Evert Taube föddes i Göteborg. Sina barndomsår tillbringade han på den ofta besjungna ön Vinga, vars fyr ledde in fartygen mot Göteborg. Hans pappa vaktade fyren. Som vuxen hamnade han i Stockholm. Redan på den tiden var det fördelaktigt för konstnärer och författare att söka sig dit. Det förbättrade möjligheterna få engagemang eller att bli uppmärksammad Så ock i dag. Författarförbundets styrelsemedlemmar brukar vara stockholmare. Stockholm dominerar också inom den politiska världen (bland partiledare och högre tjänstemän inom departement och myndigheter).
Nu har det gått 33 år sedan Evert Taube dog. Göteborg vill skapa en permanent Evert Taube-utställning i en ny konsthall på Södra älvstranden, ett stenkast från gatan, där Evert Taube föddes. Där skall allmänheten kunna beskåda Evert Taubes bildkonst.
Men huvuddelen av Evert Taubes produktion ägs och förvaras i Stockholm av Moderna Museet, som inte kan ge Evert Taube en permanent utställning. Det finns helt enkelt inte plats för honom, eftersom han inte var en tillräckligt stor bildkonstnär.
När Evert Taube dog bildades en Taubegrupp, i vilken ingår flera författare och en f.d. chef för Moderna museet. Den stöder tanken att samla Evert Taubes bildproduktion i Göteborg och tycker att Moderna Museet inte har skött uppgiften att ta hand om hans bildkonst. I somras anordnade museet en utställning på Konstakademin, som endast fick 1600 besökare.
Men när kommunalpolitiker i Stockholm fick reda på planerna att flytta det som ligger magasinerat och outnyttjat i Moderna Museet, reagerade de med att omedelbart tillsätta en utredning, som går ut på att "rädda kvar Evert Taube i Stockholm." Värt att notera är, hur oppositionsborgarrådet Roger Mogert (s) tänker. Enligt honom är Evert Taube inte i första hand göteborgare utan nationalskald, och därför måste hans verk finnas kvar i Stockholm.
Alltså: alla "riksangelägenheter" skall vara förbehållna Stockholm. Och det tänkesättet har präglat beslutsfattare. Ett bra exempel är en utredning om skapandet av ett svenskt marinmuseum. Trots att Karlskrona sedan 1600-talet har varit centrum för den svenska flottan, ville utredarna lägga det i Stockholm. Först efter protester kunde Karlskrona i varje fall få en avdelning av det blivande museet.
Naturligtvis stödjer Svenska Dagbladet Stockholms försök att "rädda kvar" Evert Taubes konstsamlingar och påpekar att nationalskalden aldrig skrev "Se hur hela Hisingen står i lågor".
Nej, det gjorde han inte. Men han skrev ej heller om "Maj på Lidingö" utan om "Maj på Malö".
Men viktigare är att Göteborg i motsats till Stockholm kan skapa en permanet Evert Taube-utställning, som backas upp av konstmuseet i Göteborg. Dessutom finns det, som Göteborgs-Posten påpekat, så många museer i Stockholm att Evert Taube skulle försvinna i mängden. Enbart i telefonkatalogen nämns cirka 80 stycken, och det finns säkert fler. I Göteborg skulle däremot, skriver GP, "ett Taubemuseum märkas och göra skillnad. Dessutom finns redan Evert Taubes arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek och lite av Evert Taubes värld på Liseberg."
Därför är det en riksangelägenhet att skapa ett permanent Taubemuseum i Göteborg.
måndag 28 december 2009
Nytt mediaskall mot utlokalisering.
På nytt klagar medierna i Stockholm över utlokaliseringar av myndigheter från Stockholm. Det gäller den kompensation, som några drabbade kommuner fick, när försvarsmakten lade ner regementen.
Karlstad och Gotland var två kommuner, som fick kompensation. Nu har riksrevisorerna funnit att utlokaliseringen kostade mer än beräknat. Detta kommenteras flitigt av stockholmsjournalister.
Riksrevisorerna har naturligtvis rätt i att det blev dyrare än beräknat, och det är inte alls förvånande. Det är ganska vanligt att blivande kostnader underskattas. För det mesta brukar inte stockholmsmedia (tidningar, radio och teve) stämma upp en unisont fördömande kör.
Karlstad fick Konsumentverket, som aldrig borde ha lokaliserats till Stockholm. Riksdagen har nämligen upprepade gånger fattat beslut om att nya ämbetsverk bör förläggas på annan ort än Stockholm. Det nonchalerar regeringen ofta. Så också när det gällde Konsumentverket. Men då hördes inga protester från medierna i Stockholm! Om Konsumentverket från början hamnat i Karlstad hade säkert åtskilliga miljoner sparats.
Karlstad och Gotland var två kommuner, som fick kompensation. Nu har riksrevisorerna funnit att utlokaliseringen kostade mer än beräknat. Detta kommenteras flitigt av stockholmsjournalister.
Riksrevisorerna har naturligtvis rätt i att det blev dyrare än beräknat, och det är inte alls förvånande. Det är ganska vanligt att blivande kostnader underskattas. För det mesta brukar inte stockholmsmedia (tidningar, radio och teve) stämma upp en unisont fördömande kör.
Karlstad fick Konsumentverket, som aldrig borde ha lokaliserats till Stockholm. Riksdagen har nämligen upprepade gånger fattat beslut om att nya ämbetsverk bör förläggas på annan ort än Stockholm. Det nonchalerar regeringen ofta. Så också när det gällde Konsumentverket. Men då hördes inga protester från medierna i Stockholm! Om Konsumentverket från början hamnat i Karlstad hade säkert åtskilliga miljoner sparats.
Saabkrisen drabbar också glesbygden.
Trollhättan har onekligen drabbats hårt av industridöden. I skrivande stund är det oklart vad som kommer att hända med SAAB. Om det värsta inträffar (d.v.s. nedläggning), så blir det den hårdaste smällen Trollhättan råkat ut för. Men det finns flera föregångare. Ett exempel är NOHAB, som länge försörjde Sverige med både vattenturbiner och lokomotiv, men som under 1970-talet började få lönsamhetsproblem och till sist avvecklades.
Trollhättan har dock klarat alla tidigare kriser, och det tycks råda enighet om att på sikt kommer så att ske även denna gång. Trollhättan är en del av "trestadsregionen", vars övriga delar är Vänersborg och Uddevalla. Det finns högskola och en differentierad tjänsteproduktion, till och med i form av film. "Film i Väst"har stått för några av de mest uppmärksammade svenska filmerna under senare år ("Trollywood").
Prognosen för Trollhättan är därför trots allt god, men en nedläggning av SAAB kommer att slå hårt mot några omgivande glesbygdskommuner i Dalsland. Kommunerna i Dalsland är Åmål, Bengtsfors, Dals-Ed, Mellerud och Färgelanda. Många kommuninvånare bor på pendlingsavstånd till Trollhättan och arbetar på SAAB. Men dessutom finns det i Dalsland flera underleverantörer till svensk bilindustri. De är redan hårt drabbade av lågkonjunkturen. Prognosen för Dalsland är utan tvekan betydligt sämre.
Media har utan tvivel uppmärksammat situationen för trollhättebor, och det är bra. Än bättre om också Dalsland kunde få del av uppmärksamheten!
Till sist: Jag kan inte låta bli att erinra om ett av P.G. Gyllenhammars många förslag, som havererade. Han ville att Volvo och SAAB skulle gå samman. Det föll, och det lär ha varit tjänstemännen på SAAB, som slog bakut och lyckades stoppa det. Hur hade situationen varit i dag, om Gyllenhammar lyckats? Kanske hade vi då haft en svensk bilindustri?
Det har vi knappast nu! Volvo Personbilar ägs av Ford och är på väg till Kina; i Volvo Lastvagnar är Renaut största aktieägaren, SAAB ägs av GM och ska kanske läggas ned. Dessutom är knappast Scania ett svenskt företag idag.
Trollhättan har dock klarat alla tidigare kriser, och det tycks råda enighet om att på sikt kommer så att ske även denna gång. Trollhättan är en del av "trestadsregionen", vars övriga delar är Vänersborg och Uddevalla. Det finns högskola och en differentierad tjänsteproduktion, till och med i form av film. "Film i Väst"har stått för några av de mest uppmärksammade svenska filmerna under senare år ("Trollywood").
Prognosen för Trollhättan är därför trots allt god, men en nedläggning av SAAB kommer att slå hårt mot några omgivande glesbygdskommuner i Dalsland. Kommunerna i Dalsland är Åmål, Bengtsfors, Dals-Ed, Mellerud och Färgelanda. Många kommuninvånare bor på pendlingsavstånd till Trollhättan och arbetar på SAAB. Men dessutom finns det i Dalsland flera underleverantörer till svensk bilindustri. De är redan hårt drabbade av lågkonjunkturen. Prognosen för Dalsland är utan tvekan betydligt sämre.
Media har utan tvivel uppmärksammat situationen för trollhättebor, och det är bra. Än bättre om också Dalsland kunde få del av uppmärksamheten!
Till sist: Jag kan inte låta bli att erinra om ett av P.G. Gyllenhammars många förslag, som havererade. Han ville att Volvo och SAAB skulle gå samman. Det föll, och det lär ha varit tjänstemännen på SAAB, som slog bakut och lyckades stoppa det. Hur hade situationen varit i dag, om Gyllenhammar lyckats? Kanske hade vi då haft en svensk bilindustri?
Det har vi knappast nu! Volvo Personbilar ägs av Ford och är på väg till Kina; i Volvo Lastvagnar är Renaut största aktieägaren, SAAB ägs av GM och ska kanske läggas ned. Dessutom är knappast Scania ett svenskt företag idag.
fredag 27 november 2009
Jantelagen - igen.
21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".
En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.
Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.
Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)
Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!
Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.
Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?
En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.
Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.
Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)
Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!
Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.
Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?
måndag 2 november 2009
Migrationsverkets centralisering drabbar glesbygdkommunerna - och miljön
Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat att glesbygdskommuner drabbas hårdats, när staten ska spara. Statliga myndigheter tycker det är bekvämast att lösa besparingskraven genom att lägga ned sina kontor i glesbygden. Skattemyndigheten var ett tydligt exempel.
Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.
På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?
Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?
Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.
På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?
Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?
Naturligtvis säger Migrationsverket att riktigt så illa kommer det inte att bli. Någon ansvarig för boendefrågor kommer att finnas kvar i t.ex. Hagfors. Men det räcker definitivt inte för att lösa de problem som centraliseringen leder till!
Om detta genomförs över hela landet, blir det ännu ett slag mot glesbygdskommunerna, som kommer att förlora många arbetstillfällen. Det behöver väl inte tilläggas att de många onödiga bilresorna, rimmar illa med behovet att minska på utsläppen av växthusgaser.
Om vi hade haft en fungerande regionalpolitik, skulle det ha funnits en "portalparagraf" i instruktionerna till de statliga myndigheterna. Där skulle det åläggas dessa att göra allt för att undvika minskningar av sin närvaro i glesbygdskommunerna.
onsdag 21 oktober 2009
Carl Bildt och Jantelagen
Bosnien befinner sig i sin värsta kris sedan Daytonavtalet undertecknades, och inbördeskriget 1992-1995 upphörde. Det finns de som tror att Bosnien kommer att krackelera.
Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.
Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.
Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".
Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.
Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.
Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.
Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.
Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.
Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".
Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.
Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.
Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.
...Även Kalmar län drabbas!
Kalmar län lider också av strukturproblem: industrier som slagits ut, utflyttningsöverskott, osv. Inte helt oväntat vill polisen också där stänga stationer och lita på "bilpatruller".
Det är naturligtvis lika tokigt där! Drar sig inte människor för att flytta till en kommun, om de vet att polisstationen ska stängas?
De statliga myndigheterna har krav på sig att spara visst antal millioner och lösningen tycks vara att ge sig på glesbygdsregionerna, som ej längre har så många väljare.
Bekvämt!
Det är naturligtvis lika tokigt där! Drar sig inte människor för att flytta till en kommun, om de vet att polisstationen ska stängas?
De statliga myndigheterna har krav på sig att spara visst antal millioner och lösningen tycks vara att ge sig på glesbygdsregionerna, som ej längre har så många väljare.
Bekvämt!
måndag 28 september 2009
Fler poliser - men i glesbygden försvinner de!
Regeringen har ju meddelat att vi ska få fler poliser - ett budskap som av många har välkomnats.
Men tydligen gäller inte det för glesbygden, för i dagarna har polisledningar gått ut och informerat om indragningar av just poliser i glesbygden.
Detta är vad som hänt på småorter i Norra Bohuslän och Dalsland (Bohuslänningen 28/9):
Cirka 30 poliser skall flytta från Tanum, Sotenäs, Mellerud och Bengtsfors. Det innebär att polisstationerna töms på personal. Sotenäs och Tanum har under flera år kämpat mot polisneddragningar. Den nu föreslagna förändringen innebär att de "förlorat slaget".
Kommunalrådet Mats Abrahamsson i Sotenäs säger: "Menar statsmakterna verkligen något med talet om fler poliser ute i verkligheten?" Vidare: "Regeringsmålet 20000 poliser i landet är snart nått och så får vi vara med om det här. Vad menas? Han undrar också om det är meningen att det som försvinner från dessa kommuner skall hamna i Göteborg.
Kommunstyrelsens ordförande i Tanum, Claes-Åke Sörqvist är besviken. Han misstänker att om Strömstadspolisen ska ta hand om Tanum, så kommer man bara åka till Grebbestad på patrullkörning. "Men sedan finns också hela Hedekas, Munkedal, Sotenäs, Färgelanda, Mellerud, Dals ED och Bengtfors utan polis. Det är enorma ytor att bevaka för en polispatrull eller två. Vi har pekat på att landsbygdsbefolkningen känner sig på undantag. Ur polissynvinkel är landsbygdens invånare i strykklass. Det här går stick i stäv med satsningen på poliser, som man talar om i Stockholm."
I Mellerud säger kommunstyrelsens vice ordförande Johnny Stücken att polisnedläggningen är oacceptabel. "Med den har hela den statliga närvaron lämnat Mellerud: försäkringskassan, arbetsförmedlingen och nu polisen."
Det torde råda bred enighet om att ökat patrullering inte kan ersätta indragna polisstationer.
Än en gång brandskattas glesbygden, trots att regeringen lovat fler poliser.
Men tydligen gäller inte det för glesbygden, för i dagarna har polisledningar gått ut och informerat om indragningar av just poliser i glesbygden.
Detta är vad som hänt på småorter i Norra Bohuslän och Dalsland (Bohuslänningen 28/9):
Cirka 30 poliser skall flytta från Tanum, Sotenäs, Mellerud och Bengtsfors. Det innebär att polisstationerna töms på personal. Sotenäs och Tanum har under flera år kämpat mot polisneddragningar. Den nu föreslagna förändringen innebär att de "förlorat slaget".
Kommunalrådet Mats Abrahamsson i Sotenäs säger: "Menar statsmakterna verkligen något med talet om fler poliser ute i verkligheten?" Vidare: "Regeringsmålet 20000 poliser i landet är snart nått och så får vi vara med om det här. Vad menas? Han undrar också om det är meningen att det som försvinner från dessa kommuner skall hamna i Göteborg.
Kommunstyrelsens ordförande i Tanum, Claes-Åke Sörqvist är besviken. Han misstänker att om Strömstadspolisen ska ta hand om Tanum, så kommer man bara åka till Grebbestad på patrullkörning. "Men sedan finns också hela Hedekas, Munkedal, Sotenäs, Färgelanda, Mellerud, Dals ED och Bengtfors utan polis. Det är enorma ytor att bevaka för en polispatrull eller två. Vi har pekat på att landsbygdsbefolkningen känner sig på undantag. Ur polissynvinkel är landsbygdens invånare i strykklass. Det här går stick i stäv med satsningen på poliser, som man talar om i Stockholm."
I Mellerud säger kommunstyrelsens vice ordförande Johnny Stücken att polisnedläggningen är oacceptabel. "Med den har hela den statliga närvaron lämnat Mellerud: försäkringskassan, arbetsförmedlingen och nu polisen."
Det torde råda bred enighet om att ökat patrullering inte kan ersätta indragna polisstationer.
Än en gång brandskattas glesbygden, trots att regeringen lovat fler poliser.
torsdag 17 september 2009
SR:s Studio Ett tog i ett inslag upp situationen för ungdomar i Hofors. Naturligtvis är arbetslösheten hög, inte minst bland tonårsmammor, och många lever på bidrag. Några av de intervjuade förklarade att de ändå ville bo kvar i Hofors, där de har hela sitt sociala nätverk.
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Förbifart Stockholm och glesbygden
Regerirngen har bestämt sig för att förverkliga Förbifart Stockholm, ett projekt som i nuläget beräknas kosta 27 miljarder kronor. Men alla vet att dylika kostnadsberäkningar alltid visar sig vara tilltagna i underkant.
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
tisdag 4 augusti 2009
Fångad i tvåsamhetens garn
Efter att ha lyssnat på Heliga Familjen vecka 31 framstår ett faktum mycket klart.
Redaktionen kritiserar den s.k. "tvåsamheten", men lika fullt sitter programmakarna fast i just tvåsamhetens garn.
För när de kommenterar polygama familjer utgår de från den västerländska tvåsamheten (kärleken) som det enda möjliga. De vet inte att i många kulturer är det vi benämner "kärlek" tämligen obegripligt. Det innebär att t.ex. en kvinna i en polygam familj finner en västerländsk fråga som "Skulle du inte vilja ha en helt egen man?" helt obegriplig. För henne betyder mannen inte så mycket. Viktigare är relationen till övriga kvinnor i familjen. Och naturligtvis barnen.
Men genom "kulturimperialism" håller dessa gamla normer på att slås sönder. Den västerländska synen (tvåsamheten) tar över.
Heliga Familjen bör vidga sitt vetande. Det finns lättläst litteratur i detta ämne!
Redaktionen kritiserar den s.k. "tvåsamheten", men lika fullt sitter programmakarna fast i just tvåsamhetens garn.
För när de kommenterar polygama familjer utgår de från den västerländska tvåsamheten (kärleken) som det enda möjliga. De vet inte att i många kulturer är det vi benämner "kärlek" tämligen obegripligt. Det innebär att t.ex. en kvinna i en polygam familj finner en västerländsk fråga som "Skulle du inte vilja ha en helt egen man?" helt obegriplig. För henne betyder mannen inte så mycket. Viktigare är relationen till övriga kvinnor i familjen. Och naturligtvis barnen.
Men genom "kulturimperialism" håller dessa gamla normer på att slås sönder. Den västerländska synen (tvåsamheten) tar över.
Heliga Familjen bör vidga sitt vetande. Det finns lättläst litteratur i detta ämne!
måndag 6 juli 2009
Helig enfald i Heliga Familjen
Sommaren 2008 sände SR ett nytt program (Heliga Familjen), som fick lyssnare med en värdekonservativ familjesyn (dom är många!) att se rött. Redan programförklaringen måste fått blodtrycket att stiga. Där deklarerades att Heliga Familjen skulle handla om ”familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia” (vad menas med det senare?) Vidare hävdades det att ”folk är trötta på lyckohycklet kring den romantiserade kärleken (Hur vet red. det?); det finns en längtan efter att våga problematisera familj, tvåsamhet och den brist på jämställdhet som finns i de flesta relationer”.
Det blev många anmälningar till Radionämnden men ingen fällning. Så Heliga Familjen är nu tillbaka med en ny sommarserie. Denna gång ska man utmana påståendet att "den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.
I mångt och mycket håller jag med Heliga Familjen, framför allt i kritiken av den romantiserade kärleken, ”den instängda tvåsamheten och trånga kärnfamiljen, lyckohycklet”. Men Heliga Familjens åsikter (liksom mina) speglar knappast den allmänna opinionen, och jag tvivlar på att programmakarna är medvetna om det. Ibland framförs de mest befängda påståenden. Och värst av allt: De som gör programmen saknar kunskaper om familjen i ett historiskt och sociologiskt perspektiv.
Några exempel:Heliga Familjen menar tydligen att ”förr i tiden” levde i stort sett alla i storfamiljer. Och visst fanns det storfamiljer i jordbrukssamhället. I allmänhet handlade det om flergenerationsfamiljer: Föräldrarna till äldste sonen, som tagit över gården, levde kvar i hushållet, ibland också ogifta syskon. Men sådana storfamiljer var inte allenarådande. Det torpare, backstugusittare och många andra hade att leva av räckte inte till för att försörja en storfamilj.
Ordet ”storfamilj” fick en positiv klang under 1970-talets radikalisering; det blev ”inne” att bilda storfamiljer. Men då handlade det knappast om flergenerationsfamiljer utan vuxna i ungefär samma ålder, som bildade gemensamt hushåll för sig och sina eventuella barn. Dessa familjebildningar blev i allmänhet inte långlivade. Jag förmodar att även Heliga Familjen betraktar begreppet ”storfamilj” som något positivt.
Den värsta galenskapen är dock att programmakarna tror att ”kärnfamiljen” är en sen skapelse. Möjligen har de fått för sig att den är ett resultat av det kapitalistiska samhället. Tydligen har de inte förstått att storfamiljer består av kombinerade kärnfamiljer. Ändå inledde de sin historiska familjeodyssé genom att intervjua Yvonne Hirdman. Men frågorna till henne var så elementära att det hade räckt att titta i en lärobok i familjekunskap. Kanske hade de då insett att den vetenskapliga diskussionen om kärnfamiljen snarare har gällt, huruvida kärnfamiljen är en universell företeelse, d.v.s. en grundbult i alla kulturer.
Och kanske hade de också uppmärksammat att en kulturs familjeform är en anpassning till levnadsvillkoren. Stort överskott på endera könet tenderar att skapa polygama samhällen: Kvinnoöverskott kan leda till polygyni (en man flera kvinnor); överskott på män till polyandri (en kvinna flera män). Men märk att kärnfamiljen även är grundbulten i polygama kulturer.
Sverige har haft visst kvinnoöverskott, men kristendomen tillät inte polygami. Det skapade onekligen problem för ogifta kvinnor: Hur skulle de försörja sig? Hur undgå att fördömas, om de fick barn?
Det vore onekligen ett lyft, om Heliga Familjen kunde intervjua en polygam familj! Inte minst eftersom programmet kritiserar den romantiserade kärleken och tvåsamheten, företeelser som oftas saknas i polygama familjer.
I årets program har det sagts att det finns en nedlåtande attityd gentemot sambopar för att de inte gift sig. I så fall är de onekligen i gott sällskap! Tillhör de inte majoriteten?
Vidare har Heliga Familjen helt riktigt påtalat att det har funnits hederskultursnormer inom den svenska överklassen. Men det är fel att enbart skuldbelägga männen för detta. Heliga Familjen bör akta sig för att förknippas med andra yttringar av extremfeminism, som har skadat hela feminismrörelsen. Tänk på ”männen-är djur”-debatten, och hur den drabbade kvinnojourerna! Så här definierar två extremfeminister kärleken (de föredrar benämningen ”könskärleken”): ”Det känslomässiga tillstånd som får den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen att framstå som naturlig för båda parter”.
Instämmer Heliga familjen?
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140
Det blev många anmälningar till Radionämnden men ingen fällning. Så Heliga Familjen är nu tillbaka med en ny sommarserie. Denna gång ska man utmana påståendet att "den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.
I mångt och mycket håller jag med Heliga Familjen, framför allt i kritiken av den romantiserade kärleken, ”den instängda tvåsamheten och trånga kärnfamiljen, lyckohycklet”. Men Heliga Familjens åsikter (liksom mina) speglar knappast den allmänna opinionen, och jag tvivlar på att programmakarna är medvetna om det. Ibland framförs de mest befängda påståenden. Och värst av allt: De som gör programmen saknar kunskaper om familjen i ett historiskt och sociologiskt perspektiv.
Några exempel:Heliga Familjen menar tydligen att ”förr i tiden” levde i stort sett alla i storfamiljer. Och visst fanns det storfamiljer i jordbrukssamhället. I allmänhet handlade det om flergenerationsfamiljer: Föräldrarna till äldste sonen, som tagit över gården, levde kvar i hushållet, ibland också ogifta syskon. Men sådana storfamiljer var inte allenarådande. Det torpare, backstugusittare och många andra hade att leva av räckte inte till för att försörja en storfamilj.
Ordet ”storfamilj” fick en positiv klang under 1970-talets radikalisering; det blev ”inne” att bilda storfamiljer. Men då handlade det knappast om flergenerationsfamiljer utan vuxna i ungefär samma ålder, som bildade gemensamt hushåll för sig och sina eventuella barn. Dessa familjebildningar blev i allmänhet inte långlivade. Jag förmodar att även Heliga Familjen betraktar begreppet ”storfamilj” som något positivt.
Den värsta galenskapen är dock att programmakarna tror att ”kärnfamiljen” är en sen skapelse. Möjligen har de fått för sig att den är ett resultat av det kapitalistiska samhället. Tydligen har de inte förstått att storfamiljer består av kombinerade kärnfamiljer. Ändå inledde de sin historiska familjeodyssé genom att intervjua Yvonne Hirdman. Men frågorna till henne var så elementära att det hade räckt att titta i en lärobok i familjekunskap. Kanske hade de då insett att den vetenskapliga diskussionen om kärnfamiljen snarare har gällt, huruvida kärnfamiljen är en universell företeelse, d.v.s. en grundbult i alla kulturer.
Och kanske hade de också uppmärksammat att en kulturs familjeform är en anpassning till levnadsvillkoren. Stort överskott på endera könet tenderar att skapa polygama samhällen: Kvinnoöverskott kan leda till polygyni (en man flera kvinnor); överskott på män till polyandri (en kvinna flera män). Men märk att kärnfamiljen även är grundbulten i polygama kulturer.
Sverige har haft visst kvinnoöverskott, men kristendomen tillät inte polygami. Det skapade onekligen problem för ogifta kvinnor: Hur skulle de försörja sig? Hur undgå att fördömas, om de fick barn?
Det vore onekligen ett lyft, om Heliga Familjen kunde intervjua en polygam familj! Inte minst eftersom programmet kritiserar den romantiserade kärleken och tvåsamheten, företeelser som oftas saknas i polygama familjer.
I årets program har det sagts att det finns en nedlåtande attityd gentemot sambopar för att de inte gift sig. I så fall är de onekligen i gott sällskap! Tillhör de inte majoriteten?
Vidare har Heliga Familjen helt riktigt påtalat att det har funnits hederskultursnormer inom den svenska överklassen. Men det är fel att enbart skuldbelägga männen för detta. Heliga Familjen bör akta sig för att förknippas med andra yttringar av extremfeminism, som har skadat hela feminismrörelsen. Tänk på ”männen-är djur”-debatten, och hur den drabbade kvinnojourerna! Så här definierar två extremfeminister kärleken (de föredrar benämningen ”könskärleken”): ”Det känslomässiga tillstånd som får den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen att framstå som naturlig för båda parter”.
Instämmer Heliga familjen?
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140
Centerpartiet mot avgrunden!
Maud Olofsson har problem: Centerpartiet krymper; avgrunden ”fyra procent” närmar sig.
Det kan tyckas märkligt. Maud själv har onekligen vunnit viss popularitet. Naturligtvis kan hon inte synas lika mycket som statsministern, men med bred marginal slår hon övriga partiledare inom alliansen.
Så vad är det som har gått snett? Misslyckandet i EU-valet förklarade hon med att Centern inte fått sina traditionella väljare att rösta. Det har hon säkert rätt i! Centerpartiet, som förr hette Bondeförbundet, har varit landsbygdens parti. Namnbytet var nödvändigt, eftersom bönderna blivit en krympande yrkeskår. Centern blev i stället ett landsbygdsparti, ett parti för dem som ännu inte - med eller mot sin vilja - dragits in i suget från de större tätorterna.
Centern stred för en aktiv lokaliseringspolitik . Människor skulle inte tvingas flytta för att få jobb. I stället borde fabrikerna flytta ut till glesbygdens människor. Den politiken var naturligtvis svår att tillämpa i praktiken, men den vittnade om en vilja att göra något för glesbygdens människor. Och centerpartister vågade höja rösten och påpeka att överhettningen i Stockholm (vilket inte minst ledde till en förfärlig bostadsbrist) skulle kunna avhjälpas genom att flytta ut verksamheter från huvudstaden.
Det budskapet framförs ej längre av centerpartister i ledande ställning! Det beror på att partiets strategi nu är att försöka växa i just storstäderna. Det förefaller vara mer lönsamt. Det är ju där de många väljarna finns. Samtliga partier tycks vara överens om att valet 2010 kommer att avgörs av Stockholms väljare, och då måste även centerpartiet vinna proselyter där. Därför förordar även centerpartister nya satsningar på Stockholm, som sägs vara Sveriges tillväxtmotor, fastän tillväxten ofta sker på bekostnad av glesbygden, som brandskattas på både människor och företag.
Förstår inte Maud att de traditionella centerväljarna känner sig övergivna? Partiets nya strategi kan leda till att hon och Centern har bundit ris åt egen rygg.
Det kan tyckas märkligt. Maud själv har onekligen vunnit viss popularitet. Naturligtvis kan hon inte synas lika mycket som statsministern, men med bred marginal slår hon övriga partiledare inom alliansen.
Så vad är det som har gått snett? Misslyckandet i EU-valet förklarade hon med att Centern inte fått sina traditionella väljare att rösta. Det har hon säkert rätt i! Centerpartiet, som förr hette Bondeförbundet, har varit landsbygdens parti. Namnbytet var nödvändigt, eftersom bönderna blivit en krympande yrkeskår. Centern blev i stället ett landsbygdsparti, ett parti för dem som ännu inte - med eller mot sin vilja - dragits in i suget från de större tätorterna.
Centern stred för en aktiv lokaliseringspolitik . Människor skulle inte tvingas flytta för att få jobb. I stället borde fabrikerna flytta ut till glesbygdens människor. Den politiken var naturligtvis svår att tillämpa i praktiken, men den vittnade om en vilja att göra något för glesbygdens människor. Och centerpartister vågade höja rösten och påpeka att överhettningen i Stockholm (vilket inte minst ledde till en förfärlig bostadsbrist) skulle kunna avhjälpas genom att flytta ut verksamheter från huvudstaden.
Det budskapet framförs ej längre av centerpartister i ledande ställning! Det beror på att partiets strategi nu är att försöka växa i just storstäderna. Det förefaller vara mer lönsamt. Det är ju där de många väljarna finns. Samtliga partier tycks vara överens om att valet 2010 kommer att avgörs av Stockholms väljare, och då måste även centerpartiet vinna proselyter där. Därför förordar även centerpartister nya satsningar på Stockholm, som sägs vara Sveriges tillväxtmotor, fastän tillväxten ofta sker på bekostnad av glesbygden, som brandskattas på både människor och företag.
Förstår inte Maud att de traditionella centerväljarna känner sig övergivna? Partiets nya strategi kan leda till att hon och Centern har bundit ris åt egen rygg.
Flytta ut Statens Institutionsstyrelse från Stockholm!
Statens institutionsstyrelse (med smeknamnet ("Värstingverket”) är på nytt i blåsväder. Grävande journalister har upptäckt att myndigheten grovt misskött sin viktigaste uppgift, nämligen att kontrollera, hur verksamheten bedrivs ute i landet. Statens Institutionsstyrelse skall granska institutioner (”hem för vård och boende”), som som tar emot barn och ungdomar med problem. Men på hem efter hem har det rått missförhållanden, vilket orsakat att en ung flicka tog livet av sig. Föreståndare för hemmen har använts sig av isoleringsstraff i sammanhang där det inte får förekomma och struntat i att göra journalsanteckningar om sina beslut.
Men om detta hade tydligen Statens Institutionsstyrelse ingen aaaning!!
Det har inte gått många år sedan en annan skandal uppdagades. Personalen på en institution, inte långt från Stockholm, där verksledningen (naturligtvis!) ligger, visade sig ha infiltrerats av kriminella element. Problembarn, som skulle få vård, blev i stället omhändertagna av kriminella!
Riksdagen har beslutat att nya myndigheter om möjligt skall förläggas utanför Stockholm. Det beslutet har inte respekteras. Påfallande ofta får den tilltänkte generaldirektören för det blivande ämbetsverket i uppdrag att avgöra lokaliseringsfrågan. Denne, som vanligen hämtats från huvudstadens centralbyråkrati, kommer (naturligtvis!) fram till att det nya verket måste ligga i Stockholm.
Detta var vad som hände, när Statens Institutionsstyrelse skapades. Den blivande generaldirektören, Sture Korpi, menade att ”hans” fögderi måste ligga i Stockholm, framför allt på grund av huvudstadens överlägsna kommunikationer. Så blev det också.
Eftersom Statens Institutionsstyrelse, trots fördelen av huvudstadens kommunikationer, har misskött sitt uppdrag, bör lokaliseringsbeslutet omprövas och myndigheten flytta ut från Stockholm.
Men om detta hade tydligen Statens Institutionsstyrelse ingen aaaning!!
Det har inte gått många år sedan en annan skandal uppdagades. Personalen på en institution, inte långt från Stockholm, där verksledningen (naturligtvis!) ligger, visade sig ha infiltrerats av kriminella element. Problembarn, som skulle få vård, blev i stället omhändertagna av kriminella!
Riksdagen har beslutat att nya myndigheter om möjligt skall förläggas utanför Stockholm. Det beslutet har inte respekteras. Påfallande ofta får den tilltänkte generaldirektören för det blivande ämbetsverket i uppdrag att avgöra lokaliseringsfrågan. Denne, som vanligen hämtats från huvudstadens centralbyråkrati, kommer (naturligtvis!) fram till att det nya verket måste ligga i Stockholm.
Detta var vad som hände, när Statens Institutionsstyrelse skapades. Den blivande generaldirektören, Sture Korpi, menade att ”hans” fögderi måste ligga i Stockholm, framför allt på grund av huvudstadens överlägsna kommunikationer. Så blev det också.
Eftersom Statens Institutionsstyrelse, trots fördelen av huvudstadens kommunikationer, har misskött sitt uppdrag, bör lokaliseringsbeslutet omprövas och myndigheten flytta ut från Stockholm.
lördag 14 februari 2009
Den mystiska sjukdomen
Hösten 2008 blev det ett långt uppehåll i mitt bloggande. Det sammanhängde med att jag var fullt upptagen med att skriva en bok. Nu är den utgiven och heter "Den mystiska sjukdomen".
Den handlar om det som hände i Kosova (Kosovo) 1990, när minst 7500 albaner (framför allt barn och ungdomar) fick symptom, som tydde på att de förgiftats. Så här berättar ett vittne, som jag intervjuat:
”Nio av mina klasskamrater råkade ut för det. Plötsligt kom det skum ur munnen på dem, och tårarna rann utan att de visste varför. Alla fick andningssvårigheter och de flesta förlorade medvetandet. Vi fick bära ut dem från klassrummet och försöka få liv i dem. På en pojke hade benen fixerats i en onaturlig ställning, som vi inte kunde bryta. Det var svårt få liv i de medvetslösa.”
Serberna hävdade först att offren var "duktiga skådespelare". Senare att det handlade om en gigantisk masshysteri. De lämnade ytterligare en förklaring: Albanerna hade förgiftat "sina egna" för att vinna världens sympatier.
I min bok "Den mystiska sjukdomen" försöker jag ta ställning.
Fler uppgifter om boken finns på http://litenupplaga.se/
fredag 13 februari 2009
Lokalpatriotism?
Dagen före Ingos begravning uppstod ett gräl mellan Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, och Jan Axelsson på Sveriges Television. Hulthén var upprörd över att SVT inte ville sända Ingos begravning: "Han var inte bara en Göteborgsprofil utan en idrottsman för hela Sverige." Vidare trodde hon att det negativa beslutet sammanhängde med att begravningen ägde rum i Göteborg och inte i Stockholm. "Det brukar alltid vara enklare och mera naturligt att sända från huvudstaden."
Mot det senare reagerade Jan Axelsson kraftigt: "Jag tycker inte det argumentet är värdigt ämnet, att göra det till en lokalpatriotisk fråga."
SVT kan knappast klandras för att inte vilja sända begravningen, i synnerhet som Ingos familj inte ville ha det så. Och jag tror ej heller att förhållandet att begravningen inte ägde rum i Stockholm var den springande punkten för SVT:s ställningstagande. Däremot misstänker jag att det hade kunnat bli TV-sändning av begravningen, om Ingo i stället varit född i Stockholm och genom hela sitt liv förknippats med Stockholm, betraktats som en riktig "Söderkis". En hjälte från Stockholm måste per automatik vara hela Sveriges hjälte!
Men det mest anmärkningsvärda är att Axelsson anser att Hulthéns kritik är ett utslag av lokalpatriotism. Tyvärr är det uttryck för en vanlig attityd inom huvudstadens mediavärld. Minsta kritik mot Stockholmsdominansen och tendenser till Stockholmskoncentration leder till anklagelser om lokalpatriotism.
Det huvudstadens förespråkar inte förstår är att dylika tendenser får konsekvenser, som drabbar hela landet. Då handlar kritiken inte om lokalpatriotism.
Mot det senare reagerade Jan Axelsson kraftigt: "Jag tycker inte det argumentet är värdigt ämnet, att göra det till en lokalpatriotisk fråga."
SVT kan knappast klandras för att inte vilja sända begravningen, i synnerhet som Ingos familj inte ville ha det så. Och jag tror ej heller att förhållandet att begravningen inte ägde rum i Stockholm var den springande punkten för SVT:s ställningstagande. Däremot misstänker jag att det hade kunnat bli TV-sändning av begravningen, om Ingo i stället varit född i Stockholm och genom hela sitt liv förknippats med Stockholm, betraktats som en riktig "Söderkis". En hjälte från Stockholm måste per automatik vara hela Sveriges hjälte!
Men det mest anmärkningsvärda är att Axelsson anser att Hulthéns kritik är ett utslag av lokalpatriotism. Tyvärr är det uttryck för en vanlig attityd inom huvudstadens mediavärld. Minsta kritik mot Stockholmsdominansen och tendenser till Stockholmskoncentration leder till anklagelser om lokalpatriotism.
Det huvudstadens förespråkar inte förstår är att dylika tendenser får konsekvenser, som drabbar hela landet. Då handlar kritiken inte om lokalpatriotism.
Ingo
Han skulle möta Peter Bates, en uppåtgående brittisk boxare. Han var förkyld efter ett besök i USA och förmodligen inte i bästa form. Han snubblade i första ronden, och det gick ett sus genom publiken; Ingo såg generad ut.
Tydligen vaknade han till, för i andra ronden klippte han till, och Bates var uträknad med avslaget käkben, ett bevis på farligheten i yrket.
Matchen demonstrerade också Ingos totala överlägsenhet i Europa. Riktigt illa gick det för den brittiska tungviktseliten. Men det blev ändå en engelsman, Brian London, som till sist fick honom att inse att det var dags att sluta.
Efter epoken Ingo har några svenskar utropats till ”en ny Ingo”. Glöm det! Han vann det finaste inom boxningsvärlden; han blev världsmästare i tungvikt – och det vid en tidpunkt då boxningen hade en helt annan status. Den var, inte minst, en av få möjligheter för en arbetargrabb att bli rik genom sin idrott. I dag finns många fler möjligheter.
Det gick många rykten om Ingo: om slagsmål, om konflikter med ordningsmakten. Det sades också att han var en skicklig affärsman.
Sant är att han under värnplikten fick tillbringa mycket tid i den s.k. ”buren”. Men när framgångarna kom, hade han förmåga att stå emot provokationer från överförfriskade ynglingar. Fast han prövade flera branscher, lyckades han inte som företagare: Kanske var han lättlurad och för hjälpsam mot boxningskolleger, som han gav jobb de inte klarade av. Sanningen om Ingos ”comeback” efter tredje matchen mot Floyd var nog att han behövde pengarna.
Han kom tidigt i konflikt med höjdarna inom boxningsvärlden. Som ung amatör var han uttagen till ett Europalag, som skulle möta USA. Men han vägrade gå sin match, eftersom en tumme var skadad. För det blev han inte förlåten, och det låg honom i fatet i den stora skandalen – OS-finalen 1952 i Helsingfors.
Han hade vunnit semifinalen mot en finsk motståndare och hade hela publiken emot sig. Hans motståndare, Ed Sanders, var välmeriterad. Ingo var än så länge en defensiv boxare, som avvaktade tills chansen kom. Visst backade han, men det var inget mot vad Muhammed Ali senare kunde göra! Ingo blev diskad – men den stora skandalen var att han blev fråntagen den silvermedalj han redan vunnit. Lennart Hyland sa att han ”skämdes som svensk”, och de svenska ledarna bad om ursäkt.
Efter OS 1952 lämnade Ingo amatöridrotten, och togs om hand av Edwin Ahlqvist. Segerparaden inleddes, men det dröjde, innan hans storhet erkändes. En stockholmsjournalist klagade över att han inte hade ishockeystjärnan Tumbas ”gåpåaranda”. Nog tjänade Ingo på det!
Ahlqvist matchade honom försiktigt men gjorde två chansningar. Den första var en match mot tysken Hein ten Hoff, som varit europamästare och gått jämt mot en världsmästare. Tyskarna var tvärsäkra och ville veta till vilket sjukhus blommorna till Ingo skulle skickas. I första ronden gick Hein genast till attack men plötsligt satt han på ringgolvet och stirrade oseende ut i geografin. Matchen var slut.
Den andra chansningen gav ett än mer sensationellt resultat. Ingo, nu europamästare, skulle möta Eddie Machen, rankad som förste utmanare till Floyd Paterson.
Det blev ett oslagbart publikrekord för svensk idrott. Vi som var där glömmer det aldrig! Det small till redan i första ronden – och Eddie föll. Under ett par sekunder var det dödstyst – sen började jublet, som snabbt steg till ett crescendo. Men för oss med ståplatsbiljetter gick det inte att se fortsättningen. För de som hade sittplats inne på fotbollsplanen, nöjde sig inte med att ställa sig upp utan klev upp på sina bänkar och skymde därmed allt för oss. Men vad gjorde det! Ingo hade slagit ut en världsstjärna!
Natten då han mötte Floyd vakade Sverige, fastän matchen inte sändes av Sveriges Radio. En reporter fanns på plats, och han skulle gå in och göra kommentarer mellan varje rond. Däremot direktsände Radio Luxemburg. Själv låg jag i ett militärtält. Det bara brusade, när matchen skulle börja. En av oss pressade örat mot radion och försökte uppfatta vad som hände. I tredje ronden sa han: ”Jag tror att matchen är över.” Hastigt rattade vi in SR. Där var det musik, men den tonades ned, och vi förstod att nu får vi veta. Så kom det: Ingmar vann på knock-out!
När han kom tillbaka till Göteborg, blev det helikoptertransport från flygplatsen till Ullevi, där en ny storpublik hyllade honom. Men när han av skatteskäl flyttade till Schweiz, sjönk entusiasmen. Till och med gamle supportern, Harry Hjörne på Göteborgs-Posten grymtade att Ingo gripits av ”guldfeber”. Men hans skatteflykt betraktas i dag som en självklarhet av idrottsutövare, som under några år tjänar stora pengar.
Returmatchen (nu direktsänd av SR) blev inte den upplevelse, som SR inte velat ge året innan, och jag minns, hur fasansfull det var att se löpsedlar, där Ingo låg vågrätt på ringgolvet.
Den tredje matchen mot Floyd höll på att bli en sensation, för Ingo slog ned Floyd två gånger i första ronden. Men det var inte ”Tors hammare”(så kallades hans höger i USA) som talat, och Ingo förlorade.
Han tog tillbaka titeln som Europamästare efter att på nytt ha knockat en engelsman. Men även gamla beundrare märkte att ”det finns ett svinn”. Ingo var på nedgång.
Han vann sin sista match mot Brian London, men det höll på att gå illa. Dagens Nyheters rubrik ”Vakna Ingmar, du har vunnit”, var dock orättvis. Lennart Hyland passade på att ge honom ett sista tjuvnyp genom kommentaren att ”begränsningarna” i hans ”kapacitet” hade märkts tydligt. Det berörde honom illa.
Livet efter karriären blev oroligt. Han skilde sig, gick upp kraftigt i vikt. Han startade restaurant i Göteborg, motell i USA. Så fick han ny livskamrat och hade kanske slagit sig till ro. Därför var det tragiskt att läsa att han fått Alzheimer och satt på ett vårdhem i Stockholmstrakten. Han kom dock komma tillbaka till Västkusten, innan han dog.
Även den gamle trätobrodern Floyd är död – med samma symptom.
Proffsboxningen lyfte upp dem – men var det värt priset?
I dag begravs Ingemar Johansson.
Tydligen vaknade han till, för i andra ronden klippte han till, och Bates var uträknad med avslaget käkben, ett bevis på farligheten i yrket.
Matchen demonstrerade också Ingos totala överlägsenhet i Europa. Riktigt illa gick det för den brittiska tungviktseliten. Men det blev ändå en engelsman, Brian London, som till sist fick honom att inse att det var dags att sluta.
Efter epoken Ingo har några svenskar utropats till ”en ny Ingo”. Glöm det! Han vann det finaste inom boxningsvärlden; han blev världsmästare i tungvikt – och det vid en tidpunkt då boxningen hade en helt annan status. Den var, inte minst, en av få möjligheter för en arbetargrabb att bli rik genom sin idrott. I dag finns många fler möjligheter.
Det gick många rykten om Ingo: om slagsmål, om konflikter med ordningsmakten. Det sades också att han var en skicklig affärsman.
Sant är att han under värnplikten fick tillbringa mycket tid i den s.k. ”buren”. Men när framgångarna kom, hade han förmåga att stå emot provokationer från överförfriskade ynglingar. Fast han prövade flera branscher, lyckades han inte som företagare: Kanske var han lättlurad och för hjälpsam mot boxningskolleger, som han gav jobb de inte klarade av. Sanningen om Ingos ”comeback” efter tredje matchen mot Floyd var nog att han behövde pengarna.
Han kom tidigt i konflikt med höjdarna inom boxningsvärlden. Som ung amatör var han uttagen till ett Europalag, som skulle möta USA. Men han vägrade gå sin match, eftersom en tumme var skadad. För det blev han inte förlåten, och det låg honom i fatet i den stora skandalen – OS-finalen 1952 i Helsingfors.
Han hade vunnit semifinalen mot en finsk motståndare och hade hela publiken emot sig. Hans motståndare, Ed Sanders, var välmeriterad. Ingo var än så länge en defensiv boxare, som avvaktade tills chansen kom. Visst backade han, men det var inget mot vad Muhammed Ali senare kunde göra! Ingo blev diskad – men den stora skandalen var att han blev fråntagen den silvermedalj han redan vunnit. Lennart Hyland sa att han ”skämdes som svensk”, och de svenska ledarna bad om ursäkt.
Efter OS 1952 lämnade Ingo amatöridrotten, och togs om hand av Edwin Ahlqvist. Segerparaden inleddes, men det dröjde, innan hans storhet erkändes. En stockholmsjournalist klagade över att han inte hade ishockeystjärnan Tumbas ”gåpåaranda”. Nog tjänade Ingo på det!
Ahlqvist matchade honom försiktigt men gjorde två chansningar. Den första var en match mot tysken Hein ten Hoff, som varit europamästare och gått jämt mot en världsmästare. Tyskarna var tvärsäkra och ville veta till vilket sjukhus blommorna till Ingo skulle skickas. I första ronden gick Hein genast till attack men plötsligt satt han på ringgolvet och stirrade oseende ut i geografin. Matchen var slut.
Den andra chansningen gav ett än mer sensationellt resultat. Ingo, nu europamästare, skulle möta Eddie Machen, rankad som förste utmanare till Floyd Paterson.
Det blev ett oslagbart publikrekord för svensk idrott. Vi som var där glömmer det aldrig! Det small till redan i första ronden – och Eddie föll. Under ett par sekunder var det dödstyst – sen började jublet, som snabbt steg till ett crescendo. Men för oss med ståplatsbiljetter gick det inte att se fortsättningen. För de som hade sittplats inne på fotbollsplanen, nöjde sig inte med att ställa sig upp utan klev upp på sina bänkar och skymde därmed allt för oss. Men vad gjorde det! Ingo hade slagit ut en världsstjärna!
Natten då han mötte Floyd vakade Sverige, fastän matchen inte sändes av Sveriges Radio. En reporter fanns på plats, och han skulle gå in och göra kommentarer mellan varje rond. Däremot direktsände Radio Luxemburg. Själv låg jag i ett militärtält. Det bara brusade, när matchen skulle börja. En av oss pressade örat mot radion och försökte uppfatta vad som hände. I tredje ronden sa han: ”Jag tror att matchen är över.” Hastigt rattade vi in SR. Där var det musik, men den tonades ned, och vi förstod att nu får vi veta. Så kom det: Ingmar vann på knock-out!
När han kom tillbaka till Göteborg, blev det helikoptertransport från flygplatsen till Ullevi, där en ny storpublik hyllade honom. Men när han av skatteskäl flyttade till Schweiz, sjönk entusiasmen. Till och med gamle supportern, Harry Hjörne på Göteborgs-Posten grymtade att Ingo gripits av ”guldfeber”. Men hans skatteflykt betraktas i dag som en självklarhet av idrottsutövare, som under några år tjänar stora pengar.
Returmatchen (nu direktsänd av SR) blev inte den upplevelse, som SR inte velat ge året innan, och jag minns, hur fasansfull det var att se löpsedlar, där Ingo låg vågrätt på ringgolvet.
Den tredje matchen mot Floyd höll på att bli en sensation, för Ingo slog ned Floyd två gånger i första ronden. Men det var inte ”Tors hammare”(så kallades hans höger i USA) som talat, och Ingo förlorade.
Han tog tillbaka titeln som Europamästare efter att på nytt ha knockat en engelsman. Men även gamla beundrare märkte att ”det finns ett svinn”. Ingo var på nedgång.
Han vann sin sista match mot Brian London, men det höll på att gå illa. Dagens Nyheters rubrik ”Vakna Ingmar, du har vunnit”, var dock orättvis. Lennart Hyland passade på att ge honom ett sista tjuvnyp genom kommentaren att ”begränsningarna” i hans ”kapacitet” hade märkts tydligt. Det berörde honom illa.
Livet efter karriären blev oroligt. Han skilde sig, gick upp kraftigt i vikt. Han startade restaurant i Göteborg, motell i USA. Så fick han ny livskamrat och hade kanske slagit sig till ro. Därför var det tragiskt att läsa att han fått Alzheimer och satt på ett vårdhem i Stockholmstrakten. Han kom dock komma tillbaka till Västkusten, innan han dog.
Även den gamle trätobrodern Floyd är död – med samma symptom.
Proffsboxningen lyfte upp dem – men var det värt priset?
I dag begravs Ingemar Johansson.
fredag 23 januari 2009
Ekonomiska krisen slår mot glesbygden
Anders Borg säger bestämt nej till riktade stödåtgärder till kommuner som drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen. Han hänvisar till utjämningssystemet, som ger kommunerna likvärdiga förhållanden. "Staten kan inte kompensera för att vissa kommuner under lång tid i hög- och lågkonjunkturer inte förmår balansera sina budgetar", säger han.
Därmed antyder han att "vissa kommuner" helt enkel sköter sig sämre än andra och därmed har sig själva att skylla. Han menar tydligen också att kommunerna ska behandlas på samma sätt.
Samma resonemang förde alliansregeringen, när den ändrade reglerna för statsbidragen till komvux. Det ledde till sänkta bidrag för kommuner med en hög andel lågutbildade men högre bidrag för kommuner, vars invånare i stor utsträckning hade examen från universitet och högskolor. Men som sagt, alla ska behandlas lika.
Men tyvärr är inte förutsättningarna lika, och inget utjämningssystem råder bot på det. Anders Borgs resonemang drabbar i första hand glesbygdskommuner. Den ekonomiska krisen kommer att slå hårt mot dessa, eftersom de redan i utgångsläget befunnit sig i en svår situation: Hög arbetslöshet, hög andel av befolkningen i pensionsåldern, medan de som förvärvsarbetar och ska ge kommunen skatteintäkter inte är så många.
Lågkonjunkturen har gjort att Kalix kommun har tvingats låna pengar för att betala ut löner till de anställda. Vad än Kalix tvingas göra för att få budgeten i balans, kommer det gå ut över kommuninvånarna. Det är ytterligare ett exempel på att glesbygden får allt svårare att hävda sig. Med allt färre väljare blir det allt svårare att få regeringar att lyssna; det ger större utdelning att ragga väljare i storstäderna.
Därmed antyder han att "vissa kommuner" helt enkel sköter sig sämre än andra och därmed har sig själva att skylla. Han menar tydligen också att kommunerna ska behandlas på samma sätt.
Samma resonemang förde alliansregeringen, när den ändrade reglerna för statsbidragen till komvux. Det ledde till sänkta bidrag för kommuner med en hög andel lågutbildade men högre bidrag för kommuner, vars invånare i stor utsträckning hade examen från universitet och högskolor. Men som sagt, alla ska behandlas lika.
Men tyvärr är inte förutsättningarna lika, och inget utjämningssystem råder bot på det. Anders Borgs resonemang drabbar i första hand glesbygdskommuner. Den ekonomiska krisen kommer att slå hårt mot dessa, eftersom de redan i utgångsläget befunnit sig i en svår situation: Hög arbetslöshet, hög andel av befolkningen i pensionsåldern, medan de som förvärvsarbetar och ska ge kommunen skatteintäkter inte är så många.
Lågkonjunkturen har gjort att Kalix kommun har tvingats låna pengar för att betala ut löner till de anställda. Vad än Kalix tvingas göra för att få budgeten i balans, kommer det gå ut över kommuninvånarna. Det är ytterligare ett exempel på att glesbygden får allt svårare att hävda sig. Med allt färre väljare blir det allt svårare att få regeringar att lyssna; det ger större utdelning att ragga väljare i storstäderna.
torsdag 22 januari 2009
Guldbaggar till etablisemanget.
Årets guldbaggar har delats ut. Egentlige är det ett larvigt försök av huvudstadens filmvärld att leka Oscarsgala. I varje klass finns ju ett begränsat antal kandidater, eftersom Sverige är ett litet land Så det finns inte mycket att välja på.
Årets utdelning bjöd enligt expertisen på en sensation, nämligen att Rune Östlunds film "De ofrivilliga" blev helt utan utdelning. Kritiker menade att juryn nöjde sig med att belöna etablissemanget, och att därför en outsider som Östlund blev sidsteppad. Hans bakgrund är ”Film i Väst”, ett projekt som skakat om filmetablissemanget i Stockholm. Efter etableringen i Trollhättan, en industristad hårt drabbad av nedläggningar, har Film i Väst producerat succéer som ”Tillsammans” ”Jala!Jala!” och ”Fucking Åmål”. Uttrycket ”Trollywood” myntades, och i Stockholm mumlade en missnöjd filmkollega att det inte var rimligt att ”periferin växte på bekostnad av centrum”. En intressant reaktion! För vad som är centrum respektive periferi beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man har. Jag kom att tänka vad August Strindberg en gång skrev i ”Tjänstekvinnans son” Själv var han ju onekligen en hängiven stockholmare, men när han besökte Göteborg (för att söka jobb som skådespelare) gjorde han följande reflektioner:
Först fick han motvilja mot staden, han var ju ”van vid Stockholms rika och leende natur”…”Han kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden, Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo inte så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.”
Men trots Strindbergs iakttagelser och trots framgångarna för Film i Väst, har det inte gått att bryta Stockholms dominans.
Hur förklara följande fenomen?
SVT sände nyligen filmen om ”Åstorpsmördaren”, med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Övriga skådespelare var - med ett undantag - skåningar, eller talade skånska. Undantaget var mördarens son, som talade stockholmska. Det passade inte i den övrigt helt skånska miljön.
SR har gjort en alldeles utmärkt barnradioteaterpjäs, ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den utspelar sig i Småland, och alla vuxna skådespelare talar småländska. Dock inte barnen, som talar stockholmska.
Varför rekryterades inte skånska respektive småländska barn? Den naturliga förklaringen torde vara att mediernas och kulturens koncentration till Stockholm ger huvudstadens barn bättre möjligheter att tidigt få erfarenheter av film och mediaproduktion.
Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt. Varför?
Årets utdelning bjöd enligt expertisen på en sensation, nämligen att Rune Östlunds film "De ofrivilliga" blev helt utan utdelning. Kritiker menade att juryn nöjde sig med att belöna etablissemanget, och att därför en outsider som Östlund blev sidsteppad. Hans bakgrund är ”Film i Väst”, ett projekt som skakat om filmetablissemanget i Stockholm. Efter etableringen i Trollhättan, en industristad hårt drabbad av nedläggningar, har Film i Väst producerat succéer som ”Tillsammans” ”Jala!Jala!” och ”Fucking Åmål”. Uttrycket ”Trollywood” myntades, och i Stockholm mumlade en missnöjd filmkollega att det inte var rimligt att ”periferin växte på bekostnad av centrum”. En intressant reaktion! För vad som är centrum respektive periferi beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man har. Jag kom att tänka vad August Strindberg en gång skrev i ”Tjänstekvinnans son” Själv var han ju onekligen en hängiven stockholmare, men när han besökte Göteborg (för att söka jobb som skådespelare) gjorde han följande reflektioner:
Först fick han motvilja mot staden, han var ju ”van vid Stockholms rika och leende natur”…”Han kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden, Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo inte så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.”
Men trots Strindbergs iakttagelser och trots framgångarna för Film i Väst, har det inte gått att bryta Stockholms dominans.
Hur förklara följande fenomen?
SVT sände nyligen filmen om ”Åstorpsmördaren”, med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Övriga skådespelare var - med ett undantag - skåningar, eller talade skånska. Undantaget var mördarens son, som talade stockholmska. Det passade inte i den övrigt helt skånska miljön.
SR har gjort en alldeles utmärkt barnradioteaterpjäs, ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den utspelar sig i Småland, och alla vuxna skådespelare talar småländska. Dock inte barnen, som talar stockholmska.
Varför rekryterades inte skånska respektive småländska barn? Den naturliga förklaringen torde vara att mediernas och kulturens koncentration till Stockholm ger huvudstadens barn bättre möjligheter att tidigt få erfarenheter av film och mediaproduktion.
Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt. Varför?
tisdag 6 januari 2009
Klen tröst
Nu sägs det att lågkonjunkturen kan innebära fördelar för glesbygden: Utflyttningen minskar; utflyttade kanske återvänder.
Men det senare innebär väl att de föredrar att vara arbetslösa i sin hembygd, för nya jobb lär knappast skapas i glesbygden på grund av lågkonjunkturen.
Och inget tyder på att att den långsiktiga negativa trenden av tillbakagång har brutits (med ett och annat glädjande undantag).
Värmlands Folkblad (VF) hade den 29 december en intressant artikel om utvecklingen i Värmlands glesbygdskommuner under de senaste 20 åren. Flera av dem har drabbats av en befolkningsminskning på 20 %. Artikeln pekar på vilka konsekvenser detta får för ekonomin. "En kommuninvånare mindre betyder i stora drag omkring 45000 mindre i skatteinkomster." Det betyder för Hagfors, den kommun som minskat mest, enorma summor. "Bara förra året tappade man 134 invånare, vilket gjorde att kommunens skatteintäkter i år minskade med med över 6 miljonert kronor."
Prognosen för de närmaste åren är dyster. Enligt SCB kommer befolkningen i Hagfors att minska med närmare 200 personer per år.
Situationen är nästan lika illa i flera andra kommuner.
Statistik från SCB visar dock att i flera av landets hårt drabbade utflyttningskommuner har minskningen de senaste åren reducerats genom inflyttning från utlandet, även om kommunen i övrigt haft utflyttningsunderskott. Det beror säkert i första hand på att flyktingar, som fått uppehållstillstånd och därigenom förvandlas till invandrare. Många av dem har bott på en förläggning i glesbygden och föredrar att tills vidare bo kvar där. Det är positivt både för glesbygd och invandrare (som därmed slipper storstädernas segregerade förorter), men kommer denna trend att hålla? Finns de invandrade glesbygdsborna kvar om fem år? Och blir det "påfyllning" med nya invandrare? Antalet flyktingar, som söker asyl, kan förändras kraftigt - liksom bedömningen av migrationsverket och migrationsdomstolarna.
Framtidsutsikterna för de flesta glesbygdskommuner är fortsatt dystra. Klen tröst att det är lågkonjunktur.
Men det senare innebär väl att de föredrar att vara arbetslösa i sin hembygd, för nya jobb lär knappast skapas i glesbygden på grund av lågkonjunkturen.
Och inget tyder på att att den långsiktiga negativa trenden av tillbakagång har brutits (med ett och annat glädjande undantag).
Värmlands Folkblad (VF) hade den 29 december en intressant artikel om utvecklingen i Värmlands glesbygdskommuner under de senaste 20 åren. Flera av dem har drabbats av en befolkningsminskning på 20 %. Artikeln pekar på vilka konsekvenser detta får för ekonomin. "En kommuninvånare mindre betyder i stora drag omkring 45000 mindre i skatteinkomster." Det betyder för Hagfors, den kommun som minskat mest, enorma summor. "Bara förra året tappade man 134 invånare, vilket gjorde att kommunens skatteintäkter i år minskade med med över 6 miljonert kronor."
Prognosen för de närmaste åren är dyster. Enligt SCB kommer befolkningen i Hagfors att minska med närmare 200 personer per år.
Situationen är nästan lika illa i flera andra kommuner.
Statistik från SCB visar dock att i flera av landets hårt drabbade utflyttningskommuner har minskningen de senaste åren reducerats genom inflyttning från utlandet, även om kommunen i övrigt haft utflyttningsunderskott. Det beror säkert i första hand på att flyktingar, som fått uppehållstillstånd och därigenom förvandlas till invandrare. Många av dem har bott på en förläggning i glesbygden och föredrar att tills vidare bo kvar där. Det är positivt både för glesbygd och invandrare (som därmed slipper storstädernas segregerade förorter), men kommer denna trend att hålla? Finns de invandrade glesbygdsborna kvar om fem år? Och blir det "påfyllning" med nya invandrare? Antalet flyktingar, som söker asyl, kan förändras kraftigt - liksom bedömningen av migrationsverket och migrationsdomstolarna.
Framtidsutsikterna för de flesta glesbygdskommuner är fortsatt dystra. Klen tröst att det är lågkonjunktur.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
