onsdag 30 juli 2008

Sommarstiltje

Long hot summer! Och den har skapat ett långt uppehåll i bloggandet. Det beror också på förberedelserna för ett europeiskt tågluffande. Men det senare är anledning till ett kort inlägg om SJ:s prispolitik, som är en obegriplighet.

Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.

Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”


Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.

Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!

söndag 6 juli 2008

Anmälan till Granskningsnämnden - utan resultat

I ett blogginlägg 10 juni om kampanjen mot Jan Björklund tog jag upp ett inslag i Studio Ett, vars lyssnare måste ha förletts att tro att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Jag gjorde en anmälan till Granskningsnämnden. Det gav (inte helt oväntat) inget som helst resultat. Här nedan följer det centrala i min anmälan, Granskningsnämndens svar och till sist några kommentarer från mig.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet

Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett
: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?

Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."

Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”

En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.

SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.

Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.

Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!

I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.

Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.

För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.

tisdag 1 juli 2008

Kultur till alla?

Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden , de myndigheter som beviljar bidrag till kulturen. Granskningen ledde till kritik, framför allt mot Kulturrådet, där en femtedel av bidragsmottagarna delar på tre fjärdedelar av bidragen och i allmänhet redan har fått bidrag under flera år.
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar

Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.

Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.

Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”

Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna

Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.


I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”