Arbetsförmedlingen har gjort en prognos om befolkningsutvecklingen i kommunerna fram till 2025. Inrikningen är att ta reda på hur försörjningsbördan (andelen invånare i arbetsför ålder) utvecklar sig.
Det är en dyster läsning. Det är negativa siffror för tre av fyra kommuner. Värst är det i skogslänen och redan svaga regioner. Hagfors i Värmland tappar 24,4 procent av befolkningen i arbetsför ålder, vilket är den tionde största minskningen; nio norrländska inlandskommuner spås en ännu sämre utveckling. Värst utsatt av alla kommuner år 2025 kommer Pajala att vara. Endast 42,8 procent av befolkningen är då i arbetsför ålder, medan antalet gamla, människor i behov av hjälp och tillsyn, har vuxit kraftigt. Kommer det att finnas tillräckligt många i arbetsför ålder, som kan ta hand om dem som behöver vård?
Med viss rätt har den förväntade åldersstrukturen kallats "en tickande bomb".
Ungdomskullarna kommer att minska, eftersom det har fötts för få barn. Men dessutom är det risk att unga flyttar ut till städer, som lockar.
En följd av befolkningsutvecklingen blir att framtidens glesbygdskommuner får än värre ekonomiska problem: Minskande skatteinkomster genom att de förvärvsarbetande inte räcker till, samtidigt som utgifterna inom den sociala sektorn ökar.
En möjlig lösning vore en radikal förändring av skatteutjämningssystemet
(Principen är att rika kommuner betalar skatt, som går till mindre lyckligt lottade kommuner). Men den som hoppas på en lösning den vägen, hyser säkert orealistiska förhoppningar. Missnöjet bland de rika (framför allt Stockholm) är redan idag synnerligen stort; skatten ses som en straffbeskattning av kommuner, som varit duktiga.
De framtida glesbygdskommunerna kommer säkert att behöva rekrytera arbetskraft utanför den egna kommunen till jobb, som kräver specialkompetens. Blir det möjligt att få tillräckligt många att flytta till problemkommuner? Naturligtvis måste kommunerna kunna erbjuda bostäder, och det är inte lätt, när samtidigt bostadshus jämnas med marken (se inlägg 16 maj, Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter)
Inflyttning är viktigt av ett annat skäl - det sänker medelåldern i kommunen.
Det är också risk att glesbygdskommunerna får brist på en arbetskraft, där det just nu förefaller finnas ett visst överskott, nämligen för dem som jobbar inom vården. Relativt nyutbildade undersköterskor har svårt få jobb, eftersom kommuner och landsting behöver spara. Risk finns att de flyttar och inte återvänder, när de behövs.
Situationen har försvårats av ett system, som infördes år 2000 för att hjälpa unga på arbetsmarknaden. Kanske var det bra då, men nu har det blivit kontraproduktivt. Det kallas konverteringsregeln och innebar från början att den som haft vikariat hos en arbetsgivare i minst tre år under en femårsperiod hade rätt till fast arbete. Men den regeln ledde till att unga vårdutbildade fick allt svårare få jobb i hemkommunen, ju närmre de kom det datum då de skulle bli "konverterade". Därefter hade de visserligen företrädesrätt till nya anställningar och vikariat, men den regeln har i praktiken inte tillämpats.
Nu är både fack och arbetsgivare överens om att konverteringsregeln måste ändras.
Vårdutbildade ungdomar tröttnar på att gå arbetslösa och flyttar. Därefter kan det vara omöjligt att locka dem tillbaka, när det blir brist på arbetskraft inom vården.
Konverteringsregeln är ännu ett exempel på hur lätt nyordningar på arbetsmarknaden får en rakt motsatt effekt den avsedda.
Utan tvekan måste i framtiden staten bli mera aktiv för att säkra vissa glesbygdskommuners överlevnad. Om utvecklingen i Pajala inte bryts, kommer i slutändan staten att tvingas ta hand om ett antal åldringar och sjuka, de enda återstående när det arbetsföra befolkningen dött ut.
Varför inte börja med att återinföra de lokala statliga myndigheter som dragits in av besparingsskäl (försäkringskassor, skattekontor, mm och i stället spara utanför glesbygden?
lördag 29 maj 2010
måndag 24 maj 2010
Regeringen har beslutat att vårt land ska berikas med en ny myndighet, som ska granska och utvärdera sjukvården. Enligt Socialminister Göran Hägglund ska det vara en "liten spetsig myndighet", som kan jaga fel och brister. Enligt Ekoredaktionen på SR väcker beslutet blandade känslor hos i varje fall Anne Carlssson, ordförande i Reumatikerförbundet. "Vi tycker att intentionen från regeringens sida att se över de här frågorna är jättebra. Men vi kanske tycker det är fel väg att först inrätta en myndighet, och sedan ta reda på vilka behov som egentligen finns."
Myndigheten ska också undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling. Och just informationsbristen är i dag ett påtagligt bekymmer enligt Inga-Lill Björn som är ordförande i Astma-Allergiförbundet.
–
Regeringen vill att myndigheten som fått arbetsnamnet Institutet för uppföjning och utvärdering, också ska undersöka varför det är så stora variationer i vården mellan olika landsändar. Både när det gäller utbud och kvalitet.
Om det går enligt planerna kan den nya myndigheten, enligt Hägglund, starta den 1 januari "under ledning av sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Toivo Heinsoo".
Det torde innebära att den nya myndigheten etableras i Stockholm. Det är inte överraskande. Det bör dock noteras att Hägglund inte gör ett försök att motivera det beslutet, och varför han inte följt riksdagens beslut att nya myndigheter om möjligt skall lokaliseras utanför huvudstaden. Ibland tillsätts en utredning om lokaliseringen. Ofta blir det en enmansutredning, och regeringen låter gärna den påtänkte generaldirektören, hämtad från Stockholms byråkrati, göra utredningen.
Inte undra på att han kommer fram till att hans blivande arbetsplats ska ligga i Stockholm! Men denna gång ansågs sådana petitesser vara onödiga!
Myndigheten ska också undersöka vilket behov av information som olika patientgrupper har för att själva kunna välja vårdgivare och behandling. Och just informationsbristen är i dag ett påtagligt bekymmer enligt Inga-Lill Björn som är ordförande i Astma-Allergiförbundet.
–
Regeringen vill att myndigheten som fått arbetsnamnet Institutet för uppföjning och utvärdering, också ska undersöka varför det är så stora variationer i vården mellan olika landsändar. Både när det gäller utbud och kvalitet.
Om det går enligt planerna kan den nya myndigheten, enligt Hägglund, starta den 1 januari "under ledning av sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm Toivo Heinsoo".
Det torde innebära att den nya myndigheten etableras i Stockholm. Det är inte överraskande. Det bör dock noteras att Hägglund inte gör ett försök att motivera det beslutet, och varför han inte följt riksdagens beslut att nya myndigheter om möjligt skall lokaliseras utanför huvudstaden. Ibland tillsätts en utredning om lokaliseringen. Ofta blir det en enmansutredning, och regeringen låter gärna den påtänkte generaldirektören, hämtad från Stockholms byråkrati, göra utredningen.
Inte undra på att han kommer fram till att hans blivande arbetsplats ska ligga i Stockholm! Men denna gång ansågs sådana petitesser vara onödiga!
söndag 16 maj 2010
Landsbygdsriksdagen
6-9 maj hölls det landsbygdsriksdag i Sunne. Säkert en förlust för mig att inte vara med! Men jag var alldeles för sent ute för att kunna delta. Dagen innan det skulle börja, fick jag klart för mig vad som skulle ske, och då kunde jag inte.
Det är organisationen "Hela Sverige ska leva", som arrangerar landsbygdsriksdagen. På hemsidan www.helasverige.se går det att få vissa uppgifter om vad som hände.Där står att "ettusen människor från ettusen olika platser" var där. Om det stämmer, är det mycket imponerande! Det fanns 90 deltagare från 22 länder varav 2 från Makedonien.
Representanter för partierna var där och deltog i en diskussion i "framtidssoffan".
Ett påpekande gällde det faktum att regelverk ofta är skapade för stora verksamheter, och de passar ofta inte på "smådrift".
Sedan skulle politikerna berätta om sina program för landsbygden, men om det står det inte så mycket. Behovet av samverkan tycks ha nämnts av alla. Moderaten Bengt-Anders Johansson formulerade sig så här: ”Var och en tänker stuprör. Det är nu dags att tänka hängränna".
Det enda konkreta kom från socialdemokraten Krister Örnfjäder, som ansåg att regeringskansliet borde ha en speciell funktion med uppgift att undersöka: ”Vilken effekt får detta beslut ute i landet?”
Det kan jag instämma i.
När jag tittade i Värmlands lokaltidningar, fann jag fler uppgifter om vad partierna sagt. Tydligen lade Maud Olofsson fram ett landsbygdsprogram i 35 punkter. Det partiet har ju haft sina kärnväljare i glesbygden (jag föredrar det begreppet framför "landsbygden", eftersom det senare är otydligare). En punkt löd: "Utveckla byskolans roll". Skolan ses som ortens nav och avgörande för attraktionskraften.
Men kommer centern att driva det i valrörelsen? Problemet för centern är ju att det i stället har satsat på storstadsfrågor och därmed riskerar att förlora sina kärnväljare, som känner sig svikna. Det räcker inte att dyka upp på landsbygdsriksdagen, när ett val står för dörren!
Andra centerförslag handlande om att bilda gastronomiska regioner, gårdsförsäljning av alkohol (har centerns många nykterister dött ut?) och ökade insatser för att få människor att flytta till landsbygden (Men hur då?)
På landsbygdsriksdagen framträdde också en ung flicka Rebecka Hallams. När hon fick ordet, tog hon micken, såg rakt ut på publiken och sa: ”Landsbygdsriksdagens tema har varit där generationer möts utvecklas landsbygden. Vi ungdomar har inte känt av mycket av det. Jag uppmanar er att sluta prata om unga och börja prata med unga."
Nästa landsbygdsriksdag äger rum i Blekinge år 2012
Det är organisationen "Hela Sverige ska leva", som arrangerar landsbygdsriksdagen. På hemsidan www.helasverige.se går det att få vissa uppgifter om vad som hände.Där står att "ettusen människor från ettusen olika platser" var där. Om det stämmer, är det mycket imponerande! Det fanns 90 deltagare från 22 länder varav 2 från Makedonien.
Representanter för partierna var där och deltog i en diskussion i "framtidssoffan".
Ett påpekande gällde det faktum att regelverk ofta är skapade för stora verksamheter, och de passar ofta inte på "smådrift".
Sedan skulle politikerna berätta om sina program för landsbygden, men om det står det inte så mycket. Behovet av samverkan tycks ha nämnts av alla. Moderaten Bengt-Anders Johansson formulerade sig så här: ”Var och en tänker stuprör. Det är nu dags att tänka hängränna".
Det enda konkreta kom från socialdemokraten Krister Örnfjäder, som ansåg att regeringskansliet borde ha en speciell funktion med uppgift att undersöka: ”Vilken effekt får detta beslut ute i landet?”
Det kan jag instämma i.
När jag tittade i Värmlands lokaltidningar, fann jag fler uppgifter om vad partierna sagt. Tydligen lade Maud Olofsson fram ett landsbygdsprogram i 35 punkter. Det partiet har ju haft sina kärnväljare i glesbygden (jag föredrar det begreppet framför "landsbygden", eftersom det senare är otydligare). En punkt löd: "Utveckla byskolans roll". Skolan ses som ortens nav och avgörande för attraktionskraften.
Men kommer centern att driva det i valrörelsen? Problemet för centern är ju att det i stället har satsat på storstadsfrågor och därmed riskerar att förlora sina kärnväljare, som känner sig svikna. Det räcker inte att dyka upp på landsbygdsriksdagen, när ett val står för dörren!
Andra centerförslag handlande om att bilda gastronomiska regioner, gårdsförsäljning av alkohol (har centerns många nykterister dött ut?) och ökade insatser för att få människor att flytta till landsbygden (Men hur då?)
På landsbygdsriksdagen framträdde också en ung flicka Rebecka Hallams. När hon fick ordet, tog hon micken, såg rakt ut på publiken och sa: ”Landsbygdsriksdagens tema har varit där generationer möts utvecklas landsbygden. Vi ungdomar har inte känt av mycket av det. Jag uppmanar er att sluta prata om unga och börja prata med unga."
Nästa landsbygdsriksdag äger rum i Blekinge år 2012
Kommuner hindras ännu bygga om tomma lägenheter
Många glesbygdskommuner har brottats med ett problem, som är en konsekvens av den negativa befolkningsutvecklingen: Outhyrda lägenheter.
Det orsakade hål i kommunens budget, eftersom ofta ett kommunalt bostadsbolag stod för en stor del av de tomma lägenheterna.
Det ledde till att Statens Bostadsnämnd (SBN)bildades med uppgift att bistå drabbade kommuner. Men det biståndet visade sig i många fall ha baksidor, som snarare ledde till att stjälpa än hjälpa.
SBN krävde att bostadsbeståndet skulle anpassas till "den förväntade befolkningsutvecklingen." Det innebar krav på rivningar. Utanför tillväxtregionerna rådde omkring sekelskiftet ett veritabelt rivningsraseri. På fem år förintades 19000 lägenheter.
SBN krävde även hyreshöjningar och tuffa rationaliseringar. Hårt trängda kommuner tvingades till panikåtgärder som att riva pizzerior eller tandläkarmottagningar. Eller köpa privatägda hus för att fylla rivningskvoten och därmed rädda egna lägenheter,värda att bevara.
Det framkallade folkliga protester. För hur skall människor förstå att bygden räddas genom att delar av bostadsbeståndet jämnas med marken?
Än värre var att SBN stoppade erbjudanden från privata företag att köpa lägenheter och göra om dem till fritidsbostäder. Det må låta underligt för svenska öron, men vårt miljonprogram blev attraktivt utomlands, inte minst bland norrmän, som uppskattar våra somrar och våra priser, t.ex. på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag, som ville sälja bostadsrätter till norska kunder, lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 3,5 milj. kr. och slapp lägga ut 8 milj. på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av den som kommunen och dess invånare fick av köpglada norrmäns konsumtion. En utredning av Västsvenska Turistrådet uppskattade den norska konsumtionen i Mariestad till 15-19 milj. kr. per år. Till detta skall läggas s.k. multiplikatoreffekter och möjligheten till skatteinkomster, eftersom många norrmän mantalsskriver sig i Sverige.
Även Mariestad sökte hjälp hos staten men fick nej. Det tackade mariestadsbor högre makter för! Ett ja hade gett miljoner till bostadsbolaget, men inga turistekonomiska vinster och framtvingat en omfattande rivning.
Kommuner, som slöt avtal, innan turistalternativet dök upp, hamnade i en rävsax. SBN förkastade alla turistuppgörelser. Inte ens erbjudanden att till SBN överlämna hela köpeskillingen från turistföretaget accepterades.
Samhällsekonomiskt var detta en förlust för det svenska folkhushållet. Utländska turistinkomster är en form av exportinkomster, till nytta för vår bytesbalans. En enda såld lägenhet gav minst 55 000 kr i turistkonsumtion. Per år!
Visserligen hävdes SBN:s veto, om alla statliga bidrag betalades tillbaka. Men det skulle ge tunga förluster för bostadsbolag och kommun.
SBN varnade lättskrämda bostadsbolag, med stort inflytande på kommunala beslut, för att utländska bostadsrättsägare kunde sälja lägenheten till kommuninvånare. Det skulle - ve och fasa! - kunna leda till att den lokala hyresnivån föll. Rädslan var onödig, eftersom ägarna är förpliktade att inte göra så. Och bör inte kriskommuner se en låg hyresnivå som ett bra konkurrensmedel mot överhettade regioner?
Statens agerande ledde till att kommunerna valde (eller tvingades välja) det kortsiktiga alternativet statliga rivningsmiljoner i stället för den långsiktiga lösning, som en satsning på utländskt turistboende kunde vara.
Nu har det gått tio år sedan rivningsraseriet i glesbygdskommunerna kulminerade. SBN finns ej längre men spökar. Kommuner vågar fortfarande inte säga ja till erbjudanden från turistbolag att köpa lägenheter. SBN:s rivsningskvoter är inte uppfyllda. Dessutom finns en behov av fler handikappanpassade lägenheter. Medelåldern i glesbygdskommunerna är ju hög. Det finns tomma lägenheter att bygga om - men då kan det bli krav på att betala tillbaka till staten.
"Det är viktigt att vi får mindre rigida regelverk. En kommun som Filipstad har lagt över 100 miljoner för att komma ur den situation som var (överskottet av lägenheter). Att börja kräva tillbaka känns väl saftigt", säger kommunalrådet Per Gruvberger.
Det är bara att hålla med.
Det orsakade hål i kommunens budget, eftersom ofta ett kommunalt bostadsbolag stod för en stor del av de tomma lägenheterna.
Det ledde till att Statens Bostadsnämnd (SBN)bildades med uppgift att bistå drabbade kommuner. Men det biståndet visade sig i många fall ha baksidor, som snarare ledde till att stjälpa än hjälpa.
SBN krävde att bostadsbeståndet skulle anpassas till "den förväntade befolkningsutvecklingen." Det innebar krav på rivningar. Utanför tillväxtregionerna rådde omkring sekelskiftet ett veritabelt rivningsraseri. På fem år förintades 19000 lägenheter.
SBN krävde även hyreshöjningar och tuffa rationaliseringar. Hårt trängda kommuner tvingades till panikåtgärder som att riva pizzerior eller tandläkarmottagningar. Eller köpa privatägda hus för att fylla rivningskvoten och därmed rädda egna lägenheter,värda att bevara.
Det framkallade folkliga protester. För hur skall människor förstå att bygden räddas genom att delar av bostadsbeståndet jämnas med marken?
Än värre var att SBN stoppade erbjudanden från privata företag att köpa lägenheter och göra om dem till fritidsbostäder. Det må låta underligt för svenska öron, men vårt miljonprogram blev attraktivt utomlands, inte minst bland norrmän, som uppskattar våra somrar och våra priser, t.ex. på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag, som ville sälja bostadsrätter till norska kunder, lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 3,5 milj. kr. och slapp lägga ut 8 milj. på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av den som kommunen och dess invånare fick av köpglada norrmäns konsumtion. En utredning av Västsvenska Turistrådet uppskattade den norska konsumtionen i Mariestad till 15-19 milj. kr. per år. Till detta skall läggas s.k. multiplikatoreffekter och möjligheten till skatteinkomster, eftersom många norrmän mantalsskriver sig i Sverige.
Även Mariestad sökte hjälp hos staten men fick nej. Det tackade mariestadsbor högre makter för! Ett ja hade gett miljoner till bostadsbolaget, men inga turistekonomiska vinster och framtvingat en omfattande rivning.
Kommuner, som slöt avtal, innan turistalternativet dök upp, hamnade i en rävsax. SBN förkastade alla turistuppgörelser. Inte ens erbjudanden att till SBN överlämna hela köpeskillingen från turistföretaget accepterades.
Samhällsekonomiskt var detta en förlust för det svenska folkhushållet. Utländska turistinkomster är en form av exportinkomster, till nytta för vår bytesbalans. En enda såld lägenhet gav minst 55 000 kr i turistkonsumtion. Per år!
Visserligen hävdes SBN:s veto, om alla statliga bidrag betalades tillbaka. Men det skulle ge tunga förluster för bostadsbolag och kommun.
SBN varnade lättskrämda bostadsbolag, med stort inflytande på kommunala beslut, för att utländska bostadsrättsägare kunde sälja lägenheten till kommuninvånare. Det skulle - ve och fasa! - kunna leda till att den lokala hyresnivån föll. Rädslan var onödig, eftersom ägarna är förpliktade att inte göra så. Och bör inte kriskommuner se en låg hyresnivå som ett bra konkurrensmedel mot överhettade regioner?
Statens agerande ledde till att kommunerna valde (eller tvingades välja) det kortsiktiga alternativet statliga rivningsmiljoner i stället för den långsiktiga lösning, som en satsning på utländskt turistboende kunde vara.
Nu har det gått tio år sedan rivningsraseriet i glesbygdskommunerna kulminerade. SBN finns ej längre men spökar. Kommuner vågar fortfarande inte säga ja till erbjudanden från turistbolag att köpa lägenheter. SBN:s rivsningskvoter är inte uppfyllda. Dessutom finns en behov av fler handikappanpassade lägenheter. Medelåldern i glesbygdskommunerna är ju hög. Det finns tomma lägenheter att bygga om - men då kan det bli krav på att betala tillbaka till staten.
"Det är viktigt att vi får mindre rigida regelverk. En kommun som Filipstad har lagt över 100 miljoner för att komma ur den situation som var (överskottet av lägenheter). Att börja kräva tillbaka känns väl saftigt", säger kommunalrådet Per Gruvberger.
Det är bara att hålla med.
tisdag 4 maj 2010
Syltfabrik i glesbygdskommun hotas av nedläggning.
Märkligt nog ger Sveriges många vilda bär i stort sett endast arbetstillfällen till bärplockarna.
Och det kan ju endast ge jobb under en mycket liten del av året. Därför är det i stor utsträckning tillfällig arbetskraft, ofta från länder på andra sidan jordklotet, som står för den viktiga uppgiften. Det är helt annorlunda i Finland, som har en omfattande förändlingsindustri. En motsvarighet i Sverige skulle kunna ge många jobb i våra gesbygdskommuner, framför allt i norra Sverige.
Tyvärr verkar statsmakten ganska ointresserad av att backa upp denna möjlighet.
Ett sorgligt exempel på det har Västerbotten-Kuriren berättat om. Där finns en syltfabrik, som nu hotas av nedläggning. Den ägs av Danica Foods och hotas av nedläggning. Företagets VD, Jörgen Lindberg, har kämpat mot det svenska regelverket sedan år 2000 "men ingen verkar lyssna på ett litet företag i Lappland".
Danica Foods får vare sig transportstöd, eftersom vilda bär klassas som jordbruksprodukter, eller regionalt stöd eftersom den lilla fristående syltfabriken ingår i en större koncern med över 250 anställda.
Medan annan industri får transportstöd och andra EU-bidrag för att bygga ut och effektivisera sin verksamhet, har stöd till Danica Foods uteblivit.
Företaget hade hoppats på att EU:s strukturfonder skulle hjälpa till med att trygga jobben i Lycksele, men hittills har det blivit avslag på varje ansökan om regionalt utvecklingsbidrag.
"De senaste åren har vi investerat närmare tolv miljoner kronor av egna pengar men nu har ägarna tagit ett beslut om investeringsstopp. De börjar förstås undra varför vi behandlas som vi gör av de svenska myndigheterna."
Jörgen Lindberg är orolig för att ägarna flyttar verksamheten till ett annat EU-land med generösare syn på dispenser än vad man har i Sverige. Både enstaka höga tjänstemän och riksdagspolitiker anser att företaget blir felbehandlat men Jordbruksdepartementet vägrar att låta sig påverkas av den inhemska opinionen.
Tyvärr är detta ännu ett exempel på att regionalpolitik inte står högt i kurs.
Och det kan ju endast ge jobb under en mycket liten del av året. Därför är det i stor utsträckning tillfällig arbetskraft, ofta från länder på andra sidan jordklotet, som står för den viktiga uppgiften. Det är helt annorlunda i Finland, som har en omfattande förändlingsindustri. En motsvarighet i Sverige skulle kunna ge många jobb i våra gesbygdskommuner, framför allt i norra Sverige.
Tyvärr verkar statsmakten ganska ointresserad av att backa upp denna möjlighet.
Ett sorgligt exempel på det har Västerbotten-Kuriren berättat om. Där finns en syltfabrik, som nu hotas av nedläggning. Den ägs av Danica Foods och hotas av nedläggning. Företagets VD, Jörgen Lindberg, har kämpat mot det svenska regelverket sedan år 2000 "men ingen verkar lyssna på ett litet företag i Lappland".
Danica Foods får vare sig transportstöd, eftersom vilda bär klassas som jordbruksprodukter, eller regionalt stöd eftersom den lilla fristående syltfabriken ingår i en större koncern med över 250 anställda.
Medan annan industri får transportstöd och andra EU-bidrag för att bygga ut och effektivisera sin verksamhet, har stöd till Danica Foods uteblivit.
Företaget hade hoppats på att EU:s strukturfonder skulle hjälpa till med att trygga jobben i Lycksele, men hittills har det blivit avslag på varje ansökan om regionalt utvecklingsbidrag.
"De senaste åren har vi investerat närmare tolv miljoner kronor av egna pengar men nu har ägarna tagit ett beslut om investeringsstopp. De börjar förstås undra varför vi behandlas som vi gör av de svenska myndigheterna."
Jörgen Lindberg är orolig för att ägarna flyttar verksamheten till ett annat EU-land med generösare syn på dispenser än vad man har i Sverige. Både enstaka höga tjänstemän och riksdagspolitiker anser att företaget blir felbehandlat men Jordbruksdepartementet vägrar att låta sig påverkas av den inhemska opinionen.
Tyvärr är detta ännu ett exempel på att regionalpolitik inte står högt i kurs.
måndag 3 maj 2010
Saltön i Stockholms skärgård.
"Saltön", tv-serien som bygger på Viveca Lans böcker om livet på en bohuslänsk ö, blev en succé. Miljontals tittare följde troget ö-bornas öde.
Viveca Lans råkade till och med ut för det Vilhelm Moberg drabbades av, när han höll på med Utvandrarböckerna. Uppvaktningar från läsare, som framförde önskemål om vad som borde hända Saltöbor de fäst sig vid.
Framgången för Saltön fick ”Studio Ett” att göra en intervju med författarinnan. Något överraskande berättade hon att Sveriges Television hade velat flytta Saltön till Stockholms skärgård. Bohuslänningarna skulle alltså förvandlas till Rospiggar.
På frågan om hon kunde acceptera det, gav Viveka Lans ett fyndigt svar, som avstyrde SVT:s planer:
”Det går alldeles utmärkt, bara ni har hummer, räka, musslor och makrill.”
Viveca Lans, med lång erfarenhet av människor i bohuslänska miljöer, menar att hon där observerat egenskaper, som är svåra att finna på annat håll. Och knappast bland rospiggarna:
”Det är ett annat folk, det bohuslänska finns inte”
Trodde verkligen SVT att Viveca Lans kunde gå med på det förslaget?
Och varför i all världen ville de förlägga Saltön till Stockholms skärgård?
På den senare frågan löd svaret att det skulle bli billigare. Det skulle bli kortare avstånd; fördyringar skulle bli speciellt påtagliga, om det uppstod behov av omtagningar.
Det svaret är fullt begripligt under en förutsättning – att det är SVT Stockholm, som står för produktionen.
Men varför var det nödvändigt? SVT Göteborg har gjort många tv-serier, inte minst i bohuslänsk miljö.
Tyvärr är det SVT ville göra i linje med mediesituationen i Sverige. Det pågår en koncentration till Stockholm.
När Lasse Holmqvist skulle ta reda på hur mycket programtid svenska tv-kanaler gjort utanför Stockholm, blev han överraskad. Han fann att av 62 timmars program hade bara fem timmar och 30 minuter producerats i den så kallade landsorten.
"Måste vara fel", tänkte han och räknade om.
Men det stämde. "Nio procent program från det Sverige, där 82 procent lever och verkar", skrev han i Arbetet.
Trots allt hyste han optimism inför framtiden. Han hoppades på en rejäl omfördelning av SVT:s resurser och personal, varvid ett första steg borde vara en utlokalisering av TV2:s nyheter.
Hur blev det? TV2 stannade i Stockholm. Ej heller förverkligades planerna på att den första marksända reklamkanalen, TV4, skulle ha sitt huvudkontor utanför huvudstaden. I stället har nya Stockholmskanaler tillkommit,och SVT försöker beskära distriktens möjligheter att göra riksprogram.
Enligt Holmqvist (i samma artikel i Arbetet)skulle "katalaner, milanesare och befolkningen i Hamburg höja upprorsfanorna om Madrid, Rom respektive Bonn/Berlin så mycket som antydde en tv-dominans som den stockholmska."
Europarådet uppmärksammade för länge sedan det ensidiga kulturutbudet i Sverige genom att framhålla att det är nödvändigt ”att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra med internationell renomme´”.
Har det blivit bättre?
Knappast
Viveca Lans råkade till och med ut för det Vilhelm Moberg drabbades av, när han höll på med Utvandrarböckerna. Uppvaktningar från läsare, som framförde önskemål om vad som borde hända Saltöbor de fäst sig vid.
Framgången för Saltön fick ”Studio Ett” att göra en intervju med författarinnan. Något överraskande berättade hon att Sveriges Television hade velat flytta Saltön till Stockholms skärgård. Bohuslänningarna skulle alltså förvandlas till Rospiggar.
På frågan om hon kunde acceptera det, gav Viveka Lans ett fyndigt svar, som avstyrde SVT:s planer:
”Det går alldeles utmärkt, bara ni har hummer, räka, musslor och makrill.”
Viveca Lans, med lång erfarenhet av människor i bohuslänska miljöer, menar att hon där observerat egenskaper, som är svåra att finna på annat håll. Och knappast bland rospiggarna:
”Det är ett annat folk, det bohuslänska finns inte”
Trodde verkligen SVT att Viveca Lans kunde gå med på det förslaget?
Och varför i all världen ville de förlägga Saltön till Stockholms skärgård?
På den senare frågan löd svaret att det skulle bli billigare. Det skulle bli kortare avstånd; fördyringar skulle bli speciellt påtagliga, om det uppstod behov av omtagningar.
Det svaret är fullt begripligt under en förutsättning – att det är SVT Stockholm, som står för produktionen.
Men varför var det nödvändigt? SVT Göteborg har gjort många tv-serier, inte minst i bohuslänsk miljö.
Tyvärr är det SVT ville göra i linje med mediesituationen i Sverige. Det pågår en koncentration till Stockholm.
När Lasse Holmqvist skulle ta reda på hur mycket programtid svenska tv-kanaler gjort utanför Stockholm, blev han överraskad. Han fann att av 62 timmars program hade bara fem timmar och 30 minuter producerats i den så kallade landsorten.
"Måste vara fel", tänkte han och räknade om.
Men det stämde. "Nio procent program från det Sverige, där 82 procent lever och verkar", skrev han i Arbetet.
Trots allt hyste han optimism inför framtiden. Han hoppades på en rejäl omfördelning av SVT:s resurser och personal, varvid ett första steg borde vara en utlokalisering av TV2:s nyheter.
Hur blev det? TV2 stannade i Stockholm. Ej heller förverkligades planerna på att den första marksända reklamkanalen, TV4, skulle ha sitt huvudkontor utanför huvudstaden. I stället har nya Stockholmskanaler tillkommit,och SVT försöker beskära distriktens möjligheter att göra riksprogram.
Enligt Holmqvist (i samma artikel i Arbetet)skulle "katalaner, milanesare och befolkningen i Hamburg höja upprorsfanorna om Madrid, Rom respektive Bonn/Berlin så mycket som antydde en tv-dominans som den stockholmska."
Europarådet uppmärksammade för länge sedan det ensidiga kulturutbudet i Sverige genom att framhålla att det är nödvändigt ”att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra med internationell renomme´”.
Har det blivit bättre?
Knappast
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
