Studio Ett: Utanför Stockholm är det "lokala frågor".

”Det blir ett lokalt inslag”, sa Helena Groll, när Studio Ett i tisdags skulle ta upp kravet på folkomröstning inför införandet av trängselavgifter i Göteborg.

Men det säger hon inte, när Studio Ett ägnar sig åt synnerligen lokala Stockholmsfrågor. Några dagar tidigare blev det stort utrymme åt cyklisternas situation i Stockholmstrafiken. Bland övriga märkliga stockholmsinslag kan nämnas ett om hur det går till när nya gator i Stockholm ska få sina namn.  Men det betraktar Groll tydligen som riksangelägenheter!

 Folkröstningsproblematiken i Göteborg är en komplicerad fråga. Trängselavgifterna ska användas till investeringar för att komma tillrätta med trafikeländet i Göteborg. Ett inslag är en ny bro över älven. Det var meningen att det skulle bli folkomröstning, men så fick kommunen ett erbjudande från staten om ett ordentligt bidrag till det stora projektet. Då tyckte en majoritet bland politikerna att folkomröstningen inte behövdes. Det var viktigare att säga ja till statens erbjudande – och att ha projektet i hamn. Men nu har Göteborgs-Tidningen startat en kampanj och namninsamling med krav på att den inställda folkomröstningen ändå ska bli av.

   Tydligen är allt som sker utanför Stockholm ”lokala frågor” för Helena Groll. Det har Studio Ett demonstrerat tidigare. En gång handlade det om en annan folkomröstning i Göteborg. Då gällde det några stadsdelar, som ville bryta sig ur Göteborg och bilda egna kommuner. Självklart var det av riksintresse att Sveriges näst största kommun riskerade att krackelera. Men när representanten för en av de stadsdelar som ville bli nya kommuner ville påpeka att det var stora skillnader mellan de blivande kommunerna, blev han bryskt stoppad av programledaren: ”Detta är ett riksprogram, så det kan vi inte ta upp”.

Jag vill minnas att programledaren hette – Helena Groll.

Galenskaper!

Häromdagen såg jag på text-tv en nyhet, som var något av det märkligaste (och löjliga) som jag läst om på mycket, mycket länge. Det som inträffat hade inträffat i Iran och där kan tydligen vad som helst hända. Men jag förmodar att även en och annan iranier skakar på huvudet eller skäms:

Kvinnor får ej längre studera ett stort antal universitetsämnen. Det beror på att de har visat sig vara så duktiga att de fått högre betyg än sina manliga kolleger. Eftersom detta strider mot den nuvarande regimens föreställningar om män och kvinnor löses problemet genom att ta bort de kvinnliga studenterna.

Onekligen enfald i kvadrat och kubik!

   Men det finns tyvärr galenskap också i den västerländska världen. Då och då händer det märkliga ting i t.ex. USA. Just nu har vi senatskandidaten, som inte tror att våldtagna kvinnor kan bli gravida, och i hans republikanska parti sägs det då och då galenskaper som är på samma nivå som förbudet mot kvinniga studenter i Iran.

Det var inte länge sedan jag läste att republikaner inte ville göra något åt klimathotet, eftersom det skulle innebära att människan lägger sig i något som Gud råder över.

Kan dessa galenskaper ha det gemensamt att de är utslag av religiös extremism?  

I så fall olycksbådande. I Iran har denna extremism den politiska makten. I USA kan en lika farlig extremism erövra den politiska makten i höst.

Det finns då två regimer som ser ”Den andre” som fienden nr 1. Iran gör allt för att bli ett land med kärnvapen; USA vill göra allt för att förhindra det.

Vad kan det leda till

Varför inget skrivet i augusti?

Under hela augusti har jag i praktiken varit heltidssysselsatt med den fråga som jag ägnat mer än 15 år av mitt liv: Förgiftningen i Kosova 1990. Gå gärna till hemsidan www.denmystiskasjukdomen.se   Där finns utförlig information om vad det handlar om!

 Förra hösten tyckte jag att det såg ut som om jag äntligen skulle kunna avsluta detta engagemang:  Jag lyckades få chefredaktören för European Journal of Epidemiology (EJE) att gå med på att införa ett genmäle gentemot en artikel, skriven av Zoran Radovanovic 1996. Där lyckades författaren få ”den lärda världen” att tro att Kosova 1990 hade drabbats av en gigantisk masshysteri.

Tyvärr blev inte genmälet klart förrän i maj i år. Det berodde på att de albanska läkare som skulle utforma texten hade problem med att organisera sig. Men den för mig stora besvikelsen var att redaktören på EJE sade nej till genmälet. Det var  något förbryllande, eftersom han i höstas av mig hade fått en kritisk granskning av Radovanovic’s artikel, och den måste ha varit hans underlag för beslutet att acceptera ett genmäle.

Jag vet fortfarande inte varför han nu sagt NEJ. Jag har skrivit och frågat men inte fått svar.

Läs genmälet här:

If Kosova had a case of mass hysteria in 1990, it stands out in two ways: its length and the many patients. Francois Sirois has studied 70 mass hysterias and his conclusion is that the normal length is 3-14 days. Almost 50 % had at most 30 individuals. Compare this with Kosova: Length 8 months and 8000 individuals.

 Using behavioural science Radovanovic refers to studies with very small populations (a factory and a school) and applies them on the 2 millions inhabitants in Kosova. Is it possible?

 Radovanovic only used Serb sources. (He admits they were in a bad condition.) As a consequence he is ignorant. The letter he mentions (p. 107), written “five months after the epidemic”, is dated August 15. It means he believes the “epidemic” ended in March. Actually, it continued the whole year. It also means he wrongly believes there were “only” around 4000 patients. Actually, the patients counted about 8000.
 He also states no “poison spreader” was ever discovered, which, according to him, must occur, if poison caused the epidemic. In fact, perpetrators were unveiled!

Another consequence is his wrong conclusions. He found no Serb patients in his Serb sources, and by using argumentum e silentio his conclusion is: All patients were Albanians. With Albanian sources, he had found even a Serb policeman among the patients.

 Radovanovic’s description of the symptoms is unsatisfying. Albanian statistics shows that many symptoms could hardly be caused by hysteria:

Almost 100 % of the patients had conjunctivitis;
86 % redness in the face. (Radovanovic means Albanian doctors’ maltreatment caused the redness. But the patients had it before entering hospitals).
79 % ogulargyric crisis;
51 % redness of mucosis;

Witnesses describe cases of extreme cramps. A leg could be fixed in an unnatural position, impossible to adjust. Witnesses also let us understand that hypersalivation was more common than according to statistics;

Mass hysteria experts as Bartholomew and Wessely mention a list of characteristica for mass hysteria. Radovanovic says all were found in Kosova. Three are rapid spread and rapid recovery from modest symptoms.

 Interviewed patients give another picture. Most of them had problems several weeks, many for months and some for years. There are even patients saying they still have symptoms. One, a high school student, was poisoned by a thick gas, which made students faint or vomit. Since then his eyes are inflamed and he has in vane travelled through Europe for help.

Another example, a girl, age 17: She felt a smell like perfume, fainted and woke up - in a hospital. "All my body was shaking, blood was flowing from the nose, tears from my burning eyes". Modest symptoms?

 Radovanovic means Kosova was “with few exceptions” hit by a teenage epidemic, and this is another mass hysteria criterion. But the exceptions are many. There were patients from 3 years old to 66. 380 were factory workers.

In an important symposium in Zagreb 1990 a Serb professor, Lubomir Eric, who had believed in the teenage thesis, got chocked when he heard also small children were victims. One of them was a Serb boy, 3 years old.

Radovanovic also maintains that no poison was found in Kosova. He refers to the Military Medical Hospital in Belgrade, which took 153 blood samples and three days later published the result: No poison. The quick answer caused a commentary from Dr Barend Cohen. He found it strange that this hospital in three days could do what a Western laboratory needed six weeks to perform.

Radovanovic doesn’t mention Bernard Benedetti, who took 150 samples, finding poison. But, according to him, a French minister stopped the publication of his report. Also Franjo Pllavsic, a Croatian biochemist, found poison (organophosphate) in urine samples. His research was presented in the Zagreb symposium.

Furthermore, Radovanovic refers to the British doctors Alastair Hay and John Foran, who 1991 in the Lancet wrote they found no poison in Kosova. But the Lancet notice gives no information about how Foran (he took the samples) worked, and nothing about where in Kosova samples were taken, or how the patients were selected. And nothing about his contacts with officials in Kosova or the time span between the patients’ first symptoms and the taking of samples.

These questions are surely answered in their report, which should be sent to the “Albanian Community” by a French organisation. But no report arrived, and Dr Hay can’t find his copy. Unfortunately, Dr Foran has been impossible to locate.

Radovanovic gives a detailed description of how the epidemic started in a school in Podujeva. The origin was an infection in one single class, observed March 14. When students from other classes got sick and fainted March 19, mass hysteria had broken out. 

But this description is a construction. On March 12, a school porter from Podujeva got a hospital bed in a clinic, which he had visited some days earlier. He had symptoms, which students got one week later: red cheeks, fainting, headache. Was he hit by teenage hysteria, before it started?

To know what happened in Kosova 1990 it’s necessary to ask the patients. Radovanovic has not done it; maybe he hasn’t even got second hand information.

Independent of one another, witnesses have given versions, all fairly similar. Here a Podujeva witness:

Entering her class-room she observed “something white", placed on her desk. She got curious, poked in it and smelled. A class friend did the same but got symptoms: Foam came from her mouth and she couldn't answer when spoken to.

The witness then saw pupils fainting. She ran to the school yard. There pupils were lying, fainted or with cramps. She couldn’t avoid treading on them, as they were so many.

Then she got symptoms herself, tremors for 10-15 minutes in intervals. This went on for three months.

School witnesses often mention foaming and fainting after poking in a “white substance”. Foaming was frequent also among factory workers.

Radovanovic says nothing about this. Shall we believe in him – or the witnesses?