Regeringen har ju meddelat att vi ska få fler poliser - ett budskap som av många har välkomnats.
Men tydligen gäller inte det för glesbygden, för i dagarna har polisledningar gått ut och informerat om indragningar av just poliser i glesbygden.
Detta är vad som hänt på småorter i Norra Bohuslän och Dalsland (Bohuslänningen 28/9):
Cirka 30 poliser skall flytta från Tanum, Sotenäs, Mellerud och Bengtsfors. Det innebär att polisstationerna töms på personal. Sotenäs och Tanum har under flera år kämpat mot polisneddragningar. Den nu föreslagna förändringen innebär att de "förlorat slaget".
Kommunalrådet Mats Abrahamsson i Sotenäs säger: "Menar statsmakterna verkligen något med talet om fler poliser ute i verkligheten?" Vidare: "Regeringsmålet 20000 poliser i landet är snart nått och så får vi vara med om det här. Vad menas? Han undrar också om det är meningen att det som försvinner från dessa kommuner skall hamna i Göteborg.
Kommunstyrelsens ordförande i Tanum, Claes-Åke Sörqvist är besviken. Han misstänker att om Strömstadspolisen ska ta hand om Tanum, så kommer man bara åka till Grebbestad på patrullkörning. "Men sedan finns också hela Hedekas, Munkedal, Sotenäs, Färgelanda, Mellerud, Dals ED och Bengtfors utan polis. Det är enorma ytor att bevaka för en polispatrull eller två. Vi har pekat på att landsbygdsbefolkningen känner sig på undantag. Ur polissynvinkel är landsbygdens invånare i strykklass. Det här går stick i stäv med satsningen på poliser, som man talar om i Stockholm."
I Mellerud säger kommunstyrelsens vice ordförande Johnny Stücken att polisnedläggningen är oacceptabel. "Med den har hela den statliga närvaron lämnat Mellerud: försäkringskassan, arbetsförmedlingen och nu polisen."
Det torde råda bred enighet om att ökat patrullering inte kan ersätta indragna polisstationer.
Än en gång brandskattas glesbygden, trots att regeringen lovat fler poliser.
måndag 28 september 2009
torsdag 17 september 2009
SR:s Studio Ett tog i ett inslag upp situationen för ungdomar i Hofors. Naturligtvis är arbetslösheten hög, inte minst bland tonårsmammor, och många lever på bidrag. Några av de intervjuade förklarade att de ändå ville bo kvar i Hofors, där de har hela sitt sociala nätverk.
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Förbifart Stockholm och glesbygden
Regerirngen har bestämt sig för att förverkliga Förbifart Stockholm, ett projekt som i nuläget beräknas kosta 27 miljarder kronor. Men alla vet att dylika kostnadsberäkningar alltid visar sig vara tilltagna i underkant.
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
