Tyvärr har det inte blivit mycket bloggande denna månad.
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!
Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.
Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!
Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!
torsdag 30 december 2010
fredag 26 november 2010
Var Gustav III pedofil?
Ernst Brunner har skrivit en bok om Jacob Johan Ankarström, mannen som mördade Gustav III mitt under en maskerad i Stockholm. Mordet var ett beställningsjobb från en konspiration av högadliga motståndare till kungen, som planerat dådet och bett Ankarström tjänstgöra som bödel. De visste att denne avskydde kungen.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
tisdag 16 november 2010
Från Erlandsson - intet nytt.
Svenska Dagbladet lovade ju en uppföljning av sin artikel om glesbygden.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.
I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.
I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.
onsdag 3 november 2010
Varför lades Glesbygdsverket ned?
Den 31 mars 2009 lades Glesbygdsverket i Östersund ned. Verksamheten överfördes till två nya myndigheter Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.Om allt gick enligt planerna flyttades två tredjedelar av Glesbygdsverkets verksamhet till Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, som också ska ligga i Östersund.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.
Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.
Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.
Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:
Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.
I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.
En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;
Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.
Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.
Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.
Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.
När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".
Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.
Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.
Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.
Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.
Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:
Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.
I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.
En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;
Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.
Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.
Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.
Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.
När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".
Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.
Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.
måndag 1 november 2010
Svenska Dagbladet om glesbygdsproblematiken.
Dagens SVD (1 november 2010)innehåller ett reportage om glesbygdens problem. Det är meningen att det ska bli en uppföljning. Tidningens intresse för dessa frågor är en glädjande nyhet. SvD har tidigare givit prov på ointresse och kritiserat allt som kan uppfattas som regionalpolitik.
Dagens glesbygdssidor innehåller en Sverigekarta med en prognos över den förväntade befolkningsutvecklingen fram till 2025. Det är ingen uppmuntrande läsning. Prognosen är dock en framskrivning till 2025 av nuvarande trender. Det ger i varje fall ett svagt hopp om att det kan gå bättre.
Jag kunde konstatera det jag tidigare antagit, nämligen att Karlstad inte kan räkna med en positiv utveckling, eftersom stadens omland redan i dag håller på att förblöda. Kommunerna runt Kalstad måste kunna vända den negativa trenden, om regionshuvudstaden ska kunna hävda sig.
I hela norra Sverige är det endast Umeå som kan räkna med befolkningsökning. Värst utsatt är Pajala, som får en ytterligare befolkningsminskning på 30 till 40 procent. Helt otroligt! Kan kommunen överleva det?
Det finns också ett reportage från Jokkmokk. Där har befolkningen på 50 år halverats. Som på så många andra håll försvinner de unga efter gymnasiet för att aldrig återvända, eftersom det finns alldeles för få jobb i Jokkmokk för dem som bedrivit postgymnasiala studier.
Enligt SVD föds vart fjärde barn i Stockholm. Stockholmsregionen väntas få den kraftigaste befolkningsökningen. Största ökningen fram till 2025 äger rum i Vallentuna.
SVD:s glesbygdssidor är både nedslående och skrämmande.Bryr sig politikerna?
Dagens glesbygdssidor innehåller en Sverigekarta med en prognos över den förväntade befolkningsutvecklingen fram till 2025. Det är ingen uppmuntrande läsning. Prognosen är dock en framskrivning till 2025 av nuvarande trender. Det ger i varje fall ett svagt hopp om att det kan gå bättre.
Jag kunde konstatera det jag tidigare antagit, nämligen att Karlstad inte kan räkna med en positiv utveckling, eftersom stadens omland redan i dag håller på att förblöda. Kommunerna runt Kalstad måste kunna vända den negativa trenden, om regionshuvudstaden ska kunna hävda sig.
I hela norra Sverige är det endast Umeå som kan räkna med befolkningsökning. Värst utsatt är Pajala, som får en ytterligare befolkningsminskning på 30 till 40 procent. Helt otroligt! Kan kommunen överleva det?
Det finns också ett reportage från Jokkmokk. Där har befolkningen på 50 år halverats. Som på så många andra håll försvinner de unga efter gymnasiet för att aldrig återvända, eftersom det finns alldeles för få jobb i Jokkmokk för dem som bedrivit postgymnasiala studier.
Enligt SVD föds vart fjärde barn i Stockholm. Stockholmsregionen väntas få den kraftigaste befolkningsökningen. Största ökningen fram till 2025 äger rum i Vallentuna.
SVD:s glesbygdssidor är både nedslående och skrämmande.Bryr sig politikerna?
söndag 31 oktober 2010
Nya partier för landsbygden
När jag röstade i valet i september, såg jag att det fanns valsedlar för ett parti som hette landsbygdsdemokraterna. Jag fann partiet i absolut sista minuten. Tydligen hade marknadsföringen misslyckats.
Men det är ändå intressant att det uppstår nya partier, inriktade på landsbygden. Det vittnar om att det på landsbygden finns ett missnöje med befintliga partiers intresse för de väljare som bor där, vilket i sin tur kan sammanhänga med den negativa befolkningsutvecklingen utanför storstadsregionerna.
Traditionellt har ju centerpartiet varit partiet för landsbygden. Men ingen tvekan om att dagens centerparti gör något annorlunda prioriteringar.
Eftersom landsbygdspartiet uppenbarligen inte nådde ut till väljarna, var det inte överraskande att det inte blev någon större framgång i valet. Målet var ändå att komma över fyra procent, men det fick snarare 0,04 procent. Trots det, ansåg partiet sig tillfreds med resultatet.
Vad ville landsbygdspartiet åstadkomma? På hemsidan nämns att förbättra ”grundläggande infrastruktur, service och kulturutbud genom att vinster från skog, malm och energiproduktion kommer landsbygdens befolkning till del”.
Partiet vänder sig mot drivmedelsbeskattningen. Ett allmänt mål är att få en ”levande, fungerande landsbygd.” Bortsett från drivmedelsskatten är det mesta mycket allmänt hållet. Men det finns ett påtagligt intresse för en annan aktuell fråga, ”rovdjuren”. Partiet finner det viktigt att förhindra konflikter mellan rovdjur och människa. Med rovdjur syftar landsbygdspartiet uppenbarligen på vargen.
Det bildades faktiskt ytterligare ett parti för landsbygden under valåret. Det fick helt enkelt namnet landsbygdspartiet. Eftersom det är dyrt och svårt för nybörjare att nå ut till väljarna, finns det viss anledning att fråga sig, varför initiativtagarna till dessa partier inte gick ut tillsammans och bildade ett gemensamt parti. De har samma grundläggande budskap: landsbygden har försummats; det ska vara möjligt att kunna leva på landsbygden; båda tar upp landsbygdens naturtillgångar (jord, skog, mineraler). Båda talar om vårt kulturarv.
Landsbygdspartiet profilerar sig dock med ett antal ställningstaganden och förslag genom hela den politiska agendan: Nej till FRA-lagen, nytt skattesystem kallat faktureringsskatt, (vad innebär det?), medborgarlön där de första 60.000:- per år är helt skattefria. (Vad skulle det kosta?). Ingen fastighetsavgift eller moms (momsen är ju statsbudgets viktigaste inkomst). Eftersom statens inkomster reducerats till ett minimum, löser landsbygdspartiet det problemet genom att banta ned ”den offantliga offentliga förvaltningen till ett minimum” och tillägger att ”kommunerna och landstingens uppgifter i vårt samhällssystem kommer att ses över mycket noggrant”.För att uttrycka sig en aning försiktigt: Om landsbygdspartiet finns kvar inför valet 2014, bör partiprogrammet omarbetas och få ett något mer realistiskt innehåll.
Det finns ytterligare en likhet mellan dessa partier. Båda tycks utgå från att det är landsbygdens råvaror och naturtillgångar, som ska rädda den. Det räcker inte. Landsbygden måste få del av den nya tiden, kunskaps- och informationssamhället. Det måste vara möjligt att med hjälp av ny teknik kunna leva i glesbygden. Vi måste också acceptera möjligheterna att pendla på längre avstånd genom förbättrade kommunikationer.
Landsbygden kan inte överleva på produktion av mat och råvaror.
Men det är ändå intressant att det uppstår nya partier, inriktade på landsbygden. Det vittnar om att det på landsbygden finns ett missnöje med befintliga partiers intresse för de väljare som bor där, vilket i sin tur kan sammanhänga med den negativa befolkningsutvecklingen utanför storstadsregionerna.
Traditionellt har ju centerpartiet varit partiet för landsbygden. Men ingen tvekan om att dagens centerparti gör något annorlunda prioriteringar.
Eftersom landsbygdspartiet uppenbarligen inte nådde ut till väljarna, var det inte överraskande att det inte blev någon större framgång i valet. Målet var ändå att komma över fyra procent, men det fick snarare 0,04 procent. Trots det, ansåg partiet sig tillfreds med resultatet.
Vad ville landsbygdspartiet åstadkomma? På hemsidan nämns att förbättra ”grundläggande infrastruktur, service och kulturutbud genom att vinster från skog, malm och energiproduktion kommer landsbygdens befolkning till del”.
Partiet vänder sig mot drivmedelsbeskattningen. Ett allmänt mål är att få en ”levande, fungerande landsbygd.” Bortsett från drivmedelsskatten är det mesta mycket allmänt hållet. Men det finns ett påtagligt intresse för en annan aktuell fråga, ”rovdjuren”. Partiet finner det viktigt att förhindra konflikter mellan rovdjur och människa. Med rovdjur syftar landsbygdspartiet uppenbarligen på vargen.
Det bildades faktiskt ytterligare ett parti för landsbygden under valåret. Det fick helt enkelt namnet landsbygdspartiet. Eftersom det är dyrt och svårt för nybörjare att nå ut till väljarna, finns det viss anledning att fråga sig, varför initiativtagarna till dessa partier inte gick ut tillsammans och bildade ett gemensamt parti. De har samma grundläggande budskap: landsbygden har försummats; det ska vara möjligt att kunna leva på landsbygden; båda tar upp landsbygdens naturtillgångar (jord, skog, mineraler). Båda talar om vårt kulturarv.
Landsbygdspartiet profilerar sig dock med ett antal ställningstaganden och förslag genom hela den politiska agendan: Nej till FRA-lagen, nytt skattesystem kallat faktureringsskatt, (vad innebär det?), medborgarlön där de första 60.000:- per år är helt skattefria. (Vad skulle det kosta?). Ingen fastighetsavgift eller moms (momsen är ju statsbudgets viktigaste inkomst). Eftersom statens inkomster reducerats till ett minimum, löser landsbygdspartiet det problemet genom att banta ned ”den offantliga offentliga förvaltningen till ett minimum” och tillägger att ”kommunerna och landstingens uppgifter i vårt samhällssystem kommer att ses över mycket noggrant”.För att uttrycka sig en aning försiktigt: Om landsbygdspartiet finns kvar inför valet 2014, bör partiprogrammet omarbetas och få ett något mer realistiskt innehåll.
Det finns ytterligare en likhet mellan dessa partier. Båda tycks utgå från att det är landsbygdens råvaror och naturtillgångar, som ska rädda den. Det räcker inte. Landsbygden måste få del av den nya tiden, kunskaps- och informationssamhället. Det måste vara möjligt att med hjälp av ny teknik kunna leva i glesbygden. Vi måste också acceptera möjligheterna att pendla på längre avstånd genom förbättrade kommunikationer.
Landsbygden kan inte överleva på produktion av mat och råvaror.
Saab kommer inte att få sålt det antal bilar som företaget räknat med. Försäljningen har gått sämre än väntat. Det är trist men inte helt oväntat. För vem hade trott att den nye holländske ägaren, vars meriter inskränkte sig till att med förlust tillverka ett litet antal lyxbilar årligen, skulle kunna få Saab på fötter igen?
Nu blir det nya förluster och kanske en ny kris med hot om nedläggning.
”När det går bra för Volvo, så går det bra för Sverige.”
Så sa Gunnar Sträng, legendarisk finansminister under många år. Därmed gav han uttryck för Sverige beroende av sin bilindustri. Det är vi fortfarande, även om läget är något annorlunda.
Och till det annorlunda hör att det är tveksamt, om vi kan säga att vi har en svensk bilindustri. För följande har hänt:
Volvo, ryggraden i svensk bilindustri har kluvits i två delar. Volvo Personbilar, den ena delen, såldes till Ford. Den Volvodelen var i början det mest lönsamma i Ford. Men när Volvo, liksom övriga Ford, gick med förlust sålde Ford personvagnsdelen till ett kinesiskt företag.
Övriga Volvo, som framför allt består av Volvo Lastvagnar, gav sig med personbilspengarna ut på marknaden för att göra nyförvärv. I första hand köptes lastvagnsdelen i Renault, men då ville fransmännen ha betalt i Volvoaktier. Det lyckades med följden att Renault blev störste ägaren av Volvoaktier.
Det finns ännu ett svenskt företag, som tillverkar lastbilar, nämligen Scania. När Volvo efter försäljningen av personbilsdelen hade mycket pengar i kassan, gjorde det svenska företaget ett försök att köpa Scania. Det ledde till visst missnöje inom Scania. Men köpet stoppades av EU, som tyckte att Volvo skulle bli alltför dominerande på den svenska lastbilsmarknaden. Det gav Volkswagen en chans, så i dag är den tyska jätten huvudägare i Scania.
Alltså:
Volvo personbilar: ett kinesiskt företag
Volvo lastvagnar: fransk dominans
Scania: tysk dominans
Saab: Holländsk ägare, möjligen uppbackad av ryskt kapital
Så, har vi en svensk bilindustri?
Nu blir det nya förluster och kanske en ny kris med hot om nedläggning.
”När det går bra för Volvo, så går det bra för Sverige.”
Så sa Gunnar Sträng, legendarisk finansminister under många år. Därmed gav han uttryck för Sverige beroende av sin bilindustri. Det är vi fortfarande, även om läget är något annorlunda.
Och till det annorlunda hör att det är tveksamt, om vi kan säga att vi har en svensk bilindustri. För följande har hänt:
Volvo, ryggraden i svensk bilindustri har kluvits i två delar. Volvo Personbilar, den ena delen, såldes till Ford. Den Volvodelen var i början det mest lönsamma i Ford. Men när Volvo, liksom övriga Ford, gick med förlust sålde Ford personvagnsdelen till ett kinesiskt företag.
Övriga Volvo, som framför allt består av Volvo Lastvagnar, gav sig med personbilspengarna ut på marknaden för att göra nyförvärv. I första hand köptes lastvagnsdelen i Renault, men då ville fransmännen ha betalt i Volvoaktier. Det lyckades med följden att Renault blev störste ägaren av Volvoaktier.
Det finns ännu ett svenskt företag, som tillverkar lastbilar, nämligen Scania. När Volvo efter försäljningen av personbilsdelen hade mycket pengar i kassan, gjorde det svenska företaget ett försök att köpa Scania. Det ledde till visst missnöje inom Scania. Men köpet stoppades av EU, som tyckte att Volvo skulle bli alltför dominerande på den svenska lastbilsmarknaden. Det gav Volkswagen en chans, så i dag är den tyska jätten huvudägare i Scania.
Alltså:
Volvo personbilar: ett kinesiskt företag
Volvo lastvagnar: fransk dominans
Scania: tysk dominans
Saab: Holländsk ägare, möjligen uppbackad av ryskt kapital
Så, har vi en svensk bilindustri?
måndag 18 oktober 2010
Efter valet: Storstäderna har riksdagsmajoritet
Några medier har reagerat på att riksdagsvalet i september innebar att de tre storstadsvalkretsarna nu har majoritet i riksdagen.
Vad kommer det att innebära?
Blir det ännu svårare att driva glesbygdsfrågor?
Detta uppmärksammades i ett inslag i Studio Ett 15 oktober. Intressant var framför allt synpunkter framförda av Ola Nordebro, Västerbotten-Kuriren.
Han påpekade att både den politiska och ekonomiska makten liksom medierna är koncentrerade till Stockholm. Men genom att storstäderna inte haft majoriteten i riksdagen har det ändå funnits en form av balans, som nu har gått förlorad. Även om företrädare för alla partier säger sig vilja värna om hela landet, kommer i fortsättningen storstäderna att gynnas "när det verkligen kniper". I valet backade de partier som i varje fall försökt driva politik för hela landet, nämligen centerpartiet och socialdemokraterna. Han tog förlängningen av Bottniabanan som exempel på motståndet att driva glesbygdsfrågor. Stockholms slogan "Det som är bra för Stockholm är bra för hela landet", får vi ofta höra. Men det omvända borde också gälla: "Det som är bra för landsbygden är också bra för Stockholm".
Förhoppningsvis kommer inte storstädernas erövrande av riksdagsmajoriteten att innebära någon dramatisk förändring. Det finns ett ganska självklart skäl till det: Redan nu tas det mycket ringa hänsyn till glesbygderna.
Vad kommer det att innebära?
Blir det ännu svårare att driva glesbygdsfrågor?
Detta uppmärksammades i ett inslag i Studio Ett 15 oktober. Intressant var framför allt synpunkter framförda av Ola Nordebro, Västerbotten-Kuriren.
Han påpekade att både den politiska och ekonomiska makten liksom medierna är koncentrerade till Stockholm. Men genom att storstäderna inte haft majoriteten i riksdagen har det ändå funnits en form av balans, som nu har gått förlorad. Även om företrädare för alla partier säger sig vilja värna om hela landet, kommer i fortsättningen storstäderna att gynnas "när det verkligen kniper". I valet backade de partier som i varje fall försökt driva politik för hela landet, nämligen centerpartiet och socialdemokraterna. Han tog förlängningen av Bottniabanan som exempel på motståndet att driva glesbygdsfrågor. Stockholms slogan "Det som är bra för Stockholm är bra för hela landet", får vi ofta höra. Men det omvända borde också gälla: "Det som är bra för landsbygden är också bra för Stockholm".
Förhoppningsvis kommer inte storstädernas erövrande av riksdagsmajoriteten att innebära någon dramatisk förändring. Det finns ett ganska självklart skäl till det: Redan nu tas det mycket ringa hänsyn till glesbygderna.
söndag 10 oktober 2010
Sverige har fått en landsbygdsminister.
Eskil Erlandsson, jordbruksministern i regeringen, byter titel och är i fortsättningen landsbygdsminister. Hans departement, jordbruksdepartementet, byter namn och blir i stället landsbygdsdepartementet. Den senare förändringen kommer dock inte att träda i kraft före årsskiftet 2010/2011. Eskil Erlandsson skall dock redan nu tituleras landsbygdsminister.
Innebär detta en förändrad politik, när det gäller glesbygdsfrågor?
Erlandsson säger så här:
"Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet.Jordbruket är fortfarande i mångt och mycket motorn för landsbygdsföretagandet och därför vill jag öka konkurrenskraften för bönderna, utveckla min Matlandsvision och fortsätta att regelförenkla".
Det är tveksamt om satsningar på jordbruk leder till fler jobb. Sysselsättningen inom jordbruket har ju minskat alltsedan industrialismens genombrott.
Erlandsson fick också frågan om namnbytet innebär en nedprioritering av jordbruket. På det svarade han:
”Nej, tvärtom. Lantbrukarna är företagarmotorn på landsbygden, som är beroende av att villkoren på landsbygden blir bättre. Jag är tydlig med att jag vill öka konkurrenskraften för jordbruket. Jag vill öka den svenska matproduktionen och produktionen av grön energi på den svenska landsbygden”.
Erlandsson menar tydligen att glesbygden skall räddas genom ytterligare produktion av råvaror, dels från det traditionella jordbruket, dels energiråvaror. Han säger inget konkret om satsningar utanför denna trånga sektor.
Men låt oss avvakta och se, om det händer något mer!
För övrigt hade ”God Morgon Sverige” ett intressant och mer realistiskt inslag om glesbygdsfrågorna den 10 augusti. Budskapet var bl.a. att för en stor del av glesbygden måste loppet betraktas som kört: Även om det skulle tillkomma ett och annat företag i hårt drabbade regioner, är det i det närmaste omöjligt att bryta den nedåtgående kurvan på grund av att den mångåriga utflyttningen har gjort att det finns alldeles för få människor kvar i reproduktiv ålder (alltså "barnafödande ålder").
I programmet nämndes en annan intressant aspekt. Valet i september innebar att en majoritet av riksdagens ledamöter nu kommer från de tre storstadsregionerna. Övriga Sverige befinner sig i minoritet. Riksdagsledamöter från storstäderna har svårt att förstå situationen i glesbygden. När de är hemma och tar helgdagspromenader är de vana vid att vara omgivna av småbarnsföräldrar med barnvagnar. Sverige består av två världar, vinnare och förlorare.
Men igen. Låt oss hoppas att erlandsssons nya titel ändå betyder någonting!
Innebär detta en förändrad politik, när det gäller glesbygdsfrågor?
Erlandsson säger så här:
"Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet.Jordbruket är fortfarande i mångt och mycket motorn för landsbygdsföretagandet och därför vill jag öka konkurrenskraften för bönderna, utveckla min Matlandsvision och fortsätta att regelförenkla".
Det är tveksamt om satsningar på jordbruk leder till fler jobb. Sysselsättningen inom jordbruket har ju minskat alltsedan industrialismens genombrott.
Erlandsson fick också frågan om namnbytet innebär en nedprioritering av jordbruket. På det svarade han:
”Nej, tvärtom. Lantbrukarna är företagarmotorn på landsbygden, som är beroende av att villkoren på landsbygden blir bättre. Jag är tydlig med att jag vill öka konkurrenskraften för jordbruket. Jag vill öka den svenska matproduktionen och produktionen av grön energi på den svenska landsbygden”.
Erlandsson menar tydligen att glesbygden skall räddas genom ytterligare produktion av råvaror, dels från det traditionella jordbruket, dels energiråvaror. Han säger inget konkret om satsningar utanför denna trånga sektor.
Men låt oss avvakta och se, om det händer något mer!
För övrigt hade ”God Morgon Sverige” ett intressant och mer realistiskt inslag om glesbygdsfrågorna den 10 augusti. Budskapet var bl.a. att för en stor del av glesbygden måste loppet betraktas som kört: Även om det skulle tillkomma ett och annat företag i hårt drabbade regioner, är det i det närmaste omöjligt att bryta den nedåtgående kurvan på grund av att den mångåriga utflyttningen har gjort att det finns alldeles för få människor kvar i reproduktiv ålder (alltså "barnafödande ålder").
I programmet nämndes en annan intressant aspekt. Valet i september innebar att en majoritet av riksdagens ledamöter nu kommer från de tre storstadsregionerna. Övriga Sverige befinner sig i minoritet. Riksdagsledamöter från storstäderna har svårt att förstå situationen i glesbygden. När de är hemma och tar helgdagspromenader är de vana vid att vara omgivna av småbarnsföräldrar med barnvagnar. Sverige består av två världar, vinnare och förlorare.
Men igen. Låt oss hoppas att erlandsssons nya titel ändå betyder någonting!
söndag 26 september 2010
Venedig och svenska fiskelägen.
Venedig har ett problem - befolkningen minskar. Det kan förefalla märkligt. Staden har ju ett förflutet, som imponerar. En gång i tiden var den en europeisk stormakt, vars fartyg nådde stora delar en den då kända världen. Handel och sjöfart var grunden för dess välstånd.
Fortfarande har staden och dess namn hög status. Och Venedig är en stor turiststad. Det kan förefalla märkligt, för det är turismen som är det stora problemet. Den håller nämligen på att köpa upp staden. Privatpersoner, som vill köpa eller hyra en bostad, har inte råd, när de ska konkurera med turismintressen. Därför minskar den bofasta befolkningen. För inte så länge sedan bodde cirka 200000 människor i Venedig. I dag cirka 60000.
Det finns likheter mellan Venedig och fiskelägena i Bohuslän. På många håll finns snart inga åretruntboende kvar. Husen köps upp av till otroliga priser av förmöget folk. Med dem kan inga bohuslänningar konkurrera. På sommaren sjuder fiskeläget av liv. På vintern är det mörkt och tyst överallt.
Ändå betraktas turismen som lösningen på fiskelägenas problem.
Märkligt!
Fortfarande har staden och dess namn hög status. Och Venedig är en stor turiststad. Det kan förefalla märkligt, för det är turismen som är det stora problemet. Den håller nämligen på att köpa upp staden. Privatpersoner, som vill köpa eller hyra en bostad, har inte råd, när de ska konkurera med turismintressen. Därför minskar den bofasta befolkningen. För inte så länge sedan bodde cirka 200000 människor i Venedig. I dag cirka 60000.
Det finns likheter mellan Venedig och fiskelägena i Bohuslän. På många håll finns snart inga åretruntboende kvar. Husen köps upp av till otroliga priser av förmöget folk. Med dem kan inga bohuslänningar konkurrera. På sommaren sjuder fiskeläget av liv. På vintern är det mörkt och tyst överallt.
Ändå betraktas turismen som lösningen på fiskelägenas problem.
Märkligt!
Stor koalition!
Efter att ha hört Mona Sahlin i SR:s lördagsintervju fick jag intrycket att hon var beredd att acceptera passivt stöd från Sverigedemokraterna, något som hon vände sig bestämt emot under valkampanjen. I så fall kan regeringen få stora problem direkt efter riksdagens öppnande. Sent på söndagkvällen 19 september skrev jag en artikel för Nerikes Allehanda om att den enda hållbara lösningen på regeringsfrågan vore en STOR KOALITION mellan M och S. Visserligen betraktar de sig som varandras huvudmotståndare, men i verkligheten har i de i riksdagen haft lätt att bli överens i många frågor.
I besvärliga situationer har i andra länder motsvarigheter till M och S tagit sitt ansvar och bildat en stor koaliton. I Tyskland har CDU (M.s motsvarig) och de tyska socialdemokraterna gjort det två gånger; i Österrike har det varit relativt vanligt. Även Finland har haft en stor koalition.
Varför skulle det inte kunna gå i Sverige?
Strängt taget handlar det om M och S är beredda att ta ansvar och inte vältra över ansvarstagandet på småpartierna.
I besvärliga situationer har i andra länder motsvarigheter till M och S tagit sitt ansvar och bildat en stor koaliton. I Tyskland har CDU (M.s motsvarig) och de tyska socialdemokraterna gjort det två gånger; i Österrike har det varit relativt vanligt. Även Finland har haft en stor koalition.
Varför skulle det inte kunna gå i Sverige?
Strängt taget handlar det om M och S är beredda att ta ansvar och inte vältra över ansvarstagandet på småpartierna.
torsdag 23 september 2010
Om valet
Var det verkligen en lugn och saklig valrörelse med få övertramp? De flesta kommentatorer verkar tycka det.
Jag håller inte med. Visst förekom slag under bältet. Annonserna om hur mycket Filippa och Fredrick Reinfeldt skulle ha tjänat på jobbskatteavdraget, en kampanj som kulminerade med att Ibrahim Baylan i en debattatikel skrev att "statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi."
På något märkligt sätt kunde tydligen alla Sveriges problem gå tillbaka på regeringens "jobbskatteavdrag åt de rika". Oavsett vilket ämne som skulle debatteras, hann det inte gå många sekunder, förrän Ylwa Johansson drog upp det.
Enligt en s-debattör berodde även tågolyckan (fordonet som rev upp flera järnvägsvagnar; en passagerare dog) på regeringens politik.
Socialdemokraterna måste ha blivit mer och mer desperata. Antikens romare,som ville bli valda, lockade med "Bröd och skådespel". Alla partier har varit frikostiga med att utdela "bröd" till viktiga väljargrupper som pensionärerna Men när Thomas Bodström lockade med att se till att Sverige får ett kommande EM i fotboll, så handlade det även om skådespel!
Vidare var det osmakligt utnyttja sjukdomsfall, i synnerhet som alla vet att Reinfeldt inte får kommentera individuella fall. Planerad och väl organiserad attack med en vänsterpartist i ledningen?
Det ledde till en viss återhämtning för de rödgröna. Därmed fick inte alliansen egen majoritet, och Reinfeldt får förmodligen bilda en minoritetsregering.
Det är inte bra!
Socialdemokraternas tillbakagång beror nog i första hand att deras sympatisörer aldrig accepterade koalitionen med V och MP. I norra Sverige gillade de inte MP, i södra V. Dessutom går inte klasskampsretoriken hem längre. Däremot har jag svårt förstå de allmänna klagomålen på Mona Sahlin, att hon inte är en ledartyp, att hon inte verkar tro på det hon säger, osv.
Med tanke på att skolan var en så viktig fråga, har det uttryckts förvåning över att det inte gick bättre för Jan Björklund. Men de som tycker så, har inte förstått hans liknelse med oceanångaren, som behöver tid på sig för att gira. Björklund har rätt i att det kommer att dröja, innan hans reformer ger resultat. Det dröjer flera år, innan de första lärarna från den nya lärarutbildning han håller på att införa kommer ut till skolorna. Och sedan ytterligare år, innan de påtagligt har höjt kunskapsnivån i skolan.
Rom byggdes inte på en dag!
Jag håller inte med. Visst förekom slag under bältet. Annonserna om hur mycket Filippa och Fredrick Reinfeldt skulle ha tjänat på jobbskatteavdraget, en kampanj som kulminerade med att Ibrahim Baylan i en debattatikel skrev att "statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi."
På något märkligt sätt kunde tydligen alla Sveriges problem gå tillbaka på regeringens "jobbskatteavdrag åt de rika". Oavsett vilket ämne som skulle debatteras, hann det inte gå många sekunder, förrän Ylwa Johansson drog upp det.
Enligt en s-debattör berodde även tågolyckan (fordonet som rev upp flera järnvägsvagnar; en passagerare dog) på regeringens politik.
Socialdemokraterna måste ha blivit mer och mer desperata. Antikens romare,som ville bli valda, lockade med "Bröd och skådespel". Alla partier har varit frikostiga med att utdela "bröd" till viktiga väljargrupper som pensionärerna Men när Thomas Bodström lockade med att se till att Sverige får ett kommande EM i fotboll, så handlade det även om skådespel!
Vidare var det osmakligt utnyttja sjukdomsfall, i synnerhet som alla vet att Reinfeldt inte får kommentera individuella fall. Planerad och väl organiserad attack med en vänsterpartist i ledningen?
Det ledde till en viss återhämtning för de rödgröna. Därmed fick inte alliansen egen majoritet, och Reinfeldt får förmodligen bilda en minoritetsregering.
Det är inte bra!
Socialdemokraternas tillbakagång beror nog i första hand att deras sympatisörer aldrig accepterade koalitionen med V och MP. I norra Sverige gillade de inte MP, i södra V. Dessutom går inte klasskampsretoriken hem längre. Däremot har jag svårt förstå de allmänna klagomålen på Mona Sahlin, att hon inte är en ledartyp, att hon inte verkar tro på det hon säger, osv.
Med tanke på att skolan var en så viktig fråga, har det uttryckts förvåning över att det inte gick bättre för Jan Björklund. Men de som tycker så, har inte förstått hans liknelse med oceanångaren, som behöver tid på sig för att gira. Björklund har rätt i att det kommer att dröja, innan hans reformer ger resultat. Det dröjer flera år, innan de första lärarna från den nya lärarutbildning han håller på att införa kommer ut till skolorna. Och sedan ytterligare år, innan de påtagligt har höjt kunskapsnivån i skolan.
Rom byggdes inte på en dag!
torsdag 9 september 2010
Alliansen måste skärpa sig!
Har Alliansen gett upp? Eller är tron på seger så stor att ledningen slöat till?
Märk att opinionsundersökningarna grundar sig på telefonintervjuer. Då kan det bli fel.
Inför presidentvalet i USA 1946 ledde den republikanska kandidaten klart enligt en opinionsundersökning. Men i valet segrade demokraten Harry Truman. Urvalspopulationen (de som hade telefon) var i flera avseenden inte representativ för befolkningen i stort. Det fanns många amerikaner som ännu inte hade råd med telefon. Något förenklat uttryckt: De röstade mera till vänster, och därför vann Truman.
Dagens opinionsundersökningar görs bland de som har en telefon registrerad. Är det urvalet representativt för väljarkåren? Röstar de med oregistrerade mobiler och de helt ”telefonlösa” på samma sätt som övriga väljare?
United Minds gör opinionsundersökningar via webben. Där är det i dag (9/9) strängt taget dött lopp mellan blocken.
Enligt Synovate saknar Alliansen en statistiskt säker ledning. Enligt SIFO leder visserligen Alliansen men de Rödgröna har börjat ta in.
Den enda rimliga slutsatsen av detta är att valutgången just nu är synnerligen oviss – och mer oviss än föregående veckor.
Tyvärr har jag intrycket att de rödgrönas blivit med aktiva, syns mer med ständigt nya utspel, som i varje fall klart dominerar i etermedia. Och att alliansen till och med strax före valet kan släpp ut uppgifter, som måst leda till RÖSTFÖRLUSTER är otroligt! Varför just nu gå ut med att anställda i rättstvister mister lönen och måste gå över till a-kassa? Det kan finnas sakliga skäl – men varför kommer den nyheten nu?
Och helt otroligt är uppgiften att Carl Bildt inte vill debattera utrikespolitik, eftersom de rödgröna inte har en gemensam sådan. Han bör naturligtvis just därför debattera och påvisa deras splittring!!
Jag har nämnt att jag har intrycketatt SVT favoriserar oppositionen. Ett nytt exempel: När jag på morgonen satte på min tv hamnade jag i SVT:s ”Focus”. Mitt i ett lååångt socialdemokratiskt torgmöte.
Och har någon koll på ”Ring p1”! Där skall väl ”vanliga” lyssnare uppträda. Inte partipolitiska aktivister!
Och vem släppte lagom före valet uppgiften att fastighetsavgiften ska höjas? Långt inslag i SVT, där fastighetsavgiften kallades fastighetsskatten.
Alliansen måste bli mer aktiv! Kom gärna med nya utspel som uppmärksammas!
Märk att opinionsundersökningarna grundar sig på telefonintervjuer. Då kan det bli fel.
Inför presidentvalet i USA 1946 ledde den republikanska kandidaten klart enligt en opinionsundersökning. Men i valet segrade demokraten Harry Truman. Urvalspopulationen (de som hade telefon) var i flera avseenden inte representativ för befolkningen i stort. Det fanns många amerikaner som ännu inte hade råd med telefon. Något förenklat uttryckt: De röstade mera till vänster, och därför vann Truman.
Dagens opinionsundersökningar görs bland de som har en telefon registrerad. Är det urvalet representativt för väljarkåren? Röstar de med oregistrerade mobiler och de helt ”telefonlösa” på samma sätt som övriga väljare?
United Minds gör opinionsundersökningar via webben. Där är det i dag (9/9) strängt taget dött lopp mellan blocken.
Enligt Synovate saknar Alliansen en statistiskt säker ledning. Enligt SIFO leder visserligen Alliansen men de Rödgröna har börjat ta in.
Den enda rimliga slutsatsen av detta är att valutgången just nu är synnerligen oviss – och mer oviss än föregående veckor.
Tyvärr har jag intrycket att de rödgrönas blivit med aktiva, syns mer med ständigt nya utspel, som i varje fall klart dominerar i etermedia. Och att alliansen till och med strax före valet kan släpp ut uppgifter, som måst leda till RÖSTFÖRLUSTER är otroligt! Varför just nu gå ut med att anställda i rättstvister mister lönen och måste gå över till a-kassa? Det kan finnas sakliga skäl – men varför kommer den nyheten nu?
Och helt otroligt är uppgiften att Carl Bildt inte vill debattera utrikespolitik, eftersom de rödgröna inte har en gemensam sådan. Han bör naturligtvis just därför debattera och påvisa deras splittring!!
Jag har nämnt att jag har intrycketatt SVT favoriserar oppositionen. Ett nytt exempel: När jag på morgonen satte på min tv hamnade jag i SVT:s ”Focus”. Mitt i ett lååångt socialdemokratiskt torgmöte.
Och har någon koll på ”Ring p1”! Där skall väl ”vanliga” lyssnare uppträda. Inte partipolitiska aktivister!
Och vem släppte lagom före valet uppgiften att fastighetsavgiften ska höjas? Långt inslag i SVT, där fastighetsavgiften kallades fastighetsskatten.
Alliansen måste bli mer aktiv! Kom gärna med nya utspel som uppmärksammas!
tisdag 7 september 2010
Skoldebatten, SVT och fastighetsavgiften
Såg igår skoldebatten i SVT. Det blev en märklig upplevelse. Det började med att Fredrik Reinfeldt fick en fråga om komvux, där han försvarade beslutet att begränsa möjligheterna läsa upp betygen.Därefter fick Mona ordet och därmed möjligheten angripa honom i den frågan. Sedan var det slut på den omgången, och nästa började med en ny fråga till statsministern, som svarade, och så gick ordet på nytt över till Mona, som fick chansen att på nytt kritisera honom. Därmed var det replikskiftet avslutat, och nästa fråga ställdes till Maud, varefter ordet gick till Maria, som fick chansen puckla på näringsministern, varefter den omgången var avslutad.
Nu undrade jag, om jag hamnat i en rödgrön reklamfilm, men public service ska ju vara fri från reklam. Den otillfredsställande förklaringen kan vara avslöjandet att programledaren haft en nära relation till Maria Wetterstrand – och dessutom ett förflutet i vänsterpartiet. Men det tycks inte bekymra SVT!
Kanske har jag blivit överkänslig och anar konspirationer i onödan – men jag reagerade efter att ha avnjutit dagens Rapport och Aktuellt i SVT. Rapports huvudnyhet var soc.dem:s utspel om SJ, vilket ägnades mycket lång tid. Var det verkligen så märkvärdigt, så storslaget? Senare i Rapport följde ett reportage om Monas försök värva storstadsröster i Göteborg. Om Alliansen - ingenting.
Aktuellt hade hittat ett exempel på sjukförsäkringsreformens fiasko (det Mona kallar ”stupstocken”). En sjuksköterska, som varit sjukskriven i åtta år för utbrändhet, hade förlorat sin sjukpenning och hamnat i arbetsförmedlingens klor. Hon hade en tid fått leva på aktivitetsbidrag. Nu var hon tillbaka i sjukförsäkringen igen.
Är det så upprörande att ett försök gjorts att få henne tillbaka i arbetslivet?
Mina misstankar fortsätter att växa. Var det verkligen rena slumpen att strax före valet kommer uppgifter om att nästa år höjs ”fastighetsskatten” (ja, SVT sa ”skatten” fastän det borde heta ”avgiften”). Det oroar säkert många. Den dåvarande fastighetsskatten blev en het fråga i valet 2006. Göran Persson menade att den avgjorde valet då. Att släppa denna nyhet nu kan i valet slå åt andra hållet.
Nu undrade jag, om jag hamnat i en rödgrön reklamfilm, men public service ska ju vara fri från reklam. Den otillfredsställande förklaringen kan vara avslöjandet att programledaren haft en nära relation till Maria Wetterstrand – och dessutom ett förflutet i vänsterpartiet. Men det tycks inte bekymra SVT!
Kanske har jag blivit överkänslig och anar konspirationer i onödan – men jag reagerade efter att ha avnjutit dagens Rapport och Aktuellt i SVT. Rapports huvudnyhet var soc.dem:s utspel om SJ, vilket ägnades mycket lång tid. Var det verkligen så märkvärdigt, så storslaget? Senare i Rapport följde ett reportage om Monas försök värva storstadsröster i Göteborg. Om Alliansen - ingenting.
Aktuellt hade hittat ett exempel på sjukförsäkringsreformens fiasko (det Mona kallar ”stupstocken”). En sjuksköterska, som varit sjukskriven i åtta år för utbrändhet, hade förlorat sin sjukpenning och hamnat i arbetsförmedlingens klor. Hon hade en tid fått leva på aktivitetsbidrag. Nu var hon tillbaka i sjukförsäkringen igen.
Är det så upprörande att ett försök gjorts att få henne tillbaka i arbetslivet?
Mina misstankar fortsätter att växa. Var det verkligen rena slumpen att strax före valet kommer uppgifter om att nästa år höjs ”fastighetsskatten” (ja, SVT sa ”skatten” fastän det borde heta ”avgiften”). Det oroar säkert många. Den dåvarande fastighetsskatten blev en het fråga i valet 2006. Göran Persson menade att den avgjorde valet då. Att släppa denna nyhet nu kan i valet slå åt andra hållet.
tisdag 31 augusti 2010
Den 24 augusti undrade jag om debatten i SVT dagen innan mellan Peter Eriksson och Maud Olofsson skulle bli enda gången radio/tv lät partierna debattera om glesbygdsproblemen. Men riktigt så illa visade det sig inte vara. Sex dagar senare var det dags igen, denna gång mellan språkröret Maria Wetterstrand och Eskil Erlandsson, centerpartist och medarbetare till Maud Olofsson.
Det innebar att det även denna gång var miljöpartiet och centerpartiet, som duellerade. Det går att hysa förståelse för att än en gång centerpartiet släpps fram i en sådan debatt, eftersom det partiet har haft sina kärnväljare i glesbygden. Vidare har centern profilerat sig som en anhängare av en aktiv regionalpolitik – dock inte efter det att Maud Olofsson kom in på scenen.
Men varför låta miljöpartiet ta hand om två debatter om glesbygden? Miljöpartiet attraherar framför allt storstadsväljare, i synnerhet de kvinnliga, även om det ena språkröret hämtats från en glesbygdsregion.
Debattörerna plockade fram de argument och anklagelser, som de riktat mot varandra i alla debatter under valrörelsen: Maria Wetterstrand klagade över skattesänkningarna, vars orättvisa även drabbar glesbygdsbor; Eskil Erlandsson tog upp den påannonserade höjningen av bensinskatten och kilometerskatten. Han har onekligen en poäng i att de pålagorna kan slå speciellt hårt mot glesbygden. Wetterstrand menade dock att kilometerskatten inte skulle läggas ut i glesbygdsregioner. (Går det att ordna rent praktiskt?)
Hon klagade över att tyska långtradare inte behöver betala något, när de kör gods i Sverige, medan svenska chaufförer får betala i Tyskland. Erlandsson påpekade att Sverige inte räknas som ett genomfärdsland, men hans invändning drunknade i Marias ordflöde. Han blev helt enkelt överkörd, och ingen tvekan om att Maria är en tillgång för mp. Men hennes sätt att avbryta motståndaren med en kaskad av ord är ibland påfrestande.
Men när Maria tog upp nedläggningarna av bensinmackarna i glesbygden, glömde hon att tillägga att skulden till det är de orimliga kraven på att också ha en pump med alternativa bränslen. I praktiken blir det en etanolpump. Den är visserligen den minst dyra, men är ändå en alltför stor investering i glesbygden. Hon menade att vi måste ställa in oss på de kommande miljöbilarna, men i allmänhet är glesbygdsbor låginkomsttagare, och det dröjer länge, innan de får råd köpa miljöbilar, som kan kosta mer än 300 000 kr.!
I inledningen av programmet framfördes en tankegång, som förtjänar uppmärksamhet.
Det påpekades att städerna är beroende av landsbygden, som producerar mycket av det som är absolut nödvändigt för städerna: El, råvaror, mat. Städer och landsbygd är sålunda beroende av varandra.
Men att framställa glesbygden som råvaruproducenter innebär att jämföra dem med kolonier som producerar för sina moderländer. I informationssamhället bör det vara möjligt även i glesbygden att starta företag i helt andra branscher.
Det innebar att det även denna gång var miljöpartiet och centerpartiet, som duellerade. Det går att hysa förståelse för att än en gång centerpartiet släpps fram i en sådan debatt, eftersom det partiet har haft sina kärnväljare i glesbygden. Vidare har centern profilerat sig som en anhängare av en aktiv regionalpolitik – dock inte efter det att Maud Olofsson kom in på scenen.
Men varför låta miljöpartiet ta hand om två debatter om glesbygden? Miljöpartiet attraherar framför allt storstadsväljare, i synnerhet de kvinnliga, även om det ena språkröret hämtats från en glesbygdsregion.
Debattörerna plockade fram de argument och anklagelser, som de riktat mot varandra i alla debatter under valrörelsen: Maria Wetterstrand klagade över skattesänkningarna, vars orättvisa även drabbar glesbygdsbor; Eskil Erlandsson tog upp den påannonserade höjningen av bensinskatten och kilometerskatten. Han har onekligen en poäng i att de pålagorna kan slå speciellt hårt mot glesbygden. Wetterstrand menade dock att kilometerskatten inte skulle läggas ut i glesbygdsregioner. (Går det att ordna rent praktiskt?)
Hon klagade över att tyska långtradare inte behöver betala något, när de kör gods i Sverige, medan svenska chaufförer får betala i Tyskland. Erlandsson påpekade att Sverige inte räknas som ett genomfärdsland, men hans invändning drunknade i Marias ordflöde. Han blev helt enkelt överkörd, och ingen tvekan om att Maria är en tillgång för mp. Men hennes sätt att avbryta motståndaren med en kaskad av ord är ibland påfrestande.
Men när Maria tog upp nedläggningarna av bensinmackarna i glesbygden, glömde hon att tillägga att skulden till det är de orimliga kraven på att också ha en pump med alternativa bränslen. I praktiken blir det en etanolpump. Den är visserligen den minst dyra, men är ändå en alltför stor investering i glesbygden. Hon menade att vi måste ställa in oss på de kommande miljöbilarna, men i allmänhet är glesbygdsbor låginkomsttagare, och det dröjer länge, innan de får råd köpa miljöbilar, som kan kosta mer än 300 000 kr.!
I inledningen av programmet framfördes en tankegång, som förtjänar uppmärksamhet.
Det påpekades att städerna är beroende av landsbygden, som producerar mycket av det som är absolut nödvändigt för städerna: El, råvaror, mat. Städer och landsbygd är sålunda beroende av varandra.
Men att framställa glesbygden som råvaruproducenter innebär att jämföra dem med kolonier som producerar för sina moderländer. I informationssamhället bör det vara möjligt även i glesbygden att starta företag i helt andra branscher.
tisdag 24 augusti 2010
Glesbygden i valrörelsen
Måndagen den 23 augusti uppmärksammades glesbygden i valrörelsen. Det blev cirka tio minuter i SVT:s Aktuellt. Peter Eriksson och Maud Olofsson drabbade samman i en duell.
Det vore en överdrift att säga att den gjorde glesbygdsbor klokare. Snarare underströk den det ringa intresset för glesbygden, både bland medier och partier.
Ändå började det bra. SVT inledde med att visa ett reportage från Hällefors i Bergslagen, och där kom många glesbygdsproblem verkligen fram. Ungdomar fick frågor, om hur de ser på framtiden. Kommer de att bo kvar i Hällefors?
Alla tillfrågade svarade nej på det. "Det finns ju inga jobb" och "här finns ingenting att göra". Men det fanns ändå positiva inslag i reportaget. Aktuellt hade träffat en kvinnlig småföretagare, som flyttat till Hällefors från Stockholm och som kunde försörja sig genom att utöva flera yrken.
Det behövs dock ett stort tillskott av unga småföretagare för att vända utvecklingen i Hällefors och många andra kommuner med liknande problem. Människor i pensionsåldern utgör en allt större andel av befolkningen. Det leder till att antalet döda varje år är högre än antalet födda, och att befolkningen minskar, även om kommunen vissa år har klarat sig från utflyttningsöverskott.
En del kommuner i glesbygden börjar närma sig smärtgränsen. Det går inte driva kommunal verksamhet, om större delen av befolkningen är pensionärer varav många i behov av en hemtjänst, som har svårt rekrytera personal, eftersom det finns så få i arbetsför ålder. Vad göra då?
Men när Maud och Peter drog igång debatten, knöt de inte an till reportaget utan körde sina egna välkända mantran.Det var Peter som först fick ordet, och oavsett vilka frågor som ska behandlas, tycks han alltid börja med att klaga över jobbskatteavdragen. Tydligen menade han att de även orsakat problem för glesbygden. Maud kontrade med att ta upp rödgrönas förslag om kilometerskatt, och hon har i varje fall rätt i att den pålagan vållar mer obehag för glesbygden än jobbskatteavdragen.
Men Peter Eriksson menade, (på fullt allvar?) att kilometerskatten, som ju gör lastbilstransporter dyrare, ger konkurrensfördelar för järnvägen. Dämed skulle det bli möjligt att bygga nya järnvägar i glesbygden.
Verkligheten är annorlunda. Vi lär knappast få vara med om att glesbygden fylls av rallare, som lägger ut de nya spåren. Vi får vara glada, om det går att bevara de järnvägar vi har. Och det finns det förutsättningar för. Men mycket är gammalt och nedslitet och det finns ett stor behov av investeringar, både i räls och vagnpark. Men det blir inte lätt, om de rödgröna skulle förverkliga sina planer på höghastighetståg, . De är tänkta att binda samman miljonstäder men hjälper knappast Sveriges glesbygd. Och om de rödgröna ändå förverkligar de planerna,kommer det inte att finnas pengar över för att rusta upp den befintliga järnvägen.
Med tanke på att båda debattörerna vuxit upp i glesbygdsregioner, borde de ha åstadkommit mycket mer. De föredrog upprepa valrörelsens mantran framför att diskutera glesbygdens verkliga problem.
Det blev några minuter i Aktuellt. Blir det enda gången under valrörelsen som glesbygden uppmärksammas av SVT?
Det vore en överdrift att säga att den gjorde glesbygdsbor klokare. Snarare underströk den det ringa intresset för glesbygden, både bland medier och partier.
Ändå började det bra. SVT inledde med att visa ett reportage från Hällefors i Bergslagen, och där kom många glesbygdsproblem verkligen fram. Ungdomar fick frågor, om hur de ser på framtiden. Kommer de att bo kvar i Hällefors?
Alla tillfrågade svarade nej på det. "Det finns ju inga jobb" och "här finns ingenting att göra". Men det fanns ändå positiva inslag i reportaget. Aktuellt hade träffat en kvinnlig småföretagare, som flyttat till Hällefors från Stockholm och som kunde försörja sig genom att utöva flera yrken.
Det behövs dock ett stort tillskott av unga småföretagare för att vända utvecklingen i Hällefors och många andra kommuner med liknande problem. Människor i pensionsåldern utgör en allt större andel av befolkningen. Det leder till att antalet döda varje år är högre än antalet födda, och att befolkningen minskar, även om kommunen vissa år har klarat sig från utflyttningsöverskott.
En del kommuner i glesbygden börjar närma sig smärtgränsen. Det går inte driva kommunal verksamhet, om större delen av befolkningen är pensionärer varav många i behov av en hemtjänst, som har svårt rekrytera personal, eftersom det finns så få i arbetsför ålder. Vad göra då?
Men när Maud och Peter drog igång debatten, knöt de inte an till reportaget utan körde sina egna välkända mantran.Det var Peter som först fick ordet, och oavsett vilka frågor som ska behandlas, tycks han alltid börja med att klaga över jobbskatteavdragen. Tydligen menade han att de även orsakat problem för glesbygden. Maud kontrade med att ta upp rödgrönas förslag om kilometerskatt, och hon har i varje fall rätt i att den pålagan vållar mer obehag för glesbygden än jobbskatteavdragen.
Men Peter Eriksson menade, (på fullt allvar?) att kilometerskatten, som ju gör lastbilstransporter dyrare, ger konkurrensfördelar för järnvägen. Dämed skulle det bli möjligt att bygga nya järnvägar i glesbygden.
Verkligheten är annorlunda. Vi lär knappast få vara med om att glesbygden fylls av rallare, som lägger ut de nya spåren. Vi får vara glada, om det går att bevara de järnvägar vi har. Och det finns det förutsättningar för. Men mycket är gammalt och nedslitet och det finns ett stor behov av investeringar, både i räls och vagnpark. Men det blir inte lätt, om de rödgröna skulle förverkliga sina planer på höghastighetståg, . De är tänkta att binda samman miljonstäder men hjälper knappast Sveriges glesbygd. Och om de rödgröna ändå förverkligar de planerna,kommer det inte att finnas pengar över för att rusta upp den befintliga järnvägen.
Med tanke på att båda debattörerna vuxit upp i glesbygdsregioner, borde de ha åstadkommit mycket mer. De föredrog upprepa valrörelsens mantran framför att diskutera glesbygdens verkliga problem.
Det blev några minuter i Aktuellt. Blir det enda gången under valrörelsen som glesbygden uppmärksammas av SVT?
torsdag 19 augusti 2010
Aron Etzler.
Både SR och SVT bjuder in journalister som kommentatorer i program, som skall spegla opinioner. I SR sker det nu under valrörelsen närmast dagligen i "P1 Morgon" och "Studio Ett". "God morgon Världen" gör det varje söndag i den s.k. Panelen. En ofta anlitat journalist är Aron Etzler, chefredaktör på ”Flamman”. Den tidningen hette tidigare Norrskensflamman och var Norrbottenkommunisternas husorgan. Den delade andra vänstertidningars bittra öde att det var svårt få ekonomin gå ihop. Lösningen blev att flytta den till Stockholm, byta namn och förvandla den till en ”oberoende socialistisk tidning”, som endast utkommer en gång i veckan. Aron Etzler medverkar regelbundet i "God Morgon Sverige". I dag (19 augusti) fick han också kommentera "P1 Morgons intervju" med Jan Björklund.
Vid sina framträdanden i "God Morgon Sverige" har han visat prov på en häpnadsväckande okunnighet och omdömeslöshet.
Sålunda har han i "God morgon Världen" hävdat att det var ”natogeneralerna”, som låg bakom beslutet att ingripa mot Serbien 1999. Därmed lyckades han att i en enda mening säga två stora felaktigheter. Han demonstrerade sin okunnighet om beslutsordningen i Nato. Beslut om militära ingripande fattas på politisk nivå i Nato, inte av generaler. Dessutom avslöjade han att han inte kände till att natogeneralerna var motståndare till ingripandet. De visste hur svårt det skulle bli. Men när politikerna sagt sitt, var det generalerna som måste verkställa det.
I April i år diskuterade Panelen de rödgrönas försök att komma överens om ”Förbifart Stockholm” genom att hålla en folkomröstning. Om den idén kan mycket sägas. Aron Etzler påstod att inga professorer i statskunskap rest några invändningar. Men då hade i veckan innan just en professor, nämligen Leif Lewin 23/4 i Svenska Dagbladet sågat hela förslaget. Läser Etzler inte ens debattsidorna i huvudstadens två tidningsdrakar? Vad läser han då?
Sitt prov på omdömeslöshet visade han senare under våren. Panelen kom in på det stundande riksdagsvalet och opinionsmätningarna, varav de senaste tydde på att alliansen gått förbi de rödgröna. Då tappade den gode Aron koncepterna totalt och menade att om Alliansen vinner valet efter att ha legat efter hela tiden sedan förra valet, så är det ”odemokratiskt”. Efter en stund insåg han att han gjort bort sig och försökte ta tillbaka sitt utbrott. Men gjort är gjort, och det gjorda vittnar om ett dåligt omdöme. För övrigt har han ej heller rätt i sitt påstående att alliansen hela tiden fram till försommaren legat under i mätningarna.
När det gäller "P1 Morgons" intervju med Jan Björklund är en inte alltför djärv slutsats att folkpartiledaren klarade sig ganska bra, kanske bättre än övriga partiledare i alliansen. Men Aron Etzler hade ingenting positivt att säga, och det kan ej heller begäras av honom. Han påstod att Björklund visat sig vara ”okunnig” utanför sitt eget fält, d.v.s. skolfrågorna.Men något konkret exempel på den okunskapen lämnade han inte. I stället återvände han till skolfrågorna och påstod att Björklund för tre år sedan ljugit, när han kommenterat en OECD-rapport om elevprestationer i ett antal ämnen och jämförbara länder. Om detkan följande sägas. Svenska skolmyndigheter har flera gånger försökt ”mörka” eller förtiga Sveriges dåliga resultat i framförallt matematik och naturvetenskapliga ämnen. Jan Björklund har däremot talat klarspråk.
Om Aron Etzler anser att Björklund ljög för tre år sedan, borde han ha framfört det i ett sammanhang där det fanns en möjlighet för den senare att bemöta anklagelsen. Att göra det här vittnar (igen) om dåligt omdöme.
Aron Etzler har visat sig okunnig, vare sig han befunnit sig innanför eller utanför det egna reviret. Varför får han ändå anlitas som kommentator? Är det sådan brist på rödgröna journalister? Ligger förklaringen i att SR och SVT föredrar att ta kommentatorer från huvudstadens journalistkår?
Vid sina framträdanden i "God Morgon Sverige" har han visat prov på en häpnadsväckande okunnighet och omdömeslöshet.
Sålunda har han i "God morgon Världen" hävdat att det var ”natogeneralerna”, som låg bakom beslutet att ingripa mot Serbien 1999. Därmed lyckades han att i en enda mening säga två stora felaktigheter. Han demonstrerade sin okunnighet om beslutsordningen i Nato. Beslut om militära ingripande fattas på politisk nivå i Nato, inte av generaler. Dessutom avslöjade han att han inte kände till att natogeneralerna var motståndare till ingripandet. De visste hur svårt det skulle bli. Men när politikerna sagt sitt, var det generalerna som måste verkställa det.
I April i år diskuterade Panelen de rödgrönas försök att komma överens om ”Förbifart Stockholm” genom att hålla en folkomröstning. Om den idén kan mycket sägas. Aron Etzler påstod att inga professorer i statskunskap rest några invändningar. Men då hade i veckan innan just en professor, nämligen Leif Lewin 23/4 i Svenska Dagbladet sågat hela förslaget. Läser Etzler inte ens debattsidorna i huvudstadens två tidningsdrakar? Vad läser han då?
Sitt prov på omdömeslöshet visade han senare under våren. Panelen kom in på det stundande riksdagsvalet och opinionsmätningarna, varav de senaste tydde på att alliansen gått förbi de rödgröna. Då tappade den gode Aron koncepterna totalt och menade att om Alliansen vinner valet efter att ha legat efter hela tiden sedan förra valet, så är det ”odemokratiskt”. Efter en stund insåg han att han gjort bort sig och försökte ta tillbaka sitt utbrott. Men gjort är gjort, och det gjorda vittnar om ett dåligt omdöme. För övrigt har han ej heller rätt i sitt påstående att alliansen hela tiden fram till försommaren legat under i mätningarna.
När det gäller "P1 Morgons" intervju med Jan Björklund är en inte alltför djärv slutsats att folkpartiledaren klarade sig ganska bra, kanske bättre än övriga partiledare i alliansen. Men Aron Etzler hade ingenting positivt att säga, och det kan ej heller begäras av honom. Han påstod att Björklund visat sig vara ”okunnig” utanför sitt eget fält, d.v.s. skolfrågorna.Men något konkret exempel på den okunskapen lämnade han inte. I stället återvände han till skolfrågorna och påstod att Björklund för tre år sedan ljugit, när han kommenterat en OECD-rapport om elevprestationer i ett antal ämnen och jämförbara länder. Om detkan följande sägas. Svenska skolmyndigheter har flera gånger försökt ”mörka” eller förtiga Sveriges dåliga resultat i framförallt matematik och naturvetenskapliga ämnen. Jan Björklund har däremot talat klarspråk.
Om Aron Etzler anser att Björklund ljög för tre år sedan, borde han ha framfört det i ett sammanhang där det fanns en möjlighet för den senare att bemöta anklagelsen. Att göra det här vittnar (igen) om dåligt omdöme.
Aron Etzler har visat sig okunnig, vare sig han befunnit sig innanför eller utanför det egna reviret. Varför får han ändå anlitas som kommentator? Är det sådan brist på rödgröna journalister? Ligger förklaringen i att SR och SVT föredrar att ta kommentatorer från huvudstadens journalistkår?
Goldwater och Östros
”Varför inte dela ut öl och cigaretter gratis till pensionärerna?”
Så sa Barry Goldwater, presidentkandidat i USA 1964. Han gjorde det i irritation över alla löften till pensionärer inför kongressvalet samma år.
För den som var med då är det lätt att göra associationer till den svenska valdebatten. Partierna bjuder över varandra i löften till pensionärerna. Orsaken är naturligtvis att pensionärsröster kan avgöra valet.
Så företrädare för alliansen menar plötsligt att egentligen har det aldrig varit meningen att de som jobbar ska betala mindre skatt än pensionärer. Och socialdemokraterna, som i praktiken accepterat jobbskatteavdragen (utom möjligen det sista) och därmed accepterat principen ”lägre skatt på arbete”, gör nu helt om. Med en röst, som darrar av (låtsad) indignation, talar Thomas Östros om en fasansfull orättvisa, som kommer avskaffas, om de rödgröna vinner valet.
Men just han gör det som är ännu värre: Han påstår att Alliansen ”infört en extraskatt på pensionärer”, något som tyvärr har gått hem i en del stugor.
En ren lögn! Det som hände var ju att skatten sänktes för dem som förvärvsarbetade, vilket innebar att även pensionärer kan göra avdraget, om de förvärvsarbetade.
Men det är inte första gången Östros använder sig av lögner i politiska sammanhang. Som utbildningsminister var han med om att införa en lärarutbildning, som kunde blivit sista spiken i den svenska skolans kista. Då beslutet klubbades i riksdagen, hade redan lärarnas ämnesutbildning försämrats drastiskt. Men det hade inte hindra Östros från att i den nya lärarutbildningen ytterligare skära ned den tid som skulle ägnas åt ämnesstudier, vilket han dock förnekade. För att få det hela att gå ihop räknade han som ämnesstudier in den tid lärarkandidaterna praktiserade ute på skolor.
Östros lärarutbildning hade inneburit kunskapsskolans definitiva undergång. Nu håller, Gud vare tack och lov, Jan Björklund på att införa en ny lärarutbildning. Men vi kommer få ett par årskullars ”Östroslärare”
Arma lärare! Stackars elever!
Fast det finns ett än värre scenario: Östros och de rödgröna kommer tillbaka
Med miljöpartiet, som vill avskaffa betygen, i utbildningsdepartemenet är risken stor för flera "återställare" i skolpolitiken.
Så sa Barry Goldwater, presidentkandidat i USA 1964. Han gjorde det i irritation över alla löften till pensionärer inför kongressvalet samma år.
För den som var med då är det lätt att göra associationer till den svenska valdebatten. Partierna bjuder över varandra i löften till pensionärerna. Orsaken är naturligtvis att pensionärsröster kan avgöra valet.
Så företrädare för alliansen menar plötsligt att egentligen har det aldrig varit meningen att de som jobbar ska betala mindre skatt än pensionärer. Och socialdemokraterna, som i praktiken accepterat jobbskatteavdragen (utom möjligen det sista) och därmed accepterat principen ”lägre skatt på arbete”, gör nu helt om. Med en röst, som darrar av (låtsad) indignation, talar Thomas Östros om en fasansfull orättvisa, som kommer avskaffas, om de rödgröna vinner valet.
Men just han gör det som är ännu värre: Han påstår att Alliansen ”infört en extraskatt på pensionärer”, något som tyvärr har gått hem i en del stugor.
En ren lögn! Det som hände var ju att skatten sänktes för dem som förvärvsarbetade, vilket innebar att även pensionärer kan göra avdraget, om de förvärvsarbetade.
Men det är inte första gången Östros använder sig av lögner i politiska sammanhang. Som utbildningsminister var han med om att införa en lärarutbildning, som kunde blivit sista spiken i den svenska skolans kista. Då beslutet klubbades i riksdagen, hade redan lärarnas ämnesutbildning försämrats drastiskt. Men det hade inte hindra Östros från att i den nya lärarutbildningen ytterligare skära ned den tid som skulle ägnas åt ämnesstudier, vilket han dock förnekade. För att få det hela att gå ihop räknade han som ämnesstudier in den tid lärarkandidaterna praktiserade ute på skolor.
Östros lärarutbildning hade inneburit kunskapsskolans definitiva undergång. Nu håller, Gud vare tack och lov, Jan Björklund på att införa en ny lärarutbildning. Men vi kommer få ett par årskullars ”Östroslärare”
Arma lärare! Stackars elever!
Fast det finns ett än värre scenario: Östros och de rödgröna kommer tillbaka
Med miljöpartiet, som vill avskaffa betygen, i utbildningsdepartemenet är risken stor för flera "återställare" i skolpolitiken.
tisdag 10 augusti 2010
tv-sportens koncentration på Stockholm
Trots VM i fotboll spelades det under sommaren fotboll i Sverige. I damallsvenskan var det en gång en toppmatch mellan Göteborg och Linköping. Den som möjligen trodde att SVT:s Sportnytt hade tid över för den blev besviken.
Men kanske berodde det på att storsatsningen på VM inte gjorde det möjligt att ägna uppmärksamhet åt damallsvenskan? Ack nej! För på kvällen hade Sportnytt ett inslag om jumbon AIK:s match!
Söndagen den 8 augusti spelades det många matcher i herrarnas allsvenska. Det var två derbyn, AIK-BP och Häcken-IFK Göteborg.
Stockholmsmatchen ansågs som så viktig att faktiskt SVT:s Rapport rapporterade om den. Den som sedan (klockan 20.00) slog över till sporten i tv4 fick omedelbart en fortsatt rapportering om Stockholmsmatchen. i närmast lyriska ordalag hyllades AIK:s hjälte. En fenomenal prestation! Ingen annan match fick så stort utrymme. Och från derbyt i Göteborg - ingenting! Tittarna hänvisades till weben.
Det enklaste vore att skratta åt eländet.
Men tyvärr är det ett av många tecken på stockhomsdominansen i etermedia.
Och behovet av att skapa ett mediacentrum utanför huvudstaden.
Det var meningen att så skulle ske när tv4 startade.
Men av det blev det intet.
Men kanske berodde det på att storsatsningen på VM inte gjorde det möjligt att ägna uppmärksamhet åt damallsvenskan? Ack nej! För på kvällen hade Sportnytt ett inslag om jumbon AIK:s match!
Söndagen den 8 augusti spelades det många matcher i herrarnas allsvenska. Det var två derbyn, AIK-BP och Häcken-IFK Göteborg.
Stockholmsmatchen ansågs som så viktig att faktiskt SVT:s Rapport rapporterade om den. Den som sedan (klockan 20.00) slog över till sporten i tv4 fick omedelbart en fortsatt rapportering om Stockholmsmatchen. i närmast lyriska ordalag hyllades AIK:s hjälte. En fenomenal prestation! Ingen annan match fick så stort utrymme. Och från derbyt i Göteborg - ingenting! Tittarna hänvisades till weben.
Det enklaste vore att skratta åt eländet.
Men tyvärr är det ett av många tecken på stockhomsdominansen i etermedia.
Och behovet av att skapa ett mediacentrum utanför huvudstaden.
Det var meningen att så skulle ske när tv4 startade.
Men av det blev det intet.
Elegi över en förlorad sommar
Höjdpunkten blev en vecka i skärgården utanför Strömstad. den hyrda stugan låg på Tjärnö. Det blev besök på Öddö, Saltön, Lindholmen. Vi tog naturligtvis färjan till Kosteröarna och gick runt under en hel dag.
På de flesta öar fanns det åretruntboende. Visserligen var många pensionärer, varav en del f.d. sommargäster, som flyttat dit i samband med pensioneringen. Men det fans också pendlare. Jag frågade mig: Kosteröarna är tydligen fortfarande ett levande samhälle. Här finns människor som förvärvsarbetar och som klarar det genom att pendla. Varför har man lyckats bättre än t.ex Mollösund, där snart alla hus bebos av s.k. sommargäster? Det borde vara svårare att pendla på Koster, där is och stormar måste göra det mycket svårt att ta sig till arbetet på fastlandet! Hur mycket lättare är det inte att per bil åka från Mollösund till Stenugsund, Uddevalla och Göteborg!
Jag kör bil på en riksväg, som är mycket kurvig. Framför mig ligger en bil med släp, en s.k. djurtransport. Släpet vinglar olycksbådande i kurvorna, varför jag ökar avståndet till fordonet. Jag får vänta länge, innan sikten framåt tillåter en omkörning. Jag är ganska säker på att djuret framför mig är en häst.
Jag tänker: Förr i tiden transporterade hästarna människor och människornas gods. De stod för nästan allt transportarbete till lands. I dag är rollerna ombytta. Det är människan som transporterar hästen. Märkligt!
Under sommaren är det högkonjunktur för de s.k. produktionsbolagen, som levererar program till framför allt radions P1. Den som försöker lyssna på P1 på lördagar kan undra om SR över huvud gör egna program. Inte oväntat tycks alla bolag höra hemma i Stockholm. Kvalitén på programmen är ofta pinsamt dålig. Bottenrekordet var en serie, som kördes förra sommaren och hette "Den heliga familjen".
Värst av allt är dock att SR lagt ut en stor del av Vetenskapsradion till produktionsbolag. Det innebär att program som går året runt görs av produktionsbolag. Den som lyssnar på "Vetenskapsradion historia" får ta del av programmakarnas försök att sätta betyg på "historiska spel" eller på "historiska filmer".
Är det vetenskapsradio?
Jag har fått besked om en cancerundersökning jag gjort. Det var positivt för mig, d.v.s. det fanns ingen cancer.Får jag ingen under de närmsta åren blir det nog senilitet eller Alzheimer, som tar knäcken på mig.
Men är det inte mot naturen att människan, som det enda däggdjuret, fortsätter att leva långt efter det att hon fullgjort sin reproduktiva uppgift?
Hur mycket bättre vore det inte om alla människor dog före fyllda 50 år! Ungdomsarbetslösheten skulle utplånas totalt, sjukvårdskostnaderna skulle sjunka kraftigt, och de enorma kostnaderna för att vårda och ta hand om äldre skulle också försvinna.
SR: s program Sommar i P1 är i stort behov av förändring. Kanske bäst ta ”time out” nästa sommar. Det har varit alltför många sommarpratare, som inte haft något att säga och som inte haft någon som helst variation av musiken. Det senare skapar intrycket att det är en enda låt, som dunkar genom hela programmet.
Många sommarpratare är skådespelare. De är säkert duktiga på att lära sig sina repliker, men när det gäller att på egen hans säga något, går det inte lika bra.
Pratet koncentreras ofta kring det egna jaget. Det är både ointressant och tröttande. Ett exempel är Christina Doctare, som sommarpratade för några år sedan. Hon lanserades en gång som upptäckare av att det förekommer våldtäkter i krig, fastän det alltid varit känt. Har även kallats säkerhetspolitisk expert fastän hon inte har någon erfarenhet av det. Som sommarpratare drog hon hela släkten. Hur många är intresserade av att veta namnet på hennes mormor?
Många blir sommarpratare, fastän de egentligen aldrig gjort något, som kan intressera andra. Är det underhållande att höra en stockholmsjournalist berätta om sina supresor till Estland?
En höjdpunkt i år var Rolf Ekéus, som dessutom varierade musiken. Överraskande bra var också Christer Sjögren från Vikingarna. En annan fullträff var Percy Barnevik, som lämnat näringslivet och hjälper u-världens kvinnor starta företag. Även han kunde variera musiken. Det var inte överraskande att Annika Östberg, som tillbringat större delen av sitt liv i amerikanskt fängelse, hade mycket intressant och upprörande att säga. Men dessutom var sättet hon sa det på suveränt.
Men i övrigt har det varit blekt. Birgitta Stenberg (skrev boken Apelsinmannen när verklighetens Apelsinman dött och därför inte kunde försvara sig) ägnade mycket tid åt alla orättvisor hon ansåg sig ha varit utsatt för. Dessutom gjorde hon reklam för ett av de partier som ställer upp i höstens val.
För att travestera ett uttalande från den f.d. partiledaren C. H. Hermansson: ”Någon djävla ordning får det vara i ett radioprogram.”
På de flesta öar fanns det åretruntboende. Visserligen var många pensionärer, varav en del f.d. sommargäster, som flyttat dit i samband med pensioneringen. Men det fans också pendlare. Jag frågade mig: Kosteröarna är tydligen fortfarande ett levande samhälle. Här finns människor som förvärvsarbetar och som klarar det genom att pendla. Varför har man lyckats bättre än t.ex Mollösund, där snart alla hus bebos av s.k. sommargäster? Det borde vara svårare att pendla på Koster, där is och stormar måste göra det mycket svårt att ta sig till arbetet på fastlandet! Hur mycket lättare är det inte att per bil åka från Mollösund till Stenugsund, Uddevalla och Göteborg!
Jag kör bil på en riksväg, som är mycket kurvig. Framför mig ligger en bil med släp, en s.k. djurtransport. Släpet vinglar olycksbådande i kurvorna, varför jag ökar avståndet till fordonet. Jag får vänta länge, innan sikten framåt tillåter en omkörning. Jag är ganska säker på att djuret framför mig är en häst.
Jag tänker: Förr i tiden transporterade hästarna människor och människornas gods. De stod för nästan allt transportarbete till lands. I dag är rollerna ombytta. Det är människan som transporterar hästen. Märkligt!
Under sommaren är det högkonjunktur för de s.k. produktionsbolagen, som levererar program till framför allt radions P1. Den som försöker lyssna på P1 på lördagar kan undra om SR över huvud gör egna program. Inte oväntat tycks alla bolag höra hemma i Stockholm. Kvalitén på programmen är ofta pinsamt dålig. Bottenrekordet var en serie, som kördes förra sommaren och hette "Den heliga familjen".
Värst av allt är dock att SR lagt ut en stor del av Vetenskapsradion till produktionsbolag. Det innebär att program som går året runt görs av produktionsbolag. Den som lyssnar på "Vetenskapsradion historia" får ta del av programmakarnas försök att sätta betyg på "historiska spel" eller på "historiska filmer".
Är det vetenskapsradio?
Jag har fått besked om en cancerundersökning jag gjort. Det var positivt för mig, d.v.s. det fanns ingen cancer.Får jag ingen under de närmsta åren blir det nog senilitet eller Alzheimer, som tar knäcken på mig.
Men är det inte mot naturen att människan, som det enda däggdjuret, fortsätter att leva långt efter det att hon fullgjort sin reproduktiva uppgift?
Hur mycket bättre vore det inte om alla människor dog före fyllda 50 år! Ungdomsarbetslösheten skulle utplånas totalt, sjukvårdskostnaderna skulle sjunka kraftigt, och de enorma kostnaderna för att vårda och ta hand om äldre skulle också försvinna.
SR: s program Sommar i P1 är i stort behov av förändring. Kanske bäst ta ”time out” nästa sommar. Det har varit alltför många sommarpratare, som inte haft något att säga och som inte haft någon som helst variation av musiken. Det senare skapar intrycket att det är en enda låt, som dunkar genom hela programmet.
Många sommarpratare är skådespelare. De är säkert duktiga på att lära sig sina repliker, men när det gäller att på egen hans säga något, går det inte lika bra.
Pratet koncentreras ofta kring det egna jaget. Det är både ointressant och tröttande. Ett exempel är Christina Doctare, som sommarpratade för några år sedan. Hon lanserades en gång som upptäckare av att det förekommer våldtäkter i krig, fastän det alltid varit känt. Har även kallats säkerhetspolitisk expert fastän hon inte har någon erfarenhet av det. Som sommarpratare drog hon hela släkten. Hur många är intresserade av att veta namnet på hennes mormor?
Många blir sommarpratare, fastän de egentligen aldrig gjort något, som kan intressera andra. Är det underhållande att höra en stockholmsjournalist berätta om sina supresor till Estland?
En höjdpunkt i år var Rolf Ekéus, som dessutom varierade musiken. Överraskande bra var också Christer Sjögren från Vikingarna. En annan fullträff var Percy Barnevik, som lämnat näringslivet och hjälper u-världens kvinnor starta företag. Även han kunde variera musiken. Det var inte överraskande att Annika Östberg, som tillbringat större delen av sitt liv i amerikanskt fängelse, hade mycket intressant och upprörande att säga. Men dessutom var sättet hon sa det på suveränt.
Men i övrigt har det varit blekt. Birgitta Stenberg (skrev boken Apelsinmannen när verklighetens Apelsinman dött och därför inte kunde försvara sig) ägnade mycket tid åt alla orättvisor hon ansåg sig ha varit utsatt för. Dessutom gjorde hon reklam för ett av de partier som ställer upp i höstens val.
För att travestera ett uttalande från den f.d. partiledaren C. H. Hermansson: ”Någon djävla ordning får det vara i ett radioprogram.”
lördag 26 juni 2010
några reflektioner i midsommarvärmen
Ungdomsstyrelsen tycks vara ännu ett ämbetsverk med en inkompetent ledning, som inför uppgifterna om att organisationen Sveriges Unga Muslimerdiskriminerar homosexuella endast tycks ha reagerat med ett "det hade vi ingen aaaning om"!
Nu är det ju så att alla "bokens folk", d.v.s. kristna, muslimer och judar, just från sina respektive böcker har kunnat läsa om fördömanden av bland annat homosexuella. De kristna har det i det vi kallar Gamla Testamentet, muslimerna i Koranen, och tyvärr finns det bland de senare alltför många bokstavstroende. Det innebär att de måste rätta sig efter allt som står i deras heliga bok.
Ett villkor för att få bidrag från Ungdomsstyrelsen är att ingen grupp är utsatt för diskriminering. Så snart Unga Muslimer sökte bidrag, borde Ungdomsstyrelsen gjort den kontrollen, och det hade varit hur lättsom helst! Frågan är om inte Unga Muslimers syn på kvinnan också bör sätta stopp för bidraget. För den ungdomsorganisationen står bakom en skrift där det står att mannen har rätt att ge hustrun ett lätt slag "om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande". Bortsett från att acceptera en lindrig form av misshandel, vittnar citatet om att jämställdhet mellan könen saknas hos Unga Muslimer. Det är mannen som bestämmer i familjen; det är han som står för förnuftet.Kvinnan styrs av sina känslor och behöver därför tillrättavisas ibland!
Men därom vet Ungdomsstyrelsen ingenting. Den organisationen kunde gott regeringen lagt ned. Bidragsutdelningen kunde säkert något annat verk tagit hand om. Men tydligen föredrar regeringen lägga ned det fåtal myndigheter, som finns utanför Stockholm.
Skandalerna fortsätter att hopa sig över en annan myndighet, Statens Institutionsstyrelse, vid tillkomsten döpt till "Värstingverket" Hur länge ska det få pågå? Myndigheten ska öva tillsyn över s.k. "hem för vård och boende".Men den tillsynen tycks ha sina brister. För några år sedan visade det sig att personalen på ett sådant hem i själva verket var kriminella. Så har vi rapporterna om isoleringsceller för barn; de som hamnat där kan tvingas torka upp sina spyor. Nu har vi uppgifter om minderåriga som under lång tid tvingats leva totalt avskärmade från andra ungdomar.
Jag får dra igen, hur det gick till när Statens Institutionsstyrelse inrättades. Sture Korpi, som visste att han skulle bli generaldirektör för verket, fick i uppgift att utreda lokaliseringsfrågan. Han åkte runt i riket (ett spel för gallerierna) och sedan återvände han till Stockholm och sa att "myndigheten måste ligga i Stockholm, för där är kommunikationerna bäst." Klart att Korpi ville ha nära till jobbet!
Men tydligen räcker inte de bra kommunikationerna!
Ingen hade väl kunnat tro att de rödgröna skulle hämta inspiration från Silvio Berlusconi!Men visst är det så! I en av sina tv-kanaler skrev han ett kontrakt med väljare om vad han skulle uträtta. De rödgröna partiledarna gjorde samma sak för drygt en vecka sedan. Det var närbilder i tv, när de satte sina namnteckningar under ett löfte om att göra diverse åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Det finns kanske något mer att lära sig av Silvio?
Nu är det ju så att alla "bokens folk", d.v.s. kristna, muslimer och judar, just från sina respektive böcker har kunnat läsa om fördömanden av bland annat homosexuella. De kristna har det i det vi kallar Gamla Testamentet, muslimerna i Koranen, och tyvärr finns det bland de senare alltför många bokstavstroende. Det innebär att de måste rätta sig efter allt som står i deras heliga bok.
Ett villkor för att få bidrag från Ungdomsstyrelsen är att ingen grupp är utsatt för diskriminering. Så snart Unga Muslimer sökte bidrag, borde Ungdomsstyrelsen gjort den kontrollen, och det hade varit hur lättsom helst! Frågan är om inte Unga Muslimers syn på kvinnan också bör sätta stopp för bidraget. För den ungdomsorganisationen står bakom en skrift där det står att mannen har rätt att ge hustrun ett lätt slag "om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande". Bortsett från att acceptera en lindrig form av misshandel, vittnar citatet om att jämställdhet mellan könen saknas hos Unga Muslimer. Det är mannen som bestämmer i familjen; det är han som står för förnuftet.Kvinnan styrs av sina känslor och behöver därför tillrättavisas ibland!
Men därom vet Ungdomsstyrelsen ingenting. Den organisationen kunde gott regeringen lagt ned. Bidragsutdelningen kunde säkert något annat verk tagit hand om. Men tydligen föredrar regeringen lägga ned det fåtal myndigheter, som finns utanför Stockholm.
Skandalerna fortsätter att hopa sig över en annan myndighet, Statens Institutionsstyrelse, vid tillkomsten döpt till "Värstingverket" Hur länge ska det få pågå? Myndigheten ska öva tillsyn över s.k. "hem för vård och boende".Men den tillsynen tycks ha sina brister. För några år sedan visade det sig att personalen på ett sådant hem i själva verket var kriminella. Så har vi rapporterna om isoleringsceller för barn; de som hamnat där kan tvingas torka upp sina spyor. Nu har vi uppgifter om minderåriga som under lång tid tvingats leva totalt avskärmade från andra ungdomar.
Jag får dra igen, hur det gick till när Statens Institutionsstyrelse inrättades. Sture Korpi, som visste att han skulle bli generaldirektör för verket, fick i uppgift att utreda lokaliseringsfrågan. Han åkte runt i riket (ett spel för gallerierna) och sedan återvände han till Stockholm och sa att "myndigheten måste ligga i Stockholm, för där är kommunikationerna bäst." Klart att Korpi ville ha nära till jobbet!
Men tydligen räcker inte de bra kommunikationerna!
Ingen hade väl kunnat tro att de rödgröna skulle hämta inspiration från Silvio Berlusconi!Men visst är det så! I en av sina tv-kanaler skrev han ett kontrakt med väljare om vad han skulle uträtta. De rödgröna partiledarna gjorde samma sak för drygt en vecka sedan. Det var närbilder i tv, när de satte sina namnteckningar under ett löfte om att göra diverse åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Det finns kanske något mer att lära sig av Silvio?
lördag 5 juni 2010
Expressen och "hela Sverige ska leva".
Än en gång är Expressens ledarsida ute och hackar på dem som uttrycker tvivel om det kloka i att Sveriges befolkning koncentreras till storstadsregionerna. Framför allt fnyser Expressen åt mottot "Hela Sverige ska leva" och anser sig ha fått stöd av Jan Edling och hans bok "Agenda för Sverige".
Enligt Expressen har "Jan Edling satt ner foten.Slagordet Hela Sverige skall leva är redo för museum. Vissa delar av Nedläggnings-Sverige kommer aldrig att leva upp igen, punkt slut. Arbetkraft, idéer och kapital måste koncentreras till "kluster", vitala globaliseringsvänliga tillväxtregioner. Svenska företag måste också tänka kluster: i stället för att bara konkurrera med varandra bör de poola sina resurser, samarbeta - mot världen",
Det är naturligtvis omöjligt att kommentera Edlings bok utan att ha läst den. Men Expressen bör göra klart för sig att i informationssamhället gäller andra lokaliseringsfaktorer än de som företagen fick rätta sig efter i industrisamhället.
Säkert kommer kluster att spela stor roll i framtiden, men förutsättningar finns för att bilda kluster utanför de traditionella storstadsregionerna.
Den frågan ska jag återkomma till!
Enligt Expressen har "Jan Edling satt ner foten.Slagordet Hela Sverige skall leva är redo för museum. Vissa delar av Nedläggnings-Sverige kommer aldrig att leva upp igen, punkt slut. Arbetkraft, idéer och kapital måste koncentreras till "kluster", vitala globaliseringsvänliga tillväxtregioner. Svenska företag måste också tänka kluster: i stället för att bara konkurrera med varandra bör de poola sina resurser, samarbeta - mot världen",
Det är naturligtvis omöjligt att kommentera Edlings bok utan att ha läst den. Men Expressen bör göra klart för sig att i informationssamhället gäller andra lokaliseringsfaktorer än de som företagen fick rätta sig efter i industrisamhället.
Säkert kommer kluster att spela stor roll i framtiden, men förutsättningar finns för att bilda kluster utanför de traditionella storstadsregionerna.
Den frågan ska jag återkomma till!
lördag 29 maj 2010
Dystra framtidsutsikter för glesbygden enligt af.
Arbetsförmedlingen har gjort en prognos om befolkningsutvecklingen i kommunerna fram till 2025. Inrikningen är att ta reda på hur försörjningsbördan (andelen invånare i arbetsför ålder) utvecklar sig.
Det är en dyster läsning. Det är negativa siffror för tre av fyra kommuner. Värst är det i skogslänen och redan svaga regioner. Hagfors i Värmland tappar 24,4 procent av befolkningen i arbetsför ålder, vilket är den tionde största minskningen; nio norrländska inlandskommuner spås en ännu sämre utveckling. Värst utsatt av alla kommuner år 2025 kommer Pajala att vara. Endast 42,8 procent av befolkningen är då i arbetsför ålder, medan antalet gamla, människor i behov av hjälp och tillsyn, har vuxit kraftigt. Kommer det att finnas tillräckligt många i arbetsför ålder, som kan ta hand om dem som behöver vård?
Med viss rätt har den förväntade åldersstrukturen kallats "en tickande bomb".
Ungdomskullarna kommer att minska, eftersom det har fötts för få barn. Men dessutom är det risk att unga flyttar ut till städer, som lockar.
En följd av befolkningsutvecklingen blir att framtidens glesbygdskommuner får än värre ekonomiska problem: Minskande skatteinkomster genom att de förvärvsarbetande inte räcker till, samtidigt som utgifterna inom den sociala sektorn ökar.
En möjlig lösning vore en radikal förändring av skatteutjämningssystemet
(Principen är att rika kommuner betalar skatt, som går till mindre lyckligt lottade kommuner). Men den som hoppas på en lösning den vägen, hyser säkert orealistiska förhoppningar. Missnöjet bland de rika (framför allt Stockholm) är redan idag synnerligen stort; skatten ses som en straffbeskattning av kommuner, som varit duktiga.
De framtida glesbygdskommunerna kommer säkert att behöva rekrytera arbetskraft utanför den egna kommunen till jobb, som kräver specialkompetens. Blir det möjligt att få tillräckligt många att flytta till problemkommuner? Naturligtvis måste kommunerna kunna erbjuda bostäder, och det är inte lätt, när samtidigt bostadshus jämnas med marken (se inlägg 16 maj, Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter)
Inflyttning är viktigt av ett annat skäl - det sänker medelåldern i kommunen.
Det är också risk att glesbygdskommunerna får brist på en arbetskraft, där det just nu förefaller finnas ett visst överskott, nämligen för dem som jobbar inom vården. Relativt nyutbildade undersköterskor har svårt få jobb, eftersom kommuner och landsting behöver spara. Risk finns att de flyttar och inte återvänder, när de behövs.
Situationen har försvårats av ett system, som infördes år 2000 för att hjälpa unga på arbetsmarknaden. Kanske var det bra då, men nu har det blivit kontraproduktivt. Det kallas konverteringsregeln och innebar från början att den som haft vikariat hos en arbetsgivare i minst tre år under en femårsperiod hade rätt till fast arbete. Men den regeln ledde till att unga vårdutbildade fick allt svårare få jobb i hemkommunen, ju närmre de kom det datum då de skulle bli "konverterade". Därefter hade de visserligen företrädesrätt till nya anställningar och vikariat, men den regeln har i praktiken inte tillämpats.
Nu är både fack och arbetsgivare överens om att konverteringsregeln måste ändras.
Vårdutbildade ungdomar tröttnar på att gå arbetslösa och flyttar. Därefter kan det vara omöjligt att locka dem tillbaka, när det blir brist på arbetskraft inom vården.
Konverteringsregeln är ännu ett exempel på hur lätt nyordningar på arbetsmarknaden får en rakt motsatt effekt den avsedda.
Utan tvekan måste i framtiden staten bli mera aktiv för att säkra vissa glesbygdskommuners överlevnad. Om utvecklingen i Pajala inte bryts, kommer i slutändan staten att tvingas ta hand om ett antal åldringar och sjuka, de enda återstående när det arbetsföra befolkningen dött ut.
Varför inte börja med att återinföra de lokala statliga myndigheter som dragits in av besparingsskäl (försäkringskassor, skattekontor, mm och i stället spara utanför glesbygden?
Det är en dyster läsning. Det är negativa siffror för tre av fyra kommuner. Värst är det i skogslänen och redan svaga regioner. Hagfors i Värmland tappar 24,4 procent av befolkningen i arbetsför ålder, vilket är den tionde största minskningen; nio norrländska inlandskommuner spås en ännu sämre utveckling. Värst utsatt av alla kommuner år 2025 kommer Pajala att vara. Endast 42,8 procent av befolkningen är då i arbetsför ålder, medan antalet gamla, människor i behov av hjälp och tillsyn, har vuxit kraftigt. Kommer det att finnas tillräckligt många i arbetsför ålder, som kan ta hand om dem som behöver vård?
Med viss rätt har den förväntade åldersstrukturen kallats "en tickande bomb".
Ungdomskullarna kommer att minska, eftersom det har fötts för få barn. Men dessutom är det risk att unga flyttar ut till städer, som lockar.
En följd av befolkningsutvecklingen blir att framtidens glesbygdskommuner får än värre ekonomiska problem: Minskande skatteinkomster genom att de förvärvsarbetande inte räcker till, samtidigt som utgifterna inom den sociala sektorn ökar.
En möjlig lösning vore en radikal förändring av skatteutjämningssystemet
(Principen är att rika kommuner betalar skatt, som går till mindre lyckligt lottade kommuner). Men den som hoppas på en lösning den vägen, hyser säkert orealistiska förhoppningar. Missnöjet bland de rika (framför allt Stockholm) är redan idag synnerligen stort; skatten ses som en straffbeskattning av kommuner, som varit duktiga.
De framtida glesbygdskommunerna kommer säkert att behöva rekrytera arbetskraft utanför den egna kommunen till jobb, som kräver specialkompetens. Blir det möjligt att få tillräckligt många att flytta till problemkommuner? Naturligtvis måste kommunerna kunna erbjuda bostäder, och det är inte lätt, när samtidigt bostadshus jämnas med marken (se inlägg 16 maj, Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter)
Inflyttning är viktigt av ett annat skäl - det sänker medelåldern i kommunen.
Det är också risk att glesbygdskommunerna får brist på en arbetskraft, där det just nu förefaller finnas ett visst överskott, nämligen för dem som jobbar inom vården. Relativt nyutbildade undersköterskor har svårt få jobb, eftersom kommuner och landsting behöver spara. Risk finns att de flyttar och inte återvänder, när de behövs.
Situationen har försvårats av ett system, som infördes år 2000 för att hjälpa unga på arbetsmarknaden. Kanske var det bra då, men nu har det blivit kontraproduktivt. Det kallas konverteringsregeln och innebar från början att den som haft vikariat hos en arbetsgivare i minst tre år under en femårsperiod hade rätt till fast arbete. Men den regeln ledde till att unga vårdutbildade fick allt svårare få jobb i hemkommunen, ju närmre de kom det datum då de skulle bli "konverterade". Därefter hade de visserligen företrädesrätt till nya anställningar och vikariat, men den regeln har i praktiken inte tillämpats.
Nu är både fack och arbetsgivare överens om att konverteringsregeln måste ändras.
Vårdutbildade ungdomar tröttnar på att gå arbetslösa och flyttar. Därefter kan det vara omöjligt att locka dem tillbaka, när det blir brist på arbetskraft inom vården.
Konverteringsregeln är ännu ett exempel på hur lätt nyordningar på arbetsmarknaden får en rakt motsatt effekt den avsedda.
Utan tvekan måste i framtiden staten bli mera aktiv för att säkra vissa glesbygdskommuners överlevnad. Om utvecklingen i Pajala inte bryts, kommer i slutändan staten att tvingas ta hand om ett antal åldringar och sjuka, de enda återstående när det arbetsföra befolkningen dött ut.
Varför inte börja med att återinföra de lokala statliga myndigheter som dragits in av besparingsskäl (försäkringskassor, skattekontor, mm och i stället spara utanför glesbygden?
måndag 24 maj 2010
Regeringen har beslutat att vårt land ska berikas med en ny myndighet, som ska granska och utvärdera sjukvården. Enligt Socialminister Göran Hägglund ska det vara en "liten spetsig myndighet", som kan jaga fel och brister. Enligt Ekoredaktionen på SR väcker beslutet blandade känslor hos i varje fall Anne Carlssson, ordförande i Reumatikerförbundet. "Vi tycker att intentionen från regeringens sida att se över de här frågorna är jättebra. Men vi kanske tycker det är fel väg att först inrätta en myndighet, och sedan ta reda på vilka behov som egentligen finns."
Myndigheten ska också undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling. Och just informationsbristen är i dag ett påtagligt bekymmer enligt Inga-Lill Björn som är ordförande i Astma-Allergiförbundet.
–
Regeringen vill att myndigheten som fått arbetsnamnet Institutet för uppföjning och utvärdering, också ska undersöka varför det är så stora variationer i vården mellan olika landsändar. Både när det gäller utbud och kvalitet.
Om det går enligt planerna kan den nya myndigheten, enligt Hägglund, starta den 1 januari "under ledning av sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Toivo Heinsoo".
Det torde innebära att den nya myndigheten etableras i Stockholm. Det är inte överraskande. Det bör dock noteras att Hägglund inte gör ett försök att motivera det beslutet, och varför han inte följt riksdagens beslut att nya myndigheter om möjligt skall lokaliseras utanför huvudstaden. Ibland tillsätts en utredning om lokaliseringen. Ofta blir det en enmansutredning, och regeringen låter gärna den påtänkte generaldirektören, hämtad från Stockholms byråkrati, göra utredningen.
Inte undra på att han kommer fram till att hans blivande arbetsplats ska ligga i Stockholm! Men denna gång ansågs sådana petitesser vara onödiga!
Myndigheten ska också undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling. Och just informationsbristen är i dag ett påtagligt bekymmer enligt Inga-Lill Björn som är ordförande i Astma-Allergiförbundet.
–
Regeringen vill att myndigheten som fått arbetsnamnet Institutet för uppföjning och utvärdering, också ska undersöka varför det är så stora variationer i vården mellan olika landsändar. Både när det gäller utbud och kvalitet.
Om det går enligt planerna kan den nya myndigheten, enligt Hägglund, starta den 1 januari "under ledning av sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Toivo Heinsoo".
Det torde innebära att den nya myndigheten etableras i Stockholm. Det är inte överraskande. Det bör dock noteras att Hägglund inte gör ett försök att motivera det beslutet, och varför han inte följt riksdagens beslut att nya myndigheter om möjligt skall lokaliseras utanför huvudstaden. Ibland tillsätts en utredning om lokaliseringen. Ofta blir det en enmansutredning, och regeringen låter gärna den påtänkte generaldirektören, hämtad från Stockholms byråkrati, göra utredningen.
Inte undra på att han kommer fram till att hans blivande arbetsplats ska ligga i Stockholm! Men denna gång ansågs sådana petitesser vara onödiga!
söndag 16 maj 2010
Landsbygdsriksdagen
6-9 maj hölls det landsbygdsriksdag i Sunne. Säkert en förlust för mig att inte vara med! Men jag var alldeles för sent ute för att kunna delta. Dagen innan det skulle börja, fick jag klart för mig vad som skulle ske, och då kunde jag inte.
Det är organisationen "Hela Sverige ska leva", som arrangerar landsbygdsriksdagen. På hemsidan www.helasverige.se går det att få vissa uppgifter om vad som hände.Där står att "ettusen människor från ettusen olika platser" var där. Om det stämmer, är det mycket imponerande! Det fanns 90 deltagare från 22 länder varav 2 från Makedonien.
Representanter för partierna var där och deltog i en diskussion i "framtidssoffan".
Ett påpekande gällde det faktum att regelverk ofta är skapade för stora verksamheter, och de passar ofta inte på "smådrift".
Sedan skulle politikerna berätta om sina program för landsbygden, men om det står det inte så mycket. Behovet av samverkan tycks ha nämnts av alla. Moderaten Bengt-Anders Johansson formulerade sig så här: ”Var och en tänker stuprör. Det är nu dags att tänka hängränna".
Det enda konkreta kom från socialdemokraten Krister Örnfjäder, som ansåg att regeringskansliet borde ha en speciell funktion med uppgift att undersöka: ”Vilken effekt får detta beslut ute i landet?”
Det kan jag instämma i.
När jag tittade i Värmlands lokaltidningar, fann jag fler uppgifter om vad partierna sagt. Tydligen lade Maud Olofsson fram ett landsbygdsprogram i 35 punkter. Det partiet har ju haft sina kärnväljare i glesbygden (jag föredrar det begreppet framför "landsbygden", eftersom det senare är otydligare). En punkt löd: "Utveckla byskolans roll". Skolan ses som ortens nav och avgörande för attraktionskraften.
Men kommer centern att driva det i valrörelsen? Problemet för centern är ju att det i stället har satsat på storstadsfrågor och därmed riskerar att förlora sina kärnväljare, som känner sig svikna. Det räcker inte att dyka upp på landsbygdsriksdagen, när ett val står för dörren!
Andra centerförslag handlande om att bilda gastronomiska regioner, gårdsförsäljning av alkohol (har centerns många nykterister dött ut?) och ökade insatser för att få människor att flytta till landsbygden (Men hur då?)
På landsbygdsriksdagen framträdde också en ung flicka Rebecka Hallams. När hon fick ordet, tog hon micken, såg rakt ut på publiken och sa: ”Landsbygdsriksdagens tema har varit där generationer möts utvecklas landsbygden. Vi ungdomar har inte känt av mycket av det. Jag uppmanar er att sluta prata om unga och börja prata med unga."
Nästa landsbygdsriksdag äger rum i Blekinge år 2012
Det är organisationen "Hela Sverige ska leva", som arrangerar landsbygdsriksdagen. På hemsidan www.helasverige.se går det att få vissa uppgifter om vad som hände.Där står att "ettusen människor från ettusen olika platser" var där. Om det stämmer, är det mycket imponerande! Det fanns 90 deltagare från 22 länder varav 2 från Makedonien.
Representanter för partierna var där och deltog i en diskussion i "framtidssoffan".
Ett påpekande gällde det faktum att regelverk ofta är skapade för stora verksamheter, och de passar ofta inte på "smådrift".
Sedan skulle politikerna berätta om sina program för landsbygden, men om det står det inte så mycket. Behovet av samverkan tycks ha nämnts av alla. Moderaten Bengt-Anders Johansson formulerade sig så här: ”Var och en tänker stuprör. Det är nu dags att tänka hängränna".
Det enda konkreta kom från socialdemokraten Krister Örnfjäder, som ansåg att regeringskansliet borde ha en speciell funktion med uppgift att undersöka: ”Vilken effekt får detta beslut ute i landet?”
Det kan jag instämma i.
När jag tittade i Värmlands lokaltidningar, fann jag fler uppgifter om vad partierna sagt. Tydligen lade Maud Olofsson fram ett landsbygdsprogram i 35 punkter. Det partiet har ju haft sina kärnväljare i glesbygden (jag föredrar det begreppet framför "landsbygden", eftersom det senare är otydligare). En punkt löd: "Utveckla byskolans roll". Skolan ses som ortens nav och avgörande för attraktionskraften.
Men kommer centern att driva det i valrörelsen? Problemet för centern är ju att det i stället har satsat på storstadsfrågor och därmed riskerar att förlora sina kärnväljare, som känner sig svikna. Det räcker inte att dyka upp på landsbygdsriksdagen, när ett val står för dörren!
Andra centerförslag handlande om att bilda gastronomiska regioner, gårdsförsäljning av alkohol (har centerns många nykterister dött ut?) och ökade insatser för att få människor att flytta till landsbygden (Men hur då?)
På landsbygdsriksdagen framträdde också en ung flicka Rebecka Hallams. När hon fick ordet, tog hon micken, såg rakt ut på publiken och sa: ”Landsbygdsriksdagens tema har varit där generationer möts utvecklas landsbygden. Vi ungdomar har inte känt av mycket av det. Jag uppmanar er att sluta prata om unga och börja prata med unga."
Nästa landsbygdsriksdag äger rum i Blekinge år 2012
Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter
Många glesbygdskommuner har brottats med ett problem, som är en konsekvens av den negativa befolkningsutvecklingen: Outhyrda lägenheter.
Det orsakade hål i kommunens budget, eftersom ofta ett kommunalt bostadsbolag stod för en stor del av de tomma lägenheterna.
Det ledde till att Statens Bostadsnämnd (SBN)bildades med uppgift att bistå drabbade kommuner. Men det biståndet visade sig i många fall ha baksidor, som snarare ledde till att stjälpa än hjälpa.
SBN krävde att bostadsbeståndet skulle anpassas till "den förväntade befolkningsutvecklingen." Det innebar krav på rivningar. Utanför tillväxtregionerna rådde omkring sekelskiftet ett veritabelt rivningsraseri. På fem år förintades 19000 lägenheter.
SBN krävde även hyreshöjningar och tuffa rationaliseringar. Hårt trängda kommuner tvingades till panikåtgärder som att riva pizzerior eller tandläkarmottagningar. Eller köpa privatägda hus för att fylla rivningskvoten och därmed rädda egna lägenheter,värda att bevara.
Det framkallade folkliga protester. För hur skall människor förstå att bygden räddas genom att delar av bostadsbeståndet jämnas med marken?
Än värre var att SBN stoppade erbjudanden från privata företag att köpa lägenheter och göra om dem till fritidsbostäder. Det må låta underligt för svenska öron, men vårt miljonprogram blev attraktivt utomlands, inte minst bland norrmän, som uppskattar våra somrar och våra priser, t.ex. på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag, som ville sälja bostadsrätter till norska kunder, lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 3,5 milj. kr. och slapp lägga ut 8 milj. på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av den som kommunen och dess invånare fick av köpglada norrmäns konsumtion. En utredning av Västsvenska Turistrådet uppskattade den norska konsumtionen i Mariestad till 15-19 milj. kr. per år. Till detta skall läggas s.k. multiplikatoreffekter och möjligheten till skatteinkomster, eftersom många norrmän mantalsskriver sig i Sverige.
Även Mariestad sökte hjälp hos staten men fick nej. Det tackade mariestadsbor högre makter för! Ett ja hade gett miljoner till bostadsbolaget, men inga turistekonomiska vinster och framtvingat en omfattande rivning.
Kommuner, som slöt avtal, innan turistalternativet dök upp, hamnade i en rävsax. SBN förkastade alla turistuppgörelser. Inte ens erbjudanden att till SBN överlämna hela köpeskillingen från turistföretaget accepterades.
Samhällsekonomiskt var detta en förlust för det svenska folkhushållet. Utländska turistinkomster är en form av exportinkomster, till nytta för vår bytesbalans. En enda såld lägenhet gav minst 55 000 kr i turistkonsumtion. Per år!
Visserligen hävdes SBN:s veto, om alla statliga bidrag betalades tillbaka. Men det skulle ge tunga förluster för bostadsbolag och kommun.
SBN varnade lättskrämda bostadsbolag, med stort inflytande på kommunala beslut, för att utländska bostadsrättsägare kunde sälja lägenheten till kommuninvånare. Det skulle - ve och fasa! - kunna leda till att den lokala hyresnivån föll. Rädslan var onödig, eftersom ägarna är förpliktade att inte göra så. Och bör inte kriskommuner se en låg hyresnivå som ett bra konkurrensmedel mot överhettade regioner?
Statens agerande ledde till att kommunerna valde (eller tvingades välja) det kortsiktiga alternativet statliga rivningsmiljoner i stället för den långsiktiga lösning, som en satsning på utländskt turistboende kunde vara.
Nu har det gått tio år sedan rivningsraseriet i glesbygdskommunerna kulminerade. SBN finns ej längre men spökar. Kommuner vågar fortfarande inte säga ja till erbjudanden från turistbolag att köpa lägenheter. SBN:s rivsningskvoter är inte uppfyllda. Dessutom finns en behov av fler handikappanpassade lägenheter. Medelåldern i glesbygdskommunerna är ju hög. Det finns tomma lägenheter att bygga om - men då kan det bli krav på att betala tillbaka till staten.
"Det är viktigt att vi får mindre rigida regelverk. En kommun som Filipstad har lagt över 100 miljoner för att komma ur den situation som var (överskottet av lägenheter). Att börja kräva tillbaka känns väl saftigt", säger kommunalrådet Per Gruvberger.
Det är bara att hålla med.
Det orsakade hål i kommunens budget, eftersom ofta ett kommunalt bostadsbolag stod för en stor del av de tomma lägenheterna.
Det ledde till att Statens Bostadsnämnd (SBN)bildades med uppgift att bistå drabbade kommuner. Men det biståndet visade sig i många fall ha baksidor, som snarare ledde till att stjälpa än hjälpa.
SBN krävde att bostadsbeståndet skulle anpassas till "den förväntade befolkningsutvecklingen." Det innebar krav på rivningar. Utanför tillväxtregionerna rådde omkring sekelskiftet ett veritabelt rivningsraseri. På fem år förintades 19000 lägenheter.
SBN krävde även hyreshöjningar och tuffa rationaliseringar. Hårt trängda kommuner tvingades till panikåtgärder som att riva pizzerior eller tandläkarmottagningar. Eller köpa privatägda hus för att fylla rivningskvoten och därmed rädda egna lägenheter,värda att bevara.
Det framkallade folkliga protester. För hur skall människor förstå att bygden räddas genom att delar av bostadsbeståndet jämnas med marken?
Än värre var att SBN stoppade erbjudanden från privata företag att köpa lägenheter och göra om dem till fritidsbostäder. Det må låta underligt för svenska öron, men vårt miljonprogram blev attraktivt utomlands, inte minst bland norrmän, som uppskattar våra somrar och våra priser, t.ex. på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag, som ville sälja bostadsrätter till norska kunder, lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 3,5 milj. kr. och slapp lägga ut 8 milj. på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av den som kommunen och dess invånare fick av köpglada norrmäns konsumtion. En utredning av Västsvenska Turistrådet uppskattade den norska konsumtionen i Mariestad till 15-19 milj. kr. per år. Till detta skall läggas s.k. multiplikatoreffekter och möjligheten till skatteinkomster, eftersom många norrmän mantalsskriver sig i Sverige.
Även Mariestad sökte hjälp hos staten men fick nej. Det tackade mariestadsbor högre makter för! Ett ja hade gett miljoner till bostadsbolaget, men inga turistekonomiska vinster och framtvingat en omfattande rivning.
Kommuner, som slöt avtal, innan turistalternativet dök upp, hamnade i en rävsax. SBN förkastade alla turistuppgörelser. Inte ens erbjudanden att till SBN överlämna hela köpeskillingen från turistföretaget accepterades.
Samhällsekonomiskt var detta en förlust för det svenska folkhushållet. Utländska turistinkomster är en form av exportinkomster, till nytta för vår bytesbalans. En enda såld lägenhet gav minst 55 000 kr i turistkonsumtion. Per år!
Visserligen hävdes SBN:s veto, om alla statliga bidrag betalades tillbaka. Men det skulle ge tunga förluster för bostadsbolag och kommun.
SBN varnade lättskrämda bostadsbolag, med stort inflytande på kommunala beslut, för att utländska bostadsrättsägare kunde sälja lägenheten till kommuninvånare. Det skulle - ve och fasa! - kunna leda till att den lokala hyresnivån föll. Rädslan var onödig, eftersom ägarna är förpliktade att inte göra så. Och bör inte kriskommuner se en låg hyresnivå som ett bra konkurrensmedel mot överhettade regioner?
Statens agerande ledde till att kommunerna valde (eller tvingades välja) det kortsiktiga alternativet statliga rivningsmiljoner i stället för den långsiktiga lösning, som en satsning på utländskt turistboende kunde vara.
Nu har det gått tio år sedan rivningsraseriet i glesbygdskommunerna kulminerade. SBN finns ej längre men spökar. Kommuner vågar fortfarande inte säga ja till erbjudanden från turistbolag att köpa lägenheter. SBN:s rivsningskvoter är inte uppfyllda. Dessutom finns en behov av fler handikappanpassade lägenheter. Medelåldern i glesbygdskommunerna är ju hög. Det finns tomma lägenheter att bygga om - men då kan det bli krav på att betala tillbaka till staten.
"Det är viktigt att vi får mindre rigida regelverk. En kommun som Filipstad har lagt över 100 miljoner för att komma ur den situation som var (överskottet av lägenheter). Att börja kräva tillbaka känns väl saftigt", säger kommunalrådet Per Gruvberger.
Det är bara att hålla med.
tisdag 4 maj 2010
Syltfabrik i glesbygdskommun hotas av nedläggning.
Märkligt nog ger Sveriges många vilda bär i stort sett endast arbetstillfällen till bärplockarna.
Och det kan ju endast ge jobb under en mycket liten del av året. Därför är det i stor utsträckning tillfällig arbetskraft, ofta från länder på andra sidan jordklotet, som står för den viktiga uppgiften. Det är helt annorlunda i Finland, som har en omfattande förändlingsindustri. En motsvarighet i Sverige skulle kunna ge många jobb i våra gesbygdskommuner, framför allt i norra Sverige.
Tyvärr verkar statsmakten ganska ointresserad av att backa upp denna möjlighet.
Ett sorgligt exempel på det har Västerbotten-Kuriren berättat om. Där finns en syltfabrik, som nu hotas av nedläggning. Den ägs av Danica Foods och hotas av nedläggning. Företagets VD, Jörgen Lindberg, har kämpat mot det svenska regelverket sedan år 2000 "men ingen verkar lyssna på ett litet företag i Lappland".
Danica Foods får vare sig transportstöd, eftersom vilda bär klassas som jordbruksprodukter, eller regionalt stöd eftersom den lilla fristående syltfabriken ingår i en större koncern med över 250 anställda.
Medan annan industri får transportstöd och andra EU-bidrag för att bygga ut och effektivisera sin verksamhet, har stöd till Danica Foods uteblivit.
Företaget hade hoppats på att EU:s strukturfonder skulle hjälpa till med att trygga jobben i Lycksele, men hittills har det blivit avslag på varje ansökan om regionalt utvecklingsbidrag.
"De senaste åren har vi investerat närmare tolv miljoner kronor av egna pengar men nu har ägarna tagit ett beslut om investeringsstopp. De börjar förstås undra varför vi behandlas som vi gör av de svenska myndigheterna."
Jörgen Lindberg är orolig för att ägarna flyttar verksamheten till ett annat EU-land med generösare syn på dispenser än vad man har i Sverige. Både enstaka höga tjänstemän och riksdagspolitiker anser att företaget blir felbehandlat men Jordbruksdepartementet vägrar att låta sig påverkas av den inhemska opinionen.
Tyvärr är detta ännu ett exempel på att regionalpolitik inte står högt i kurs.
Och det kan ju endast ge jobb under en mycket liten del av året. Därför är det i stor utsträckning tillfällig arbetskraft, ofta från länder på andra sidan jordklotet, som står för den viktiga uppgiften. Det är helt annorlunda i Finland, som har en omfattande förändlingsindustri. En motsvarighet i Sverige skulle kunna ge många jobb i våra gesbygdskommuner, framför allt i norra Sverige.
Tyvärr verkar statsmakten ganska ointresserad av att backa upp denna möjlighet.
Ett sorgligt exempel på det har Västerbotten-Kuriren berättat om. Där finns en syltfabrik, som nu hotas av nedläggning. Den ägs av Danica Foods och hotas av nedläggning. Företagets VD, Jörgen Lindberg, har kämpat mot det svenska regelverket sedan år 2000 "men ingen verkar lyssna på ett litet företag i Lappland".
Danica Foods får vare sig transportstöd, eftersom vilda bär klassas som jordbruksprodukter, eller regionalt stöd eftersom den lilla fristående syltfabriken ingår i en större koncern med över 250 anställda.
Medan annan industri får transportstöd och andra EU-bidrag för att bygga ut och effektivisera sin verksamhet, har stöd till Danica Foods uteblivit.
Företaget hade hoppats på att EU:s strukturfonder skulle hjälpa till med att trygga jobben i Lycksele, men hittills har det blivit avslag på varje ansökan om regionalt utvecklingsbidrag.
"De senaste åren har vi investerat närmare tolv miljoner kronor av egna pengar men nu har ägarna tagit ett beslut om investeringsstopp. De börjar förstås undra varför vi behandlas som vi gör av de svenska myndigheterna."
Jörgen Lindberg är orolig för att ägarna flyttar verksamheten till ett annat EU-land med generösare syn på dispenser än vad man har i Sverige. Både enstaka höga tjänstemän och riksdagspolitiker anser att företaget blir felbehandlat men Jordbruksdepartementet vägrar att låta sig påverkas av den inhemska opinionen.
Tyvärr är detta ännu ett exempel på att regionalpolitik inte står högt i kurs.
måndag 3 maj 2010
Saltön i Stockholms skärgård.
"Saltön", tv-serien som bygger på Viveca Lans böcker om livet på en bohuslänsk ö, blev en succé. Miljontals tittare följde troget ö-bornas öde.
Viveca Lans råkade till och med ut för det Vilhelm Moberg drabbades av, när han höll på med Utvandrarböckerna. Uppvaktningar från läsare, som framförde önskemål om vad som borde hända Saltöbor de fäst sig vid.
Framgången för Saltön fick ”Studio Ett” att göra en intervju med författarinnan. Något överraskande berättade hon att Sveriges Television hade velat flytta Saltön till Stockholms skärgård. Bohuslänningarna skulle alltså förvandlas till Rospiggar.
På frågan om hon kunde acceptera det, gav Viveka Lans ett fyndigt svar, som avstyrde SVT:s planer:
”Det går alldeles utmärkt, bara ni har hummer, räka, musslor och makrill.”
Viveca Lans, med lång erfarenhet av människor i bohuslänska miljöer, menar att hon där observerat egenskaper, som är svåra att finna på annat håll. Och knappast bland rospiggarna:
”Det är ett annat folk, det bohuslänska finns inte”
Trodde verkligen SVT att Viveca Lans kunde gå med på det förslaget?
Och varför i all världen ville de förlägga Saltön till Stockholms skärgård?
På den senare frågan löd svaret att det skulle bli billigare. Det skulle bli kortare avstånd; fördyringar skulle bli speciellt påtagliga, om det uppstod behov av omtagningar.
Det svaret är fullt begripligt under en förutsättning – att det är SVT Stockholm, som står för produktionen.
Men varför var det nödvändigt? SVT Göteborg har gjort många tv-serier, inte minst i bohuslänsk miljö.
Tyvärr är det SVT ville göra i linje med mediesituationen i Sverige. Det pågår en koncentration till Stockholm.
När Lasse Holmqvist skulle ta reda på hur mycket programtid svenska tv-kanaler gjort utanför Stockholm, blev han överraskad. Han fann att av 62 timmars program hade bara fem timmar och 30 minuter producerats i den så kallade landsorten.
"Måste vara fel", tänkte han och räknade om.
Men det stämde. "Nio procent program från det Sverige, där 82 procent lever och verkar", skrev han i Arbetet.
Trots allt hyste han optimism inför framtiden. Han hoppades på en rejäl omfördelning av SVT:s resurser och personal, varvid ett första steg borde vara en utlokalisering av TV2:s nyheter.
Hur blev det? TV2 stannade i Stockholm. Ej heller förverkligades planerna på att den första marksända reklamkanalen, TV4, skulle ha sitt huvudkontor utanför huvudstaden. I stället har nya Stockholmskanaler tillkommit,och SVT försöker beskära distriktens möjligheter att göra riksprogram.
Enligt Holmqvist (i samma artikel i Arbetet)skulle "katalaner, milanesare och befolkningen i Hamburg höja upprorsfanorna om Madrid, Rom respektive Bonn/Berlin så mycket som antydde en tv-dominans som den stockholmska."
Europarådet uppmärksammade för länge sedan det ensidiga kulturutbudet i Sverige genom att framhålla att det är nödvändigt ”att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra med internationell renomme´”.
Har det blivit bättre?
Knappast
Viveca Lans råkade till och med ut för det Vilhelm Moberg drabbades av, när han höll på med Utvandrarböckerna. Uppvaktningar från läsare, som framförde önskemål om vad som borde hända Saltöbor de fäst sig vid.
Framgången för Saltön fick ”Studio Ett” att göra en intervju med författarinnan. Något överraskande berättade hon att Sveriges Television hade velat flytta Saltön till Stockholms skärgård. Bohuslänningarna skulle alltså förvandlas till Rospiggar.
På frågan om hon kunde acceptera det, gav Viveka Lans ett fyndigt svar, som avstyrde SVT:s planer:
”Det går alldeles utmärkt, bara ni har hummer, räka, musslor och makrill.”
Viveca Lans, med lång erfarenhet av människor i bohuslänska miljöer, menar att hon där observerat egenskaper, som är svåra att finna på annat håll. Och knappast bland rospiggarna:
”Det är ett annat folk, det bohuslänska finns inte”
Trodde verkligen SVT att Viveca Lans kunde gå med på det förslaget?
Och varför i all världen ville de förlägga Saltön till Stockholms skärgård?
På den senare frågan löd svaret att det skulle bli billigare. Det skulle bli kortare avstånd; fördyringar skulle bli speciellt påtagliga, om det uppstod behov av omtagningar.
Det svaret är fullt begripligt under en förutsättning – att det är SVT Stockholm, som står för produktionen.
Men varför var det nödvändigt? SVT Göteborg har gjort många tv-serier, inte minst i bohuslänsk miljö.
Tyvärr är det SVT ville göra i linje med mediesituationen i Sverige. Det pågår en koncentration till Stockholm.
När Lasse Holmqvist skulle ta reda på hur mycket programtid svenska tv-kanaler gjort utanför Stockholm, blev han överraskad. Han fann att av 62 timmars program hade bara fem timmar och 30 minuter producerats i den så kallade landsorten.
"Måste vara fel", tänkte han och räknade om.
Men det stämde. "Nio procent program från det Sverige, där 82 procent lever och verkar", skrev han i Arbetet.
Trots allt hyste han optimism inför framtiden. Han hoppades på en rejäl omfördelning av SVT:s resurser och personal, varvid ett första steg borde vara en utlokalisering av TV2:s nyheter.
Hur blev det? TV2 stannade i Stockholm. Ej heller förverkligades planerna på att den första marksända reklamkanalen, TV4, skulle ha sitt huvudkontor utanför huvudstaden. I stället har nya Stockholmskanaler tillkommit,och SVT försöker beskära distriktens möjligheter att göra riksprogram.
Enligt Holmqvist (i samma artikel i Arbetet)skulle "katalaner, milanesare och befolkningen i Hamburg höja upprorsfanorna om Madrid, Rom respektive Bonn/Berlin så mycket som antydde en tv-dominans som den stockholmska."
Europarådet uppmärksammade för länge sedan det ensidiga kulturutbudet i Sverige genom att framhålla att det är nödvändigt ”att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra med internationell renomme´”.
Har det blivit bättre?
Knappast
tisdag 27 april 2010
Expressen och höghastighetstågen
Kalla fakta borde avskräcka politiker från att satsa på höghastighetståg i Sverige. Kostnaderna är enorma och förutsätter tåg mellan miljonstäder
EU-kommissionen och International transport forum (ITF) anser att det krävs minst 9 miljoner resor per år under första året för att en höghastighetsbana ska bli samhällsekonomiskt lönsam. Det motsvarar 25 000 resenärer per genomsnittsdag. Helst bör underlaget motsvara 12 miljoner resor. I Sverige finns inget sådant trafikunderlag.
De enorma kostnaderna uppvägs inte av positiva effekter på miljön. De som undersökt det har kommit fram till att de är synnerligen små. Därför bör de ekonomiska satsningarna i stället gå till effektiva åtgärder inom andra delar av transportsystemet. Miljö- och energiexperten Per Kågeson förmodade 2009 att riksdagspartierna nog skulle upptäcka det "om de utsätter sig för risken av att tänka efter".
Tja, hur det gick med det ser vi nu, när de rödgröna har slagit till...
Men även Expressen har en positiv grunduppfattning om höghastighetstågen.De kan ju ”knyta ihop våra storstäder och tillväxtregioner” och få dem att ”breda ut sig”.
En fråga: Om statsmakten bränner över 120 miljarder kronor på att tillgodose storstäders och tillväxtregioners behov, vad blir då över till vägar och järnvägar i övriga Sverige?
EU-kommissionen och International transport forum (ITF) anser att det krävs minst 9 miljoner resor per år under första året för att en höghastighetsbana ska bli samhällsekonomiskt lönsam. Det motsvarar 25 000 resenärer per genomsnittsdag. Helst bör underlaget motsvara 12 miljoner resor. I Sverige finns inget sådant trafikunderlag.
De enorma kostnaderna uppvägs inte av positiva effekter på miljön. De som undersökt det har kommit fram till att de är synnerligen små. Därför bör de ekonomiska satsningarna i stället gå till effektiva åtgärder inom andra delar av transportsystemet. Miljö- och energiexperten Per Kågeson förmodade 2009 att riksdagspartierna nog skulle upptäcka det "om de utsätter sig för risken av att tänka efter".
Tja, hur det gick med det ser vi nu, när de rödgröna har slagit till...
Men även Expressen har en positiv grunduppfattning om höghastighetstågen.De kan ju ”knyta ihop våra storstäder och tillväxtregioner” och få dem att ”breda ut sig”.
En fråga: Om statsmakten bränner över 120 miljarder kronor på att tillgodose storstäders och tillväxtregioners behov, vad blir då över till vägar och järnvägar i övriga Sverige?
måndag 26 april 2010
Höghastighetståg - en sovjetisk satsning
När jag såg uppgifterna om de rödgrönas storsatsning på höghastighetståg i Sverige, kom jag att tänka på en solskenshistoria från Sibirien under Sovjetepoken.
Det hade satsats på mjölkproduktion i norra Sibirien. Jättelika ladugårdar. Kossorna försörjdes med hö som transporterades till ladugårdarna med helikopter. Någon kostnadskalkyl gjordes naturligtvis inte, eftersom det enda relevanta för sovjetföretagen var hur mycket man producerade. Men naturligtvis blev den mjölken oerhört dyr och eftersom motsvarande galenskaper inträffade överallt i sovjetimperiet, så var det inte underligt att allt brakade samman.
På motsvarande sätt är det svårt att förstå att det kan finnas ekonomi i svenska höghastighetståg. Flera utredningar om det har gjorts med samma negativa slutsatser. Befolkningsunderlaget är för litet, även i södra Sverige. Därför måste biljettpriserna bli mycket höga; kanske kan det bli en form av högstatuståg, där passagerarna utgörs av folk från näringslivet.
En sak är klart: Satsningen kommer att ta mycket så mycket av våra resurser att det inte blir mycket över för satsningar i glesbygdsregionerna
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jattesatsning-pa-jarnvagar-om-de-rodgrona-vinner-valet_4618989.svd#articlecomments
Det hade satsats på mjölkproduktion i norra Sibirien. Jättelika ladugårdar. Kossorna försörjdes med hö som transporterades till ladugårdarna med helikopter. Någon kostnadskalkyl gjordes naturligtvis inte, eftersom det enda relevanta för sovjetföretagen var hur mycket man producerade. Men naturligtvis blev den mjölken oerhört dyr och eftersom motsvarande galenskaper inträffade överallt i sovjetimperiet, så var det inte underligt att allt brakade samman.
På motsvarande sätt är det svårt att förstå att det kan finnas ekonomi i svenska höghastighetståg. Flera utredningar om det har gjorts med samma negativa slutsatser. Befolkningsunderlaget är för litet, även i södra Sverige. Därför måste biljettpriserna bli mycket höga; kanske kan det bli en form av högstatuståg, där passagerarna utgörs av folk från näringslivet.
En sak är klart: Satsningen kommer att ta mycket så mycket av våra resurser att det inte blir mycket över för satsningar i glesbygdsregionerna
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/jattesatsning-pa-jarnvagar-om-de-rodgrona-vinner-valet_4618989.svd#articlecomments
Glesgygden bör akta sig för miljöpartiet!
Ingen har väl undgått att märka att miljöpartiet har tagit flera kliv uppåt i alla opinionsundersökningar. Det tycks också råda enighet om att detta till mycket stor del beror på språkröret Maria Wetterstrand.
Men alla väljare, och inte minst glesbygdsbor bör ha klart för sig att miljöpartiet består av mycket mer än Maria Wetterstrand.
Jag minns vad som kunde hända när miljöpartiet hade haft sina första framgångar, och fått representation i kommunala nämnder. I en kommun såg en miljöpartist till att kommunen annonserade om ett arbete inom socialförvaltningen. Det stod i annonsen att "företräde ges till alkoholmissbrukare". Visst, det är ett extremt exempel, men tyvärr har miljöpartiet med sin politik gett glesbygden problem - och mer kan komma. Delvis kan det bero på att miljöpartiet är ett utpräglat storstadsparti, som inte alltid har klart för sig, hur situationen kan vara i glesbygden. Nyligen skrev en miljöpartist i Expressen att "norrlänningar kör för mycket bil". Vad vittnar det om?
Om miljöpartiet får bestämma, kan det faktiskt bli så att vi inte kan köra bil - och det av två skäl:
1. Det blir svårt få tag på bensin i glesbygden. Bensinstationerna läggs ju ned.
Det beror i sin tur till stor del på etanolkravet, som de flesta stationer i glesbygden inte klarat av.
2. Bensinen blir för dyr.I skrivande stund är den uppe i cirka 13.40. Ingen tror att miljöpartiet tar tillbaka sitt krav på att bensinskatten skall höjas med 2 kronor. Om trenden fortsätter, kommer bensinen snart att kosta över 16 kr. litern.
Visst kan miljöpartiet säga sig förstå att bilen behövs i glesbygden.Men av den förståelsen märks ingenting, när miljöpartiets handlingar granskas.
Många glesbygdsbor arbetar inom svensk basindustri. Den har i stor utsträckning klarat konkurrensen på den internationella marknaden genom att Sverige kunnat producera billig energi. Våra vattenkraftverk har producerat el. till ett lågt pris jämfört med elpriserna på kontinenten. När vi kompletterade vattenkraften med kärnkraft, kunde vi också framställa el relativt billigt. Den el som vindkraften producerar är betydligt dyrare, trots att den är subventionerad.Två svenska kärnkraftverk har lagts ned. I dag är elpriserna betydligt högre, och den svenska basindustrin har problem. Det beror inte bara på energipolitiken, men ingen tvekan om att det har bidragit kraftigt. Miljöpartiet bildades efter folkomröstningen om kärnkraften av aktiva kärnkraftsmotståndare i linje tre. De hade som förslag en snabbavveckling av kärnkraften. Hade de fått genomföra det, hade glesbygden drabbats hårt. Miljöpartiet har sedan varit pådrivare i kampen mot kärnkraften och också om att höja elskatten.
Maria säger att miljöpartiet inte är ett vänsterparti,och med det kan hon locka väljare i mitten. Men talar hon sanning? Hon har själv på en fråga om vilket parti hon skulle ha röstat på, om Miljöpartiet inte existerat, svarat: Vänsterpartiet. Det finns miljöpartister som i insändare hävdat att kapitalismen dödat fler människor än kommunismen och nazismen tillsammans. Och fortfarande kommer miljöpartiet med en del märkliga förslag. I Stockholm vill miljöpartiet tvinga gamla i äldreboende att äta vegetariskt en gång i veckan.
Maria må ha sin karisma. Det viktiga är partiets politik.
Men alla väljare, och inte minst glesbygdsbor bör ha klart för sig att miljöpartiet består av mycket mer än Maria Wetterstrand.
Jag minns vad som kunde hända när miljöpartiet hade haft sina första framgångar, och fått representation i kommunala nämnder. I en kommun såg en miljöpartist till att kommunen annonserade om ett arbete inom socialförvaltningen. Det stod i annonsen att "företräde ges till alkoholmissbrukare". Visst, det är ett extremt exempel, men tyvärr har miljöpartiet med sin politik gett glesbygden problem - och mer kan komma. Delvis kan det bero på att miljöpartiet är ett utpräglat storstadsparti, som inte alltid har klart för sig, hur situationen kan vara i glesbygden. Nyligen skrev en miljöpartist i Expressen att "norrlänningar kör för mycket bil". Vad vittnar det om?
Om miljöpartiet får bestämma, kan det faktiskt bli så att vi inte kan köra bil - och det av två skäl:
1. Det blir svårt få tag på bensin i glesbygden. Bensinstationerna läggs ju ned.
Det beror i sin tur till stor del på etanolkravet, som de flesta stationer i glesbygden inte klarat av.
2. Bensinen blir för dyr.I skrivande stund är den uppe i cirka 13.40. Ingen tror att miljöpartiet tar tillbaka sitt krav på att bensinskatten skall höjas med 2 kronor. Om trenden fortsätter, kommer bensinen snart att kosta över 16 kr. litern.
Visst kan miljöpartiet säga sig förstå att bilen behövs i glesbygden.Men av den förståelsen märks ingenting, när miljöpartiets handlingar granskas.
Många glesbygdsbor arbetar inom svensk basindustri. Den har i stor utsträckning klarat konkurrensen på den internationella marknaden genom att Sverige kunnat producera billig energi. Våra vattenkraftverk har producerat el. till ett lågt pris jämfört med elpriserna på kontinenten. När vi kompletterade vattenkraften med kärnkraft, kunde vi också framställa el relativt billigt. Den el som vindkraften producerar är betydligt dyrare, trots att den är subventionerad.Två svenska kärnkraftverk har lagts ned. I dag är elpriserna betydligt högre, och den svenska basindustrin har problem. Det beror inte bara på energipolitiken, men ingen tvekan om att det har bidragit kraftigt. Miljöpartiet bildades efter folkomröstningen om kärnkraften av aktiva kärnkraftsmotståndare i linje tre. De hade som förslag en snabbavveckling av kärnkraften. Hade de fått genomföra det, hade glesbygden drabbats hårt. Miljöpartiet har sedan varit pådrivare i kampen mot kärnkraften och också om att höja elskatten.
Maria säger att miljöpartiet inte är ett vänsterparti,och med det kan hon locka väljare i mitten. Men talar hon sanning? Hon har själv på en fråga om vilket parti hon skulle ha röstat på, om Miljöpartiet inte existerat, svarat: Vänsterpartiet. Det finns miljöpartister som i insändare hävdat att kapitalismen dödat fler människor än kommunismen och nazismen tillsammans. Och fortfarande kommer miljöpartiet med en del märkliga förslag. I Stockholm vill miljöpartiet tvinga gamla i äldreboende att äta vegetariskt en gång i veckan.
Maria må ha sin karisma. Det viktiga är partiets politik.
Skatteverket band ris åt den egna ryggen
Jag har flera gånger påtalat det orimliga och orättvisa i att staten överger glesbygdskommunerna. Det sker i dag framför allt genom att myndigheter lägger ner representationen på lokal nivå: tingsrätter, försäkringskassor, skattekontor, mm försvinner.
Nu är det deklarationstider. Tidigare har det i mindre städer i glesbygden varit lätt att få gratis hjälp med att fylla i blanketten. Det är inte möjligt längre. Att ringa till skatteverket är visserligen möjligt, men det kan leda till mycket lång vänta i telefonen. Dessutom är det betydligt lättare när deklaranten kan peka på siffror, rutor som ter sig svårbegripliga
Och var skall vi lämna deklarationen när vi är klara?
Skatteverket, liksom andra myndigheter, tvingades spara vid en tidpunkt när staten hade rekordstort överskott i budgeten. Och naturligtvis valde man att slå mot glesbygdskommunerna. Men den senaste månaden har det visat sig att skatteverket allt snabbare rutschar mot ruinens brant. Tydligen har myndigheten kraftigt underskattat kostnaderna för att lämna glesbygdskommunerna.
Klen tröst, men låt oss ändå säga det:
Svinhugg ger igen.Skatteverket har bundit ris åt den egna ryggen!
Nu är det deklarationstider. Tidigare har det i mindre städer i glesbygden varit lätt att få gratis hjälp med att fylla i blanketten. Det är inte möjligt längre. Att ringa till skatteverket är visserligen möjligt, men det kan leda till mycket lång vänta i telefonen. Dessutom är det betydligt lättare när deklaranten kan peka på siffror, rutor som ter sig svårbegripliga
Och var skall vi lämna deklarationen när vi är klara?
Skatteverket, liksom andra myndigheter, tvingades spara vid en tidpunkt när staten hade rekordstort överskott i budgeten. Och naturligtvis valde man att slå mot glesbygdskommunerna. Men den senaste månaden har det visat sig att skatteverket allt snabbare rutschar mot ruinens brant. Tydligen har myndigheten kraftigt underskattat kostnaderna för att lämna glesbygdskommunerna.
Klen tröst, men låt oss ändå säga det:
Svinhugg ger igen.Skatteverket har bundit ris åt den egna ryggen!
torsdag 15 april 2010
Mikael Wihe
Nyligen hörde jag Mikael Wiehe intervjuas i ”Studio Ett”. Jag tänkte: Stackars dig! Du saknar ju de mest elementära kunskaper i samhällskunskap! Varför inte gå en KOMVUX-kurs?
På fullt allvar drev Wiehe tesen att kapitalismens utsugning var orsaken till att det hos oss förr i tiden fanns barn utan skor. Genom hård kamp hade arbetarna pressat tillbaka kapitalismen, varvid barnen kunde få skor. Men genom ”högerregeringen Reinfeldt” pressas arbetarna tillbaka. Tydligen kan det leda till att barn på nytt kommer att sakna skor.
Wiehe vet inte ens att, hur det än är med ”utsugningen”, så beror de skodda barnen på att vi numera producerar så oerhört mycket mer varor och tjänster.
På sidan 4 29/3 i Expressen befinner sig Wiehe på samma intellektuella nivå, och först skakade jag på huvudet. Men sen slog det mig. Han är nog inte så korkad! Han skriver denna sörja, för han vet att den kan gå hem, och det kommer oppositionspartierna att uppskatta i valrörelsen. De vill inte själva debattera på en så låg nivå - i varje fall de som hoppas på en plats i regeringen. Men det är bra om någon annan gör det. Så Wiehe engageras, får på möten snacka lite, sjunga några låtar och sälja ”sin nya skiva”.
Alla tjänar på det!
På fullt allvar drev Wiehe tesen att kapitalismens utsugning var orsaken till att det hos oss förr i tiden fanns barn utan skor. Genom hård kamp hade arbetarna pressat tillbaka kapitalismen, varvid barnen kunde få skor. Men genom ”högerregeringen Reinfeldt” pressas arbetarna tillbaka. Tydligen kan det leda till att barn på nytt kommer att sakna skor.
Wiehe vet inte ens att, hur det än är med ”utsugningen”, så beror de skodda barnen på att vi numera producerar så oerhört mycket mer varor och tjänster.
På sidan 4 29/3 i Expressen befinner sig Wiehe på samma intellektuella nivå, och först skakade jag på huvudet. Men sen slog det mig. Han är nog inte så korkad! Han skriver denna sörja, för han vet att den kan gå hem, och det kommer oppositionspartierna att uppskatta i valrörelsen. De vill inte själva debattera på en så låg nivå - i varje fall de som hoppas på en plats i regeringen. Men det är bra om någon annan gör det. Så Wiehe engageras, får på möten snacka lite, sjunga några låtar och sälja ”sin nya skiva”.
Alla tjänar på det!
onsdag 7 april 2010
Jag har gjort en JO-anmälan mot Karolinska universitetssjukhus för dess vägran acceptera rikssjukvårdsnämndens beslut att koncentrera hjärttransplantationerna till Göteborg och Lund.
Karolinska tål tydligen inte att i något sammanhang inte betraktas som störst och bäst.
Vi som lever i glesbygdsregioner råkar ofta ut för negativa effekter av strukturrationaliseringar. Men vi får acceptera indragningar och nedläggningar. Men i Stockholm nöjer man sig inte med att protestera - man bestämmer sig för att nonchaliera beslutet! Dessutom har landstingsråd i Stockholm fräckheten att kalla beslutet för "bypolitik". Koncentrationen av hjärtbytena till två sjukhus görs inte minst för att operationerna ska bli säkrare. Men Karolinska och landstinget struntar i riksintresset.
Vem är det som står för bypolitiken?
Till
Justitieombudsmannen
Saken: Anmälan mot Karolinska universitetssjukhuset, som inte rättat sig efter rikssjukvårdsnämndens beslut och även brutit mot intentionerna i gällande lag.
Den 17 februari 2010 beslöt rikssjukvårdsnämnden att hjärttransplantationer i framtiden skall utföras vid enbart två svenska sjukhus: Skånes universitetssjukhus i Lund samt Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg.
Den 22 februari deklarerade i Svenska Dagbladet verksamhetschef Jan Hultman vid Thoraxkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, tillsammans med elva överläkare på samma sjukhus, att de skulle fortsätta göra hjärttransplantationer och därmed trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut. Den 23 februari framfördes samma budskap på DNDebatt av bl.a. två landstingsråd i Stockholms län, vilket torde indikera att även Stockholms läns landsting står bakom beslutet att nonchalera rikssjukvårdsnämnden.
År 2006 lade dåvarande regering fram den proposition (2005/06:73), som ledde till skapandet av rikssjukvårdsnämnden med befogenhet att ge sjukhus tillstånd bedriva rikssjukvård, d.v.s. den mest kvalificerade sjukvården. Propositionen föregicks av en utredning, som hade föreslagit att sanktioner kunde riktas mot sjukhus, som inte följde rikssjukvårdsnämndens beslut. Regeringen avstod dock från att använda den möjligheten med inte minst motiveringen att ”med hänsyn till att regeringen utgår från att sjukvårdshuvudmännen följer Socialstyrelsens beslut, har regeringen inte funnit tillräckliga skäl för att i nuläget införa särskilda sanktioner mot sjukvårdshuvudmän som överträder bestämmelserna om rikssjukvård”. Det var tydligen en felbedömning.
Genom att propositionen antogs av riksdagen tillkom två nya paragrafer i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen § 9a och § 9b. I den senare står:
” Beslut i ärenden om rikssjukvård enligt denna lag får inte överklagas”.
Det Karolinska Universitetssjukhus gjort kan jämställas med ett överklagande, även om det saknas rättsinstans att rikta överklagandet till. Under alla omständigheter har Karolinska genom sin vägran rätta sig efter rikssjukvårdsnämnden brutit mot intentionerna i lagen, vilket framgår av propositionen.
Karolinska menar att rikssjukvårdsnämndens beslut grundar sig på jäv. Kritiken gäller ekonomen Robert Wenglén. Hans insats som utredare beskrivs som lika orimlig som om ett fotbollslags tränare skulle få döma det egna lagets matcher. En beklämmande debattnivå, men det ingår inte i JO:s bedömning. Låt mig dock få påpeka att några av Wengléns slutsatser grundar sig på rent kvantitativa data, t.ex. att Lund under en längre tidsperiod än Karolinska har erfarenhet av hjärtbyten. Ej heller kan invändningar resas mot att han vägt in Lunds samarbete med Sahlgrenska, det ledande transplantationssjukhuset i Sverige. Bedömningen av sjukhusens forskning överlämnades till två internationella vetenskapsmän, och Karolinska drar sig inte för att också anklaga den ene av dem för jäv.
Däremot bör JO uppmärksamma att Karolinska och företrädare för landstinget anför att Mälardalens stora befolkning motiverar att Karolinska bör få fortsätta transplantera hjärtan. Den ståndpunkten strider helt klart mot lagstiftarnas intentioner. I propositionen betonas nämligen att en väsentlig andel av patienterna bör komma från andra regioner än den egna. Upptagningsområdet skall vara minst två sjukvårdsregioner utöver det egna. Detta har också slagits fast i rikssjukvårdsnämndens s.k. plattform för rikssjukvård.
Karolinska beskriver sig gärna som störst och bäst, men när det gäller hjärtbyten var Sahlgrenska i Göteborg och Universitetssjukhuset i Lund pionjärer. De utvecklade en kapacitet och kompetens, som fyller Sveriges behov. Först därefter började Karolinska planera egna hjärttransplantationer. Trots varningar om att det skulle leda till dyr överkapacitet, fullföljdes planerna. Även då försvarade sig Karolinska med att avsikten var att inrikta sig på Mälardalen.
Syftet med rikssjukvården är att genom koncentration av den kvalificerade sjukvården uppnå kostnadseffektivitet och stärka patientsäkerheten. Specialisternas kompetens ökar genom att de får ett större patientunderlag. Ett bra exempel på koncentrationens betydelse är vad som hände när barnhjärtkirurgin koncentrerades från fyra till två sjukhus. Då sjönk dödligheten i operationerna från tio procent till en. Karolinska var ett av de sjukhus, vars tillstånd drogs in. Men ändå har Karolinska inte funnit sig i beslutet utan velat återuppta barnhjärtkirurgin.
De verkliga skälen för Karolinskas upprördhet framkom av spontana utbrott i media efter rikssjukvårdsnämndens beslut: ”Karolinska dräneras… kompetenta medarbetare flyttar till Lund och Göteborg”, …”katastrof för landstinget”. Det handlar om rädsla för att Karolinska ska förlora sin ledande ställning.
Jag hemställer att JO utreder om ovan redovisade fakta och omständigheter ger skäl för JO att rikta kritik mot Karolinska Universitetssjukhus.
Karolinska tål tydligen inte att i något sammanhang inte betraktas som störst och bäst.
Vi som lever i glesbygdsregioner råkar ofta ut för negativa effekter av strukturrationaliseringar. Men vi får acceptera indragningar och nedläggningar. Men i Stockholm nöjer man sig inte med att protestera - man bestämmer sig för att nonchaliera beslutet! Dessutom har landstingsråd i Stockholm fräckheten att kalla beslutet för "bypolitik". Koncentrationen av hjärtbytena till två sjukhus görs inte minst för att operationerna ska bli säkrare. Men Karolinska och landstinget struntar i riksintresset.
Vem är det som står för bypolitiken?
Till
Justitieombudsmannen
Saken: Anmälan mot Karolinska universitetssjukhuset, som inte rättat sig efter rikssjukvårdsnämndens beslut och även brutit mot intentionerna i gällande lag.
Den 17 februari 2010 beslöt rikssjukvårdsnämnden att hjärttransplantationer i framtiden skall utföras vid enbart två svenska sjukhus: Skånes universitetssjukhus i Lund samt Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg.
Den 22 februari deklarerade i Svenska Dagbladet verksamhetschef Jan Hultman vid Thoraxkliniken, Karolinska universitetssjukhuset, tillsammans med elva överläkare på samma sjukhus, att de skulle fortsätta göra hjärttransplantationer och därmed trotsa rikssjukvårdsnämndens beslut. Den 23 februari framfördes samma budskap på DNDebatt av bl.a. två landstingsråd i Stockholms län, vilket torde indikera att även Stockholms läns landsting står bakom beslutet att nonchalera rikssjukvårdsnämnden.
År 2006 lade dåvarande regering fram den proposition (2005/06:73), som ledde till skapandet av rikssjukvårdsnämnden med befogenhet att ge sjukhus tillstånd bedriva rikssjukvård, d.v.s. den mest kvalificerade sjukvården. Propositionen föregicks av en utredning, som hade föreslagit att sanktioner kunde riktas mot sjukhus, som inte följde rikssjukvårdsnämndens beslut. Regeringen avstod dock från att använda den möjligheten med inte minst motiveringen att ”med hänsyn till att regeringen utgår från att sjukvårdshuvudmännen följer Socialstyrelsens beslut, har regeringen inte funnit tillräckliga skäl för att i nuläget införa särskilda sanktioner mot sjukvårdshuvudmän som överträder bestämmelserna om rikssjukvård”. Det var tydligen en felbedömning.
Genom att propositionen antogs av riksdagen tillkom två nya paragrafer i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen § 9a och § 9b. I den senare står:
” Beslut i ärenden om rikssjukvård enligt denna lag får inte överklagas”.
Det Karolinska Universitetssjukhus gjort kan jämställas med ett överklagande, även om det saknas rättsinstans att rikta överklagandet till. Under alla omständigheter har Karolinska genom sin vägran rätta sig efter rikssjukvårdsnämnden brutit mot intentionerna i lagen, vilket framgår av propositionen.
Karolinska menar att rikssjukvårdsnämndens beslut grundar sig på jäv. Kritiken gäller ekonomen Robert Wenglén. Hans insats som utredare beskrivs som lika orimlig som om ett fotbollslags tränare skulle få döma det egna lagets matcher. En beklämmande debattnivå, men det ingår inte i JO:s bedömning. Låt mig dock få påpeka att några av Wengléns slutsatser grundar sig på rent kvantitativa data, t.ex. att Lund under en längre tidsperiod än Karolinska har erfarenhet av hjärtbyten. Ej heller kan invändningar resas mot att han vägt in Lunds samarbete med Sahlgrenska, det ledande transplantationssjukhuset i Sverige. Bedömningen av sjukhusens forskning överlämnades till två internationella vetenskapsmän, och Karolinska drar sig inte för att också anklaga den ene av dem för jäv.
Däremot bör JO uppmärksamma att Karolinska och företrädare för landstinget anför att Mälardalens stora befolkning motiverar att Karolinska bör få fortsätta transplantera hjärtan. Den ståndpunkten strider helt klart mot lagstiftarnas intentioner. I propositionen betonas nämligen att en väsentlig andel av patienterna bör komma från andra regioner än den egna. Upptagningsområdet skall vara minst två sjukvårdsregioner utöver det egna. Detta har också slagits fast i rikssjukvårdsnämndens s.k. plattform för rikssjukvård.
Karolinska beskriver sig gärna som störst och bäst, men när det gäller hjärtbyten var Sahlgrenska i Göteborg och Universitetssjukhuset i Lund pionjärer. De utvecklade en kapacitet och kompetens, som fyller Sveriges behov. Först därefter började Karolinska planera egna hjärttransplantationer. Trots varningar om att det skulle leda till dyr överkapacitet, fullföljdes planerna. Även då försvarade sig Karolinska med att avsikten var att inrikta sig på Mälardalen.
Syftet med rikssjukvården är att genom koncentration av den kvalificerade sjukvården uppnå kostnadseffektivitet och stärka patientsäkerheten. Specialisternas kompetens ökar genom att de får ett större patientunderlag. Ett bra exempel på koncentrationens betydelse är vad som hände när barnhjärtkirurgin koncentrerades från fyra till två sjukhus. Då sjönk dödligheten i operationerna från tio procent till en. Karolinska var ett av de sjukhus, vars tillstånd drogs in. Men ändå har Karolinska inte funnit sig i beslutet utan velat återuppta barnhjärtkirurgin.
De verkliga skälen för Karolinskas upprördhet framkom av spontana utbrott i media efter rikssjukvårdsnämndens beslut: ”Karolinska dräneras… kompetenta medarbetare flyttar till Lund och Göteborg”, …”katastrof för landstinget”. Det handlar om rädsla för att Karolinska ska förlora sin ledande ställning.
Jag hemställer att JO utreder om ovan redovisade fakta och omständigheter ger skäl för JO att rikta kritik mot Karolinska Universitetssjukhus.
onsdag 31 mars 2010
Telia sviker glesbygden - igen
Några gånger har jag här tagit upp hur Telia bär sig åt mot glesbygden och jämfört med, hur det var på gamla Televerkets tid. Det är sorgligt, och det är lätt att fråga sig, varför ett företag som ska syssla med att få telenätet att fungera i stället lägger pengar och tid på att köpa telebolag i Turkiet.
Nu har det dykt upp ett nytt exempel på Telias ointresse för glesbygden.
Utan förvarning fick abonnenter i Skålsjön ett brev från Telia om att abonnemang för den fasta telefonin skulle sluta gälla i september. Då kan de inte längre erbjudas telenät för fast telefoni. Telia är på väg mot ett teknikskifte. Den nya tekniken blir dock för dyr att installera i områden med få kunder. Därför kommer dessa i stället att erbjudas en mobil telefonlösning. Bolaget Skanova skall därför plocka bort kablar, ledningar stolpar med mera.
Så långt brevet som chockade Skålsjön.
Tydligen var det så att Telia bestämt sig för att först plocka bort den fasta telefonin och därefter försöka ta reda på om den mobila lösningen fungerar.
Invånarna fick snart klart för sig att Telias erbjudande riskerade att bli både dyrt och dåligt (låg bredbandshastighet). Detta ledde till ett krismöte, arrangerat av kommunen. Där sa Thomas Zetterqvist, näringslivschef i kommunen:
"Ni har behandlats för djävligt".
Syftet med mötet var att försöka hitta bättre lösningar än de Telia föreslagit. Ett lokalt företag, Helsinge Net har redan fiberkabel dragen till Skålsjön och kan erbjuda billigare och bättre abonnemang Men att dra kabeln till husen blir en investering, som kanske hushållen måste vara med och betala på.
Hur det än går så är det inträffade en sorglig historia.
Och det måste sägas igen: På Televerkets tid, var syftet att försöka ansluta landets alla hushåll till telenätet. Om något inte fungerade, var det lätt att ringa och få tag på en reparatör, som kom och kollade vad som var fel.
Nu är allt annorlunda, och det värsta är att Telia inte bryr sig om den olönsamma glesbygden.
Det borde vara pinsamt för Telia att ett annat företag, Helsinge Net kan gå in och erbjuda en bättre lösning än den Telia stod för.
Och Skålsjön är bara början!
Brev från Telia kommer att dimpa ned över hela glesbygden!
Nu har det dykt upp ett nytt exempel på Telias ointresse för glesbygden.
Utan förvarning fick abonnenter i Skålsjön ett brev från Telia om att abonnemang för den fasta telefonin skulle sluta gälla i september. Då kan de inte längre erbjudas telenät för fast telefoni. Telia är på väg mot ett teknikskifte. Den nya tekniken blir dock för dyr att installera i områden med få kunder. Därför kommer dessa i stället att erbjudas en mobil telefonlösning. Bolaget Skanova skall därför plocka bort kablar, ledningar stolpar med mera.
Så långt brevet som chockade Skålsjön.
Tydligen var det så att Telia bestämt sig för att först plocka bort den fasta telefonin och därefter försöka ta reda på om den mobila lösningen fungerar.
Invånarna fick snart klart för sig att Telias erbjudande riskerade att bli både dyrt och dåligt (låg bredbandshastighet). Detta ledde till ett krismöte, arrangerat av kommunen. Där sa Thomas Zetterqvist, näringslivschef i kommunen:
"Ni har behandlats för djävligt".
Syftet med mötet var att försöka hitta bättre lösningar än de Telia föreslagit. Ett lokalt företag, Helsinge Net har redan fiberkabel dragen till Skålsjön och kan erbjuda billigare och bättre abonnemang Men att dra kabeln till husen blir en investering, som kanske hushållen måste vara med och betala på.
Hur det än går så är det inträffade en sorglig historia.
Och det måste sägas igen: På Televerkets tid, var syftet att försöka ansluta landets alla hushåll till telenätet. Om något inte fungerade, var det lätt att ringa och få tag på en reparatör, som kom och kollade vad som var fel.
Nu är allt annorlunda, och det värsta är att Telia inte bryr sig om den olönsamma glesbygden.
Det borde vara pinsamt för Telia att ett annat företag, Helsinge Net kan gå in och erbjuda en bättre lösning än den Telia stod för.
Och Skålsjön är bara början!
Brev från Telia kommer att dimpa ned över hela glesbygden!
torsdag 18 mars 2010
Expressen, DN och regionalpolitik
I ett blogginlägg 21/2 2010 påtalades Expressens närmast hånfulla attityd gentemot regionalpolitik. Ingen förståelse för situationen i glesbygden och behovet av regionalpolitik där!
Det tycks inte vara mycket bättre på koncernkollegan Dagens Nyheter, i varje fall gäller det för Malin Siwe på ledarredaktionen. I ett inslag i Studio Ett" diskuterades urbanisering och glesbygden.
Malin Siwe menade att "människor bor där de vill bo".
Inte helt rätt! Många har flyttat, inte minst till storstäder, för att kunna försörja sig.
Till och med Norrlandsentusiasten Börje Salming bor i Stockholm (eller rättare sagt Vaxholm)
Malin Sive uttryckte sig också så här:"Städer växer och krymper". Visst har vi "ström mot storstäderna", men "à la bonheur"...
Detta kan inte tolkas på annat sätt än att ledarredaktionen på Sveriges största morgontidning menar att utvecklingen skall ha sin gång; staten ska inte genom regionalpolitik försöka påverka skeendet.
Vilka konsekvenser kan det få?
Det tycks inte vara mycket bättre på koncernkollegan Dagens Nyheter, i varje fall gäller det för Malin Siwe på ledarredaktionen. I ett inslag i Studio Ett" diskuterades urbanisering och glesbygden.
Malin Siwe menade att "människor bor där de vill bo".
Inte helt rätt! Många har flyttat, inte minst till storstäder, för att kunna försörja sig.
Till och med Norrlandsentusiasten Börje Salming bor i Stockholm (eller rättare sagt Vaxholm)
Malin Sive uttryckte sig också så här:"Städer växer och krymper". Visst har vi "ström mot storstäderna", men "à la bonheur"...
Detta kan inte tolkas på annat sätt än att ledarredaktionen på Sveriges största morgontidning menar att utvecklingen skall ha sin gång; staten ska inte genom regionalpolitik försöka påverka skeendet.
Vilka konsekvenser kan det få?
Ja, i sista hand kan vi hamna i den situationen att en f.d. tätort i glesbygden endast bebos av de som inte kan flytta. d.v.s. gamla och sjuka. Hur göra då?
Tvångsevakuering?
Skatteverket - igen
Skatteverket lade ned skattekontor i framför allt glesbygdskommuner för cirka ett år sedan. Det blev ytterligare ett hårt slag mot oss i glesbygden. Mitt under en högkonjunktur med plus i statskassan kände sig alltså skatteverket skyldigt att göra så av "besparingsskäl."
När det ska sparas, tycks statliga myndigheter föredra att ge sig på de svagaste i hierarkin, d.v.s. glesbygden. Nu finns det inte ens någon som tar hand om våra deklarationsblanketterna!
Efter den besparingen borde skatteverkets ekonomi har förbättrats. Men inte så - istället har skatteverket idag gått ut med ett nödrop: Ekonomin är så dålig att verket behöver ett omedelbart tillskott på 400 miljoner kronor för att inte tvingas säga upp tusentals anställda!
Men det mest fantastiska återstår.
En representant för facket (ST) menar att en orsak till verkets katastrofala kris är just nedläggningen av skattekontoren! "Det har kostat väldigt mycket, när vi lagt ned skattekontor och betalat in pensionsersättningar till trygghetsstiftelsen."
En annan orsak är, enligt samma fack, en IT-satsning. Också det låter märkligt. Var det inte meningen att IT-satsningar skulle förbilliga verksamheter?
I dag har jag i ett Ekoinslag också hört att skatteverket även har som mål att kunderna ska behandlas lika, oberoende av var de bor. Skatteverket beklagar att man inte riktigt har nått upp till det målet men tydligen menar att man strävar mot det.
I så fall har Skatteverket långt kvar! Varför inte börja med att ta hand om våra deklarationer, så att vi slipper åka mer än 10 mil för att lämna in dem på närmsta skattekontor?
När det ska sparas, tycks statliga myndigheter föredra att ge sig på de svagaste i hierarkin, d.v.s. glesbygden. Nu finns det inte ens någon som tar hand om våra deklarationsblanketterna!
Efter den besparingen borde skatteverkets ekonomi har förbättrats. Men inte så - istället har skatteverket idag gått ut med ett nödrop: Ekonomin är så dålig att verket behöver ett omedelbart tillskott på 400 miljoner kronor för att inte tvingas säga upp tusentals anställda!
Men det mest fantastiska återstår.
En representant för facket (ST) menar att en orsak till verkets katastrofala kris är just nedläggningen av skattekontoren! "Det har kostat väldigt mycket, när vi lagt ned skattekontor och betalat in pensionsersättningar till trygghetsstiftelsen."
En annan orsak är, enligt samma fack, en IT-satsning. Också det låter märkligt. Var det inte meningen att IT-satsningar skulle förbilliga verksamheter?
I dag har jag i ett Ekoinslag också hört att skatteverket även har som mål att kunderna ska behandlas lika, oberoende av var de bor. Skatteverket beklagar att man inte riktigt har nått upp till det målet men tydligen menar att man strävar mot det.
I så fall har Skatteverket långt kvar! Varför inte börja med att ta hand om våra deklarationer, så att vi slipper åka mer än 10 mil för att lämna in dem på närmsta skattekontor?
söndag 7 mars 2010
Den stockholmska bypolitiken.
Hos Alice i Underlandet var allt upp och ned. Samma åkomma måste ha drabbat de folkpartister som i DN 23/2 klagar över "bypolitik" på grund av att Karolinska förlorar möjligheten utföra hjärtoperationer.
Så här ser verkligheten ut:
Rikssjukvårdsnämnden håller på med att verkställa ett regeringsbeslut, som innebär att den högspecialiserade vården måste koncentreras till sjukhus med högst kompetens. Därför har flera sjukhus fått lämna från sig viss kvalificerad vård. Uppsala förlorade levertransplantationer (Karolinska fick behålla dem och får därigenom fler patienter), Lund får ej längre ta hand om svåra brännskador. Som exempel på koncentrationens betydelse kan nämnas att när barn började hjärtopereras på två sjukhus i stället för fyra sjönk dödligheten från 10 procent till en.
Förlorarna har naturligtvis inte varit nöjda, men har accepterat den statliga myndighetens beslut. Det gör inte Karolinska, som tänker fortsätta. Det bör nämnas att Karolinska INTE legat i framkanten, när det gäller hjärtbyten. Lund och Göteborg var pionjärer och byggde upp en kapacitet som tillgodosåg Sveriges behov. Först därefter ville Karolinska vara med och varnades för att det skulle leda till onödig överkapacitet. Det nonchalerade Karolinska.
2004-2008 utfördes i Sverige 191 hjärtbyten. I Göteborg 99, i Lund 61, i Stockholm 31. Göteborg och Lund har således störst erfarenhet. Stockholm opererade i genomsnitt endast 5 patienter per år.
Om ordet bypolitik ska användas, bör det därför riktas mot den som inte kan acceptera att vid sällsynta tillfällen även huvudstaden kan drabbas. Har de ansvariga tänkt på vilka konsekvenser deras bypolitik kan få? Vad händer om Uppsala återupptar levertransplantationerna eller Lund de svåra brännskadorna?
Några argument som används för att försvara beslutet att trotsa en statlig myndighet, d.v.s. rikssjukvårdsnämnden, bör uppmärksammas: Om Karolinskas "attraktionskraft på duktiga läkare och forskare minskar, drabbas hela Sverige". Just så reagerar företrädare för Stockholm vid de fåtaliga tillfällen, då beslut gått emot huvudstadens intressen. Då misstänker de att huvudstaden utsatts för "regionalpolitik" eller "bypolitik". Och i analogi med det hävdar de lika bestämt att "det som är bra för Stockholm också gynnar övriga Sverige".
Rikssjukvårdsnämndens beslut medför neddragningar på flera sjukhus. Strukturrationaliseringar leder alltid till förluster för de drabbade, något som Sverige utanför Stockholm fått uppleva många gånger. Hur kommer inte Lund att drabbas av AstraZenicas flytt! Om Stockholm oroar sig för att norrlänningar får långa restider till vården, borde de snarare verkat för att Norrland får ett eget transplantationscentrum, t.ex. i Umeå.
Sanningen är säkert helt enkelt den att Karolinska inte kan acceptera förlusten av de prestigefyllda hjärttransplantationerna.
I sista hand drabbas patienterna.
http://www.dn.se/opinion/debatt/bypolitik-drabbar-majoritet-1.1050135
Så här ser verkligheten ut:
Rikssjukvårdsnämnden håller på med att verkställa ett regeringsbeslut, som innebär att den högspecialiserade vården måste koncentreras till sjukhus med högst kompetens. Därför har flera sjukhus fått lämna från sig viss kvalificerad vård. Uppsala förlorade levertransplantationer (Karolinska fick behålla dem och får därigenom fler patienter), Lund får ej längre ta hand om svåra brännskador. Som exempel på koncentrationens betydelse kan nämnas att när barn började hjärtopereras på två sjukhus i stället för fyra sjönk dödligheten från 10 procent till en.
Förlorarna har naturligtvis inte varit nöjda, men har accepterat den statliga myndighetens beslut. Det gör inte Karolinska, som tänker fortsätta. Det bör nämnas att Karolinska INTE legat i framkanten, när det gäller hjärtbyten. Lund och Göteborg var pionjärer och byggde upp en kapacitet som tillgodosåg Sveriges behov. Först därefter ville Karolinska vara med och varnades för att det skulle leda till onödig överkapacitet. Det nonchalerade Karolinska.
2004-2008 utfördes i Sverige 191 hjärtbyten. I Göteborg 99, i Lund 61, i Stockholm 31. Göteborg och Lund har således störst erfarenhet. Stockholm opererade i genomsnitt endast 5 patienter per år.
Om ordet bypolitik ska användas, bör det därför riktas mot den som inte kan acceptera att vid sällsynta tillfällen även huvudstaden kan drabbas. Har de ansvariga tänkt på vilka konsekvenser deras bypolitik kan få? Vad händer om Uppsala återupptar levertransplantationerna eller Lund de svåra brännskadorna?
Några argument som används för att försvara beslutet att trotsa en statlig myndighet, d.v.s. rikssjukvårdsnämnden, bör uppmärksammas: Om Karolinskas "attraktionskraft på duktiga läkare och forskare minskar, drabbas hela Sverige". Just så reagerar företrädare för Stockholm vid de fåtaliga tillfällen, då beslut gått emot huvudstadens intressen. Då misstänker de att huvudstaden utsatts för "regionalpolitik" eller "bypolitik". Och i analogi med det hävdar de lika bestämt att "det som är bra för Stockholm också gynnar övriga Sverige".
Rikssjukvårdsnämndens beslut medför neddragningar på flera sjukhus. Strukturrationaliseringar leder alltid till förluster för de drabbade, något som Sverige utanför Stockholm fått uppleva många gånger. Hur kommer inte Lund att drabbas av AstraZenicas flytt! Om Stockholm oroar sig för att norrlänningar får långa restider till vården, borde de snarare verkat för att Norrland får ett eget transplantationscentrum, t.ex. i Umeå.
Sanningen är säkert helt enkelt den att Karolinska inte kan acceptera förlusten av de prestigefyllda hjärttransplantationerna.
I sista hand drabbas patienterna.
http://www.dn.se/opinion/debatt/bypolitik-drabbar-majoritet-1.1050135
måndag 22 februari 2010
Arrogansen på Karolinen
När det blev möjligt att utföra hjärttransplantationer i Sverige, blev universitetssjukhuset i Lund och framför allt Sahlgrenska universitetssjukhus i Göteborg pionjärer. Där utvecklades en kompetens och kapacitet, som med god marginal kunde fylla Sveriges behov. Det hindrade inte Karolinska i Stockholm att försöka öppna eget, d.v.s. att planera för egna hjärtbyten. Trots varningar för att det skulle leda till en dyr överkapacitet fullföljdes planerna.
Kanske bidrog detta till regeringens beslut 2006 att skapa rikssjukvårdsnämnen med befogenhet att avgöra var den mest kvalificerade och dyra vården ska bedrivas. Propositionen slog fast att den högspecialiserade vården måste samordnas och koncentreras till de sjukhus där kompetensen är störst. För att kunna hålla en hög kompetens inom den specialiserade vården krävs att patienterna är tillräckligt många, vilket inte varit fallet. Det påpekades även att det är kostsamt för landstingen att investera i avancerad utrustning. Koncentration av högspecialicerad vård skapar bättre förutsättningar för en kostnadseffektiv verksamhet med hög kvalitet och underlättar dessutom kompetensutvecklingen av specialister genom att erbjuda ett större patientunderlag.
Rikssjukvårdsnämnden avgör var vården ska bedrivas.
Som ett exempel på koncentrationens betydelse kan nämnas att, när barn började hjärtopereras på två sjukhus i stället för fyra, sjönk dödligheten från tio procent till en procent.
Under perioden 2004-2008 utfördes 191 hjärtoperationer i Sverige. 99 i Göteborg, 61 i Lund och 31 i Stockholm. Dessa siffror visar att Göteborg och Lund har störst erfarenhet - men också att det finns ett behov av koncentration. Sverige är ett litet land. Karolinska i Stockholm har i genomsnitt endast opererat fem patienter om året.
I december 2009 skulle rikssjukvårdsnämnden ha fattat beslutet att Lund och Göteborg skulle ta hand om samtliga hjärtoperationer. Men beslutet sköts upp efter protester från Stockholms representant i nämnden. Beslutet - med samma innebörd - fattades i stället den 17 februari 2010 och ledde till ibland häpnadsväckande protester och invändningar från Stockholm.
Ett klagomål gäller att Mälardalens patienter får långa resor till södra Sverige. Men om avståndet till sjukhusen är en viktig faktor, borde snarare ett sjukhus i norra Sverige ges möjlighet bygga upp transplantationskompetens. Att hänvisa till de många människorna i Mälardalen är ej heller något hållbart argument för Stockholm, eftersom minst två sjukvårdsregioner utöver den egna ska vara upptagningsområde för hjärttransplantationer.
Stockholmarna har också sagt att "kompetenta medarbetare" kommer att flytta till Göteborg och Lund. Stockholm dräneras; det kan bli en katastrof för Stockholms landsting!
Vilken överdrift! Även andra landsting förlorat kvalificerad vård. Uppsala får inte fortsätta med levertransplantationer, vilket Stockholm får och därmed kompenseras för förlorade hjärtbyten.
Strängt taget är det som händer inom sjukvården exempel på vanliga strukturförändringar, som innebär centralisering av verksamheter, något som Stockholm nästan alltid tjänar på, medan regioner i glesbygden, som kan bli av med sin tingsrätt, försäkringskassa, sitt skattekontor, mm är förlorare. Karolinen och Stockholms landsting skiljer sig dock i ett avseende från glesbygdens förlorare, som visserligen med all rätt protesterar men ändå i slutändan måste acceptera. Det gör tydligen inte aktörerna i Stockholm.
Redan 17 februari, alltså samma dag som Rikssjukvårdsnämndens beslut fattades, antydde både Karolinska och landstinget att man övervägde att nonchalera beslutet. Och aktörerna gick från ord till handling, vilket meddelades på Brännpunkt 22 februari.
Motiveringen lyder att nämndens beslut grundar sig på en partisk utredning. Vilka konsekvenser kan det få? Tänk om andra sjukhus gör som Karolinska! Uppsala kan då börja göra levertransplantationer, Lund behandla svåra brännskador.
Karolinska och Stockholms landsting trotsar ett beslut av ett centralt ämbetsverk, vilket måste vara unikt. Karolinska vill vara störst och bäst och kan inte acceptera att bli av med de prestigefyllda hjärttransplantationerna.
I sista hand drabbas patienterna.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-fortsatter-att-utfora-hjartbyten_4307031.svd
Kanske bidrog detta till regeringens beslut 2006 att skapa rikssjukvårdsnämnen med befogenhet att avgöra var den mest kvalificerade och dyra vården ska bedrivas. Propositionen slog fast att den högspecialiserade vården måste samordnas och koncentreras till de sjukhus där kompetensen är störst. För att kunna hålla en hög kompetens inom den specialiserade vården krävs att patienterna är tillräckligt många, vilket inte varit fallet. Det påpekades även att det är kostsamt för landstingen att investera i avancerad utrustning. Koncentration av högspecialicerad vård skapar bättre förutsättningar för en kostnadseffektiv verksamhet med hög kvalitet och underlättar dessutom kompetensutvecklingen av specialister genom att erbjuda ett större patientunderlag.
Rikssjukvårdsnämnden avgör var vården ska bedrivas.
Som ett exempel på koncentrationens betydelse kan nämnas att, när barn började hjärtopereras på två sjukhus i stället för fyra, sjönk dödligheten från tio procent till en procent.
Under perioden 2004-2008 utfördes 191 hjärtoperationer i Sverige. 99 i Göteborg, 61 i Lund och 31 i Stockholm. Dessa siffror visar att Göteborg och Lund har störst erfarenhet - men också att det finns ett behov av koncentration. Sverige är ett litet land. Karolinska i Stockholm har i genomsnitt endast opererat fem patienter om året.
I december 2009 skulle rikssjukvårdsnämnden ha fattat beslutet att Lund och Göteborg skulle ta hand om samtliga hjärtoperationer. Men beslutet sköts upp efter protester från Stockholms representant i nämnden. Beslutet - med samma innebörd - fattades i stället den 17 februari 2010 och ledde till ibland häpnadsväckande protester och invändningar från Stockholm.
Ett klagomål gäller att Mälardalens patienter får långa resor till södra Sverige. Men om avståndet till sjukhusen är en viktig faktor, borde snarare ett sjukhus i norra Sverige ges möjlighet bygga upp transplantationskompetens. Att hänvisa till de många människorna i Mälardalen är ej heller något hållbart argument för Stockholm, eftersom minst två sjukvårdsregioner utöver den egna ska vara upptagningsområde för hjärttransplantationer.
Stockholmarna har också sagt att "kompetenta medarbetare" kommer att flytta till Göteborg och Lund. Stockholm dräneras; det kan bli en katastrof för Stockholms landsting!
Vilken överdrift! Även andra landsting förlorat kvalificerad vård. Uppsala får inte fortsätta med levertransplantationer, vilket Stockholm får och därmed kompenseras för förlorade hjärtbyten.
Strängt taget är det som händer inom sjukvården exempel på vanliga strukturförändringar, som innebär centralisering av verksamheter, något som Stockholm nästan alltid tjänar på, medan regioner i glesbygden, som kan bli av med sin tingsrätt, försäkringskassa, sitt skattekontor, mm är förlorare. Karolinen och Stockholms landsting skiljer sig dock i ett avseende från glesbygdens förlorare, som visserligen med all rätt protesterar men ändå i slutändan måste acceptera. Det gör tydligen inte aktörerna i Stockholm.
Redan 17 februari, alltså samma dag som Rikssjukvårdsnämndens beslut fattades, antydde både Karolinska och landstinget att man övervägde att nonchalera beslutet. Och aktörerna gick från ord till handling, vilket meddelades på Brännpunkt 22 februari.
Motiveringen lyder att nämndens beslut grundar sig på en partisk utredning. Vilka konsekvenser kan det få? Tänk om andra sjukhus gör som Karolinska! Uppsala kan då börja göra levertransplantationer, Lund behandla svåra brännskador.
Karolinska och Stockholms landsting trotsar ett beslut av ett centralt ämbetsverk, vilket måste vara unikt. Karolinska vill vara störst och bäst och kan inte acceptera att bli av med de prestigefyllda hjärttransplantationerna.
I sista hand drabbas patienterna.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vi-fortsatter-att-utfora-hjartbyten_4307031.svd
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
