Den mystiska sjukdomen

Hösten 2008 blev det ett långt uppehåll i mitt bloggande. Det sammanhängde med att jag var fullt upptagen med att skriva en bok. Nu är den utgiven och heter "Den mystiska sjukdomen".

Den handlar om det som hände i Kosova (Kosovo) 1990, när minst 7500 albaner (framför allt barn och ungdomar) fick symptom, som tydde på att de förgiftats. Så här berättar ett vittne, som jag intervjuat:

”Nio av mina klasskamrater råkade ut för det. Plötsligt kom det skum ur munnen på dem, och tårarna rann utan att de visste varför. Alla fick andningssvårigheter och de flesta förlorade medvetandet. Vi fick bära ut dem från klassrummet och försöka få liv i dem. På en pojke hade benen fixerats i en onaturlig ställning, som vi inte kunde bryta. Det var svårt få liv i de medvetslösa.”

Serberna hävdade först att offren var "duktiga skådespelare". Senare att det handlade om en gigantisk masshysteri. De lämnade ytterligare en förklaring: Albanerna hade förgiftat "sina egna" för att vinna världens sympatier.

I min bok "Den mystiska sjukdomen" försöker jag ta ställning.

Fler uppgifter om boken finns på http://litenupplaga.se/

Lokalpatriotism?

Dagen före Ingos begravning uppstod ett gräl mellan Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, och Jan Axelsson på Sveriges Television. Hulthén var upprörd över att SVT inte ville sända Ingos begravning: "Han var inte bara en Göteborgsprofil utan en idrottsman för hela Sverige." Vidare trodde hon att det negativa beslutet sammanhängde med att begravningen ägde rum i Göteborg och inte i Stockholm. "Det brukar alltid vara enklare och mera naturligt att sända från huvudstaden."
Mot det senare reagerade Jan Axelsson kraftigt: "Jag tycker inte det argumentet är värdigt ämnet, att göra det till en lokalpatriotisk fråga."

SVT kan knappast klandras för att inte vilja sända begravningen, i synnerhet som Ingos familj inte ville ha det så. Och jag tror ej heller att förhållandet att begravningen inte ägde rum i Stockholm var den springande punkten för SVT:s ställningstagande. Däremot misstänker jag att det hade kunnat bli TV-sändning av begravningen, om Ingo i stället varit född i Stockholm och genom hela sitt liv förknippats med Stockholm, betraktats som en riktig "Söderkis". En hjälte från Stockholm måste per automatik vara hela Sveriges hjälte!

Men det mest anmärkningsvärda är att Axelsson anser att Hulthéns kritik är ett utslag av lokalpatriotism. Tyvärr är det uttryck för en vanlig attityd inom huvudstadens mediavärld. Minsta kritik mot Stockholmsdominansen och tendenser till Stockholmskoncentration leder till anklagelser om lokalpatriotism.
Det huvudstadens förespråkar inte förstår är att dylika tendenser får konsekvenser, som drabbar hela landet. Då handlar kritiken inte om lokalpatriotism.

Ingo

Han skulle möta Peter Bates, en uppåtgående brittisk boxare. Han var förkyld efter ett besök i USA och förmodligen inte i bästa form. Han snubblade i första ronden, och det gick ett sus genom publiken; Ingo såg generad ut.
Tydligen vaknade han till, för i andra ronden klippte han till, och Bates var uträknad med avslaget käkben, ett bevis på farligheten i yrket.

Matchen demonstrerade också Ingos totala överlägsenhet i Europa. Riktigt illa gick det för den brittiska tungviktseliten. Men det blev ändå en engelsman, Brian London, som till sist fick honom att inse att det var dags att sluta.

Efter epoken Ingo har några svenskar utropats till ”en ny Ingo”. Glöm det! Han vann det finaste inom boxningsvärlden; han blev världsmästare i tungvikt – och det vid en tidpunkt då boxningen hade en helt annan status. Den var, inte minst, en av få möjligheter för en arbetargrabb att bli rik genom sin idrott. I dag finns många fler möjligheter.

Det gick många rykten om Ingo: om slagsmål, om konflikter med ordningsmakten. Det sades också att han var en skicklig affärsman.
Sant är att han under värnplikten fick tillbringa mycket tid i den s.k. ”buren”. Men när framgångarna kom, hade han förmåga att stå emot provokationer från överförfriskade ynglingar. Fast han prövade flera branscher, lyckades han inte som företagare: Kanske var han lättlurad och för hjälpsam mot boxningskolleger, som han gav jobb de inte klarade av. Sanningen om Ingos ”comeback” efter tredje matchen mot Floyd var nog att han behövde pengarna.

Han kom tidigt i konflikt med höjdarna inom boxningsvärlden. Som ung amatör var han uttagen till ett Europalag, som skulle möta USA. Men han vägrade gå sin match, eftersom en tumme var skadad. För det blev han inte förlåten, och det låg honom i fatet i den stora skandalen – OS-finalen 1952 i Helsingfors.
Han hade vunnit semifinalen mot en finsk motståndare och hade hela publiken emot sig. Hans motståndare, Ed Sanders, var välmeriterad. Ingo var än så länge en defensiv boxare, som avvaktade tills chansen kom. Visst backade han, men det var inget mot vad Muhammed Ali senare kunde göra! Ingo blev diskad – men den stora skandalen var att han blev fråntagen den silvermedalj han redan vunnit. Lennart Hyland sa att han ”skämdes som svensk”, och de svenska ledarna bad om ursäkt.

Efter OS 1952 lämnade Ingo amatöridrotten, och togs om hand av Edwin Ahlqvist. Segerparaden inleddes, men det dröjde, innan hans storhet erkändes. En stockholmsjournalist klagade över att han inte hade ishockeystjärnan Tumbas ”gåpåaranda”. Nog tjänade Ingo på det!
Ahlqvist matchade honom försiktigt men gjorde två chansningar. Den första var en match mot tysken Hein ten Hoff, som varit europamästare och gått jämt mot en världsmästare. Tyskarna var tvärsäkra och ville veta till vilket sjukhus blommorna till Ingo skulle skickas. I första ronden gick Hein genast till attack men plötsligt satt han på ringgolvet och stirrade oseende ut i geografin. Matchen var slut.
Den andra chansningen gav ett än mer sensationellt resultat. Ingo, nu europamästare, skulle möta Eddie Machen, rankad som förste utmanare till Floyd Paterson.
Det blev ett oslagbart publikrekord för svensk idrott. Vi som var där glömmer det aldrig! Det small till redan i första ronden – och Eddie föll. Under ett par sekunder var det dödstyst – sen började jublet, som snabbt steg till ett crescendo. Men för oss med ståplatsbiljetter gick det inte att se fortsättningen. För de som hade sittplats inne på fotbollsplanen, nöjde sig inte med att ställa sig upp utan klev upp på sina bänkar och skymde därmed allt för oss. Men vad gjorde det! Ingo hade slagit ut en världsstjärna!

Natten då han mötte Floyd vakade Sverige, fastän matchen inte sändes av Sveriges Radio. En reporter fanns på plats, och han skulle gå in och göra kommentarer mellan varje rond. Däremot direktsände Radio Luxemburg. Själv låg jag i ett militärtält. Det bara brusade, när matchen skulle börja. En av oss pressade örat mot radion och försökte uppfatta vad som hände. I tredje ronden sa han: ”Jag tror att matchen är över.” Hastigt rattade vi in SR. Där var det musik, men den tonades ned, och vi förstod att nu får vi veta. Så kom det: Ingmar vann på knock-out!
När han kom tillbaka till Göteborg, blev det helikoptertransport från flygplatsen till Ullevi, där en ny storpublik hyllade honom. Men när han av skatteskäl flyttade till Schweiz, sjönk entusiasmen. Till och med gamle supportern, Harry Hjörne på Göteborgs-Posten grymtade att Ingo gripits av ”guldfeber”. Men hans skatteflykt betraktas i dag som en självklarhet av idrottsutövare, som under några år tjänar stora pengar.
Returmatchen (nu direktsänd av SR) blev inte den upplevelse, som SR inte velat ge året innan, och jag minns, hur fasansfull det var att se löpsedlar, där Ingo låg vågrätt på ringgolvet.

Den tredje matchen mot Floyd höll på att bli en sensation, för Ingo slog ned Floyd två gånger i första ronden. Men det var inte ”Tors hammare”(så kallades hans höger i USA) som talat, och Ingo förlorade.
Han tog tillbaka titeln som Europamästare efter att på nytt ha knockat en engelsman. Men även gamla beundrare märkte att ”det finns ett svinn”. Ingo var på nedgång.

Han vann sin sista match mot Brian London, men det höll på att gå illa. Dagens Nyheters rubrik ”Vakna Ingmar, du har vunnit”, var dock orättvis. Lennart Hyland passade på att ge honom ett sista tjuvnyp genom kommentaren att ”begränsningarna” i hans ”kapacitet” hade märkts tydligt. Det berörde honom illa.

Livet efter karriären blev oroligt. Han skilde sig, gick upp kraftigt i vikt. Han startade restaurant i Göteborg, motell i USA. Så fick han ny livskamrat och hade kanske slagit sig till ro. Därför var det tragiskt att läsa att han fått Alzheimer och satt på ett vårdhem i Stockholmstrakten. Han kom dock komma tillbaka till Västkusten, innan han dog.

Även den gamle trätobrodern Floyd är död – med samma symptom.
Proffsboxningen lyfte upp dem – men var det värt priset?

I dag begravs Ingemar Johansson.