”.
Nicola Janic kunde inte ens år 1999, när mer än 10000 människor mördats och en miljon albaner fördrivits, medge att serberna hade någon som helst skuld.
Han ha till och med haft den dåliga smaken att jämställa tragedin vid World Trade Center med Natobombningarna i syfte att vinna serbiska poänger..
Varken han eller andra serbiska debattörer nämner vad som hände 1912, nämligen att Serbien invaderade och ockuperade Kosovo, och att samtida vittnen förfasades över grymheterna. Det var massakrer på oskyldiga cicilpersoner, det var brända byar och våldtäkter. Även serber förfasades över grymheterna, men riskerade därmed livet.
Efter erövringen gick politiken ut på att serbifiera Kosova genom att få serber att flytta dit och få albaner att försvinna. Med undantag för några korta perioder fortsatte den politiken fram till våren 1999. Den kulminerade under Natoingripandet, då en miljon människor fördrevs, och då på nytt byar brändes, massakrer utfördes, och våldtäkter ägde rum.
Det är erfarenheterna från hundra år av serbisk ockupation, som gör det omöjligt för albanerna att acceptera fortsatt serbiskt styre.
Republika Srpska i Bosnien kan inte jämföras med Kosova: Under sin tid som egen enhet inom Bosnien har ingen invasion ägt rum, inga massakrer eller massvåldtäkter.

Serberna nämner ibland Kosova som sin vagga eller kallar det för sitt Jerusalem. Men ytterst få serber har varit i Kosova och få åker dit för att bedja. Under kriget demonstrerade mödrar och värnpliktiga mot att soldater skulle skickas dit för att riskera sina liv. ”Kosovo? För mig är det som Afrika,”
sade en värnpliktig.
Och den serbiska andelen av Kosovas befolkning har hela tiden minskat. Inte ens Milosevic kunde göra något åt det. De unga flyttar därifrån; medelåldern bland kosovoserberna är mycket hög. Det kan varken Belgrad eller Moskva göra något åt!

torsdag 14 februari 2008

Staten sviker glesbygden

För några år sedan skulle jag uträtta ett ärende i Telias butik. Där hade jag alltid fått hjälp, t.ex. med att köpa en fax. Den fungerade inte så bra i början, men efter några kontakter med Telias personal var allt OK. Där köpte jag faxpapper, och om telefonerna hemma krånglade, var det bara att vända sig dit. På samma sätt om någon post i teleräkningen var svårbegriplig.

Men denna gång kom jag inte in i butiken. Dörren var låst, och där hängde en liten lapp, där det stod att Telia ej längre hade kvar sin butik i min kommun.

Utvecklingen för det gamla Televerket är märklig. I varje fall för den som trodde att det centrala skulle vara att se till att telekablarna fungerar. Vem hade kunnat tro att f.d. Televerket i stället skulle vräka ut pengar på inköp av telebolag i Turkiet och Spanien? Och att ge service i glesbygdskommuner är definitivt inte någon prioriterad verksamhet.

För en tid sedan krånglade telefonerna igen. Jag sökte i telefonkatalogen efter ett direktnummer till Telia i min kommun. Hittade inget. Under ett besök Karlstad, där Telia fortfarande har en butik, gick jag in för att få råd. Där fanns många väntande kunder, så det var bara att riva av en kölapp. Efter en timmas väntan gav jag upp. Då hade jag upptäckt att butiken föreföll vara en rådgivningsbyrå för mobiler. Tydligen hade jag hamnat på fel ställe.

Men egentligen är utvecklingen inom Telia bara ett av många exempel på det som händer i glesbygdskommunerna, nämligen att staten minskar på personal och service.
Här ett annat:
På de lokala skattekontoren är det mycket att göra. Om det på orten finns en flyktingförläggning kan nyblivna flyktingar med uppehållstillstånd köa för att få hjälp och råd inför proceduren att få ett svenskt folkbokföringsnummer. Men ibland är det norrmän eller tyskar, som är ute i samma ärende. De kan vara ägare av fritidshus, och funderar nu på att bli permanentboende. Dessutom finns det utländska medborgare med rätt att arbeta i Sverige. Då blir ett besök på skattekontoret oundvikligt.
Det behöver väl inte sägas att många kommer för att få hjälp inför deklarationen. Och många skatteskyldiga har skatteproblem året runt.

Men nu förlorar många glesbygdskommuner sina skattekontor. Centraliseringsivern kommer att slå hårt mot glesbygden och deras medborgare. I framtiden får skattebetalare och flyktingar med uppehållstillstånd söka råd per telefon och det blir svårare. Hur mycket enklare att ha personlig kontakt, att kunna peka på en siffra i en deklarationsblankett och ställa en fråga! I framtiden blir det i stället ett antal knappval på telefonen och sedan att sitta och vänta för att möjligen till sist komma fram till en anonym person. Klarar flyktingar det? Eller deklaranter?
Med alla rätt framhöll Inlandsuppropet( www.inlandsuppropet.se ) i sin appell:
"Vi anser att man bör kunna ställa större kvar på staten än på vanliga vinstdrivande företag, när det gäller att ta regionalpolitiska hänsyn."

söndag 10 februari 2008

Tullen lämnar Norrland!

En utredningsförslag kan innebära att Norrland ödeläggs på all tullverksamhet: Från Stockholm norrut längs kusten till Haparanda och vidare upp i Torneälven ända till Karesuando förlorar tullarna sina jobb.
Utredningen har gjorts av de närmsta medarbetarna till generaldirektören på tullverket, men en utomstående får snarare intrycket att den beställts av knarksmugglare och andra kriminella.
Brottsbekämpningen skall i stället skötas av en grupp på 6–10 personer, som ska klara av alla hamnar och flygplatser i Norrland. Deras arbetstid kommer att bestå av förflyttningar, från en gammal tullstation till en annan.
Utredningen är ett av de värsta exemplen som skådats - på centralisering. Bakgrunden är ett sparbeting på 300 miljoner kronor, som Tullverket fått. Lösningen har blivit att dra ned på den personal som skött verksamheten och rädda dom som sitter högre upp i organisationen. Tullarna på finska sidan av gränsen, redan belagda med extrajobb på grund av svenska neddragningar, tar sig nu för pannan. ”Vi kommer inte att sköta jobbet åt svenska tullen framöver.”

När utredarna ska motivera sitt förslag, gör de sig närmast skyldiga till oförskämdheter: De framhåller att det i Norrland finns många bra medarbetare ”men vi måste se resultat också”. Brottsbekämpningen i Norrland ”måste bli effektivare.”
De bra norrländska medarbetarnas insatser ger alltså inte något resultat?
E annan kommentar speglar utredarnas ”utanförperspektiv”: Det är för långa avstånd ”där uppe”
Men avstånden blir inte kortare genom att stänga tullstationer och göra sig av med 300 medarbetare och låta smågrupper, kanske utgående från Stockholm, jaga smugglare!
300 jobb ska således försvinna. 130 tullare erbjuds förtidspensionering, medan 170 sägs upp och kastas ut i arbetslöshet. Många är i 50-årsåldern.

Sparbetinget hade varit onödigt, även om statens budget varit drabbad av underskott. Men så är det inte; i stället har vi budgetöverskott.
Må förslaget aldrig hamna på bordet! Det bör förpassas till papperskorgen, inte minst eftersom vi vet att kokainmissbruket i Sverige ökar.

lördag 9 februari 2008

Rivningsraseriet i glesbygdskommuner

I början av 2000-talet revs mer än 16000 lägenheter. De flesta låg i glesbygdskommuner.
Orsak: Framför allt utflyttningen.
Men det finns en annan förklaring: Staten förbjöd att lägenheterna förvandlades till fritidsbostäder för köpglada norrmän.
Om detta skrev jag flera debattartiklar. Allt förgäves. Sisyfos lyckades inte ens påverka rivningarna i den egna kommunen...
Men här en debattartikel i Aftonbladet:

Rivningsraseriet kostar oss miljarder

Publicerad: 2003-05-30
I Norge säljer kommunerna fastigheter, om ekonomin är dålig. I Sverige RIVER de fastigheterna.
Sagt av en norrman om det svenska rivningsraseri som på fem år förintat 16 300 lägenheter, varav många i utmärkt skick och relativt nybyggda. Processen har sin bakgrund i den ”kommunakut” som nu heter Statens Bostadsnämnd (SBN) och som bildats för att lösa problemen med övertaliga lägenheter.
SBN kräver att bostadsbeståndet anpassas till ”den förväntade befolkningsutvecklingen”. Det sker främst genom rivning. Eftersom SBN utgår från premissen att den negativa utvecklingen skall fortsätta, kan de statsfinansierade rivningarna göra prognosen självuppfyllande.
Det är krisregionernas Sverige med arbetslöshet och företagsflytt, som måste söka hjälp hos SBN. Insatserna präglas dock av kortsiktighet. Ett SBN-avtal ger visserligen snabba pengar till kommuner och bostadsbolag men kan bli en fälla, omöjlig att ta sig ur. Så är det för kommuner, som fått ett attraktivt alternativ till rivning, nämligen att förvandla tomma lägenheter till bostäder för utländska turister.

Det kan låta märkligt i svenska öron, men vårt miljonprogram uppskattas utomlands. Köpintresse finns i Tyskland, Danmark och framför allt Norge, som tycker om våra somrar och våra priser, inte minst på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 10 miljoner kronor och slapp lägga ut 20 miljoner på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av vad kommunen och dess invånare fått genom köpglada norrmäns konsumtion. Enligt en utredning av Västsvenska Turistrådet uppgår den norska konsumtion i Mariestad till 15–19 miljoner kronor per år. Till det skall läggas skatteinkomster från norrmän, som mantalsskriver sig i Sverige.
Mariestad kunde genomföra sin Norgeaffär tack vare att kommunen fått nej på sin ansökan om ”rivningspengar”. SBN förkastar nämligen uppgörelser av Mariestadsmodellen. Kommunerna har således att välja mellan en kortsiktig lösning, som snabbt fyller bostadsbolagens underskott men kräver en omfattande rivning, eller en ”Mariestadslösning”, som ger långsiktiga turistekonomiska vinster.

Många fattiga kommuner med konkursmässiga bostadsbolag anser sig tvingade välja den kortsiktiga lösningen. Samhällsekonomiskt är detta en förlust. En enda såld lägenhet ger minst 55 000 kronor i turistkonsumtion. Per år! På sikt innebär rivningarna miljardförluster för Sverige.
I ett interpellationssvar i riksdagen om SBN och rivningarna målade bostadsminister Lövdén upp ett framtida skräckscenario i ”Norgekommunerna”, där ”mängder av privata människors ekonomi havererar” till följd av att priserna faller på villor och bostadsrätter och att banklånen sägs upp.
Lövdén tycks inte veta mycket om bostadsmarknaden – inte ens att ökad efterfrågan knappast leder till fallande fastighetspriser. Och de extremt låga villapriserna i kriskommunerna får snarare en knuff uppåt av den vitamininjektion norrmännen ger den lokala ekonomin.
Det råder inte alls, som Lövdén påstod i riksdagen, ”en bred acceptans ute i landet” med den nuvarande ordningen. Han bör minnas att för norrlänningar betydde AMS ”Alla måste söderut”, med tanke på det regelsystemet. Skall SBN komma att stå för ”Slakta Bostäderna Nu”?
Göran Wassenius
gymnasielärare

torsdag 7 februari 2008

Lasse Holmqvist och centraliseringstendenser

Lasse Holmqvist är aktuell igen. Det har visats minnesprogram och repriser och sagts uppskattande ord om honom. Tittarna har fått uppleva hans tragiska slut, misslyckandet med Öresunds-TV.
Men en sida av Lasse H. kom inte fram: Att han reagerade på stockholmsdominansen i TV. I själva verket var Öresunds-TV ett försök att bryta den.
1992 hade han satt sig ned framför sin TV för att kolla hur mycket programtid svenska TV-kanaler gjort utanför Stockholm, Han blev överraskad: Av 62 timmars program hade bara 5 timmar och 30 minuter producerats i den så kallade landsorten. ”Måste vara fel”, tänkte han och räknade om.
Men det stämde. ”9 % från det Sverige, där 82 % lever och verkar,” skrev han i Arbetet. Dessutom kunde distriktsprogram vara producerade i Stockholm eller endast visa kändisar från huvudstaden i rutan. Han hade själv, styrd av tv-ledningen, varit med om att fylla ett flygplan på Arlanda för ett program i Malmö: ”Använder du mindre kända men aldrig så bra personer, får du mindre publik, sämre sändningsdag och färre pengar till programmen.”
Men Lasse Holmqvist hoppades på förändringar och att första steget skulle bli utlokalisering av TV 2:s nyheter.
Det blev inte så. Ej heller förverkligades planerna att lägga den första marksända reklamkanalen, TV4, utanför huvudstaden. TV4 lovade att i stället satsa på regionerna. Det löftet har inte hållits.

Sverige är unikt: Samtliga TV-kanalers huvudkontor är koncentrerade till landets administrativa och ekonomiska centrum. Så är det inte i våra nordiska grannländer. Och enligt Holmqvist skulle ”katalaner, milanesare och befolkningen i Hamburg höja upprorsfanorna om Madrid, Rom respektive Bonn/Berlin så mycket som antydde en TV-dominans som den stockholmska.”

Lasse Holmqvists räknande framför sin TV visar att SVT ej följer normen för hur stor del av programutbudet som ska produceras av distrikten. Den ligger nu på 55%. Förr hade tittaren en möjlighet att kontrollera det, eftersom i allmänhet varje svenskt program angav var det produceras. Av någon anledning nämns det ytterst sällan numera…
Till koncentrationen bidrar också att produktionsbolag och de lönsamma distributionsbolagen också ligger i Sthlm. Sverige utanför huvudstaden har blivit osynligt i riksprogrammen

Koncentrationen till Stockholm får konsekvenser. År 1945 var fyra av fem partiledare från landsorten; på 1970-talet fyra av fem från Stockholmsregionen. På 1980-talet myntades uttrycket ABC-gänget om makthavarna i Rosenbad. Trenden har fortsatt fram till dagens stockholmsdominerade regering. En förklaring är utvecklingen inom media: Att operera från Stockholm innebär att det är lättare bli uppmärksammad; medierna blir en språngbräda mot toppositioner. När Gudrun Schyman blev vänsterpartiets ordförande, föll motkandidaterna bort för att de inte var tillräckligt kända. Samma krafter påverkar kulturen. Att bläddra i Vem är hon är som att titta i en stockholmskatalog. Och författare bör bo i Stockholm – och gör det. I författarförbundets styrelse är 11 av 15 medlemmar från den regionen.
Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt.
Varför?

Om glesbygdsproblem

Med glesbygd menas glest befolkade områden, inom vilka det kan finnas tätorter, t.ex. gamla industristäder. Glesbygden har drabbats hårt av strukturomvandlingarna i Sverige. Problemen förvärras av de centraliseringstendenser som berövar glesbygden både arbetstillfällen och service.
Glesbygdsproblem har vi i hela Norrlands inland; i Bergslagen , Värmland, Dalsland. Men även Bohusläns fiskelägen kan räknas dit. Husen står visserligen tätt inpå varandra, men fiskerinäringen finns knappast kvar, och husen har köpts upp och förvandlats till fritidshus till priser som få bohuslänningar har råd med.