EU:s sammanbrott.

Förhandlingarna om EU:s långtidsbudget har brutit samman. Delegaterna har åkt hem och rapporterat.

Strängt taget var det väntat, och det är lätt att säga att det kommer bli svårt att nå en uppgörelse. Vidare: När det till sist blir en kompromiss, kommer flera länder att vara mycket besvikna.

Det finns många orsaker till problemen. Ett är kravet på enighet för att ett beslut i denna fråga ska bli giltigt. EU:s ursprungliga konstitution skrevs när det fanns sex medlemsländer. Alla låg i Västeuropa. Beslutsfattarna kände varandra väl. Visst fanns det motsättningar, men det gick att kompromissa i en liten krets. I dag har EU vuxit till 27 stater. Det är omöjligt att känna varandra lika väl. Det är nästan omöjligt att sitta och diskutera och kompromissa sig samman i en så stor församling.

En annan orsak är jordbruksstödet. När EU bildades (eller rättare sagt dess föregångare EEC) rådde det brist på mat. Stödet till jordbruket gjordes för att öka produktionen av mat. Det gav snabbt resultat. Jordbruksproduktionen ökade kraftigt, så snart blev det överskott. EU byggde upp berg av smör, mm, som fick säljas till underpriser utanför Europa. Jordbruksstödet borde ha tagits bort, men bönder i Europa, som vant sig vid stödet, demonstrerade. Framför allt Frankrike vägrade gå med på det nedskärningar.

I dag är det ännu värre. Genom utvidgningen av EU har massor av bönder i Central- och Östeuropa blivit EU-medborgare. Deras hemländer får därför mycket pengar från EU. Tre fjärdedelar av EU:s budget går till jordbruket, och det förslag som cirkulerade igår föreslog att stödet skulle öka! Det är ingenting annat än rena vansinne!
Därför finns det nu i EU stora motsättningar mellan rika och fattiga länder. Sverige har pratat förgäves för en minskning av jordbruksstödet och fått visst stöd från några andra länder.

Sverige vill också att EU:s budget skall krympa, något som Storbritannien driver än hårdare. De fattigare länderna tycker precis tvärtom.

Därtill kommer att finanskrisen i Europa gör situationen än värre. Grekland och i viss mån även Spanien riskerar att med sina underskott gå i konkurs. I det rikaste landet i EU, Tyskland, finns en trötthet över att betala för länder, som enligt många tyskar, inte har skött sin ekonomi. Men greker tycker med viss rätt att omvärldens krav på besparingar och nedskärningar har gått alldeles för långt. Inspektörer från Tyskland påminner dem om Tysklands ockupation under andra världskriget.

Själv undrar jag om inte EU har blivit för stort. Det var lätt för invånarna i de sex ursprungliga länderna att känna viss samhörighet med varandra. Den finns knappast kvar idag. Och motsättningarna inom EU är större än någonsin.

Ska vi igen få söndagsstängda butiker?

På nytt bekymrar sig miljöpartiet över att vi konsumerar för mycket. Vi köper och köper; springer till den ena butiken efter den andra i en köphysteri. Det leder till att vi inte har tid att umgås med varandra eller våra familjer. En lösning kan vara att butikerna håller söndagsstängt. Då kan den dagen i stället gå åt till umgänge med vänner och familj.

Men runt om i Europa bekymrar sig nog många åt att konsumtionen i stället är för låg. Människor vågas inte eller kan inte köpa de varor eller tjänster som erbjuds. Det leder till arbetslöshet, vilket i sin tur resulterar i att konsumenterna köper ännu mindre. Det är på det sättet lågkonjunkturer kan uppstå.

För inte så förfärligt länge sedan var butikerna stängda på söndagar, och Handelsanställdas Förbund slogs för att det skulle förbli så. Personalen skulle få vila på söndagarna. Men samhället höll på att förändras, och fler och fler tyckte det var fel att staten bestämde över butikernas öppettider. Fler och fler tyckte det var praktiskt att handla på söndag. Dessutom fanns personal, som tyckte det passade dem att arbeta på söndagar, t.ex. studerande.

Allt ledde till att lagen om när butikerna skulle vara öppna eller stängda försvann.

Den lär inte komma tillbaka.

Miljöpartiet bör nog låta konsumenterna själva avgöra, när de ska handla eller ägna sig åt familj och vänner.

Stora journalistpriset: En bragd av Ekot?

Två medarbetare på SR:s Ekoredaktion har fått stora journalistpriset för att ha ”avslöjat” att Sverige lovat hjälpa Saudiarabien bygga en vapenfabrik. De vann i kategorin Årets avslöjande. Däremot har de inte avslöjat, hur de kommit över sina uppgifter. Det senaste avslöjandet kom häromdagen: Ett mail, som avslöjade att regeringen hela tiden känt till planerna, har försvunnit.

Ingen tvekan om att regeringen avslöjats med fingrarna i syltburken och byxorna nere, men mitt i allt berömmet kan jag inte låta bli att undra över tystnaden om varifrån uppgifterna kommer. För om det är så att någon/några kommit till Ekot med avslöjande dokument, som Ekot tacksamt tagit mot och offentliggjort i etapper för att godbiten ska vara så länge som möjligt – har i så fall Ekot verkligen utfört en bragd?

Och måste inte en del av de avslöjande dokumentet vara sekretessbelagda handlingar? Den militära underrättstjänsten är ju inblandad liksom ett försök att få hjälp av en rysk medborgare. Ryssland skulle kunna anklaga Sverige för spioneri.

Tvekade inte Ekot det minsta med att gå ut med dessa uppgifter?

Är Saudiarabien en diktatur?

Vår försvarsminister fick utstå mycket kritik för att inte vilja säga att Saudiarabien är en diktatur, Hon slingrade sig som en hal ål, men till sist sa hon det. Hennes kritiker påpekade att Saudiarabien ju är ”en av världens värsta diktaturer”.

Men är det så självklart?

När antikens Rom fortfarande var en republik, fanns möjligheten att under högst ett halvår utnämna en diktator, som hade rätt att själv besluta i alla viktiga frågor. Det kunde endast tillämpas, om Rom hamnat i en krissituation..

Det är således antikens Rom, som är ursprunget till begreppen diktator och diktatur. Men när bl.a. Julius Caesar missbrukat sin ställning som diktator fick ordet en negativ klang och kom aldrig mer att användas i Rom, trots att makten genom Augustus koncentrerades till kejsaren.

Om vi ändå utgår från begreppens ursprungliga betydelse är inte Saudiarabien en diktatur, eftersom kungen  knappast är ende makthavare i toppen på hierarkin. Visserligen är landet en monarki, men det är snarare kungahuset (där finns 100-tals prinsar), som är den egentliga makthavaren. Trontagaren ska vara en manlig ättling till Saudiarabiens grundare. Han skall utses av ett prinsråd.

Efter första världskriget såg det ut som demokratin skulle segra. Allmän och lika rösträtt infördes på många håll i Europa. I nya konstitutioner slogs det fast att medborgarna hade demokratiska rättigheter, t.ex. yttrande- och tryckfrihet. Därtill kom en demokratisk rättsordning: Medborgare fick inte kastas i fängelse utan att av domstol dömts för ett begånget brott.

Men demokratin hamnade snart i kris och ersattes av nya regimer, som inte uppfyllde demokratins krav. De började betecknas som diktaturer, även om all makt inte var koncentrerad till en person.

De värsta exemplen är Hitlertyskland och Sovjetunionen, som bröt mot allt som utmärker en demokrati. (Diktatorerna Stalin och Hitler sägs, trots att de var fiender, ha beundrat varandra). Men vi fick ett antal stater, som i vissa avseenden kunde betraktas som demokratiska, men i andra inte.

När det gäller Saudiarabien finns brister i allt – det är bara maktkoncentrationen som är något otydligt.

En rimlig slutsats av detta lyder att det är bättre att anklaga tvivelaktiga regimer för bristande demokrati än att dra till med begreppet diktatur.

För övrigt infördes efter andra världskriget ett nytt begrepp – totalitära stater. Med det avses regimer, som har möjlighet att utöva en total kontroll av den enskilde medborgaren. Även här låg säkert Sovjetunionen och Hitlertyskland i topp.

Vapenstillestånd.

Det senaste (men säkert inte det sista) kriget mellan israeler och palestinier är slut efter ett avtal om vapenstillestånd. Men förutsättningarna för varaktig fred är lika dåliga som vid tidigare uppgörelser. Det handlar om en konflikt som hållit på i mer än 100 år. Strängt taget innebär utvecklingen inom respektive grupp att det ser värre ut än någonsin. Både i Israel och bland palestinierna ökar nämligen extrema, oförsonliga grupper sitt inflytande. I Israel gäller det de ortodoxa judarna, som menar att de av Gud fått rätt till strängt taget allt land, där det nu bor palestinier. Därför byggs det ständigt nya judiska bosättningar på Västbanken. Deras extremism drabbar även judiska kvinnor, som enbart får inta platserna längst bak på bussarna. Deras kvinnosyn liknar den som odlas i Saudiarabien eller bland talibanerna. Hennes främsta uppgift tycks vara att föda barn. Ortodoxa familjer kan ha mer än 10 barn, vilket leder till att deras andel av Israels befolkning hela tiden ökar.

Israel har därför blivit något helt annat än det Israel, som väckte mångas sympatier under landets första år som en självständig stat. Där fanns kibbutzer, där män och kvinnor arbetade tillsammans och slogs tillsammans mot de många fienderna.
Bland palestinierna är utvecklingen mera splittrad. Men ingen tvekan om att Hamas har stärkt sin ställning. Och Hamas betraktas fortfarande som en terroristorganisation av många länder i väst. Det är möjligen sant att Hamas har ett mera moderat betraktelsesätt i dag, men å andra sidan har mer extrema grupper vuxit upp i Gaza. Och uppenbarligen kan inte Hamas kontrollera dem. Kanske var det de, som startade raketbeskjutningen mot Israel, vilket ledde till den israeliska vedergällningen.

Opinionen i Sverige tycks vara på palestiniernas sida, när det gäller Israels blockad av Gaza. Men den centrala punkten är ju att Israel har ett behov av att sätta stopp för just möjligheten till införsel av gods, som kan användas till att tillverka de raketer, som nu nått ända fram till Jerusalem. Det borde vi ändå kunna förstå!

När det gäller synen på kvinnan finns det stora likheter mellan Hamas och de ortodoxa judarna.

Alltså vapenstillestånd nu – men för hur länge?

Vill regeringen att allt ska ligga i Stockholm?

Vi har nyss fått en ny myndighet med många anställda, som skall utöva tillsyn av vården. Den ligger (naturligtvis!) i Stockholm.

Strax därefter beslöt regeringen att lägga ned SADEV i Karlstad. Det är en liten myndighet (15 anställda), som ska utvärdera ”det svenska internationella utvecklingssamarbetet samt reformsamarbetet i Östeuropa”.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 inledde den med att lägga ned två viktiga myndigheter, Integrationsverket och Djurskyddsmyndigheten. Båda låg utanför Stockholm.

Det är lätt att misstänka att regeringen ogillar att det finns myndigheter utanför huvudstaden. Moderaterna har hela tiden varit motståndare till all utlokalisering av statlig verksamhet. Att SADEV kom till Karlstad sammanhänger med att den värmländska huvudstaden behövde kompensation för neddragningarna inom försvaret. Regeringen har uppenbarligen nonchalerat SADEV, som inte alltid haft klart för sig vad deras uppdrag gått ut på. Däremot har regeringens kontakter med SIDA, som också sysslar med utvärderingar, fungerat bättre. SIDA ligger (naturligtvis!) i Stockholm
Karlstad är inte en glesbygdskommun. Däremot är det gott om glesbygder i Karlstads omland. Därför är det av stor betydelse för Värmland att i varje fall Karlstad kan dra till sig statlig verksamhet, där högutbildade värmlänningar kan få jobb.

Nu blev det ingen omedelbar nedläggning av SADEV, eftersom riksdagen sade nej.

Men hotet finns kvar.

Stockholmslagen prioriteras av Sveriges Television.

Stockholmslagen prioriteras av Sveriges Television.


För några dagar sedan var det nästan full omgång i hockeyns allsvenska. Jag tittade på SVT:s text-tv och hittade en rubrik. Den handlade om Djurgårdens match. Övriga spelade matcher fick inte vara med. Jag var inte helt överraskad.

I går spelades också många matcher. På text-tv upprepades mönstret: Djurgårdens match var den enda, som förärades en rubrik.

Men det spelades också matcher i bandyns elitserie. En enda match fanns med bland rubrikerna – Hammarbys.


.

Förgiftningen som blev en masshysteri.

I dag publicerar Newsmill en artikel av mig under rubriken Människorättsbrottet som doldes som en masshysteri.
Denna fråga har jag arbetat med i minst 15 år. (Det är också en anledning till att bloggen har blivit försummad). Jag har också gett ut en bok med namnet Den mystiska sjukdomen.
Men nu står jag vid vägs ände.
Jag kan inte göra mer.
Artikeln i Newsmill var ett sista  försök att hitta någon (journalist, författare) som skulle kunna intressera sig för det och gå vidare.
Men - tyvärr - tvivlar jag på att han/hon existerar.. .
Belgrad har fått hjälp av masshysteriexperter, som med förtjusning inordnat förgiftningen 1990 i sina beskrivningar av historiska masshysterier. De bygger på serben Zoran Radovanovic, vars beskrivning av händelseförloppet verkar höra hemma i en helt annan värld än den de många förgiftade vistades i.

 Gå gärna in på förgiftningens hemsida: 
www.denmystiskasjukdomen.se  

Gruvnäringen räddar inte gruvkommunerna.

I många kommuner i norr betraktas den nya gruvboomen som en räddning. Nya jobb skapas, vilka ger kommunerna inkomster. Kanske hoppas man också att jobben ska spridas till andra brancher.
  Men nu har det visat sig att detta inte stämmer. Befolkningen i dessa kommuner fortsätter att minska. Visserligen har det skapats fler arbetstillfällen, men många av dem som jobbar är pendlare från kommuner längre söderut. Därmed blir det inte ökningen av kommunens inkomster så mycket större. Pendlarna betalar skatt i hemkommunen, och där sker säkert större delen av konsumtionen. Och förr eller senare finns det inget mer att bryta i gruvan.
Jag har hela tiden varit tveksam till gruvboomen. Den leder sällan till några större avknoppningar; det blir oundvikligen stora ingrepp i miljön. Gruvkommunerna lider framför allt brist på tjänsteföretag. Det är där som sysselsättningen i framtiden kan komma att öka.
Staten borde hjälpa till med att skapa sådan verksamhet. En åtgärd skulle kunna vara att förlägga en och annan myndighet till kommunerna i norr.
Men ingenting tyder på att nuvarande regering tänker i sådana banor.

Sverigedemokraterna igen!

Ja, nu är dom det tredje största partiet...
Jag skall inte en gång till försöka förklara framgångarna utan ta upp en annan aspekt.
Inför valet 1991 hade en gammal bekant till mig, aktiv i ett av de nu ganska små borgerliga partierna, arbetat hårt med partiets program för den kommun han var verksam i. Men Ny Demokrati (Ian och Bert) fick i kommunalvalet fler röster än hans parti, trots att partiet inte hade något kommunalt program.  Han blev så besviken att han gav upp, d.v.s. slutade engagera sig och avsade sig sina uppdrag.
   Nu upprepas tydligen det som hände då. Sverigedemokraterna kunde ju i senaste valet inte ens fylla sina erhållna platser i kommunerna med namn.  Och kommunala program saknas för många kommuner.
Än värre kan det bli i nästa val. Kanske tröttnar fler hårt arbetande  lokalpolitiker, när de ser sig omsprungna av Sverigedemokraterna i kommunalvalet, fastän partiet inte har en aning om vad det vill göra i kommunerna. 
Sverigedemokraterna tar alltså inte bara röster från övriga partier. Sverigedemokrqterna kan också få engagerade politiker på kommunal nivå att lägga av.

Oppositionens kritik av skolpolitiken är obefogad.

Företrädare för oppositionspartierna kritiserar Jan Björklund för att eleverna blir allt sämre i skolan.

De menar att hans reformer borde ha resulterat i bättre elevprestationer.

Märkligt att höra socialdemokrater uttala sig på det sättet! För det är just det partiet, som ligger bakom nedmonteringen av den svenska kunskapsskolan. I Socialdemokraternas skola prioriterades kunskapsmålen ned, det var annat som var viktigare. Den processen ägnade de sig åt under minst 40 år. Jag brukar säga att det var Thomas Östros som slog in sista spiken i kunskapsskolans kista. Det gjorde han med sin lärarutbildningsreform. Enligt den skulle de blivande lärarna ägna än mindre tid åt att skaffa sig kunskaper i de ämnen de skulle undervisa.

Jan Björklund har genomfört massor av reformer. En handlar om just utbildningen av lärarna. Nu sätts kunskaper i centrum Men de första lärarna, utbildade enligt Björklunds modell, finns ännu inte i skolorna. De utbildas fortfarande på lärarhögskolorna. Det dröjer ytterligare några år, innan de kan ge sitt bidrag till förbättrade elevprestationer. Det vet naturligtvis S-debattörer. Men de föredrar att skylla på Björklund.

Vad beror då de fortsatta försämringarna på?
Jag misstänker att det har att göra med den havererade integrationspolitiken. De största problemen finns på skolor i storstädernas förorter. Dit är det inte lätt att locka s.k. superpedagoger.

Är USA en demokrati?

Det är en provokativ fråga, men visst finns det skäl för kritik mot vissa inslag i det amerikanska valsystemet. Ett märkligt faktum är ju att det är inte alls säkert att presidentkandidaten med flest röster blir president. George W Bush vann, trots att Al Gore hade fler röster. Dessutom avgjordes valet av USA:s högsta domstol, i vilken flertalet var republikaner.

Hade något liknande kunnat hända i ett annat demokratiskt land?

Under större delen av 1900-talet fanns i praktiken inte allmän rösträtt i USA. Ättlingarna till slavarna hindrades genom diverse knep från att rösta. Tyvärr förefaller republikanska delstater att fortfarande stoppa grupper från att rösta – och det handlar alltid om grupper som kan förväntas rösta demokratiskt: Det har blivit stopp för kyrkors möjligheter att hjälpa osäkra väljare att klara av röstningsproceduren eller att underkänna studenters id-kort.

I USA måste väljaren först registrera sig, och det kan också vara en omständig procedur, som skrämmer bort väljare.

USA hade faktiskt valövervakare från OECD och de har gjort anmärkningar av det slag, som brukar drabba länder som ej är helt demokratiska. Röstningen tog ofta alldeles för lång tid. Det drabbar naturligtvis främst demokratiska sympatisörer, som inte kan stå hur många timmar som helst i köer för att rösta. De måste till jobbet eller till dagis för att hämta barn.

De anmärkte på att väljare kunde stå på röstlängder i flera delstater (låter snarare som Ryssland)

Än värre att dessa kontrollanter några gånger inte släpptes in i vallokalerna. Ja, det hände till och med att delstater stoppade dem vid gränsen!

En helt riktig anmärkning gällde penningens betydelse. Det är inte lätt att bli president eller kongressledamot för den fattige.

Till sist: Det fanns ju faktiskt fler presidentkandidater än Obama och Romney. De fick inte mycket utrymme i medierna.

Obama vann - men sen då?

Visst var det glädjande att Obama vann, men vad göra nu?


Strängt taget är han i samma situation som före valet: Det är republikansk majoritet i representanthuset, och extremisterna från teaparty-rörelsen finns kvar. De har ju öppet deklarerat att det viktigaste av allt är att sätta stopp för Obama. Enligt dessa extremister är det fel få abort efter en våldtäkt, eftersom det var Guds vilja.
Och vi ska inte göra något åt klimatförändringar, eftersom Gud styr över vädret.

Tydligen avskyr de Obama; kanske är det en form av rasism. Jag har jämfört det med Palmehatet i ett tidigare inlägg.

Några svenskamerikanska republikaner menar att svenska kritiker av högerutvecklingen i "Grand Old Party" sker utifrån ett felaktigt svenskt vänsterperspektiv. Det där är nonsens! Även många republikaner i USA säger att deras parti har blivit ”kidnappat” av en extrem rörelse, och att de inte känner igen  sig.

Om utvecklingen fortsätter, kan det gynna republikanerna på ett oväntat sätt. En statsvetare påpekade i Sv.D att pragmatiska väljare kan dra den tyvärr riktiga slutsatsen att endast en republikansk presidentkandidat har möjlighet få representanthusets republikaner att acceptera kompromisser. Då röstar de på den republikanska kandidaten, som lättare kan få igenom nödvändiga beslut i kongressen.

Ok, Obama har säkert sina brister, när det gäller att förhandla och köpslå. ”Han kan inte vrida om armen på konkressledamöter, något som Lyndon Johnson kunde.” Och han har visst inte spelat golf med en enda republikan under sina fyra år som president. Själv höll jag på Hillary Clinton under de demokratiska primärvalen, och jag är övertygad om att hon hade lyckats bättre med kongressen, inte minst för att hon är betydligt mera erfaren.

Men under de två första åren lyckades ju ändå Obama åstadkomma en hel del: stimulanspaketet och sjukförsäkringen. Det var efter republikanernas seger för två år sedan, som hans situation blev helt omöjlig.

”Change and Hope” var de stora orden 2008.

Så låt oss hoppas!