Nya partier för landsbygden

När jag röstade i valet i september, såg jag att det fanns valsedlar för ett parti som hette landsbygdsdemokraterna. Jag fann partiet i absolut sista minuten. Tydligen hade marknadsföringen misslyckats.

Men det är ändå intressant att det uppstår nya partier, inriktade på landsbygden. Det vittnar om att det på landsbygden finns ett missnöje med befintliga partiers intresse för de väljare som bor där, vilket i sin tur kan sammanhänga med den negativa befolkningsutvecklingen utanför storstadsregionerna.
Traditionellt har ju centerpartiet varit partiet för landsbygden. Men ingen tvekan om att dagens centerparti gör något annorlunda prioriteringar.

Eftersom landsbygdspartiet uppenbarligen inte nådde ut till väljarna, var det inte överraskande att det inte blev någon större framgång i valet. Målet var ändå att komma över fyra procent, men det fick snarare 0,04 procent. Trots det, ansåg partiet sig tillfreds med resultatet.
Vad ville landsbygdspartiet åstadkomma? På hemsidan nämns att förbättra ”grundläggande infrastruktur, service och kulturutbud genom att vinster från skog, malm och energiproduktion kommer landsbygdens befolkning till del”.

Partiet vänder sig mot drivmedelsbeskattningen. Ett allmänt mål är att få en ”levande, fungerande landsbygd.” Bortsett från drivmedelsskatten är det mesta mycket allmänt hållet. Men det finns ett påtagligt intresse för en annan aktuell fråga, ”rovdjuren”. Partiet finner det viktigt att förhindra konflikter mellan rovdjur och människa. Med rovdjur syftar landsbygdspartiet uppenbarligen på vargen.

Det bildades faktiskt ytterligare ett parti för landsbygden under valåret. Det fick helt enkelt namnet landsbygdspartiet. Eftersom det är dyrt och svårt för nybörjare att nå ut till väljarna, finns det viss anledning att fråga sig, varför initiativtagarna till dessa partier inte gick ut tillsammans och bildade ett gemensamt parti. De har samma grundläggande budskap: landsbygden har försummats; det ska vara möjligt att kunna leva på landsbygden; båda tar upp landsbygdens naturtillgångar (jord, skog, mineraler). Båda talar om vårt kulturarv.
Landsbygdspartiet profilerar sig dock med ett antal ställningstaganden och förslag genom hela den politiska agendan: Nej till FRA-lagen, nytt skattesystem kallat faktureringsskatt, (vad innebär det?), medborgarlön där de första 60.000:- per år är helt skattefria. (Vad skulle det kosta?). Ingen fastighetsavgift eller moms (momsen är ju statsbudgets viktigaste inkomst). Eftersom statens inkomster reducerats till ett minimum, löser landsbygdspartiet det problemet genom att banta ned ”den offantliga offentliga förvaltningen till ett minimum” och tillägger att ”kommunerna och landstingens uppgifter i vårt samhällssystem kommer att ses över mycket noggrant”.För att uttrycka sig en aning försiktigt: Om landsbygdspartiet finns kvar inför valet 2014, bör partiprogrammet omarbetas och få ett något mer realistiskt innehåll.

Det finns ytterligare en likhet mellan dessa partier. Båda tycks utgå från att det är landsbygdens råvaror och naturtillgångar, som ska rädda den. Det räcker inte. Landsbygden måste få del av den nya tiden, kunskaps- och informationssamhället. Det måste vara möjligt att med hjälp av ny teknik kunna leva i glesbygden. Vi måste också acceptera möjligheterna att pendla på längre avstånd genom förbättrade kommunikationer.
Landsbygden kan inte överleva på produktion av mat och råvaror.

Saab kommer inte att få sålt det antal bilar som företaget räknat med. Försäljningen har gått sämre än väntat. Det är trist men inte helt oväntat. För vem hade trott att den nye holländske ägaren, vars meriter inskränkte sig till att med förlust tillverka ett litet antal lyxbilar årligen, skulle kunna få Saab på fötter igen?

Nu blir det nya förluster och kanske en ny kris med hot om nedläggning.

”När det går bra för Volvo, så går det bra för Sverige.”
Så sa Gunnar Sträng, legendarisk finansminister under många år. Därmed gav han uttryck för Sverige beroende av sin bilindustri. Det är vi fortfarande, även om läget är något annorlunda.
Och till det annorlunda hör att det är tveksamt, om vi kan säga att vi har en svensk bilindustri. För följande har hänt:
Volvo, ryggraden i svensk bilindustri har kluvits i två delar. Volvo Personbilar, den ena delen, såldes till Ford. Den Volvodelen var i början det mest lönsamma i Ford. Men när Volvo, liksom övriga Ford, gick med förlust sålde Ford personvagnsdelen till ett kinesiskt företag.
Övriga Volvo, som framför allt består av Volvo Lastvagnar, gav sig med personbilspengarna ut på marknaden för att göra nyförvärv. I första hand köptes lastvagnsdelen i Renault, men då ville fransmännen ha betalt i Volvoaktier. Det lyckades med följden att Renault blev störste ägaren av Volvoaktier.

Det finns ännu ett svenskt företag, som tillverkar lastbilar, nämligen Scania. När Volvo efter försäljningen av personbilsdelen hade mycket pengar i kassan, gjorde det svenska företaget ett försök att köpa Scania. Det ledde till visst missnöje inom Scania. Men köpet stoppades av EU, som tyckte att Volvo skulle bli alltför dominerande på den svenska lastbilsmarknaden. Det gav Volkswagen en chans, så i dag är den tyska jätten huvudägare i Scania.
Alltså:
Volvo personbilar: ett kinesiskt företag
Volvo lastvagnar: fransk dominans
Scania: tysk dominans
Saab: Holländsk ägare, möjligen uppbackad av ryskt kapital
Så, har vi en svensk bilindustri?

Efter valet: Storstäderna har riksdagsmajoritet

Några medier har reagerat på att riksdagsvalet i september innebar att de tre storstadsvalkretsarna nu har majoritet i riksdagen.
Vad kommer det att innebära?
Blir det ännu svårare att driva glesbygdsfrågor?

Detta uppmärksammades i ett inslag i Studio Ett 15 oktober. Intressant var framför allt synpunkter framförda av Ola Nordebro, Västerbotten-Kuriren.
Han påpekade att både den politiska och ekonomiska makten liksom medierna är koncentrerade till Stockholm. Men genom att storstäderna inte haft majoriteten i riksdagen har det ändå funnits en form av balans, som nu har gått förlorad. Även om företrädare för alla partier säger sig vilja värna om hela landet, kommer i fortsättningen storstäderna att gynnas "när det verkligen kniper". I valet backade de partier som i varje fall försökt driva politik för hela landet, nämligen centerpartiet och socialdemokraterna. Han tog förlängningen av Bottniabanan som exempel på motståndet att driva glesbygdsfrågor. Stockholms slogan "Det som är bra för Stockholm är bra för hela landet", får vi ofta höra. Men det omvända borde också gälla: "Det som är bra för landsbygden är också bra för Stockholm".

Förhoppningsvis kommer inte storstädernas erövrande av riksdagsmajoriteten att innebära någon dramatisk förändring. Det finns ett ganska självklart skäl till det: Redan nu tas det mycket ringa hänsyn till glesbygderna.

Sverige har fått en landsbygdsminister.

Eskil Erlandsson, jordbruksministern i regeringen, byter titel och är i fortsättningen landsbygdsminister. Hans departement, jordbruksdepartementet, byter namn och blir i stället landsbygdsdepartementet. Den senare förändringen kommer dock inte att träda i kraft före årsskiftet 2010/2011. Eskil Erlandsson skall dock redan nu tituleras landsbygdsminister.

Innebär detta en förändrad politik, när det gäller glesbygdsfrågor?
Erlandsson säger så här:
"Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet.Jordbruket är fortfarande i mångt och mycket motorn för landsbygdsföretagandet och därför vill jag öka konkurrenskraften för bönderna, utveckla min Matlandsvision och fortsätta att regelförenkla".
Det är tveksamt om satsningar på jordbruk leder till fler jobb. Sysselsättningen inom jordbruket har ju minskat alltsedan industrialismens genombrott.

Erlandsson fick också frågan om namnbytet innebär en nedprioritering av jordbruket. På det svarade han:
”Nej, tvärtom. Lantbrukarna är företagarmotorn på landsbygden, som är beroende av att villkoren på landsbygden blir bättre. Jag är tydlig med att jag vill öka konkurrenskraften för jordbruket. Jag vill öka den svenska matproduktionen och produktionen av grön energi på den svenska landsbygden”.

Erlandsson menar tydligen att glesbygden skall räddas genom ytterligare produktion av råvaror, dels från det traditionella jordbruket, dels energiråvaror. Han säger inget konkret om satsningar utanför denna trånga sektor.
Men låt oss avvakta och se, om det händer något mer!

För övrigt hade ”God Morgon Sverige” ett intressant och mer realistiskt inslag om glesbygdsfrågorna den 10 augusti. Budskapet var bl.a. att för en stor del av glesbygden måste loppet betraktas som kört: Även om det skulle tillkomma ett och annat företag i hårt drabbade regioner, är det i det närmaste omöjligt att bryta den nedåtgående kurvan på grund av att den mångåriga utflyttningen har gjort att det finns alldeles för få människor kvar i reproduktiv ålder (alltså "barnafödande ålder").
I programmet nämndes en annan intressant aspekt. Valet i september innebar att en majoritet av riksdagens ledamöter nu kommer från de tre storstadsregionerna. Övriga Sverige befinner sig i minoritet. Riksdagsledamöter från storstäderna har svårt att förstå situationen i glesbygden. När de är hemma och tar helgdagspromenader är de vana vid att vara omgivna av småbarnsföräldrar med barnvagnar. Sverige består av två världar, vinnare och förlorare.
Men igen. Låt oss hoppas att erlandsssons nya titel ändå betyder någonting!