Kan fotbollen rädda Bosnien?

När Vedad Ibisevic' i den avgörande matchen mot Litauen gjorde 1-0 för Bosnien utbröt ett jubel bland tillresta bosniska supportrar. Serber, kroater eller bosniaker var lika lyckliga och kunde krama varandra oberoende av etnicitet. 1-0 blev också slutresultatet och snart dansade och sjöng människor på gator och torg i Bosnien. Deras landslag hade tagit sig till VM i fotboll i Brasilien genom att vinna Grupp G.

   Det har sagts att fotbollslandslaget är den enda fungerande multietniska organisationen i Bosnien och inte utan anledning. För staten Bosnien fungerar inte alls, och det beror på de etniska motsättningarna.  Om viktiga beslut ska kunna fattas, måste det råda enighet mellan de tre grupperna. Motsättningarna har t.ex. gjort att Bosnien i cirka ett år saknade regering! I våras dog ett spädbarn, som behövde vård utomlands, på grund av att myndigheterna inte kunde ge henne ett id-kort eller pass. Det berodde på serbiska politiker, som krävt att en siffra skulle läggas till nyföddas personnummer. Den skulle visa om barnet förlösts i Republika Srpska eller i Federationen, den andra enheten, som är en allians mellan serber och kroater. De gick de senare inte med på.

Barnets död ledde till stora demonstrationer och krav på att personnummer-problemet snabbt måste lösas. Så har dock inte blivit fallet, och nyligen dog ännu ett barn av samma anledning.

Den etniska oenigheten leder också till att inga framsteg har gjorts i Bosniens väg mot medlemskap i EU. Nyligen krävde Bryssel att två frågor löses. Om så inte sker, kommer Bosnien att förlora ett EU-bidrag på 47 miljoner euro.

 Valentin Inzko, FN:s “höga representant” för Bosnien-Herzegovina, såg matchen och menar att fotbollslandslagen kan bli ett föredöme för landet. Lager har visat vad Bosnien kan åstadkomma, om alla, oberoende av etnicitet, strävar mot ett gemensamt mål.

Kan han ha rätt?

  

    

Går det lika illa för Göteborg som för Detroit?

 

Miljonstaden Detroit befinner sig i ett bedrövligt tillstånd. Hela stadsdelar håller på att förfalla, massor av hus står tomma. Kommunen håller på att gå i konkurs.

   Grundorsaken är naturligtvis den världsekonomiska krisen, som slog hårt mot bilindustrin, som ju varit levebrödet nummer ett för Detroit. Nu lär det värsta vara över, men antalet anställda inom den sektorn kommer inte att bli vad det en gång var.

   Gunnar Sträng, legendarisk finansminister i Sverige, sa en gång ”Det som är bra för Volvo, är också bra för Sverige”, och det låg väl något idet. För Göteborg betyder bilindustrin fortfarande en hel del. Men situationen har ändrat sig mycket, och det finns illavarslande tecken. Volvo Lastvagnar (alltså inte Volvo personbilar) kom med en dålig kvartalsrapport häromdagen. Cirka 2000 jobb måste bort, och risken är stor att merparten kommer att drabba Göteborg. Volvo Personbilar är numera ett kinesiskt företag, och förmodligen kommer det att expandera – i Kina. På lång sikt kan vad som helst hända. I varje fall att viktiga delar av verksamheten flyttar till Kina.

   Göteborg har ju varit en utpräglad industristad, men det är inte bara bilindustrin som gått tillbaka. En gång i tiden låg världens främsta varv i Göteborg. I dag finns i stort sett ingenting kvar av det.

   Grundproblemet för Göteborg är att staden inte lyckats kompensera sig för förlusterna inom tillverkningsindustrin. Det bör numera ske genom att producera kvalificerade tjänster, och det är tydligen inte Göteborg så bra på.

   Jag minns några föreläsningar som kulturgeografer från Göteborg höll under en länsstudiedag i början av 1970-talet. Där fick lyssnarna veta att Göteborg var sämre än Malmö, när det gällde locka till sig företags huvudkontor. I dag torde Malmö vara ännu mera lockande genom bron och närheten till Köpenhamn. Under hösten har det publicerats statistik, som visar att Stockholmsregionen växer i särklass mest av våra tre storstäder. Malmö är tvåa. Det skrevs till och med att den dagen kommer då Malmöregionen är större än Göteborgsregionen.

   En annan iakttagelse: Värmland har traditionellt haft en dragning till Göteborg. Kanske håller Stockholm på att bli mer lockande för värmlänningar. Ett tecken på det är en gymnasieklass, som träffades för att fira 20-årsdagen av sin studentexamen. Jag fick en klasslista som visade var de bodde idag. Inte en enda elev fanns kvar i Filipstad, men desto fler, cirka halva klassen, hade blivit stockholmare. Endast ett par elever hade slagit sig ned i Göteborgstrakten . 

   Förmodligen kommer Göteborg att klara sig bättre än Detroit. Men det är en klen tröst. Stagnationen måste brytas!
Vad gör stadens politiker?

Har köpt nya vinterdäck - dubbdäck!

Jag har köpt nya vinterdäck.

Dubbdäck.

Visserligen tvekade jag en aning, eftersom det skrivs och sägs mycket negativt om dubbdäck, framför allt av journalister och politiker i storstäderna. Den farliga luft, som de har, kommer till viss del från dubbdäcken, i varje fall under vintermånaderna. Och som en sådan journalist skrev häromdagen: ”Det är bara, när det råder blixthalka, som dubbdäcken är till nytta.”

Vadå ”bara när det råder blixthalka!”

Jag tänker på de gånger jag kört bil mot Filipstad efter besök i Karstad och det har varit en aning blött på vägen. Men det har börjat klarna, och temperaturen faller .

Till under nollan.

Jag märker att det börjar bli blixthalka.

Det är inte trevligt.

Då känns det bra att ha dubbdäck.

 Vi som lever i småstäder riskerar nog inte att dubbdäcken här gör någon större skada. Det finns inte några större ytor att åka omkring på och riva upp de där partiklarna i luften. Centrum är inte större än ett par kvarter, och det finns en jättestor avgiftsfri parkeringsplats strax intill. Där kan man ställa bilen och sedan promenerande ta sig till de butiker, som ännu inte slagit igen på grund av vikande kundunderlag.

Däremot är vi i behov av att ibland åka in till de större städerna i omgivningen. Ett dubbdäcksförbud där skulle göra det besvärligt för oss. Våra hemresor skulle bli mera riskabla.

Det farliga för oss, när det gäller dubbdäcken, är alltså att inte få använda dem - inte partiklarna i luften.

 

"Först rev de bostäder, sen blev det brist på dem"

Jag såg i lokaltidningen att det nu är brist på bostäder i Filipstad. Det beror i viss mån på flyktingar, som efter uppehållstillstånd blivit kommunplacerade i just Filipstad. Men framför allt är det Bergsskolan, som drar till sig alltfler studenter. Bergskolan, grundad 1830, är en skola på högskolenivå och avsikten var väl från början att förse Bergslagens gruvor med rätt arbetskraft. Numera utbildas högskoleingenjörer och högskoletekniker inom berg och metall. Efter examen har studenterna bra möjligheter att få jobb även i verkstadsindustrin.

Det är inte mycket som expanderar i Filipstad, men det gör Bergskolan, som tar emot fler och fler elever. Men de måste ha någonstans att bo. Det hade inte varit något större problem, om det inte varit så att Filipstad är en av de kommuner, som genom avtal med Statens Bostadsnämnd, åtog sig att riva ett stort antal bostäder.

   Om vi backar cirka 15 år, så stod många lägenheter tomma i många glesbygdskommuner. Det berodde på befolkningsminskning de styrande inte räknat med. Det var svårt få hyresgäster till nyproducerade hus. Kommunala bostadsbolag höll på att gå i konkurs. När läget blev kritiskt, gick staten in och lovade hjälp – men med villkor. Kommunerna måste lova att riva visst antal lägenheter. I många fall var det tämligen nya och fräscha hus, som maldes ned till grus. Synd! Det fördes fram alternativa lösningar, t.ex. att flytta hus till Stockholm, men det visade sig inte genomförbart.

   Dock dök det upp en annan möjlighet. Det fanns utländska företag, som erbjöd sig att köpa rivningshotade hus och göra om dem till fritidsbostäder för sina landsmän. Särskilt aktiva var norska företag. Ett av dem, Svensk Fritid, ville köpa hus i Filipstad. Två låg intill en sjö. Kommunen var intresserad – men staten vägrade ändra rivningsavtalet. Så det blev grus även av de husen. Och det blev grus av många andra.

Om dessa framtvingade rivningar inte blivit av, hade det i dag varit betydligt lättare erbjuda Bergskolans elever studentrum. Kritiken bör i första hand riktas mot staten och dess benhårda krav på rivningar, som skulle genomföras – till varje pris.

    

Lita inte på psykiatriker eller psykoanalytiker!

 

Inför rättegången mot Anders Behring Breivik gjordes flera utredningar med psykiatrisk expertis om hans mentala tillstånd. Det gällde att fastställa, om han kunde betraktas som mentalt frisk eller sjuk. Den som lider av en allvarlig psykisk sjukdom, är ju inte ansvarig för sina handlingar. Då kan han inte dömas till fängelse. Det kan han däremot – om han är frisk och inte lider av en sådan psykisk åkomma.

   Utredningarna kom till olika resultat Den psykiatriska expertisen kunde inte enas om Breiviks mentala tillstånd och käbblade med varandra. Breivik själv var aktiv under den processen och såg det som en förolämpning att han skulle kunna betraktas som sjuk i huvudet. Domstolen valde till sist att betrakta honom som tillräknelig – till glädje för honom. Han fick lagens strängaste straff.

Att psykiatriker drar olika slutsatser om människors mentala tillstånd är snarare regel än undantag, och i just dessa dagar upprepas den karusellen, när det gäller mannen, som blev känd som Thomas Quick, men som nu återtagit sitt ursprungliga namn, Sture Bergvall. Säters överläkare Vladislav Ruchkin menar att Bergvall inte bör släppas ut än och betraktar honom fortfarande som ”psykopat” med ”parasiterande livsstil” och ”patologiskt lögnaktig”.

Det kan han hävda utan att ha tagit prover eller fört in en kamera i hjärnan på patienten. Men hur kan Bergvall ha en ”parasiterande livsstil”, när han suttit inlåst på Säter i massor av år?

 Lika märkligt är det inflytande som en psykoanalytiker, Margit Norell, haft på Säter. Hon trodde på den så kallade objektrelationsteorin. Svåra minnen kan trängas bort men framkallas igen av psykoanalytisk expertis, framför allt av henne själv. För Säters ”psykdoktorer” blev hon en profet, som de blint trodde på. Märkligast av allt: Hon var handledare för dem, men samtidigt gick de i terapi hos henne! Även jurister som polisens förhörsledare, åklagare Christer van der Kwast och försvarsadvokaten Claes Borgström tycks ha blivit mer eller mindre förhäxade av henne.

Hur förklara det?

 Låt oss lämna ”psykdoktorerna” och gå till läkare, som sysslar med kroppen. Där är det lättare att komma överens, om en människa lider av en sjukdom eller är att betrakta som frisk. Visserligen så görs misstag på grund av stress, jäkt eller ibland slarv. Men om en patient insjuknat i en smittosam sjukdom, så går det att med prover kolla om kroppen angripits av farliga virus eller bakterier. Det går också att konstatera, om patienter har cancer eller inte har det. Ibland kan det tyckas ta onödigt lång tid, men det går. Bedömningar av psykdoktorer är däremot subjektiva och ifrågasätts ofta av kolleger i branschen. De tycks befinna sig på den nivån ”kroppsdoktorerna” befann sig på för 200 år sedan. Då kunde sjukdomar förklaras med himlakropparnas ställning på himlen eller obalanser i kroppsvätskorna.

Så lita inte på ”psykdoktorer”!

 

Är det redan jul?

 

Stora butiker har redan börjat julskylta. Ja, IKEA i Älmhult öppnade redan 27 september (strängt taget tre månader före julhelgen!) julskyltningen inne i butiken.     

   Granen är på plats och det är julpyntat sedan 17 oktober hos inredningsbutiken  Sia utanför Stockholm.

   Och julmusten har börjat dyka upp i livsmedelsbutikerna. Eller har man helt enkelt satt på nya etiketter på den osålda påskmusten?

   Längtar du efter pepparkakor? Från och med idag går det att köpa julpepparkakor i ICEA-butiker.

   De första jultidningarna har kommit ut, och på några håll går det redan att köpa lussekatter.

   Julgransförsäljningen har inte börjat än. Men 14 november ska det gå att köpa julgran på Gärdet i Stockholm. Då är det ändå mer än en månad till julafton.

   Finns det några barr kvar på granen då?

 Det går väl också att ställa frågan, om dom som hållit på och ”julat” sedan mitten av september har kvar några julkänslor på julafton.

Men dom är kanske fullt upptagna med att koka påskäggen då…  

Zlatan för absolut sista gången!

Nu har jag fått mig en lektion i fotboll. Därför har till sist också jag fått klart för mig att det finns s.k. taktiska gula kort och att det ofta används och är helt accepterat, framför allt i de stora turneringarna som VM och EM. Syftet är just att nyckelspelare (som Zlatan) inte ska riskera att inte få spela i de avgörande matcherna.
   Jag föredrar att skriva nytt inlägg i stället för att göra ändringar i inlägget "Zlatan igen" från igår. Där går det att granska min okunnighet. Men fortfarande tycker jag att det är märkligt att det är fullt accepterat att uppmana spelare att bryta mot reglerna!
   Som också framgår av "Zlatan igen" är jag inte säker på att landslaget vann på att Zlatan inte kunde spela i matchen mot Tyskland. Det får vi reda på, när play off är färdigspelat.
  

Zlatan igen...

Sedan jag gjorde mitt kritiska inlägg om Zlatan (13 oktober), har jag själv fått några påpekanden. Jag skrev att han alltför ofta gör sig skyldig till ojust spel, och att hans karriär har kantats av varningar och avstängningar. En spelare, som så ofta beter sig på det sättet, borde inte vara lagkapten. Det gula kort han fick i matchen mot Österrike gjorde att han inte fick vara med i matchen mot Tyskland, som vi förlorade. Därmed riskerar Sverige att få en svårare motståndare i play off-matcherna än vad vi fått, om Zlatan varit med. Det kan leda till att vi inte får vara med i VM 2014.
   Men, enligt Anonym och två sms, uppmanades Zlatan av lagledningen att dra på sig ett gult kort i slutet av matchen mot Österrike. Därmed blev han automatiskt avstängd  i matchen mot Tyskland men kan medverka i play off.
  Om detta verkligen stämmer, så är det anmärkningsvärt.
En svensk lagledare uppmanar en spelare att göra något ojust. Är det OK???
Och det leder inte till kritik eller diskussion! Eller ha jag missat den?
Att Zlatan får en sådan uppmaning visar ju också att samma lagledning utgår från att risken är stor att Zlatan begår nya dumheter i de kommande play-offmatcherna. Inför starten av dem bör han inte ha med sig ett gult kort.  
    Låt oss gå tillbaka till matchen mot Tyskland. 5-3 till tyskarna. Antag att Zlatan hade varit med. Det brukar ju vara han som gör Sveriges mål. Är det därför inte rimligt att anta att utöver de tre mål, som landslaget gjorde, så hade Zlatan gjort ett själv. Då hade det blivit 5-4. Men är det inte lika rimligt att antaga att Zlatan dessutom gjort en sådan där genialisk passning, som friställt en svensk spelare med Tysklands målvakt, och som denne svenska spelare skickat vidare i mål. Då hade det blivit 5-5 - och därmed poäng inför play off-lottningen - och kanske chansen möta ett sämre lag.
 

Vad hände när gravt handikappade Nis utvisades?

När gravt handikappade Nis Beqiri avvisades och anlände till Kosovo med sin mamma(Besa) och syskon, gick det inte riktigt som Migrationsverket hade tänkt sig. Familjen hade efter cirka 4 år i Sverige fått slutgiltigt nej på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Nis har en allvarlig CP-skada och var vid ankomsten till Sverige kraftigt undernärd, och hans spasmer gjorde att han hade svårt att äta själv. Han fick då en sond inopererad i magen, som gjorde att han kunde få den näring han behövde.

Han är även rullstolsbunden, men hans allmäntillstånd förbättrades markant under tiden i Sverige. Genom svensk sjukvård har han fått den näringslösning han behöver, och eftersom mamma Besa tvivlar på att det går att få tag på den i Kosovo, har han med sig näringslösning, som ska klara honom i cirka 2 månader.

   Men enligt Migrationsverket kan han i Kosovo få den vård han behöver, inklusive den nödvändiga näringslösningen. Det var det huvudsakliga skälet till att familjen blev avvisad.

    Därför måste det ha varit pinsamt för Migrationsverket att personal på flygplatsen i Prishtina (Kosovos huvudstad) först vägrade släppa in Nis i Kosovo – med motiveringen att Kosovo inte kunde ge honom den vård han behövde.

Uppgifterna om vad som hände går något isär, men klart är att familjen först fick vänta cirka 4 timmar på flygplatsen och sedan tillbringa natten i ett rum i närheten. Familjens problem uppmärksammades även av media i Kosovo, och tydligen var det läkare, som först vägrade skriva på ett dokument, vilket hade gett klartecken för familjen att komma in i Kosovo. En sådan källa uppger att en läkare hotades med att få sin läkarlegitimation indragen, om han inte skrev på. Det pågick också en ”maktkamp” mellan Kosovos hälsoministerium, som inte ville ta emot Nis på grund av hans vårdbehov, och inrikesministeriet, som” hänvisade till en överenskommelse med EU”. Sistnämnda uppgift kommer från Elsa Wegerif, pensionerad diakon i Filipstad. Hon har flera gånger haft kontakt med Besa efter avvisningen.

Dragkampen vanns tydligen av inrikesministeriet.

   Men vad kan ligga bakom inrikesministeriets ”överenskommelse med EU”? Det är svårt att tänka sig annat än att det var en svensk myndighet, som var inblandad och tryckte på!

Var det Migrationsverket, som tyckte att det vore pinsamt, om familjen skickades tillbaka till Sverige?     

 

Lägg inte ned Marinens musikkår!

   Det svenska försvaret håller sig med tre musikkårer (militärorkestrar). Två av dem finns i Stockholm, nämligen Arméns musikkår och Livgardets dragonmusikkår. Den tredje, Marinens musikkår, har sedan 1600-talet varit stationerad i Karlskrona.
   Försvaret ska ju åter spara och har kommit fram till att en musikkår måste läggas ned.

Det tycks gå ut över Marinens musikkår och dess cirka 30 heltidsanställda musiker. Kåren har anor sedan 1680-talet. Nu verkar den främst vid förbandsspelningar och konsertverksamhet i södra halvan av landet, men spelar även vid högvaktsavlösningar, statsbesök och audienser. Marinens musikkår tillhör eliten av blåsorkestrar världen över, och har rönt stor uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. Orkestern har på sina turnéer framträtt i bl.a. Tyskland, Frankrike, Litauen, Finland, England, Norge, Ryssland, Kanada, Bosnien och Kosovo.

    Nedläggning skulle innebära ett svårt slag för södra Sverige. Om i stället en av Stockholms två musikkårer försvinner, så finns det fortfarande en kvar i kungliga huvudstaden. Blekinge berövas en musikelit, som i framtiden kan betyda en hel del för stadens och länets möjligheter attrahera företag och arbetskraft. En nedläggning blir ännu ett exempel på koncentration av verksamheter till Stockholm. Besparingskrav på statlig verksamhet tycks allt oftare innebära just koncentration till Stockholm. Det är olyckligt, eftersom staten i stället borde försöka bromsa huvudstadens expansion. Stockholm blir attraktivt för både företag, organisationer och arbetskraft just genom att där finns så mycket som lockar. Stockholmsregionens befolkning ökar med mer än 30000 människor varje år. Det motsvarar tre svenska småstäder!
 Märkligt är också att efter en omorganisering så administreras marinkåren av Livgardet. Kan det inte vara så att Livgardet drar sig för att lägga ned Livgardets dragonmusikkår?

Karlskrona fick beskedet om den hotande nedläggningen genom att Livgardet skickade ut en lista på planerade uppsägningar. Där fanns samtliga 30 musiker i Marinens musikkår med. Facket i Karlskrona hade inte underrättats. Ett brott mot lagen om anställningsskydd!

Förslaget om nedläggning har föregåtts av flera försök att dra ner på verksamheten i Karlskrona. Ett från 2008 gick ut på att kåren skulle flytta till Stockholm. Enligt artikel i BLT den 18 februari 2009 fanns ett förslag om att reducera antalet tjänster vid Marinens musikkår för att istället förstärka Arméns musikkår i Stockholm. Dessutom planerades flytt av notbibliotek och producent från Karlskrona till Stockholm.   

Nu menar Håkan Hedlund, förbandschef på Livgardet, att det blir fördyringar, om i stället en av kårerna i Stockholm läggs ned. Det skulle nämligen leda till ökade resekostnader för Marinkåren i Karlskrona. Just rese- eller transportkostnader brukar beslutsfattare använda sig av, när de föreslår koncentration till Stockholm.

Hedlunds reseräkning kan säkert ifrågasättas. Men värre är oförmågan att ta till sig alla andra negativa konsekvenser av koncentrationspolitiken!  

.

Datoriseringen av bilarna slår ut glesbygdens bilverkstäder.

Expressen kan vara rikets mest glesbygdsfientliga tidning. Budskapet på ledarsidan är "Lägg er ned och dö! Det är oundvikligt!" Politikers försök att vända utvecklingen besvaras med hån och sarkasmer.
Men på samma sida har  Expressen en s.k.  fristående kolumnist,  Tommy Hammarstrand, och han har ett helt annat budskap.
   Han vet vad han talar om, för han bor i en glesbygdsregion, Eda i Värmland.
   14 oktober skrev han en krönika med rubriken Smarta bilar är bara dumheter. Han börjar med att konstatera att utan bilen fungerar inte livet på landet. Själv har han ett par mil till affären. De som arbetar i Charlottenberg eller Arvika kan knappast pendla med buss, "för det går ingen buss." Tåget "finns på andra sidan Hammarhöjden, någon mil bort." Vägarna "är som de är, grusiga gropiga spruckna och eländiga" varför även bilverkstaden är "nödvändig för att landsbygden ska kunna fungera"; det blir ständiga byten av allt som skakat loss. "Överallt i bygderna finns det fortfarande sådana små verkstäder, vanligen enmansföretag, som sköter det nödvändiga underhållet och ser till att omloppet fungerar."
Men en dag tändes en varningslampa på hans bil, en Opel från 2005. Det var ingenting som hans verkstad kunde diagnostisera: "för den saken behövs ett mätverktyg, en dator som kostar en tjugo-trettiotusen kronor och som dessutom måste uppdateras varje år för så där fem tusen kronor". Det krävs en större omsättning än vad en glesbygdsverkstad har för att en så stor investering ska löna sig.
   Men inte nog med det: "De små verkstäderna har svårt att få tillgång till nödvändiga koder för att kunna använda datorinstrumentet." ..."De stora biltillverkarna...ser till att endast auktoriserade märkesverkstäder får access till bilens datorsystem." Det leder till att "bara de stora auktoriserade klarar av att reparera nya bilar, eftersom praktiskt taget allt numera styrs och hanteras av datorer."
   När han kommer till Opelverkstaden för att få reda på, varför varsellampan lyser, får han svaret att det är en givare inuti nedre delen av insuget som larmar. För att släcka lampan, något som är nödvändigt för att bli godkänd i besiktningen, måste hela insugningsdelen bytas, femtusen kronor.
Utvecklingen "gör bilarna allt svårare och allt dyrare att reparera, det handlar nu  bara om att byta komponenter, men inte om att laga någonting".
Tommy Hammarstrand avslutar med följande slutsats:
"Det är en utveckling, som motverkar all självverksamhet och som hotar de små fria verkstadsföretagen; den påskyndar centraliseringen och specialiseringen och gör livet på landet allt vanskligare och besvärligare."
Expressens ledarskrivare borde läsa Tommy Hammarstrand noggrannare - och ta intryck.
 

Acceptabelt släppa mördare om vittnen ej vågar vittna?

För en tid sedan läste jag om ett rättsfall, som riskerar att aldrig bli löst. Det handlade om en man, åtalad och häktad för misstankar om att ha begått mord eller dråp. Men när det skulle bli rättegång, tog vittnen tillbaka de vittnesmål de lämnat under förundersökningen, eller också dök de helt enkelt inte upp i rättssalen. Så den åtalade mannen släpptes fri.

   Värst av allt är att det som hände inte är något unikt. Tvärt om! Det är allt vanligare att vittnen inte vågar vittna. De är utsatt för påtryckningar att tiga om vad de vet. Eller att ändra på sitt vittnesmål.

   Det problemet är just nu aktuellt i Göteborg. Polisen är övertygad om det där finns människor med värdefulla kunskaper om dödsskjutningarna och gangsterkriget Trots vädjanden i tidningar, radio och tv vågar ingen träda fram, så polisen letar fortfarande i blindo .   

Vad värre är: Den kriminella världen nöjer sig inte med att utöva påtryckningar mot vittnen. Hot har även riktats mot domare och åklagare. Därmed utgör förövarna ett hot mot vårt rättsväsen och därmed vår demokrati. Kanske minns någon läsare att en bomb, placerad utanför en kvinnlig åklagares dörr, briserade. Hon klarade sig från kroppsliga skador – men det svenska rättsväsendet fick ett sår! I en demokrati måste det finnas ett fungerande rättsväsen, och det gör det inte, om åklagare utsätts för attentat – eller om vittnen inte vågar vittna!

   Det är lätt att peka på problemen, men svårare att säga vad som bör göras. Dock inte helt omöjlig – i varje fall när det gäller att få vittnen att vittna. I flera länder, t.ex. hos våra nordiska grannländer, tillåts vittnen att framträda anonymt. Det innebär att den åtalade inte får reda på vem vittnet är, men att alla uppgifter har lämnats till och godkänts av domstolen. Detta gör det lättare för vittnen att våga vittna, och det kan bli en vinst för vårt rättsväsen.

Men det tyckte inte Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg i en debatt i P1 Morgon 14/10. Det vore att ”kasta överbord grundläggande rättsstatliga principer”.  Hon tillade att hon föredrog att en brottsling, åtalad för mord, släpps fri på grund av att vittnen inte vågat vittna.

Håller du med?

      

Tro inte på genusvetenskapen!

I förra veckan gick en SVT-dokumentär, som jag missade, Tittarna fick veta att män är längre än kvinnor, eftersom flickorna förtrycks och får mindre mat. Ett bevis på detta skulle vara amningsbeteende i Burkina Faso (!)

Det skriver Paulina Neuding, som såg programmet, och är kolumnist på Svenska Dagbladet. Hon konsulterade Staffan Ulfstrand, professor emeritus i evolutionsbiologi, som naturligtvis menade att påståendena var trams. Patrik Lindenfors, docent i ekologi sa att ”det är så dumt att man inte tror det är sant”. (Han menade väl att ingen kan ha sagt någonting så dumt.)

   Men tyvärr är det så att galenskaper av det här slaget allt oftare dyker upp. Och inte nog med det: de som hävdar dem tycks tas på allvar och ges makt och inflytande, något som inte minst drabbar barn och ungdomar.

   Ofta rör det sig om aktörer, som kallar sig för ”genusvetare”. På universitetsnivå finns numera ett ämne, som med namnet ”genusvetenskap”, fastän det har föga med vetenskap att göra.

De håller på att skaffa sig inflytande i de politiska partierna. Miljöpartiet har lovat att alla förskolor ska ha genuspedagoger och på så vis präglas av genusteori. Det  kan leda till att barnen inte får använda ”könsbestämmande ord” som "pojke" och "flicka", utan i stället säga”kompis” eller ”person”. På Trödje förskola i Gävle har man slutat med fri lek, då barn riskerar att bete sig "könsstereotypt". I ett DN-reportage får man följa en förskola ut i skogen – en lämpligare lekplats eftersom bandyklubbor och cyklar ”snabbt blir könskodade av barnen och därmed försvårar gränsöverskridande lek”.

   Cykeln har ju kunnat göra flickor mer jämställda, eftersom de  snabbt kan ta sig långt på egen hand. Men enligt genusvetare försvårar den ”gränsöverskridande lek”!

Neuding nämner också att redan en utredning om genuspedagogiken , tillsatt av Göran Perssons regering, oroade sig för att det kan finnas föräldrar som inte gillar experiment av detta slag. Därför gäller det att göra klart för dem att det handlar om jämställdhetsarbete, och det måste alla ställa upp på. Målet är att ”genusidéerna ska prägla varje förskola, inga föräldrar ska längre kunna välja bort dem”.

Själv kom jag i kontakt med genusvetenskapen, när en kvinna som verkade på en kvinnojour, gav mig en handbok för kvinnojourer, som hade fått henne att reagera. Jag läste den och häpnade. Där fick jag veta att kvinnomisshandel och sexuella övergrepp aldrig är utslag av en felutveckling hos enskilda män. Alla män är misshandlare och förtryckare. Genom att upplysa om ”fula gubbar” glömmer man att varna flickor för ”pappa, bröder, morfar, farfar”.

Ett parförhållande kännetecknas alltid av att kvinnan är underordnad och förtryckt. Kärleken (eller ”könskärleken”, som boken föredrog att säga) definieras som ”det känslomässiga tillstånd, som får den manliga dominansen och den kvinnliga underordningen att framstå som något naturligt för båda parter”. Därför tar en kvinna fel, om hon tror att hon lever i ett bra förhållande. Hon är manipulerad!

Män ljuger alltid. De gör det i domstolar vid vårdnadstvister, de gör det inför barnen, som de utnyttjar som vapen mot modern. Hon talar sanning i rätten, hon talar aldrig illa om honom inför barnen, hon missbrukar inte hans umgängesrätt. Hennes ”omsorgstänkande” förhindrar sådana nesligheter. (Vad säger skilsmässoadvokater om det?)

Men det finns än värre påståenden! Freuds teorier avfärdas som konstruktioner för att skydda män, som förgripit sig på sina döttrar. Vetenskapliga arbeten av män om kvinnomisshandel syftar till att dölja mäns illgärningar. Incestoffer riskerar alltid nya övergrepp från manliga terapeuter.

En av genusvetenskapens främsta apostlar är Eva Lundgren, vars bok ”Gud och alla andra karlar” borde ha diskvalificerat henne från varje tänkbart ämbete i den akademiska världen. Men i stället blev hon professor! I boken presenterar hon tio norska män, som gjort sig skyldiga till kvinnomisshandel. Samtliga kom från miljöer ”med en sträng bibeltrogen kristendomssyn”. Vid misshandeln styrdes de av religiösa värderingar. Från tio religiöst fanatiska norrmän generaliserar alltså Eva Lundgren till alla män. Helt fantastiskt!

Heder åt  Paulina Neuding för att ha uppmärksammat, hur genusvetenskapen alltmer smyger sig in i  förskolorna!

 

Förtjänar Zlatan sin hjältegloria?

Medierna har öst beröm över Zlatan efter 2-1 matchen mot Österrike, som ledde till att Sverige är klart för play-off. Han framställs som hjälte, frälsaren. Längst gick Aftonbladet, som lät Zlatan ersätta Jesus på den berömda staty, som står på toppen av Corcovado-berget i Rio de Janeiro.

     Berömmet och hyllningarna ledde till att det gula kort, som Zlatan helt i onödan drog på sig, inte uppmärksammades. Det innebär ju att han inte får spela i den avslutande matchen mot Tyskland. Och det kan i sin tur få till följd att Sverige får hårdare motstånd än nödvändigt i den första play-off matchen. Därmed riskerar vi att trots allt missa VM i Brasilien, eftersom det svenska landslaget är så beroende av honom. Det brukar ju vara han, som gör målen eller står för de målgivande passningarna.

   Zlatan är inte bara lagkapten i landslaget. Han är kungen. När landslaget dras samman inför matcher, håller han egna presskonferenser, där han sällan säger annat än självklarheter. Men ibland får han frågor om avstängningar eller fotbollsbråk, som han råkat ut för i ligamatcher.  

   Tyvärr har hela hans fotbollskarriär varit kantad av intermezzon av olika slag. Det började direkt efter det att han debuterat i allsvenskan för Malmö FF. Jag minns hans reaktion, när Malmö på hemmaplan fick storstryk av IFK Göteborg. 0-5 eller 0-6. Inte undra på att Malmöspelarna kände sig förnedrade! Men Zlatans tilltag att stå och räcka ut tungan till journalister, som ville tala med honom, kändes inte bra!

   På den vägen har det fortsatt under hela hans karriär. Han ger spelare i motståndarlag tjuvnyp, han hamnar i gräl, han får gula – eller – röda kort.

   Är det rimligt att en så obalanserad spelare är lagkapten?

Men ingen kan förneka att han förmodligen är Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare.  

 

Stoppa angreppen på drottning Silvia!

Även en republikan som jag måste reagera mot hur mediavärlden behandlar drottning Silvia. Det är en process som det aldrig tycks bli något slut på.

   Det började – för flera år sedan – med anklagelser mot hennes pappa; han skulle ha haft ett nazistiskt förflutet.  
   Menade anklagarna verkligen att drottning Silvia skulle ställas till svars för vad hennes pappa haft för sig, långt innan hon var född?

Dessutom blev många tyskar under 1930-talet mer eller mindre ofrivilligt medlemmar i nazistiska organisationer. En f.d. påve var medlem av Hitlerjugend. Och många vuxna såg sig nödsakade att bli partimedlemmar. Att vägra kunde få obehagliga följder!

    Silvia hade kunnat avstå från att reagera, när drevet mot henne drog igång. Men tydligen har hon känt ett behov av att rentvå sin pappa, och det har bara gjort situationen värre.

Hon startade en utredning  om anklagelserna mot pappan. Den springande punkten är en affärsuppgörelse mellan honom och en judisk affärsman, Efim Wechsler. Den innebar att hennes pappa övertog en fabrik, ägd av Wechsler. Men vad och hur mycket fick den senare? Och underlättade uppgörelsen hans möjligheter att fly till Brasilien?

   I en ny bok, Drottningens hemlighet, utgiven av Ordfront (ett förlag med tvivelaktigt rykte) kritiserar Johan Åsard drottningens version av uppgörelsen. Det var han som i tv 4 inledde angreppen mot drottning Silvias pappa.     

Det är bara att hoppas att Silvia och hovet inte anser det mödan värt att starta en ny omgång. Det behöver hon inte.

Men hon har även utsatts för ett fult personangrepp: Hon ”bryter” fortfarande, när hon talar svenska. Helt otroligt! Även infödda svenskar har sin brytning, nämligen dialekten. Vem vill hindra skåningar att tala skånska med sina diftonger! Eller stockholmare att tala stockholmska och t.ex. uttala ”ä” som ”e”?  

I själva verket talar drottningen utmärkt svenska!

 

Anna: Är detta en normal vårdnadsutredning?

Äntligen skulle Annas rättegång om vårdnaden av barnen äga rum.
Jag var där som lyssnare och råkade ut för många överraskningar.
När jag kom till den sal i tingsrätten, där det skulle äga rum, så stod det till min stora överraskning på en lapp: "Förberedande överläggning". Jag förstod ingenting. Rättegången hade ju blivit uppskjuten en månad för att en grupp inom socialförvaltningen behövde "mera tid" för sitt ställningstagande i vårdnads- och umgängesfrågorna. Och Anna hade sagt att om denna rättegång gick bra, så skulle hon kunna åka hem, om några veckor. Var inte det omöjligt, om detta endast var en förberedande överläggning?
   Och överraskningarna fortsatte, när rättegången började. Visserligen var inledningen traditionell. Advokaterna började med att lägga fram sina klienters yrkanden, men därefter krävde båda att vårdnads-, umgänges-, och boendeutredningar skulle göras. Och en av advokaterna menade att "vi måste avvakta den pågående polisutredningen. "
Nu snurrade det i huvudet. Jag visste ju att socialen gjort två utredningar. En av dem hade ju tagit så lång tid att rättegången fått skjutas upp. Och den andra var minst lika grundlig.  Polisutredningen var klar i maj.
    Ett annat bevis på att det endast var en förberedelse var det faktum att inga vittnen var kallade.
Det verkliga dråpslaget mot min förhoppning, att denna tvist snart skulle vara över, kom när rättens ordförande förkunnade att nya utredningar skulle göras och de måste vara klara i januari 2014 
. 

En vecka senare publicerades besluten från det förberedande mötet. Där kunde jag läsa att den utredning, som socialen krävt mera tid för att klara av, kallades för "socialnämndens snabbutredning".
Det visade sig att Anna blivit ensam vårdnadshavare men endast interimistiskt, d.v.s. i väntan på den kommande huvudförhandlingen, som ju tidigast kan äga rum en bit in på 2014. Och därefter kan det ta några veckor innan besluten publiceras. Och både det interimistiska beslutet och de som fattas i huvudförhandlingen kan överklagas - och blir det säkert också.
Det här kommer aldrig att ta slut.
Jag kan inte låta bli att jämföra med hur vårdnadsutredningar gick till för cirka 30 år sedan. Kommunen tillsatte då en vårdnadsutredare, som kanske var klar efter två månader. Ibland inhämtades yttrande också från barnpsyk. Förberande förhandlingar kunde förekomma, men då kom huvudförhandlingen ganska snart efteråt. Det gick alltså mycket fortare, och det krävdes oftast endast en utredning.
I Annas mål kommer det att handla om minst sex utredningar och i varje utredning har mer än en utredare deltagit. Sammanlagt har cirka 20 personer arbetat - mot en på min tid. Hur mycket mer har det kostat? Är slutsatserna i Annas ärende 20 gånger säkrare?
Jag tvivlar.
  

Minska på antalet partiledardebatter i tv!

I Sverige hade vi länge den traditionen att under valår drog valrörelsen igång efter industrisemestrarna. Det innebar att partierna började sätta upp sina affischer i början av augusti, och ungefär samtidigt dök det upp annonser i tidningar. Något senare började valrörelsen i radio och tv. Då var det ungefär en månad till valdagen.

   Nu finns inget kvar av de traditionerna. Det är omöjligt att säga, när en valrörelse börjar. Partierna är på hugget året runt och det ordnas debatter mellan partierna oavsett om ett val närmar sig eller inte. Mitt i sommaren har vi varje år Almedals-veckan.

   Varför har det blivit så? Kan det inte få negativa följder för partiledningarna att tvingas till ständig beredskap för debatter, där det gäller att inte göra några misstag, som snabbt avspeglar sig i opinionsmätningar?

   I går var det i tv en stor batalj mellan partiledarna, som måste ha lagt ned mycket tid på att förbereda sig. Vässa argumenten, välja rätt kläder, ansiktsuttryck, mm.

Medierna skruvade upp förvändningarna som om det handlade om ett stort fältslag – eller en VM-final i hockey.

Vad blev resultatet?
Alla har väl klart för sig att när politiker debatterar, så handlar det aldrig om en saklig diskussion, där deltagarna prövar varandras argument. Det är omöjligt att Löfven eller Reinfeldt skulle kunna säga: ”det ligger något i det du säger. Du har rätt!” Politiker som fäktas är snarare demagoger; de vänder sig till tittarna och medierna och upprepar samma budskap om och om igen. Det kan vara kryddat med uttryck som rådgivare rekommenderat, t.ex. Löfvens ”jag HATAR arbetslöshet”.

 Efter debatten kommer den viktigaste frågan: Vem vann, vem förlorade? Svaret kommer från opinionsinstituten. I denna debatt fokuserade medierna på fighten mellan Löfven och Reinfeldt. Enligt Expressens undersökning vann Reinfeldt en klar poängseger, enligt Aftonbladet gick det något sämre för honom, eftersom han hade ”hångrinat” åt Löfven.

   Men det mest negativa med debatten i Agenda var det uppskruvade tonläget, ilskan – och oordningen. Ett tag pratade alla i munnen på varandra, så att det började likna det tv-program som Sveriges Television gett namnet Debatt.

Så illa har det inte varit i någon tidigare partiledardebatt i tv!

Vad blir nästa steg, om den utvecklingen fortsätter?
Att några börjar slåss?    

Själv skulle jag vara tacksam, om vi gick tillbaka till den gamla tågordningen: Valrörelsen börjar i augusti! Politikerna bör sluta att debattera stup i kvarten. Då får de mera tid för sina egentliga uppdrag: Att regera eller att fingranska dem som regerar.      

     

Det vore dumt att förbjuda lärare att ge läxor!

Det har brutit ut en debatt om läxornas vara eller inte vara. Som vanligt är de som gör tvärsäkra påståenden om detta ganska okunniga.

   Själv har jag en hel del erfarenhet, eftersom jag varit gymnasielärare under ett helt yrkesliv. Jag har dessutom varit med om en s.k. försöksverksamhet som bl.a. gick ut på att inga läxor skulle få förekomma.

   Det var under flumpedagogikens blomstringstid. Den huserade inte minst på dåvarande Skolöverstyrelsen, (SÖ) och det var just den myndigheten som skulle starta en försöksverksamhet, som gick ut på att ersätta lärare med tv-program. Men det förnekade projektledarna, när de kom till min skola. Det fanns dock hos oss en lärare med goda kontakter med SÖ:s inre cirklar, så vi visste vad dom var ute efter.

Vi var en av cirka sex skolor runt om i Sverige, som deltog i projektet. På den tiden var det bestämt vilka moment av ett ämne, som skulle studeras i respektive årskurs av gymnasiet. Men det brydde sig projektledarna från SÖ inte om. Projektet genomfördes i gymnasiets årskurs ett och eleverna fick syssla med helt andra ämnesområden än vad de skulle göra enligt kursplanerna. Ett var arbetsmiljön, som fått stor uppmärksamhet.

Eleverna fick först se ett tv-program. Där fick de se en beskrivning av hur en teatergrupp såg på det s.k. ”löpande bandet”. Ingen positiv syn precis! Därefter fick de arbetsuppgifter. Frågorna, som skulle besvaras, var av typen ”Stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat”.

Det fortsatte i den stilen moment efter moment. Projektledningen hade betonat för oss att läxor var onödiga och det hade de på sätt och vis rätt i. Det var svårt att hitta läxuppgifter!

   Men eleverna skulle ha betyg och det blev ett stort problem. Det tillsattes en grupp med en representant för varje deltagande skola, som skulle sätta samman ett prov. Den arbetade med sin uppgift, men fick ge upp. Den konstaterade att eleverna inte hade lärt sig någonting och då gick det inte att konstruera prov.

    Nu fick projektledningen kritik från alla deltagande skolor, vilket ledde till att projektet lades ned i förtid. Men eleverna drabbades. De hade inte läst någonting av det som de enligt kursplaner skulle läsa i årskurs 1. Och de hade knappast någon nytta av det de sysslat med i årskurs ett, när de började kurskurs två.

 Min erfarenhet, då som nu, är att det framför allt är flumpedagoger som förordar läxlöshet. Den som ringaktar kunskaper i skolan har lätt för att också ringakta läxor.

   Här är några sammanhang, där läxor i skolan kan vara värdefullt:

*Läraren går igenom ett nytt avsnitt. Läxan till eleven blir att försöka sammanfatta, repetera det han/hon gått igenom. Läxan blir en del av inlärningsprocessen.

*En läxuppgift kan också användas som ett sätt att stimulera elevens kreativitet: att komma med egna exempel på det som tagits upp under en lektion. Det kan vara bra att detta äger rum, när eleven hunnit koppla av några timmar efter det att han/hon kommit hem.

*Vi kan inte komma ifrån att det finns företeelser, som eleven måste lära sig utantill, t.ex. alfabetet och multiplikationstabeller. Att en stund hemma repetera så att de sitter! Vidare har vi glosor i främmande språk. En stunds övning hemma skadar inte!

*Föräldrars möjligheter att ta del av skolans arbete underlättas, om elever har hemuppgifter. Nu är en invändning mot detta vanlig: Elever kan ha föräldrar som själva har otillräckliga kunskaper. Men lösningen ligger inte i att förbjuda läxor. Det måste vara möjligt att ge de eleverna läxhjälp i skolan.

   Jag skulle säkert kunna komma på fler exempel på läxors positiva roll, men nu börjar det bli sent på kvällen.           

2 miljoner amerikaner per år insjuknar på grund av resistenta bakterier.

Enligt amerikanska hälsovårdsmyndigheter insjuknar varje år omkring 2 miljoner amerikaner i sjukdomar. orsakade av att bakterier utvecklat antibiotikaresistens. Hur många som i USA dör på grund av dessa bakterier är inte helt klarlagt. Men det är någonting mellan 23000 och 100000.

Skrämmande siffror!

    Infektionsläkare varnar för att USA kan hamna i den situation som rådde, när människor avled av vanliga infektioner.

   En annan skrämmande siffra: 70 procent av all antibiotika i USA ges till boskap.
70 Procent!
   Företag använder sig av antibiotika för att förhindra att djur bli sjuka, då de trängs ihop på ett sätt som kan sprida infektioner.
Då är det väl risk för att en del av den antibiotikan hamnar i magen på människor?

   Men företagen använder också antibiotikan för att få djuren att växa fortare. Det försöker federala myndigheter sätta stopp för, men tydligen med magert resultat.

Har man lyckats bättre inom EU?

   Enligt en rapport från en federal myndighet är ”mycket av antibiotikan inom djurhållningen onödig och olämplig”. Den säger också att ungefär hälften av antibiotikan, som ges till människor, är olämplig.

   Förmodligen är det än värre i stora delar av världen utanför USA. På många håll är det möjligt köpa antibiotika utan recept. Och där finns antibiotikafabriker, som släpper ut restprodukter orenat i sjöar och floder.

Inte undra på att bakterier blir resistenta!

 Forskare i USA har också upptäckt en särskilt dödlig typ av medicinresistenta bakterier, som klarar av så gott som all antibiotika, som finns på marknaden (Carbapenem-resistant enterobacteriaceae. Förkortas CRE). Den är relativt sällsynt – än så länge – men har identifierats på vårdcentraler i 44 delstater.

Hur är det i Sverige?

  Det finns alltför litet forskning om hur användningen av antibiotika inom industriell djurhållning påverkar människan. Men i en studie fann man att patienter, som bodde nära farmer, där gödsel dumpades, löpte 38 procent högre risk för att utveckla en infektion av en bakterie, känd för att vara resistent mot de flesta antibiotika.

   I Sverige är det numera svårare få penicillin.

Men det hjälper föga, om ingenting händer i storkonsumerande länder.

Det går att dra en parallell till klimatfrågan och utsläppen av växthusgaser. Sverige (och ett antal andra länder) knegar på, medan storkonsumenterna har svårt att ändra sitt beteende.

    

Staffanstorp, spritresor och Uppdrag Granskning.

Upprördheten är stor efter Uppdrag Gransknings avslöjande om de årliga spritresor, som kommunalpampar i Staffanstorp gjort. Kostnaderna har skattebetalarna fått stå för!
   Frågan är dock, om inte Uppdrag Gransknings granskning också blir dyr. För två medarbetare gick ju i kommunalpamparnas fotspår, åt samma mat och dryck. Var det nödvändigt?
Blir det inte vi Tv-licensbetalare, som får stå för utgifterna?

Drar sig Sveriges Radio för att kritisera terroristorganisationer?

I dag på morgonen sände ”Ring P1” ett inslag, där lyssnarna fick veta att Al-Shabab är en befrielseorganisation, som vill driva bort inkräktarna från Väst. Al Shabab är fullt jämförbar med befrielserörelser i västvärldens historia. Som exempel nämndes Snapphanarna från 1600-talets Sverige.

 Märkligt! Snapphanarna var skåningar och uppträdde framför allt i kriget mellan Sverige och Danmark på Karl XI:s tid. Men jag har aldrig hört talas om det fanns självmordsbombare bland dem. De hjälpte danskarna och kunde överfalla svenska soldater. De klättrade upp i träd, och när svenskarna kom klivande hoppade de ned och slog ihjäl dem och försvann. Jag har ej heller hört talas om att de införde egna lagar i områden de ockuperat och avrättade sina skånska bröder och systrar – och deras barn - för att de inte lydde.

Al Shabab är en vedervärdig terrororganisation, som växte fram i Somalia. I dag är den lierad med Al-Qaida. När miljontals somalier höll på att svälta ihjäl, vägrade Al-Shabab att släppa fram hjälporganisationer som Röda Korset, som ville leverera livsmedel. Det blev en hungerkatastrof.

Al-Shabab har tagit på sig skulden för terrordådet i Kenya. De ansvariga mördade totalt oskyldiga människor, som besökte ett köpcentrum.

   Några somalier, boende i Sverige och kanske med svenskt medborgarskap, har anslutit sig till Al-Shabab och dess terrorkrig i Somalia. Från en av dem finns en inspelad uppmaning till andra somalier i Sverige att ansluta sig. Men Sveriges Radios P1 tycks ha svårt för att rikta någon som helst kritik mot denna terrororganisation! (Denna tendens finns i P1 Morgon, Studio Ett, Konflikt – och tydligen även Ring P1)

   När däremot Al-Shabab-anhängare åker fast, hamnar i USA och blir åtalade för terrorism – då tar P1 ställning för de svenska Al-shababkrigarna. Och Sverige kritiseras för att ha lämnat ut fakta om dessa gossar till USA.

   Det rör sig om ett internationellt samarbete mellan olika länders polis- och åklagarväsen. Att begå terrorism är faktiskt brottslig verksamhet!

      Naturligtvis är det förfärligt om en Al-Shababkrigare efter att ha blivit gripen utsätts för tortyr under ett förhör.

Men varför konsekvent tiga om att de verkat i en terroristorganisation?    

Eller betraktar Sveriges Radios P1 Al Shabab som en befrielseorganisation?

 

 

USA:s kongress kan kasta in världen i en djup ekonomisk kris.

Nu har massor av statsanställda amerikanare tvingats lämna sina jobb. Någon lön får de inte. Socialbidrag kan inte betalas ut. Det blir omöjligt att få visum för utlänningar, som vill åka till USA.
   Om konsumenterna i USA blir osäkra, kan de dra ned på sin konsumtion, och då får företag börja säga upp anställda. Förtroendet för USA och dollarn kan falla, så att världsekonomin står inför en ny kris.

   Boven i dramat är den amerikanska kongressen, som inte kan komma överens. Eller rättare  sagt: vissa ledamöter beter sig på ett sätt, som knappast har en motsvarighet i europeiska parlament.

   Värst av alla är de som tillhör den s.k. ”Tea party”-rörelsen, som tycks leva i föreställningen att USA bör styras på samma sätt som under 1700-talet. Statsmakten är egentligen något onödigt. Varje individ ska sköta sig själv. Obamas sjukförsäkring, Obamacare, är ett otyg, ett försök att införa socialism i USA. Den ska avskaffas, trots att den nätt och jämt har införts.

   Därför har de i representanthuset (kongressens ena kammare) som villkor för en uppgörelse med senaten (kongressens andra kammare) krävt att Obamacare ska skjutas upp ett år.

   Så det blev inte någon uppgörelse – och därför måste staten be sina anställda gå hem. Staten har inte pengar till deras löner.

Bland Teaparty-folket finns också ett hat till president Obama. Många tror på fullt allvar att han är en muslim, som inte är född i USA. Det gäller att motarbeta alla hans förslag! De har tvingat ledamöter i representanthuset att skriftligen intyga att de inte kommer att höja det så kallade lånetaket. Statsmakten USA behöver låna pengar, eftersom utgifterna är större än inkomsterna – och det är naturligtvis inte bra. Men än värre är att ledamöter ger efter för sådana opinioner ute i valkretsarna och inte använder sitt eget omdöme. Att göra så blev redan år 1809 förbjudet för svenska riksdagsledamöter!

 Om inte lånetaket höjs, utbryter om några veckor ett än värre kaos i USA!

Vi riskerar att dras med.

     

Planerna på OS i Stockholm är ett svek mot Östersund.

Länge trodde jag att försöket att arrangera vinter-OS i Stockholm var ett hugskott, som få utanför huvudstaden skulle ta på allvar. Men så var det tydligen inte.
Hur tänker förespråkarna? Ska femmilen på skidor starta vid kungliga slottet?
Det finns visserligen storstäder, som stått som arrangörer av vinter-OS, men tävlingarna brukar äga rum några mil utanför staden. Där är det oftast ordentligt med snö under vintern, där befinner man sig tillräckligt högt över havet.
Stockholm ligger bara några meter över havet och inte långt från Östersjön. Under en mild vinter är staden snöfri.
   Men främsta invändningen mot vinter-OS i Stockholm handlar om någonting helt annat: Det är ett svek mot Östersund.
   Naturligtvis skulle det innebära att några arenor måste byggas, och dom kommer att kosta en hel del. Men det skulle samtidigt  bli en välbehövlig injektion i en inlandsregion, som brottas med inlandsregionernas alla problem. Östersunds ställning som centralort skulle stärkas, staden skulle få lättare dra till sig turister.
   Stockholm behöver inte stärkas; Stockholm behöver inte få hjälp för att locka till sig turister!
   Det sägs att en anledning till att Östersund inte fått vinter-OS är Åres störtloppsbana. Den anses vara otillräcklig. Stockholm har så mycket självinsikt att man inser att det blir svårt att köra olympiskt störtlopp på kullarna i huvudstaden. Därför ska Åre (långt från Stockholm) få ta hand om de alpina grenarna. Men duger Åre, om Stockholm är arrangör?
   Vad blir nästa steg, om Stockholm ska ta hand om allt? Att starta Vasaloppet i Solna?
  

Inte ett år till med lurade utländska bärplockare!

År efter år har samma scenario upprepat sig:
Hundratals hugade bärplockare kommer hit, övertygade om att de kommer att tjäna massor av pengar i blåbärs- eller lingonskogarna.
Oftast är det dåligt ordnat med övernattningsställe för dem. De slår upp tält i någon skogsglänta, och risken är stor att det blir konflikter med markägare.
Så börjar de plocka blåbär eller lingon, och det är något svårare än de tänkt sig. Det blir kallt på natten, och de fryser.
  De arbetar dock flitigt några veckor, men de lyckas inte plocka så mycket bär, som de hade räknat med.
I början finns på plats en representant för det företag som anställt dem.
Men plötsligt har han försvunnit - och de har inte fått betalt för sitt arbete.
Så ska de åka tillbaka till hemlandet men har inte pengar till resan.
Nu är det riktigt kallt på natten, och de behöver någonstans att sova.
Lokalbefolkning eller organisationer engagerar sig för dem och ordnar logi.
Det blir stora reportage i media om deras situation. Det visar sig att många har skuldsatt sig upp över öronen för att komma till Sverige. Många kommer att få lämna hus och hem, eftersom de inte kan betala skulden.
En representant för deras företag försäkrar per telefon: "Visst har de fått betalt!"
Till sist ordnas hemresan, ibland av deras ambassad.

Därefter ställs i Sverige samma fråga: Varför gick det snett? Vad kan vi göra för att det inte ska upprepas nästa år? Men likväl upprepas det!
Det är märkligt! Det är onödigt! Och för de människor som drabbas är det katastrofalt.
Det borde vara möjligt att se till att varenda bärplockare har klart för sig, innan de påbörjar resan till Sverige, att de knappast kan tjäna så mycket pengar som de trott. För uppenbarligen har de en helt orealistisk uppfattning om det. En av dem uppgav för en tidning att han hade betalat cirka 20000 kr. för resan till och från Sverige. Men han var övertygad om att han skulle tjäna 40000 kronor. Netto fick han då 20000 kronor att stoppa i fickan, och det var mycket pengar för honom. Men hur många vana svenska bärplockare drar in 40000 kronor i blåbärs- och lingonskogarna?
   Ganska säkert kommer inte så många hit, om de har klart för sig förutsättningarna. Därmed minskar risken för att det blir problem inför hemresan.
Men det borde också vara möjligt att se till att bärplockarna inte blir bedragna av skumma företag. Varför kan inte de svenska bäruppköparna ta hand om bärplockarna från början? Chartrar ett plan som till ett rimligt pris tar dem till Sverige och tillbaka igen. Och som betalar dem för de bär de plockat! Bäruppköparna bör också klara av att ordna med inkvartering. Inga ska behöva ligga i tält och frysa.
Är detta verkligen omöjligt?