måndag 29 september 2008

Vad händer med sistaminutenbiljetterna?

SJ: s VD, Jan Forsberg håller för närvarande på med att i helsidesannonser i de stora tidningarna förklara SJ: s prispolitik. Han vill få resenärerna att begripa att det inte alls är så dyrt åka tåg, som de har fått för sig. Priserna styrs helt enkelt av tillgång och efterfrågan. Därför finns det billigare biljetter, när det finns många platser kvar och ”lite dyrare” (borde det inte ha stått ”MYCKET dyrare”), när tåget nästan är fullt.
Riktigt billig är det, säger han, om man kan boka 90 dagar i förväg. (Visst, de biljetterna köps upp av proffs, som sedan kunnat sälja dem vidare med god förtjänst!) ”Därefter går priset upp lite för varje dag som avgången närmar sig beroende på hur fullt tåget börjar bli…Två dygn före avgång säljer vi våra sista biljetter på auktion.”

Jag läste VD:s annonstext med både förvåning och nedstämdhet. Framför allt undrade jag hur sistaminutenbiljetterna kunde passa in i systemet. Det har ju varit enda återstående möjligheten för pensionärer att komma över en biljett till ett rimligt pris. Men med allt dyrare priser ju närmre det är till avgångsdagen – med undantag för de lilla auktionsmöjligheten – så finns det ju inget utrymme för sistaminutenbiljetter.
När de infördes, var det ett svek mot pensionärer. De hade tidigare en egen rabatt, oberoende av hur många dagar före avgång de inhandlades. Nyordningen var strängt taget ett sätt att sälja överblivna platser – i sista minuten. De gick ej att inhandla i biljettkassan. SJ hänvisade till Internet, som då få pensionärer kände till.
Nu har också den möjligheten krympt. Jag har i tidigare blogginlägg nämnt svårigheterna att komma över en vettig sistaminutenbiljett. En gång var enda chansen att åka i en kupé avsedd för djurägare.

Jan Forsbergs inlägg kan tolkas som att SJ helt vill strypa rabatter för pensionärer.
Kanske ännu ett tecken på att Sverige är unikt i att snåla med pensionärsrabatter.

tisdag 2 september 2008

Björklund har rätt!

Som gymnasielärare i historia testade jag ibland nya elever kunskaper. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste, t.ex. om Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.

På 1990-talet kom det larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Svenska Akademin påtalade att även ”det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet” hade drabbats. En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut. Det finns skäl att hävda att pedagogers forskningsprojekt har gått ut på att i efterhand legitimera omstridda skolreformer. Det gäller t.ex. den s.k. Stockholmsundersökningen, som åberopades i samband med grundskolereformen 1962
Eftersom många av dem varit ansvariga för den förda skolpolitiken, har de vägrat att erkänna skolans allvarliga problem, men haft desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet".

Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp tillhör denna grupp av pedagoger. Båda sysslar med lärarutbildning i Karlstad, där blivande SVENSK-lärare haft så stora problem med just svenskan att de uttryckt önskemål om ”en kortkurs i stavning." Scherp inledde anfallet på Björklund i Brännpunkt 23 mars och drog sig inte ens för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad. Men det framgick redan här att Björklunds försök lägga om svensk skolpolitik blivit ett hot mot Scherp, Ekholm och andra inom pedagogskrået. De förlorar makt, inflytande – och bidrag. Ett annat exempel är den lärarutbildning som Björklund vill riva upp. Den innebar ytterligare nedskärning av den tid blivande ämneslärare skulle få ägna sig åt just sina ämnen. I stället skulle det bli utökade studier i – pedagogik.

Och just detta, att skolpolitiken hotar flumpedagogers privilegier, slår Björklund fast i sin avslutande (?) artikel på Brännpunkt 1 september. Dessutom påpekar han något som borde vara självklart även för Ekholm och Scherp:
Inom pedagogiken finns inga absoluta sanningar.

Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1644259.svd

Aftonbladet