Skärgårdar och öar avfolkas!

Jag växte upp i ett fiskeläge, Mollösund, som ligger på Orust, Sveriges tredje största ö. På den tiden var Mollösund ett levande samhälle. De flesta Mollösundsbor levde av fiske eller fiskberedning. Det fanns också många butiker. Livsmedel kunde köpas i minst sju affärer! Det var liv och rörelse även på vintern, för nästan alla hus ägdes av åretruntboende.

   I dag är läget annorlunda. På vintern står husen tomma. De har förvandlats till sommarbostäder, som är värda åtskilliga miljoner.

En förklaring till avfolkningen är naturligtvis att det idag är så gott som omöjligt att försörja sig som fiskare. Men just de höga fastighetspriserna spelar också en viktig roll. Mollösund drabbas på samma sätt som Venedig: Förmöget folk från övriga Italien (eller världen) köper upp husen. Mollösundsbor frestas att sälja huset de ägt eller ärvt, eftersom de får så mycket för det.

I Norge och Danmark har det gjorts försök att förhindra denna utveckling. En åtgärd kan vara att införa botvång. Den som köper hus måste bo där året runt. Det hejdar avfolkning och bromsar fastighetspriserna. Men i Sverige har utvecklingen fått ha sin gång.

I boken ”Sveriges öar", som nu finns i ny upplaga pekar författaren Anders Källgård på att femtio öar i Sverige på åtta år har förlorat hela sin helårsbefolkning. Han menar att det är nödvändigt att införa subventioner för att förhindra fortsatt avfolkning. Det kan i varje fall bromsa utvecklingen.

 

Det pekar utvecklingen i våra nordiska grannländer på. De har nämligen även tillgripit subventioner och uppenbarligen med framgång.

Men jag är rädd för att utvecklingen i Mollösund och några andra fiskelägen i Bohuslän gått för långt. Vem blir den siste Mollösundsbon?

Studio Ett om Storstockholm och övriga världen

Studio Ett i förrgår inleddes med ett inslagfrån Täby. Där skall det finnas vassa pålar nedsänkta i vattnet vid en badplats. Detta ansågs vara en angelägenhet, som borde intressera alla Studio Ett-lyssnare. Därför hade programmakarna kallat in etnologen och folklivsforskaren  Bengt af Klintenberg liksom Jack Werner, redaktör på Metro. Dessutom medverkade ett kommunalråd.
   De pratade en stund kring frågan om detta var en nygammal skröna.
   Några veckor tidigare hade något liknande inträffat i Örkelljunga, men det hade inte väckt Studio Ett:s  intresse.
   I nästa inslag hade Studio Ett förflyttat sig till ett par andra kommuner i Stockholmsregionen. Nu handlade det om hur dessa kommuner sköter sina sommarlovsentreprenörssatsningar.
   Övriga inslag i Studio Ett denna dag berörde världen utanför Stockholmsregionen.
 
a

Åskan!

Just som jag satt mig ner för att blogga om åskan, började det att mullra. Det har åskat varje dag, och det började, medan jag fortfarande var i Bohuslän. Jag gick en kväll ner till en brygga för att titta på molnen över fjorden. Men innan jag var framme, fräste det till bakom ryggen på mig. Det lät så otäckt att jag trodde blixten slagit ned alldeles intill mig. Riktigt så illa var det inte – men jag blev rädd. Jag tittade upp mot åskmolnet och fick se något anmärkningsvärt. Molnet föreföll pumpa ut gula klot, som sänkte sig ned mot marken, men som löstes upp, innan de hunnit ned. Då slog det mig att jag på tillbakavägen mot stugan skulle gå rakt under elledningar nästan hela tiden. Det kändes inte bra, så jag ökade farten och var snart inomhus igen.

   Jag måste erkänna att jag sedan många år är riktigt rädd för åskan. Det beror på dåliga erfarenheter av den, framför allt när jag befunnit mig till sjöss. Jag misstänker att de flesta läsare är för unga för att veta något om åsktromben 1973. Själv hamnade jag i den – och det var inte roligt. Jag låg med min båt förtöjd vid en boj och skulle just hissa en fock, när tromben tog tag i mig och bojen. Kättingen från bojen ned till en moring gick av och båten drev in mot en klippa. Jag kunde under några hemska minuter inte göra någonting. Men sen var tromben förbi. En bekant till mig befann sig på en liten ö med en eka, vars skockar han hade målat. Dom försvann rakt upp i luften.

   Upplevelsen av åsktromben 1973 har gjort att jag försöker undvika att vara ute till sjöss, om det är risk för åska. Men några gånger har jag ändå inte kunnat undvika det!

För några år sedan befann jag mig i Mollösund (på Orust), när kolsvarta moln närmade sig från söder. Det blev ett helt otroligt åskoväder. Det blixtrade och dundrade i ett. Det lät som under ett av andra världskrigets mest intensiva slag och höll på från eftermiddagen till dagen därpå. En blixt slog ned i en byggnad på Mollön. Den brann ned till grunden. Om blixten i stället tänt ett hus i fiskeläget, hade det kunnat bli en katastrof, eftersom elden kunnat sprida sig. Men kanske ändå inte, eftersom det spöregnade hela tiden. När jag dag 2 passerade fotbollsplanen kunde man endast ta sig fram där per båt!     

Ha respekt för åskan!

Ett raffinaderi som kan orsaka en miljökatastrof!

Under denna vecka befinner jag mig i Bohuslän, närmare bestämt i en stuga på sydsidan av Åbofjorden. På väg dit fick jag för första gången beskåda oljeraffinaderiet i Brofjorden, Sveriges största raffinaderi, invigt 1975 efter en långvarig kamp mellan tillskyndare och motståndare.

   Men kanske var kampen egentligen inte en kamp. I varje fall kunde de som var för projektet ta det ganska lugnt. De visste att de backades upp av rikets makthavare.

Men det är lätt att förstå att motståndarna var många och att vreden bland dem var stor. I planerna ingick att världens största oljetankers i en trång farled skulle ta sig in till en jättestor hamn. I en äkta fjord är det grunt i inloppet. Väl inne i fjorden kan det vara hur djupt som helst. Men om jättelika oljetankers havererar i inloppet, skulle vi få en miljökatastrof, vars skador på miljön vi aldrig hade kunnat utplåna. En mycket stor del av Bohuslän hade blivit förstört för tid och evighet.

Det var minsann inte bara ”sommargäster” som protesterade. På den tiden fanns det faktiskt livs levande yrkesfiskare. De hade förlorat sitt levebröd.

  Men de som värnade om miljön förlorade, trots de många engagerade. När regeringen till sist efter alla överklaganden gav klartecken till byggstarten, ville Evert Taube förbjuda Sveriges Radio att spela hans musik!

   Det märkliga är att några år senare framträdde Bohusläns landshövding i ett tv-program och sa rakt upp och ner att han långt innan projektet miljöprövats hade bestämt att raffinaderiet skulle ligga i Brofjorden! Jag kan inte minnas att hans uttalande väckte en storm av protester. Många motståndare var apatiska. Landshövdingens ord blev en bekräftelse på att överheten gör som den vill, oberoende av sakargument och folkvilja.

   Det har också funnits planer på att börja producera 20000 ton koks, (per dag!) vid raffinaderiet. Då måste det byggas en ny utskeppningshamn, och hela projektet skulle kosta lika mycket som kostnaden för att bygga raffinaderiet. Det blev naturligtvis nya protester men - naturligtvis! – blev det till sist tillstånd, denna gången av miljööverdomstolen. Men byggstarten sköts upp på grund den försämrade internationella ekonomin.

   Nu såg jag för första gången det raffinaderi, som OK på 1970-talet absolut måste ha för att kunna konkurrera med de stora oljebolagen. Men när det blivit klart började OK ändra uppfattning. I dag heter ägaren Preem, och OK klarar sig ändå.

Det är inte fel att säga att raffinaderiet är en främmande fågel bland de bohuslänska granitklipporna.

Men å andra sidan är det nog en förolämpning mot alla fåglar att bli jämförda med ett oljeraffinaderi.     

 

                                                                                                                                       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En spisköpares vedermödor.

 

En bekant till mig skulle köpa ny spis. Det utvecklade sig till ett spektakel, som är helt otroligt. Att beskriva allt skulle gen mig sysselsättning en hel dag. Jag nöjer mig med det här.

   Efter många prövningar inhandlade han en spis, som han trodde skulle passa. Han körde hem den men upptäckte att det inte gick att koppla in den! Elurtaget i hemmet passade inte! Då försökte han ringa leverantören och hamnade hos en ”robotröst”, som uppmanade honom att ”ange namnet på den köpta produkten”. Men vad han än svarade upprepade roboten sin begäran ”var god ange namnet på den köpta produkten”.

   Till sist gav han upp och hittade ett nummer till en annan växel. Nu kom han fram till en levande människa och försökte förklara vad som hänt. Han fick löfte om att bli uppringd, men när ingen hörde av sig, ringde han igen. Men den röst som nu svarade visste ingenting om ärendet och visade sig befinna sig i en helt annan kommun än förra gången. Tydligen var det så att det telefonnummer han använt kunde kopplas vidare till ett stort antal butiker. Han fick igen ett löfte om att bli uppringt, men det gick lika illa. Då lämnade han den växeln, för han hade fått en idé. Det fanns i hans kommun en elfirma, som servade spisar av det märke han hade köpt. Han kontaktade den, och några dagar senare kom det en elektriker och beskådade hans nya spis. Min vän fick omedelbart klart för sig, varför han inte kunnat koppla in spisen: ”Det är ju en spis för användning i Norge!” Enligt elektrikern har man där ett helt annat fassystem. Om spisen kopplats in i min väns kök, skulle säkringarna i hans hus slagits ut.
   Så det återstod inget annat än att köra tillbaka spisen till butiken, där den inhandlats. Den låg i en annan kommun, så det blev en körning som tog en hel del tid.

   Nu har han ändå fått en ny spis, som han köpte i hemkommunen.

   Men det kom en räkning från elektrikern på drygt 800 kronor. Den betalade han direkt för att slippa befatta sig mer med denna fråga.     

Inte konstigt att åttaåriga flickor vill ha behå!

En krönika i Expressen väckte mycket uppståndelse. Enligt krönikören har cirka en tredjedel av alla åttaåriga flickor behå. Det är åttaåringarna, som vill ha den och hänvisar till att ”dom andra i klassen” får ha behå.
   Med all rätt reagerade många läsare. Behå på småflickor är ett skrämmande exempel på hur barn blir berövade sin barndom. Småflickor sminkar sig och sexualiseras.  Lägg till ett par år (de är fortfarande barn), så har de ”pojkvänner”.

   Ändå finner jag upprördheten över behån en aning förvånande. Det borde inte ha överraskat så många – med tanke på hur det ser ut på badstränderna. När såg ni senast småbarn bada nakna? Numera sätter de på sig baddräkt eller badbyxor mycket tidigare än förr. Och småflickorna (även de som är yngre än åtta år) vill ha bikiniöverdel. Om de är vana vid att bära en sådan under sommaren, är det ju inte överraskande att de också vill ha behå!

   För några år sedan ville några småflickor vara med när jag vattnade gräsmattan. Vattendroppar föll ned på en stor del av gräsmattan och de gillade att bli duschade. Men kläderna blev blöta, så de tog av sig på överkroppen. Men så dök jag upp och en av dem, cirka sju år, försökte med armarna dölja sina obefintliga bröst.

Det är sorgligt, men jag har inget recept för hur utvecklingen ska kunna brytas.
Vem har det?  

 

Telias väntetid blev 20 dagar, inte högst 5...

Sedan cirka tre veckor ser jag på tv, kommer ut på internet och har telefoni via Telias nätverk. Det tog tid, innan allt var på plats, och det inträffade ett och annat, som förlängde processen.    

   Jag hade inte tänkt göra mig av med mitt fasta abonnemang och blev mycket förvånad, när jag fick ett brev, där Telia gratulerade mig för att jag ville ha bredbandstelefoni. Än mer överraskad blev jag, när den fasta telefonen plötsligt var död. Telia hade stängt av den utan att meddela det. Jag fick ringa per MOBIL och säga att jag INTE ville bli av med den och hamnade i långa telefonköer – och fick ge upp – DET BLEV FÖR DYRT att köa med mobilen!
    I stället ringde jag Teliabutiken i Karlskoga, vars personal har fungerat som kontaktpersoner för oss nya nätverkskunder. Karlskoga såg till att jag blev uppringd av den Teliaavdelning, som sysslar med nätverksfrågor. Jag fick beskedet att det skulle ta TRE TILL FEM dagar, innan jag fick tillbaka mitt fasta abonnemang. Det tyckte jag var lång tid, eftersom på fem dagar riskerade jag att många viktiga samtal till mig aldrig kom fram. Jag fick löftet att allt skulle göras för att väntetiden skulle bli så kort som möjligt.
   Jag hade problem med övriga installationer och anlitade därför ett företag i Filipstad för att få hjälp. Det gick alldeles utmärkt. Dom skickade en mycket duktig tjej, som på ett par minuter installerade allt jag velat ha. Dessutom tyckte hon att hon kunde installera också bredbandstelefonin, när hon nu ändå höll på. Jag tvekade men lät henne göra det. Men nu måste jag avbeställa min begäran att få tillbaka mitt fasta abonnemang. Det kändes lite pinsamt, men jag ringde Karlskoga och förklarade situationen. Jag fick löfte om att det skulle ordnas, och efter fem dagar fungerade fortfarande nätverkstelefonin. Då trodde jag att allt var klart: Telia hade ju sagt att det skulle ta HÖGST FEM dagar att återställa den fasta.

Men häromdagen var den tillbaka, och bredbandstelefonen var död! Jag fick ringa till Karlskoga igen. Tydligen hade löftet att stoppa återinstallationen av fasta telefonen glömts bort, och det är inget att bråka om. Däremot finner jag det märkligt att det som skulle ta HÖGST fem dagar i själva verket tog TJUGO!

   Men jag är tacksam för att Karlskoga såg till att bredbandtelefonin kom tillbaka direkt!         

Ingemar Eliasson - en fantastisk sommarpratare!

Ingemar Eliassons sommarprat var det i särklass bästa hittills denna sommar! Då tänker jag både på det han sa och musiken han spelade.
Jag börjar med musiken: Han gjorde det jag efterlyst - varierade den. Där fanns både Evert Taube (borde inte alla sommarpratare ha åtminstone en Evert Taube?), Bach, Frank Sinatra, kyrkokörsång och mycket mera. De flesta smaker tillfredställdes!
När det gäller hans prat, så fanns där hela tiden ett inslag av humor, som gjorde helheten mycket underhållande. Och dessutom fick lyssnaren många intressanta berättelser om vad han varit med om under sitt liv.
Toppen alltså!
   Jag har träffat honom en gång under den tid som han var landshövding i Värmland. Det var inte helt lyckat. Jag förstår fortfarande inte varför, men jag lyckades göra honom irriterad. Han besökte Filipstad och skulle informera om vad länsstyrelsen åstadkommit för kommunerna i Värmland. Jag kommer inte ihåg, hur jag lyckades krångla mig in på det mötet.
   Han började med att plocka fram några diagram över befolkningsutvecklingen i Värmland. Det såg inte så tokigt ut. Jag kunde inte låta bli att påpeka att, om han i stället haft ett diagram för kommunerna i söder (Karlstad och angränsande kommuner) och ett för övriga kommuner, så skulle det ha blivit två diagram, som pekat på helt olika tendenser: I söder går det bra, medan kommunerna i norr blöder, d.v.s. befolkningen minskar och har gjort det länge. Han blev så påtagligt irriterad att dåvarande kommunalrådet i Filippstad gick in och höll med mig.
   Det gick inte bättre, när jag frågade honom om länsstyrelsen åstadkommit något för att få nya företag eller statliga myndigheter att slå sig ned i Värmland. Han lät fortsatt irriterad och påpekade bland annat att lokalisering av industriföretag till Stockholm knappast ägde  rum längre. Det var bara det att just då hade Coca Cola beslutat bygga en stor fabrik i - Stockholm. Men då hade jag tappat lusten att säga något mer.

  

Pia Sundhage - enväldig kejsare eller superb coach?

 

Pia Sundhage har en mycket stark ställning. När hon tog uppdraget att ta hand om Sveriges damlandslag, fick hon tydligen fria händer, när det gäller medarbetare och deras inflytande. Ingen ifrågasatte hennes kapacitet.

   Hon är beundrad och omtyckt. Ett tydligt tecken på det är hur ofta tv-kameror zoomar in hennes ansikte under matcher. Hon får mer uppmärksamhet än någon annan lagledare.

   Efter första matchen mot Danmark kom dock för första gången ansatser till kritik mot henne. Varför avgick han som skulle hjälpa till med försvarsträningen ”med omedelbar verkan”? Enda förklaringen tycks vara att Pia inte lyssnade på honom. Och efter två missade straffar hade det väl varit bra att ha tillgång på en idrottspsykolog för att bygga upp självförtroendet inför nya straffar. Men det fanns ingen – Pia hade inte engagerat någon.

   Efter matchen mot Finland sveptes alla kritiska tankegångar bort av den stora entusiasmen.

Pias starka ställning beror främst på hennes framgångar med USA:s damlandslag. Men kan inte det i första hand ha berott på att ett land med över 200 miljoner invånare också kan ha de bästa spelarna? Eller om vi vänder på det: Kan en coach, hur duktig han/hon än är, göra världsmästare av 15 medelmåttor?

För ett antal år sedan var en annan fotbollstränare och coach mycket omskriven, Sven-Göran Eriksson. Efter att haft ansvaret för IFK Göteborg och några europeiska toppenlag fick han uppdraget att få ordning på Englands landslag, som höll på att missa slutspelet i ett VM. Svennis gjorde succé och England slog Tyskland på bortaplan med 5-1.

   Nu betraktades Svennis som en super-star på fotbollens himmel. Det var tal om att en bit av Sunne, där han föddes, skulle byta namn till ”Svennisland”.

Men sedan började det gå sämre för Svennis. Det engelska landslaget gjorde inte den förväntade succén i VM. Han slutade som landslagstränare, men då gick det ännu sämre. Han fick sparken från två uppdrag som klubbtränare i England. Nu hör man sällan talas om honom. Han är inte ens krönikör i Expressen.

    Svennis öde bekräftar intrycket att mycket annat än tränaren är avgörande för lagets framgångar. Men om damlaget tror och litar på Pia, så kan det naturligtvis inspirera spelarna till ett bra resultat.

Ska STENING bli straffet för otrohet i Egypten?

När den arabiska våren nådde Egypten, var det lätt att känna sympati för de människomassor som samlades på Tahrirtorget. Där fanns både män och kvinnor, och många var unga. Förverkligande av deras krav skulle innebära en kraftig demokratisering av Egypten. Det var också lätt att känna sympati, när de fick Mohamed Morsi från Muslimska brödraskapet på fall. Han var visserligen demokratiskt vald till president, men utöver det hade han skaffat sig befogenheter, som inte kan accepteras i en demokrati. Dessutom föreföll islamismen vara på frammarsch under hans styre.

   Protesterna mot honom verkade vara så starka att det var lätt att tro att en majoritet av Egyptens befolkning ville bli av med honom.

   Men ganska säkert är det inte så. Det är i stället mera troligt att Morsi har ett starkt stöd av befolkningen, och att de radikala demokratikämparna på torget befinner sig i en klar minoritet.

Det tyder en opinionsundersökning på. Den är gjord av Pew Forum och finns att beskåda i senaste numret av tidskriften Tempus (nr 28.) Resultaten är chockerande – och deprimerande.

74 procent av egypterna vill införa sharialagar. Det skulle innebära spöstraff och att tjuvar får sina händer avhuggna. 81 procent vill att stening ska införas som straff för otrohet. Där det tillämpas drabbar det framför allt kvinnor, även om de aldrig varit otrogna. Det kan räcka med att de blivit våldtagna. Men endast 22 procent tyckte att kvinnor ska ha rätt att skilja sig.

Hela 86 procent tyckte att dödsstraff ska gälla för dem som konverterar från islam. 55 procent vill att sharialagarna skall gälla också för icke-muslimer. Det senare bör uppmärksammas av turister. Att ta sig en öl på en restaurant kan få allvarliga följder för den som har otur. Alkohol är ju förbjudet för muslimer!

   Nu kan någon invända att siffrorna kan vara missvisande. Visst. Men att de höga siffrorna skulle vara så felaktiga att det rätta resultatet skulle gå under 50 procent – det tvivlar jag på.

Nej, nu tror jag inte att Egypten går mot demokrati. De radikala på torget är inte representativa för det egyptiska folket.  

Vart är Egypten på väg?

Det kan bli värre än i Iran!

   

Varför diskades Ingemar i OS-finalen 1952?

SVT har i dagarna visat dokumentären ”Det finns bara en Ingemar Johansson”. I den beskrevs kortfattat vad som kan vara Idrotts-Sveriges värsta skandal: Diskningen av Ingemar i tungviktsfinalen i OS 1952 i Helsingfors. Han blev för övrigt inte bara diskad; han fråntogs den silvermedalj han redan vunnit, och den svenska lagledningen gav honom inget som helst stöd. Tvärtom – de bad om ursäkt för hans passiva boxning.

Hur var detta möjligt?

En faktor var publiktrycket, som säkert påverkade domarna. Hela publiken höll nämligen på Ingemars motståndare, amerikanen Ed Sanders. Det hängde samman med att Ingemar vunnit på poäng över en finländare i semifinalen. Nu ville alla att Ingemar skulle få stryk!

   Publikens reaktion berodde också på att det i våra grannländer åren efter andra världskriget fanns kvar en misstro mot Sverige som sluppit kriget och hjälpt dem alldeles för lite. Den negativa hållningen kom fram i publikreaktioner flera gånger. I internationella friidrottstävlingar 1950 i Oslo buade publiken, så snart en svensk skulle tävla. När Sverige spelade mot Västtyskland i en handbollsmatch i Köpenhamn i mitten av 1950-talet, höll hela publiken på – Västtyskland. ”De föredrog sina forna bödlar”, skrev en svensk tidning.

Den finska publikreaktionen 1952 sammanhängde även med att det i Finland finns en negativ attityd till svenskar, som uppfattas som fega och feminina. Den fördomen föreföll bekräftad genom Ingemars defensiva boxning.

   För så boxades han i början av sin karriär. Han avvaktade, backade, och när motståndaren anföll, räknade han med att denne skulle blotta sig – och då kom högern.

Men det fungerade inte så bra i OS-finalen, eftersom även Ed Sanders boxades defensivt… Ingemar blev syndabocken till publikens förtjusning.

Det kan tilläggas att Ingemars backande 1952 var ingenting mot det backande som Muhammed Ali många gånger gjorde, utan någon som helst reaktion från domarna.

   Men hur kunde Ingmar förlora den silvermedalj han redan vunnit?

Det är obegripligt också för mig, men en orsak var helt enkelt att Ingmar gjort si  g impopulär i både svenska och internationella boxningskretsar. Han hade 1952 haft stora framgångar som amatörboxare och blivit uttaget till ett Europa-lag, som skulle möta amerikanska boxare. Men Ingemar vägrade att gå sin match, eftersom hans ena tumme blivit skadad. Han visste redan att han skulle bli proffs och ville inte riskera att skadan skulle förvärras. Alla övertalningsförsök misslyckades.

   Kanske var det så att svenska boxningsförbundet hade velat slippa ha honom i Helsingfors, men inte kunnat undvika att ta ut honom på grund av hans meriter.
   Den svenska lagledningen kan ha fegat och gett efter för det finska publiktrycket.

   Efter OS blev han proffs, men det dröjde, innan han erkändes som en stor talang. Jag minns en recension i en stockholmstidning av en match han vunnit. Journalisten ironiserar och raljerar med Ingemars boxning och skriver bland annat att han saknar ”Tumbas gåpåaranda”.

Det var nog tur att han inte hade den!      

Damfotboll leder till ”skadlig upphetsning”.

När damfotbollen började växa fram, försökte en sovjetisk myndighet förbjuda den. Det motiverades med att damfotboll kan framkalla ”skadlig upphetsning”. Tyvärr framgick det inte, om det var spelarna – eller åskådarna – som drabbades.

   Men det sovjetiska försöket misslyckades, och idag är damfotboll en etablerad idrottsgren. Dock har det inför det Europamästerskap som inleds i dag uppmärksammats att Internationella Fotbollsförbundet inte betalar ersättning för skadade spelare. Det gör däremot förbundet vid de manliga mästerskapen. Det motiveras med att herrfotbollen drar in betydligt mer pengar. Det är onekligen ett tecken på att det inte råder jämställdhet. Men om Europamästerskapen blir en framgång med välfyllda läktare, kommer säkert Förbundet att få tänka om.

   Jag minns att när jag för första gången såg Sveriges damlag spela en landskamp, så tyckte jag att det påminde om hur herrarna spelade cirka 20 år tidigare. Då var tempot lägre, men det fanns större möjligheter för tekniska spelare att briljera. De blev inte i samma utsträckning som idag stämplade eller söndersparkare. Jag tyckte därför att damlandslaget spelade en vacker, mycket underhållande fotboll.
   Det var också fantastiskt att följa Umeå damlags framgångar på den internationella scenen.
      Men nu har, förmodar jag, skillnaderna mellan herr- och damfotboll reduceras. Och nu drabbas också de svenska damlagen av att de bästa spelarna försvinner utomlands, men kan komma hem för att spela landskamper.

 Detta skrivs några timmar, innan Sveriges match mot Danmark skall börja. Optimismen i Sverige tycks vara stor, inte minst i kvällstidningarna. ”Allt sämre än en finalplats blir en besvikelse” skrev en av tidningarna häromdagen. Själv är jag rädd för att dylika tongångar kan framkalla stress hos spelarna, inte minst om danskarna gör ett mål i början av matchen.    

Heja Sverige!

Blir det någon ursäkt Löfven?

Stefan Löfven vill satsa 500 miljoner kronor, som ska gå till att anställa 1000 nya speciallärare och specialpedagoger.

Men han sa ingenting om hur han ska få tag på dem. Egentligen inte underligt. För det var socialdemokraterna som avskaffade utbildningen av dessa lärare!

Tidigare har Löfven onekligen flörtat ogenerat med Sveriges lärare; talat om behovet att höja deras status och löner. I det sammanhanget skrev jag att han borde gå ut och å partiets vägnar be om ursäkt för socialdemokraternas tidigare lärarpolitik, som gick ut på det rent motsatta, att sänka deras status och löner.

   Det är naturligtvis mycket positivt, om socialdemokraterna nu har bytt fot och vill agera i en helt annan riktning. Men för oss som upplevt den tidigare politiken, skulle en ursäkt kännas som en upprättelse.

Är sportfiske en acceptabel sport?

 

Häromdagen kunde jag bevittna en fisketävling. Det kom fiskare från hela Värmland och kanske också utanför länet. I centrala Filipstad rinner Skillerälven ut i sjön Daglösen. Där samlades fiskarna. Så small ett skott av, och fiskarna kastade ut sina spön eller rusade iväg till sina platser. Tävlingen hade börjat.

   Jag såg på en stund, men märkte inte att någon fick upp en sprattlande fisk. Då kunde jag inte låta bli att titta i ett par fiskares kärl, där det var meningen att den fångade fisken skulle ligga. Och mycket riktigt låg där någonting, men det vill jag inte  kalla fisk. Det var pyttesmå fiskyngel. Tydligen är det så att allt uppdraget, oberoende av storlek, duger. ”Fångsten” skall vägas (förmodar jag) och den fiskare, vars fångst väger mest vinner.

 Men borde inte fiskyngel få en chans att växa och bli en ”riktig” fisk? Och kan inte tävlingar av det här slaget bli ett hot mot fiskbeståndet?

   Själv förknippar jag sportfiske med att fiskaren ger sig ut i naturen, fiskar och får en härlig naturupplevelse. Att mitt i en stad tävla med en massa andra fiskare om vem som på viss tid kan få sin fångst att väga mest – det vill jag inte kalla fiske!

 

Bensinbolagen höjer snabbt men att sänka dröjer.

 

 

I förra veckan steg råoljepriset på grund av oro över utvecklingen i Egypten. På bensinstationerna i Sverige gick drivmedelspriserna upp direkt. Bensinen blev 25 öre dyrare.

Men bolagen (Statoil, OK, o.s.v.)  hade kunnat avvakta. Redan dagen därpå gick råoljepriset ner. Höjningen är fortfarande kvar (7 juli).

  Det här är ett mönster som upprepar sig. Snabb rektion, då råoljan går upp, men tröghet, när den går ned. Då heter det att ”Vi måste avvakta, nedgången är alldeles för osäker.”

Naturligtvis tjänar bolagen på den prispolitiken – medan kunderna förlorar.     

Om sommarpratarna.

Vilka är det som sommarpratar?

Jag tror att de flesta tillhör någon av följande grupper:

Journalister;

Skådespelare eller artister ;

Mediavärlden;

Författare (som nyligen gett ut en bok som väckt uppmärksamhet);

”Kändisar"

Tilläggas kan att det är ingen nackdel att bo i Stockholm...

Ytterst få sommarpratare klarar av att variera musiken, något som lätt leder till att lyssnare tröttnar. Alltför sällan har de något riktigt intressant att säga. Om så sker, tillhör sommarprataren knappast någon av de uppräknade grupperna. Ett bra exempel är Sture Linnér som bland annat jobbat i FN och var docent i grekiska. Han berättade en fantastisk historia om att han på en parksoffa flera gånger såg en äldre herre,  som hjälpte en skolpojke med hans matteläxa. Han suckade och stönade och hade tydligen problem att lösa talen. Sture Linnér undrade vem han var och kunde inte låta bli att säga att han tyckte att mannen var lik Albert Einstein. Mannen svarade:” ”Jag är Albert Einstein”.

Men sådana höjdpunkter inträffar inte ofta.

Av årets sommarpratare häpnade jag när jag hörde att Carolina Gynning skulle vara med. Kan framgångar i Big Brother vara en merit? Men nu vet jag att hon har sysslat med mycket annat, till och med skrivit böcker. Märkligt det också. Jag har hört att hon har en blogg, som kan få en svensklärare att gråta…

Varför inte bo i den kommun man arbetar i?

När jag på 1970-talet flyttade till Filipstad, var det självklart att jag skulle bosätta mig där. Och så tänkte de flesta nyanställda. I dag är läget annorlunda. Det har gått så långt att när det största företaget rekryterar personal och har sökande, som inte bor i kommunen, tycks man utgå från att de är blivande pendlare. Så företaget berättar om hur lätt det är att ta sig till Filipstad från större orter i omgivningen. I Hagfors, en annan gammal bruksort, sätter det stora företaget in extrabussar för att transportera pendlare från Karlstad.

   Men även med pendlingsmöjligheter är det i dag svårt att få sökande till jobb som kräver högre utbildning. Jag har i tidigare inlägg nämnt att ett apotek fått läggas ned i Värmland på grund av omöjligheten att rekrytera farmaceutisk personal.

   Denna förändring är en del av glesbygdsproblematiken som blir allt värre. Inte nog med att det är svårt att rekrytera viktig personal. Samtidigt minskar befolkningen, eftersom ungdomar flyttar, och det föds allt färre barn. De äldre utgör en allt större andel av befolkningen, och i framtiden bli svårt att hitta vårdare till dem.

   Många glesbygdskommuner håller därför på att kollapsa, inte minst ekonomiskt: Den krympande befolkningen, som till stor del består av pensionärer, ger inte de intäkter, som behövs för att täcka utgifterna.

   Men samtidigt finns det i storstädernas förorter tusentals unga människor -  just i del ålder, som glesbygdskommunerna behöver. Tänk om det varit möjligt att få i varje fall en del av dem att flytta och börja ett nytt liv på de orter, som behöver dem!

Made in China

 

Jag har de senaste veckorna fått en massa tekniska prylar /kablar, boxar, mm), sammanhängande med att Telias fiberlan-nät installerats i mitt bostadsområde. Det skedde inte utan problem, men jag hoppas att det ska fungera nu.

  När jag tittat närmre på dessa prylar, upptäckte jag att det ofta på dem står med små bokstäver: ”Made in China.”

  Hemma hos mig har jag därmed fått ytterligare exempel på hur framgångsrika kineserna är. Bestämmer de sig för att börja tillverka något som kan säljas över hela världen, så tycks de lyckas, och företag i västvärlden slås ut.
  Ett bra exempel är vindkraftverken. Kineserna själva är de värsta syndarna, när det gäller att bygga kolkraftverk, som förstår atmosfären, men ändå har de på kort tid konkurrerat ut företag i väst med sina vindsnurror. Jag misstänker att framgången sammanhänger med statliga bidrag till kinesiska företag. Trots medlemskap i World Trade Organisation bryter kineserna mot dess regelverk. Men drabbade länder i väst drar sig för att bråka med kineserna. Exporten till Kina inom andra branscher kan drabbas!
   Men jag har ett annat märkligt exempel på de duktiga kineserna. Jag äger en fantastisk reproduktion av ett av Vincent van Goghs mästerverk, ”Nattcafé”. Även den är ”Made in China”. Att kopiera konst, och i synnerhet de stora europeiska mästarna, förutsätter kunskap, kännedom om hur de målade och vad de ville åstadkomma. Kinesisk konst är något helt annat.

Hur har de kunnat bli världsledande också i att kopiera Vincent van Gogh?   

Papperslösas sjukvård kan få oväntade följder.

I Almedalen angrep (naturligtvis!) Jimmy Åkesson beslutet att från 1 juli ge de papperslösa förbättrade möjligheter få sjukvård. Han pekade på det orättvisa i att människor som uppehåller sig illegalt i Sverige ska kunna få vård så gott som gratis, medan en fattig pensionär nätt och jämt har råd att gå till doktorn.

   Men han glömde att säga att vi ännu inte vet, hur regelverket för de papperslösa kommer att se ut. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att utreda detaljerna. Och vi har många exempel på att sådana utredningar blir något helt annat än vad tillskyndarna tänkt sig. Så kanske tog Jimmy väl stora ord i sin mun.

   Men jag skulle ändå vilja varna för en annan möjlighet. Om det skulle visa sig att kostnaderna för de papperslösas sjukvård blir större än vad myndigheterna kalkylerat med, så kan det få konsekvenser, som drabbar helt oskyldiga. Det kan nämligen leda till försök att spara in på andra kostnader för flyktingar. Migrationsverket meddelar kanske plötsligt att ett visst land eller område, vars asylsökande tidigare oftast fått uppehållstillstånd, nu är ”säkert”, varför asylsökande får nej. Avvisningsbeslut kan börja verkställas tidigare än vad som normalt varit fallet.
   Naturligtvis förnekar beslutsfattarna detta kostnadsmedvetande. Det måste de göra. Men det finns skrämmande exempel på vad som kan ske. Värst av allt är det ”Uppdrag granskning” gav namnet ”Massavvisningen av albaner”. Det skedde under 1990-talet. Då utfärdade regeringen en förordning, som innebar kollektivt uppehållstillstånd för bosnier på grund av kriget. De behövde bara lämna in en ansökan som visade att de var bosnier och hade flytt från Bosnien. Men massor av albaner från Kosovo hade kommit hit av liknande skäl. På dåvarande Utlänningsnämnden menade generaldirektören att vi ”inte har råd att också ge uppehållstillstånd till albanerna."
   Så började massavvisningarna. Många fick ordentligt med stryk redan vid gränsen till Kosovo. Andra dog i kriget.

Det är helt enkelt så att alla myndigheter har kravet på sig att hålla nere kostnaderna...