Expressens råd till glesbygden: Lägg er ned och dö!

Expressen har inte mycket till övers för glesbygdskommuners försök att överleva.
Enligt tidningen är varje sådan satsning meningslös och leder endast till ekonomiska förluster. Kommuner som gjort satsningar hänger tidningen ut på helsidor som en form av kommunala skampålar.
Expressen menar att avfolkningen av glesbygden är en oundviklig process. Likt Newtons gravitationslagar dras nämligen människor oundvikligen in mot rikets större städer.

Därför bör glesbygdskommuner i stället nöja sig med att ta hand om de människor ”som blir kvar” i kommunen. Men utifrån Expressens åberopande om vad gravitationen leder till, måste ju förr eller senare den situationen uppstå att det inte finns några kvar, som kan ta hand om de som behöver tas om hand. Vad återstår då? Ska de lägga sig ned och dö?

Det bör understrykas att en anledning till glesbygdskommuners satsningar på att försöka vända utvecklingen är att vi ej längre har en statlig regionalpolitik. Vad än Expressen tror, så har den betytt en hel del för många kommuner. En kulturgeograf sa en gång att det bästa exemplet på det var beslutet att ge Umeå ett universitet. Det ledde till många avknoppningar och blev en viktig injektion för norra Sverige. Det har säkert också tekniska högskolan i Luleå inneburit. Om Expressen fått råda hade knappast dessa satsningar varit möjliga. Tidningen fnyser åt beslut om att starta högskolor ”ute i buskarna” och föredrar koncentration, som leder till ”spetskompetens” i framför allt Stockholm.

Var får kvinnor inte köpa bussbiljett utan manlig ledsagare?

Jafar Panahi, iransk regissör, har dömts till 6 års fängelse.
Dessutom har han fått yrkesförbud i 20 år och är förbjuden att lämna Iran.
Vilka hemska brott har då denne förbrytare gjort?

Jo, han har i flera filmer beskrivit kvinnornas situation i Iran. Visst känner vi till att de är förtryckta och diskriminerade, men knappast vilket totalt elände de lever i. Att t.ex. en kvinna inte ens kan köpa en bussbiljett utan att ha en manlig ledsagare. Om hon går ensam på en gata efter mörkrets inbrott, betraktas hon som prostituerad. En gift kvinna kan bli övergiven av mannen, om hon föder en dotter i stället för en son. Kvinnor är förbjudna att vara åskådare, när män spelar fotboll(!)

Jafar Panahi har i flera filmer beskrivit den verklighet Irans kvinnor lever i. Den oundvikliga slutsatsen blir att, vare sig de är fängslade eller fria, rika eller fattiga, så lever de i ett fängelse, som de inte kan ta sig ur.
Det tragiska är att medan kvinnor trots allt i de flesta länder håller på att stärka sin ställning, så har de i Iran fått det sämre och sämre. Jafar Panahi har helt enkelt sagt sanningen, och för detta har mullornas Iran straffat honom.

Omvärlden kan inte göra mycket för att förbättra situationen i Iran. Men mot denna vedervärdiga bestraffning av en modig regissör, som stått upp för Irans kvinnor, borde vi protestera. Det har redan många gjort, inte minst kända regissörer som Steven Spielberg. Och på kommande stora internationella filmfestivaler kommer man att göra det. Han är inbjuden till flera, och ett sätt att markera protesten kommer att bli en tom stol.

Men har svenska filmmänniskor gjort något?
Försökte de ta upp domen mot Jafar Panahi under Guldbaggegalan?
Eller ägnade den sig enbart åt innehållslöst pladder?
Har någon av Sveriges många feministiska organisationer sagt något?

KD och VP: skyll inte tillbakagången på era partiledare!

!

Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.

Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.

Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.

Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.

Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.

Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.

När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.

Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.

Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.

Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.

Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!

Kan det igen bli aktuellt med tvångsevakuering av människor?

39 november var det sista arbetsdagen för 11 anställda på ett företag i den lilla bruksorten Lesjöfors.
Deras företag lades ned, och alla blev arbetslösa.
Ägaren stängde porten, trots att det funnits intressenter, som velat driva verksamheten vidare.
”Det är åt pipsvängen att lägga ned, då det funnits möjligheter att fortsätta”, sa Metalls ombudsman.
Det blev 11 nya arbetslösa, lagom till jul.

Lokaltidningen hade förgäves sökt företagets vd flera gånger – men utan resultat.
Men vem fäster sig vid en sådan liten notis i tidningen? Det handlar ju bara om elva personer på en ort, som förmodligen är helt okänd för de flesta?

Men låt oss vända på det.
Säg, att det i stället handlade om 1500,som blev arbetslösa i Stockholm på ett stort företag, som bestämt sig för att slå igen, trots att det fanns intresserade som velat fortsätta driften.
Och att Aftonbladet och Expressen jagat företagets vd,som gjort sig oanträffbar.
Då kan vi vara säkra på att det hade blivit jätterubriker i tidningar och stora inslag i TV.
De som invänder med att ”nu handlar det ju om 1500, och då är det en annan sak” har naturligtvis rätt.
Men på ett sätt har de fel.
För 11 i Lesjöfors är minst lika mycket som 1500 i Stockholm.
Lesjöfors är en liten bruksort med en redan hög arbetslöshet.
Elva nya arbetslösa är ett hårt slag.
Stockholm är en miljonstad. Visst, att 1500 plötsligt blir arbetslösa, är tufft för dem som råkar ut för det.
Men det drabbar inte Stockholm hårdare än de 11 arbetslösa i Lesjöfors.
Och i Stockholm, som växer kraftigt, finns det många jobb.
I Lesjöfors är läget helt annorlunda.

Lesjöfors är en del av kommunen Filipstad, vars befolkning har halverats på cirka 40 år
Från 20000 till 10000.
Ungdomarna flyttar.
Snart finns bara gamla kvar, som inte kan flytta.
Förr i tiden kunde det hända att staten tvångsevakuerade kvarvarande invånare på vissa orter.
Kan det bli aktuellt igen?