Stoppa könsstympning i Sverige!

I ett inslag i SVT:s Aktuellt togs könsstympning upp och det antyddes att flickor utsätts för detta brott i Sverige. Det hade en intervjuad flicka råkat ut för, när hon var fyra år.

   Den värsta formen av könsstympning, vanlig i Somalia, innebär ju att alla yttre könsdelar, både inre och yttre blygläppar och klitoris, skärs bort. Därefter sys allt ihop. En pytteliten öppning lämnas kvar, som inte ens duger till att kissa ordentligt.

Oftast sker det utan bedövning. Men det värsta är att ingreppet leder till ett livslångt lidande och hög risk för allvarliga komplikationer.

Avsikten med det hela är att förhindra att kvinnan ska få ut något positivt av sexuallivet och därmed ej heller vilja ha sex med män. Därmed underlättas kontrollen av kvinnan.

   För några år sedan uppstod det misstankar om att en flicka, som just återvänt till Sverige med sin familj efter semester i hemlandet, skulle ha könsstympats där. Hon blev föremål för kontroll, som utfördes av läkare. Flickan hade inte könsstympats, men både hon och föräldrarna var upprörda över vad som hänt.

Men om en sådan kontroll kan rädda en enda flicka från att utsättas för det allvarliga brott som könsstympning innebär, bör alla flickor i riskzonen genomgå en sådan kontroll.

Föräldrarna vet säkert att det är ett allvarligt brott i Sverige och att de riskerar fängelse, om det upptäcks.

Den enklaste lösningen är att kontrollen blir en del av skolhälsovården.

Detta borde ha genomförts för länge sedan!

Lagen mot könsstympning trädde i kraft för 30 år sedan, men endast 46 anmälningar har gjorts och endast två personer har dömts. Ställ det mot att 91000 kvinnor i Sverige kommer från kulturer, där könsstympning tillämpas!

Jag minns en intervju med en egyptisk man, vars hustru var könsstympad ,även om inte lika mycket skurits bort som i Somalia. Han hade inga invändningar mot det hustrun råkat ut för. Han menade nämligen att om ingreppet inte skett, kunde hustrun ”passa på” att vara otrogen, när han var bortrest för arbete. Förmodligen hade han inga invändningar mot att han själv ”passade på” när han var borta. Men det märkliga är att han och många andra män inte förstår att de förlorar på att deras kvinnor är könsstympade. För om Hon under sexakten inte känner någon njutning, försämras hennes möjligheter ge Honom njutning.

Sex är bäst når båda njuter av det!    

Vi har begränsade möjligheter att sätta stopp för könsstympning utanför Sverige, men vi kan göra betydligt mer i vårt eget land!

”Det är besvärligt och dyrt att ta sig till Vimmerby”

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne är det största och mest berömda barnlitteraturpriset. Alltsedan det instiftades har tillkännagivandet av årets pristagare ägt i Vimmerby, den stad där Astrid Lindgren föddes. Men den 14 november meddelade Statens Kulturråd att tillkännagivandet av nästa pristagare kommer att flyttas till Stockholm och Kungliga Biblioteket.

   En motivering för denna förändring lyder att ”det är besvärligt att ta sig till Vimmerby”

   Det kan ju ligga något i det! Vägnätet kring svenska småstäder är inte alltid så bra. Makthavarna föredrar tydligen att bygga nya och dyra tunnelbanestationer i Stockholm. Men om nu det kansli på Kulturrådet som ansvarar för detta litteraturpris tycker det är besvärligt att ta sig från Stockholm till Vimmerby, varför inte flytta kansli och personal till Vimmerby? Då slipper alla göra den där jobbiga resan. Och i Vimmerby finns både företag och institutioner, som arbetar med att hålla Astrid Lindgrens författarskap levande. Det kan kansliet ha nytta av!

Som svar på kritiken påpekar Kulturrådet att dess uppgift inte är att göra PR för Vimmerby. Men i stället blir det ju PR för Kungliga Biblioteket. Om det bloggar Högbergs tankar: Med det vaga resonemanget om att tillkännagivandet ska ske på Kungliga Biblioteket försöker det möjligen göra någon form av stockholmskt finkultur av tillkännagivandet, men det känns inte äkta och är så långt från den Astrid Lindgren som jag har bilden av.  

Men det finns fler skäl till förflyttningen till Kungliga biblioteket, i varje fall enligt Sverige Radio: Att spara pengar. Reskostnaden för tillkännagivandet ingick förmodligen i ett sparprojekt. Onekligen fantastigt! Har Kulturrådet så ont om pengar att det blir för  dyrt att några kanslimedlemmar åker Stockholm-Vimmerby fram och tillbaka?

Tyvärr är detta ett visserligen  litet exempel på en företeelse som tycks bli allt vanligare, nämligen att vid sparkrav på staten blir lösningen att flytta verksamheter till Stockholm. Även kulturen drabbas. Sparkrav på försvaret har gått ut över Marinens musikkår. Ett föreslog att kåren skulle flytta till Stockholm, där det redan finns två musikkårer; ett annat ville reducera antalet tjänster vid Marinens musikkår för att istället förstärka Arméns musikkår i Stockholm. Dessutom planerades flytt av notbibliotek och producent från Karlskrona till Stockholm. Senaste förslaget föreslår helt enkelt nedläggning av Marinens musikkår. Försvaret använder som argument just rese- och transportkostnader. (Se blogginlägg 16 oktober).

Finns det ingen möjlighet att stoppa nedläggningar och flytt till Stockholm?

Knappast.

Möjligen om drabbade kommuner kunde samverka och göra det över partigränser.

Men det får vi knappast uppleva.

Att vingla omkring i sjukvårdens labyrinter.

I september bloggade jag två gånger om att jag fått problem med mitt opererade ljumskbråck. Det hade börjat göra ont. Efter ett andra besök på min VC fick jag en doktor att skriva en remiss till Centralsjukhuset i Karlstad. Det kändes bra att jag fått remissen, inte minst för att det högg till ordentligt i ljumsken, när jag en dag satt mig ned i vardagsrummets soffa och utan att tänka mig för slängt upp benen på soffbordet. Usch vad det sved! Precis så kändes det när jag fick bråcket för snart ett och ett halvt år sedan.

   Oktober månad hade just börjat. Jag hade hoppats att få bli undersökt av en specialist någon gång i början av november, men insåg snart att det skulle bli svårt.Tiden gick, och svaret dröjde.

   Måndagen den 11 november fick jag ett brev från Landstinget i Värmland. ”Nu har jag fått en tid!” tänkte jag. Men brevet kom från doktorn på min VC, och det var daterat den 14 oktober. Han bekräftade att remissen var klar, men att han ville träffa mig ändå. Jag hade bett honom förnya recepten på två läkemedel. Han tyckte att det ena var olämpligt för mig och ville diskutera det med mig.

Men varför kom hans brev till mig nästan en månad efter det att han skrivit det?

Jag frågade i receptionen på min VC och fick svaret att läkarsekreteraren inte hunnit skriva tidigare.Märkligt!

Doktorn fick jag inte tag på. Han skulle inte jobba på vår VC på ett tag.

Så det var bara att fortsätta att vänta.

Den 18 november kom det ett nytt brev från Landstinget, daterat 14 november. ”Bättre sent än aldrig”, tänkte jag, när jag såg att det hade rubriken ”Bekräftelse av mottagen remiss”. Men det ångrade jag  inför  fortsättningen:

”Du kommer att bli kallad inom 8 veckor”.

Att bli kallad inom 8 veckor är väl inte samma sak som att få komma till doktorn inom 8 veckor?

   Jag hade i september börjat kämpa för att bli undersökt, men skulle tydligen inte få komma till kirurgen förrän en bit in på 2014.

Men värst av allt var att jag, enligt brevet, INTE skulle bli kallad till Centralsjukhuset i Karlstad utan till Arvika.

   Jag tycker i och för sig att Arvika är en trevlig stad. Men den ligger ganska långt från Filipstad.  Inte så långt fågelvägen, men per bil måste jag, i varje fall vintertid, först åka till Karlstad, och därifrån vidare mot Arvika. Som filipstadsbo är jag vid kontakter med sjukvården ofta tvungen att åka till Kristinehamn eller Karlstad, eftersom det mesta är nedlagt här. Ska vi som drabbats av nedmonteringen av vården vara tvungna att åka ända till Arvika, när det är möjligt att få hjälp på halva avståndet?

    Dessutom hade kirurgen i Karlstad tagit emot mig för en efterkontroll av operationen. Jag blev undersökt av en doktor, som med fingrarna kunde konstatera att det inopererade nätet hade ”korvat sig”. Det tyckte jag lät något oroande, men han sa att det var ok.

Jag ville gärna bli undersökt av honom igen. Vad hade hänt med korvningen?

  

Vad skulle jag göra för att få komma till Karlstad?

VC i Filipstad kunde ge någon hjälp.

Jag bestämde mig för att börja med att ringa till kirurgen i Arvika. I brevet jag fått fanns ett telefonnummer dit. Naturligtvis kom jag till en telefonsvarare, som bara hade två svarsalternativ, att avboka tid eller att beställa journalkopior. Om jag valde avboka tid skulle jag ange den tid jag ville avboka. Någon sådan hade jag inte, men jag valde det alternativet ändå och talade in budskapet att jag inte ville komma till Arvika. Några timmar senare blev jag uppringd av en sjuksköterska i Arvika, som förstod mina synpunkter och sa att hon skulle skicka tillbaka mitt ärende till Karlstad.  

    Jag misstänkte att det inte var lämpligt att sitta och vänta på att kirurgen i Karlstad skulle ringa upp mig. Troligen, tänkte jag, ses det inte med blida ögon att jag tackat nej till Arvika. Då kan jag bli kvar sist i kön under lång tid. Bättre då att ta tjuren vid hornen!

Så jag ringde till kirurgen i Karlstad efter att ha studerat dess telefontider. Men vid första försöket sprack det direkt, telefonkön var fulltecknad, och jag ombads att försöka en annan gång.

Den 28 november kom jag fram direkt.  Jag drog min historia och nämnde att jag tackat nej till Arvika men ville till Karlstad. Jag sa också att remissen skickats frånVC i Filipstad senast 14 oktober. Då fick jag ett oväntat svar. Remissen hade kommit till Karlstad 15 november. Jag protesterade, men sjuksköterskan (jag förmodar hon var det) hävdade bestämt att min läkare på VC i Filipstad hade skrivit remissen 14 oktober inte skickat den.

 I så fall blev den liggande en månad på min VC, innan den startade färden mot Karlstad.

Hur kan det bli så? Är det läkarsekreteraren som inte hinner?

Samma förmodade sjuksköterska sa att hon skulle prata med en kollega och sedan ringa mig. Det gjorde hon också. Hon påpekade då att mitt nej till Arvika gjorde att jag ramlat ned i kön, men att hon ändå skulle göra allt för att jag inte skulle behöva vänta alltför länge.

Jag hoppas hon går från ord till handling!

    

Bensinbolagen - igen!

Förhandlingsuppgörelsen med Iran i förra veckan ledde till ett kraftigt prisfall på råoljan; det största på flera år. Sanktionerna mot Iran kommer att mildras, vilket innebär att Iran får bättre möjligheter att exportera olja. Det räknade marknaden med. Alltså föll priserna.

   ”Nu blir bensinen billigare”, tänkte jag och kände mig belåten.

Men det blev ingen prissänkning de närmaste dagarna. ”Kanske för att det är helg?” tänkte jag igen.

Men så blev det måndag – med oförändrade priser.

Först på tisdag hade i varje fall Statoil sänkt priset – med ynkliga 10 öre.

Tänk att min tröga hjärna aldrig kan lära sig att när råoljepriset stiger är bensinbolagen snabba med att höja priset! Men den snabbheten existerar inte när priset faller. Då heter det ”att vi måste avvakta lite till”, o.s.v. 

Rör inte min ko!

”Rör inte min ko!”

 Det är rubriken på en artikel 25 november av Expressens glesbygdskrönikör, Tommy Hammarstrand.

   Han reagerar mot Livsmedelsverkets ”antikött-kampanj”. Inte för att han tycker att det är fel att dra ned på det totala köttätandet. Men kampanjen borde inrikta sig på det kött som står för den stora ökningen, nämligen fläsk och kyckling.

Konsumtionen av kött har sedan slutet av 1960-talet ökat från 53 kilo om året till 85 kilo. Fläskkonsumtionen har ökat från 25 till 35 kilo; kyckling från 3 till 18 kilo, Det är det fabriksproducerade … köttet vi sätter i oss i allt större kvantiteter medan nötköttet bara ökat från 19 till 25 kilo… Kycklingar och grisar är hårt industrialiserade djur, som knappt hinner reflektera över sina djuriska drifter, förrän slakttransporten väntar.”

Men Livsmedelsverket varnar främst för konsumtion av nötkött och ost, och vi ska särskilt akta oss för det som kommer från de betande djuren, som bidrar till utsläppen av växthusgaser.

   Men då glömmer Livsmedelsverket att det är just de betande djuren, som, än så länge, håller landskapet öppet, så att inte hagar och vallar täcks av buskar och sly.

Livsmedelsverkets kampanj är enligt Hammarström ”en krigsförklaring mot landsbygden och det öppna landskapets välsignelser.”  

  Om djuren inte får beta och hålla landskapet öppet, försämras också de drabbade kommunernas möjligheter få intäkter genom turism. Hammarström pekar också på att de ”lugnt och lyckligt betande korna” producerar ett både godare och nyttigare kött jämfört med spannmålsuppfödda djur. Han stödjer sig på forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Det är sorgligt att SVT genom Rapport gett gratisreklam till Livsmedelsverkets kampanj mot landsbygden!   

Kennedy

Det har i dessa dagar stått mycket om familjen Kennedy i medierna. Det har gått 50 år sedan president John F. Kennedy mördades. De flesta något äldre svenskar vet vad de gjorde, och var de befann sig den dagen.
   Så är det också, när det gäller mordet på Olof Palme. Och även de utpekade och troligaste mördarna har vissa likheter. Båda var misslyckade, utstötta figurer, som - om de verkligen var gärningsmännen - begick brotten utan assistans från annat håll.
    Men tydligen har det varit svårt att få acceptans för att storheter som Kennedy och Palme skulle ha blivit mördade på ett så tarvligt sätt. Det borde i stället ha rört sig om en konspiration på internationell nivå, och med professionella mördare.
   Bilden av president Kennedy har förändrats mycket. Han förknippades i början av karriären  med ungdomlig handlingskraft och friskhet. I en berömd tv-duell med dåvarande vicepresident Nixon vann han poänger på grund av sitt utseende. Nixon såg grådaskig ut; Kennedy solbränd och frisk. Men solbrännan hade orsakats av alla piller han måste stoppa i sig. Han hade skadats allvarlig under andra världskriget och fick under resten av sitt liv bära korsett och ta mediciner för att hålla tillbaka värken. Det var så mycket han stoppade i sig att han kan ha varit läkemedelsförgiftad.
   Han hade högst motvilligt gett sig in i politiken. Hans äldre bror, som omkom under andra världskriget, skulle blivit politiker. Kennedy tvingades av sin pappa att ta över den uppgiften.
Han växte dock in i rollen och förmodligen hade mycket kunnat bli annorlunda, framför allt Vietnamkriget, om inte tragedin i Dallas inträffat.
Det blev den tredje sonen Robert Kennedy som fick ta över politikerrollen, men även han mördades, när han 1968 försökte bli presidentkandidat för Demokraterna. Robert Kennedy var kanske den Kennedy-broder, som hade de bästa förutsättningarna att bli en framstående politiker. Han satsade på att dra till sig underklasserna i USA genom att skapa en "regnbågskoalition". Men det är tveksamt om det hade räckt för att bli president. Troligen hade han inte ens lyckats bli Demokraternas presidentkandidat. På den tiden spelade primärvalen inte samma roll som i dag. Robert hade inte tillräckligt inflytande över partiapparaten. Och hans Regnbågskoalition uppskattades inte i många delstater av USA. Trots detta kan man nu i samband med 50-årsdagen se uppgiften att Robert Kennedy blivit president, om han inte mördats under valkampanjen.
Familjen Kennedy kommer att fortsätta att fascinera världen. Det sammanhänger med att nyckelpersonerna drabbades av ond bråd död. Men det beror även på att de var stora personligheter.
Vad kommer medierna att ta upp på hundraårsdagen? 

Du som kan Datorspråket, förklara för mig det här!

När jag ska logga in på blogger så kommer det här mycket upplysande meddelandet upp:

 

 ERROR: POSSIBLE PROBLEMS WITH YOUR *.gwt..xml module file

The compile time user.agent value (gecko1_8) does not match the

 

runtime user.agent value (ie9). Expect more errors.

 

 
Ord som "gwt..xml module file" eller #time user.agent.value" ("gecko1_8") är naturligtvis totalt obegripliga för mig.

 

Det enda jag begriper är att webläsare och blogger inte stämmer överens, men hur i all världen har det blivit så och vad ska jag göra år det??? 

Det kom 4 advokater men ingen kunde lagen.

Advokaterna åkte från Värmland till Göteborg och Kammarrätten. Dit kom också deras klienter. Två advokater företrädde ett föräldrapar, som befinner sig i en långvarig konflikt med varandra. En advokat var s.k. målsägarbiträde för familjens barn. Den fjärde företrädde socialtjänsten i en kommun.
Målet, som Kammarrätten skulle ta ställning till, gällde förlängningen av ett s.k. LVU-beslut  (Lagen om Vård av Unga). Socialtjänsten hade fått LVU-beslutet godkänt av Förvaltningsrätten, vilket innebar att barnen skulle fortsätta att vara omhändertagna, men en av föräldrarna hade överklagat till Kammarrätten, som nu skulle ta upp det.
Men så blev det inte!
För när alla advokater kommit in i rättssalen med sina klienter, så meddelar Kammarrätten inför de häpna åhörarna att det blir ingen förhandling; det är bara att åka hem igen!
Orsaken: föräldern som överklagat Förvaltningsrättens beslut, hade någon månad senare förlorat vårdnaden av barnen genom att Tingsrätten gjort den andra föräldern till ensam vårdnadshavare, och därmed hade den överklagande föräldern ej längre rätt att överklaga.
De häpna advokaterna och deras klienter fick snopet ta sig ut från Kammarrätten och planera för hemresan.

Men naturligtvis finns ett och annat att fundera på:
Kunde inte Kammarrätten ha meddelat att rättegången var inställd, innan deltagarna började färden mot Göteborg? Kan det möjligen ha varit så att rättens ledamöter tog sig an ärendet först på morgonen samma dag som rättegången skulle äga rum? I så fall ka det ha varit svårt att få tag på deltagarna.
Men det mest anmärkningsvärda är att ingen av advokaterna insåg att det inte kunde bli någon rättegång. Att en av föräldrarna blivit ensam vårdnadshavare (visserligen interimistiskt) måste de alla ha fått reda på. Men ingen reagerade. Tydligen kände inte advokaterna till lagen!

En annan intressant fråga är om dessa advokater med vissa kunskapsluckor om lagen kommer att dra ner på sina arvoden. De är ju vana vid att ta betalt. För sina tjänster i Förvaltningsrätten ville de ha mer än 20000 kronor. Vad kommer de att begära nu?

Nis kommer tillbaka!

 

I går fick Besa, mamma till Nis, arbetstillstånd till det jobb hon har blivit erbjuden.

Så nu återstår bara att ordna med resan tillbaka till Filipstad.

Helt fantastigt att det gick så fort!

Kan det förklaras med att Migrationsverket insett att det som hände under avvisningen var pinsamt? Att läkarpersonal på flygplatsen inte ville släppa in Nis, eftersom de visste att han i Kosovo inte kunde få den vård han behövde?

Hur som helst, var det många som firade i går i Filipstad!

 

70000 ungdomar riskerar att utsättas för hedersvåld!

 70 000 ungdomar i Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter begränsade.

Enligt en studie från Stockholms universitet lider var tionde15-årig tjej på olika sätt av familjens hedersnormer.

Det innebär:
De får inte ha svenska kamrater. Ha pojkvän? Strängt förbjudet!
 Begränsade möjligheter vistas utanför hemmet. De ska gå hem direkt från skolan. inte gå på bio, sitta på café, måste be om godkännande för att delta i skolgymnastik, besök i badhus, skolutflykter.
 Familjen ska godkänna klädsel och frisyr, (inget får vara utmanande!)

  
Hederslivet innebär i korthet en tillvaro ”nedsänkt i ett vardagligt övervakningssystem”. Man kommer inte undan! Familjen, släkten har individen under uppsikt.

 Värst drabbade är naturligtvis tjejerna.  Pojkarna har större friheter. När flickorna kommer i puberteten blir det allt svårare att rätta sig efter alla förbud. Konflikten med föräldrar och släkt kan få allvarliga följder; olydiga döttrar kan skickas tillbaka till hemlandet, bli bortgifta – eller i värsta fall mördas.

   Kommunernas socialtjänst har tidigare försummat detta problem. Nu är det något bättre, men det är tveksamt om det program de flesta arbetar efter är det lämpligaste. Det går ut på att försöka medla mellan föräldrar och ungdomar. Om ärendet handlar om en flicka, som brutit upp från föräldrahemmet, försöker i allmänhet socialtjänsten förmå henne att flytta tillbaka.
   I Stockholm finns också Linnamottagningen, som vill försöka ändra på föräldrarnas värderingar; få dem bli mer tillåtande. Om man efter upprepade samtal med föräldrar och barn lyckas påverka föräldrarna, skulle ungdomar, som lämnat föräldrahemmet, kunna återvända hem.

Den 17 november, sände Sveriges Radios Kaliber ett program om hur det har hade gått för Linnamottagningen. Det var minst sagt nedslående.

   Föräldrarna lurade den något godtrogna personalen på Linnamottagningen. Under samtalen kunde de lova ”bot och bättring”, d.v.s. större friheter för döttrarna. Det ledde till att flera tjejer återvände till familjen, och det var just det som föräldrarna var ute efter.
   Men därefter höll de inte sina löften, och tjejerna behandlades lika illa som tidigare. Eller ännu värre! En tjej blev mördad efter att först ha skickats tillbaka till moderlandet och blivit tvångsgift. En är försvunnen efter att också skickats tillbaka för tvångsgifte. I en internetkontakt med en väninna uppgav hon att hon våldtogs varje natt.
 En annan tillbakaskickad tjej lyckades Linnamottagningen rädda åter till Sverige.
   Men inte i ett enda ärende nådde man upp till målet att ändra på föräldrars och släktingars hederskulturtänkande.

 Här några fakta on de tjejer, som nämndes i Kalibers program. Alla har antagna namn:

   Fatima: Vändpunkten kom när hon fyllde 17 år. Då började hon träffa sina kompisar. En dag blev hon avslöjad. Hon blev misshandlad av sin pappa. Han slog henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller ovanför ögat. Sedan slog han med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg på golvet, sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter.
Efter ytterligare misshandel vågade hon till sist polisanmäla honom. Han dömdes till fängelse.

I dag har hon det relativt bra.

 Hadil: Hon var hårt kontrollerad av sin familj. Hon hade bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. Hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en klasskompis som hade “dålig karaktär” enligt familjen. Hon hade flyttat hemifrån, men återvände, när socialtjänsten startat ett familjearbete. Men så snart familjen fått hem henne, lämnade de Sverige. Hon hörde av sig till en kompis:

”Snälla hjälp mig, jag är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt.”   

   Linnamottagningen fick kontakt med henne på facebook, åkte till landet hon befann sig i, men lyckades inte få hem henne. Varken inhemsk polis eller UD ville hjälpa till.
(Det är fasansfullt! Många av dessa flickor är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas hemland, blir bortgifta och våldtagna)

Karima: Hon bodde tillsammans med sina fyra systrar, en morbror och sin mamma, som var djupt religiös och höll henne hårt.
Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen lägenhet och förhoppningen var att hon skulle kunna förbli självständig, men ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj.
Kort därefter bröt Karima kontakten med Linnamottagningen. Eftersom hon var myndig kunde man inte annat göra än att varna socialtjänsten.
Långt senare fick man veta att Karimas mamma fört henne till Afghanistan, där hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom kort därefter.
   Den efterföljande tiden höll han henne i ett järngrepp. I polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon ville; han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne, när hon gick ut. Han ska också misshandlat, hotat och våldtagit henne.
Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna honom.
Två dagar senare högg han ihjäl henne med en kökskniv.

 Idéerna om att förändra familjernas värderingar är inte unika för Linnamottagningen utan en metod som idag sprids bland Sveriges kommuner, trots att den har misslyckats totalt. Även medlingsmetoden bör kritiseras. Sarah Mohammed, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime påpekar att den går ut över pojkars och flickors mänskliga rättigheter:

”Det är de unga, som måste dra ned på sina krav på rättigheter. Konsekvenserna blir fler bortgifta mot sin vilja, fler bortförda till gamla hemländer, där de blir misshandlade; det blir mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.”

 

Lärare pressas att sätta glädjebetyg!

Svenska Dagbladet presenterar den 14 november nya exempel på hur betygsättningen kan gå till vid friskolor. Denna gång handlar det om Mikael Elias-gymnasierna, som är en del av landets största friskolekoncern, Academedia, som i sin tur ägs av riskkapitalbolaget EQT

”Sex elever! Det är 600 000 kronor – det måste du förstå”.

Så sa en rektorn, när han försökte få en språklärare att höja elevers betyg efter det att de och deras föräldrar klagat.

Läraren ändrade inte betygen och blev uppsagd – ”på grund av arbetsbrist”. Kort därefter annonserade skolan efter en ny lärare till samma tjänst.

En svensklärare vid samma skola berättar om elever, som klagat på den höga undervisningsnivån. Nivån måste sänkas, annars skulle eleverna sluta.

”Vi måste inse att vi sitter i knäna på eleverna”, menade rektorn .

I en annan skola ska rektorn ha ändrat en elevs betyg mot lärarens vilja; det hände också att rektorn helt enkelt tog över betygssättningen efter det att elever och föräldrar klagat.

Det är vanligt att elever vid Mikael Elias-gymnasierna får överbetyg, d.v.s. de har presterat sämre vid de nationella proven.
Vid ett gymnasium hade nästan 70 procent överbetyg, vid ett annat 65.

Så här kan det inte få fortsätta!

Blir det bättre, om riskkapitalbolagen plockas bort ur systemet?

Kanske men det räcker inte.

Om vi förbjuder friskolorna?

Säkert mycket bättre.

Men även i de kommunala skolorna kan det bli fortsatt press på lärare att sätta högre betyg för att få fler elever. Så kommer det att vara, så länge vi har kvar principen att ”Skolpengen följer eleven”.

Eleverna har rätt att välja skola, och skolpengen följer med dem. När läraren sätter betyg, handlar det om en form av myndighetsutövning. Betyget skall grunda sig på elevens prestationer – ingenting annat. Men så länge vi har kvar det fria skolvalet, finns det risk för att även rektorer på kommunala skolor utövar press på lärare att höja betyg.

 

 

 

 

Att vägra ta en kvinna i hand och få skadestånd

Det var en gång en ung man, som ville ha en praktikplats i Trollhättan. Han fick träffa en kvinnlig kontaktperson, men när hon skulle hälsa på honom, ville han inte ta henne i hand. Han motiverade det med att hans muslimska religion inte tillät det. Han fick inte praktikplatsen, men när höjdarna i Trollhättan fick reda på vad som hänt blev de förskräckta. ”Vi kan ju bli prickade av diskrimineringsombudsmannen!” I ett liknande fall hade denna myndighet prickat en annan kommun, som fick betala skadestånd. Så Trollhättan skyndade sig och betalade skadestånd till den unge mannen för att inte bli anmäldd för diskriminering. Dessutom fick den kvinnliga kontaktpersonen en skriftlig varning för att hon ”visat bristande omdöme genom att neka praktikanten praktikplats och därmed brutit mot Diskrimineringslagen och Trollhättans stads mångfaldsplan".

  Vad är att säga om detta?

En sak är klar. Det här kommer att bidra till än större framgångar för Sverigedemokraterna.

Höjdarna i Trollhättan har varit fega och korkade. De borde ha använt sitt eget omdöme och inte sneglat på Diskrimineringsombudsmannen, som är en myndighet som utsatts för mycket kritik.

   Bäst av allt är att en artikel i DN-debatt 13 november, med tre undertecknare, framhåller att Trollhättan kommun handlat fel och borde ta tillbaka varningen de gett kvinnan och be henne om ursäkt.

   Egentligen är det självklart. Och märk att den unge mannen, som inte ville ta sin kontaktperson i hand, knappast kan åberopa sin religion. De flesta muslimer har inga problem med att skaka hand med kvinnor. Och hur skulle Trollhättan (och några andra kommuner) göra, om det t.ex. är en konservativ pingstvän, som vägrar skaka hand med en homosexuell? Eller en ”White-Power”- fanatiker, som inte vill skaka hand med somalier? Om Trollhättan vore konsekvent, bör också de få skadestånd

   Det finns ytterligare ett skäl till att fördöma Trollhättans agerande: Det innebar ju en allvarlig diskriminering av kvinnan. Jämställdhet mellan män och kvinnor är en grundläggande princip i Sverige.

Det måste alla, som vill ha svenskt medborgarskap, ta till sig; de ska inte bli belönade för att de inte har gjort det.

 

 

Nis igen: Mår dåligt. Risk ”att han tynar bort”.

Följande uppgifter kommer från Elsa Wegerif, som intervjuats av Filipstads Tidning efter ett besök i Kosovo.

Enligt henne mår Nis mycket dåligt. Han kräks ofta, och hon tror att han kommer att tyna bort, om han måste stanna kvar i Kosovo. Familjen har fått tag på en lägenhet, men det är svårt att gå ut, så Nis och hans mamma är mer eller mindre tvungna att sitta inne. Nis har ingen möjlighet att gå i skola.

”Det finns inget liv för honom där nere och inte för hans mamma heller”.

   Pengar, som samlats in, går till hyra, mat och mediciner. Dessutom behövs det pengar till återresan till Sverige. Det finns nämligen hopp om att Nis´ mamma Besa ska få jobb i Sverige.

   Tilläggas kan att det har varit ett stort engagemang för familjen i Filipstad. En tatueringsstudio har under två lördagar skänkt samtliga intäkter till Nis. Det var många som lät sig tatueras, när de fick reda på vart pengarna skulle gå. Det blev 7000 kronor.

Beträffande möjligheterna för Besa att få arbete i Sverige, så kan ingen förneka att hon har lång erfarenhet av att ta hand om handikappade barn.  

Han fick sparken!

Det handlar om Bertil Rignäs, vd för Bostadsbolaget i Göteborg. Enligt hans egna uppgifter var ett inköp av damkläder i Cannes, där han befann sig på en numera ökänd mässa, hans lunchmat. På kvittot, som han lämnade in för att få ersättning, hade han skrivit just ”lunchmat”. Där stod också att han lämnat dricks på 5 euro. Det är viktigt få ersättning för allt, även om man har en miljonlön!

   Styrelsen i det göteborgska bostadsbolaget sa sig stödja honom. En av dem menade att man ”har gjort en höna av en fjäder”.

Tydligen har de kommit på andra tankar nu, för han har fått sparken – och det med omedelbar verkan. Berodde det på att polisen inlett en förundersökning om bedrägeri?

   Men det går ingen nöd på Rignäs. På honom väntar en fallskärm, värd 4 miljoner. Han har säkert råd att köpa damkläder, storlek 40, och själv stå för kalaset.

Storsatsning på Stockholm:Blir det pengar över åt oss?

 

Alliansens partiledare presenterade i går (11/11) en storsatsning på Stockholmsregionen. Bakom den finns staten, landstinget, Stockholms stad, Nacka, Solna och Järfälla.

Kollektivtrafiken skall förbättras genom nya tunnelbanestationer och en helt ny tunnelbana. Detta skall enligt partiledarna ”förstärka Sveriges konkurrenskraft” (Hurdå?) och dessutom leda till snabbare, säkrare och bättre resor och transporter”.

Dessutom skall kommunerna bygga 78000 nya bostäder i länet.

Alla parter delar på finansieringen. Statens bidrag kommer att uppgå till cirka 4 miljarder kronor. Slutnotan för tunnelbaneutbyggnaden hamnar på 25,7 miljarder kronor.

 Initiativet uppskattas i Stockholm. Storsatsningen motiveras med Stockholms expansion. Svenska dagbladet pekar på att under 2013 flyttade ”ett Skellefteå (tätorten) – 33000 personer – till länet.” Samma län kommer att ”ha 2,5 miljoner invånare år 2022, och kommer att bryta tremiljonersvallen omkring 2045. Stockholms stad väntas ha en miljon invånare 2019.”

Det är denna förväntade expansion som nödvändiggör storsatsningen. Enligt Svenska Dagbladet har hela Sverige nytta av satsningen på Stockholm, eftersom Stockholmsområdet ”är något av ett draglok för svensk ekonomi.”

   Där har vi det igen! Stockholmsmyten om ”att det som är bra för Stockholm är bra för övriga Sverige”.

Beträffande ”dragloket”, eller som stockholmsentusiasterna också säger ”boxerbåten”, må det få sägas att i  efterföljande ”släpvagnar” och ”pråmar”  finns gods som är nödvändigt för att också dragloket och boxerbåten ska kunna klara sig!

För övrigt tvivlar trafikexperter på att tunnelbaneprojektet kommer att lösa problemen. De menar också att det finns billigare och bättre alternativ, t.ex. en storsatsning på bussar.

I själva verket kommer storsatsningen på Stockholm skapa problem för den del av Sverige som inte ligger i Stockholm. Frågan är, hur mycket pengar som kommer att finns kvar i statens kassa efter satsningarna på Stockholmsregionen. Det handlar ju om fler projekt än utbyggnaden av tunnelbanan, t.ex. det superdyra ”Förbifart Stockholm”.  I dagens Göteborgs-Posten finns ett ledarstick, där författaren en aning syrligt frågar, när alliansledarna på DN-debatt skall presentera ett förslag om hur Göteborgs lokaltrafikproblem ska lösas.

   Och när det gäller glesbygden finns det inte ett öre för att förverkliga löftet om ”projektstöd för utveckling av bredband på landsbygden”. Kassan är tom! I Expressen skriver Tommy Hammarstrand från Eda kommun om sin besvikelse:

”För den glesbebodda landsbygden är de tunna glasfibertrådarna helt vitala, och det är märkligt att det uppflammande landsbygdsintresset inte lyckats åstadkomma ens en tumme till vår beramade bredbandskostym.”

Att kassan är tom beror på att projektet var en del av EU:s sjuåriga landsbygdsprogram, som just avslutats. Det nya är tidigast igång om ett år. Och det är inte säkert att bredbandssatsningen blir kvar. Därför undrar Hammarstrand om den viktiga fiberfrågan kan flyttas till infrastrukturministern, som skulle kunna senarelägga ”några motorvägar eller stoppa den dyra kringfarten runt Stockholm”.

Han lär få hoppas förgäves…     

  Till sist en fråga:

Måste inte övriga Sverige till sist bli helt utarmat,  om Storstockholm fortsätter att växa med ett Skellefteå om året?

 

Släpp inte in Turkiet i EU!

 

Det har gått många år sedan Turkiet lämnade in sin ansökan om att bli medlem i EU.

Ett tag såg det ut som om Turkiet tröttnat på att så lite har hänt, men under statsminister Erdogans besök i Sverige aktualiserades frågan, och det var tydligt att han nu är angelägen om att förhandlingar kan komma igång. Sverige stöder honom; både statsminister Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har deklarerat det.

Själv tycker jag att Turkiet inte bör bi medlem – och av flera skäl.

Ett huvudskäl innebär inte någon kritik av Turkiet utan lyder helt enkelt att EU redan håller på att bli för stort för att människor ska kunna känna samhörighet. På de sex grundarländernas tid var det lättare att göra det. Det var de tre BeNeLux-länderna plus Tyskland, Frankrike och Italien. De låg alla i Västeuropa; genom samgåendet skulle krig mellan dem kunna förhindras. Snart stod det klart att de gamla fienderna Tyskland (på den tiden hette det Västtyskland) och Frankrike aldrig mer skulle föra krig med varandra. Det fanns en gemensam värdegrund, även om det kunde råda oenighet i vissa frågor. Men när ministerrådet diskuterade och skulle fatta beslut var det nästan alltid möjligt att kunna kompromissa och fatta beslut.

   Men så började den tidens Europeiska Gemenskap att utvidgas. Storbritannien, Irland Danmark, Spanien och Grekland blev medlemmar. Något senare Sverige, Österrike och Finland. Nu blev det svårare fatta beslut, och det blev också svårare för den enskilde individen att känna samhörighet med medborgarna i övriga medlemsländer.

   Men gränsen överskreds definitivt med nästa stora utvidgning efter Berlinmurens fall. Nu handlade det om de f.d. socialistländerna plus några till. EU har definitivt blivit för stort för att den där gemenskapskänslan ska finnas kvar. Därför bör tills vidare inga fler länder tas in och definitivt inte jätten Turkiet.   

Turkiet har cirka 75 miljoner invånare och en relativt stor folkökning. Snart skulle Turkiet vara EU-landet med störst befolkning och därmed ha högst antal röster i beslut som grundas på befolkningens storlek i respektive land. Vad kan det leda till?

Vi kan inte bortse från att Turkiet skiljer sig från övriga EU-länder.

Känner sig turkar verkligen som européer? (Jag bortser då från att större delen av Turkiet faktiskt ligger i Asien).
Finns det några europeiska värderingar, eller en europeisk värdegrund? Det talas om det i EU:s skolprojekt, och då ska sådant som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan könen lyftas fram.

Ingen tvekan om att det finns allvarliga brister i allt detta i Turkiet.

Varför vill Sverige ha in Turkiet i EU? Carl Bildt brukar säga ”av strategiska skäl”. Jag har aldrig hört honom förklara, vad han menar med det. Han kan mena att ett medlemskap skulle ge EU bättre möjligheter att få inflytande i de kaukasiska länderna. Kanske också i andra muslimska länder, som Turkiet har inflytande över. Att säga nej till Turkiet skulle då, enligt Bildt, kunna innebära en förlorad chans få bra kontakter med den muslimska världen.

   Men dylika strategiska synpunkter bör inte vara vägledande för medlemskap i EU. I varje fall inte om målet är att individen ska ha kvar en liten känsla av samhörighet med medborgare i andra medlemsländer.  

  

Att äta kläder i Cannes.

Enligt sina  egna uppgifter måste Bertil Rignäs, vd för bostadsbolaget i Göteborg, ha ätit damkläder. Han hade ju i en butik handlat damkläder, storlek 40. På räkningen skrev han "lunchmat" och begärde ersättning för sina utgifter. "Lunchen" hade kostat 60 Euro men han lade till 5 Euro, eftersom han hade betalat dricks. 
   Nu har han erkänt att han gjort fel och att lunchen han åt gällde något helt annat. Han har vidtaget åtgärder för att slarvet inte ska upprepas. Han har dock blivit anmäld för bedrägeri.
   Styrelsen för bostadsbolaget står på hans sida och tycker att affären har blivit uppförstorad. "En fjäder har blivit en höna".
   Visst är 60+5 Euro inte mycket att jaga upp sig för. Men om alla utgifter, som göteborgarna i Cannes vill ha ersättning för, läggs samman, så blir det en hel del. 
Anmärkningsvärt är också att dessa män (plus en och annan kvinna) med miljoninkomster med en sådan frenesi kräver betalt för varje liten utgift de haft. Och ibland inte drar sig för att fabricera!
    Ett syfte med deras deltagande i Cannes ska ju ha varit att göra reklam för Göteborg, som ju håller på att stagnera och bli omsprungen av Malmö.
Resan till Cannes har knappast varit reklam för Göteborg!

Italien, Slovenien fuskar; hur gör Sverige?

Italien, Slovenien och Förenade Arabemiraten pekas ut som misstänkta fuskare i den internationella skolundersökningen Pisa.

Misstanken handlar om att ländernas skolmyndigheter har fabricerat enkätsvar från sina rektorer. De  gör det för att skapa ett intryck av att respektive lands elever har presterat bättre än vad de verkligen gjorde. Forskarna, som genomfört studien har hittat dubbletter bland svaren – samtidigt som det är osannolikt att två rektorer skulle ha svarat exakt likadant på de 184 frågorna.

”Jag har aldrig tidigare stött på att man har avslöjat länder med att fuska”,  säger Anita Wester, undervisningsråd på Skolverket.

Det är en aning naivt

Det är ganska självklart att länder frestas att fuska. Det är inte trevligt, när kalla fakta pekar på att det egna landets elever ligger i den absoluta botten vid en jämförelse med ett stort antal länder.

Anita Wester behöver inte leta efter exempel utomlands för att finna exempel på oegentligheter. Det finns på betydligt närmre håll – på hennes ämbetsverk Skolverkets föregångare - Skolöverstyrelsen.

Även på den tiden gjordes internationella undersökningar, även om deltagande länder inte var lika många. Två gånger kom dessa fram till att Sverige låg i den absoluta botten i matematik (aritmetik  och algebra).

Hur reagerade Skolöverstyrelsen på det?

Jo, genom att vägra lämna ut resultaten! 15 år efter undersökning nr 2 saknades fortfarande en totalredovisning.

Kan inte det betraktas som likvärdigt med fusk?  

 

Badkaret kostade 7490 kr. men det blev 12000!

Inte så att jag blivit lurad. Badkaret kostade 7495. I butiken. Det tillhörde de billigaste. Men efter köpet har det tillkommit utgifter.
   Det måste ju transporteras hem till mig. Ett badkar går det inte att stuva in i bagageutrymmet på bilen. Jag fick hjälp av en bekant, som i sin tur hade en bekant med ett lämpligt fordon. Jag tror att jag fick transporten till ett acceptabel pris, 750 kr.
   Vi lyckades få in badkaret i mitt radhus utan problem, men det var betydligt svårare få in det i badrummet, som är litet och trångt. Det gick till sist, men den nymålade tröskeln ser ej längre så fin ut.
   Sedan skulle badkaret installeras. Först gällde det att ansluta det till golvbrunnen, och då blev jag tvungen att göra ett inköp hos en rörmokarfirma. Det kostade cirka 150 kronor. Inte så mycket, och jag var tacksam för att jag inte hade behövt anlita rörmokaren själv.
   Vattenblandare ingick inte i köpet. Genom att böja den befintliga i badrummet fungerar den även till det nya badkaret, även om den ser en aning gammaldags ut. Om jag köpt en ny i butiken, hade det blivit några hundralappar till.
   Det var absolut nödvändigt att få hjälp av en elektriker, och det kostade en hel del. Jag har inga invändningar mot arbetskostnaden, som blev 1660 kronor. Men alla prylar, som elektrikern skulle installera, kostade 1225 kronor, och det var något mer än vad jag räknat med. Det dyraste var en s.k. jordfelsbrytare som kostade 650 kronor.
Sitter dom färdigmonterade på de betydligt dyrare badkaren?
 Och sedan var det moms för 721 kronor.    
Så sammanlagt blir det cirka 12000 kronor.
Från 7495 kr. till 12000 således.
Nog vore det bra ändå, om butikerna kunde upplysa om att det tillkommer några tusenlappar, innan allt är klart!

Men jag får trösta mig med att det finns dom som får lägga ut betydligt mer pengar på sitt badkar. Det har i varje fall den katolske biskopen Franz-Peter Tebartz-van Elst gjort. Hans badkar kostade 15000 Euro!   
Det badkaret skulle jag väldigt gärna vilja se!!!
Men nu har han det inte så lätt. Han har blivit avstängd från sin tjänst. Inte bara på grund av badkaret utan även för en massa andra exempel på extravagant leverne.

Kostnaderna för Friends Arena skadar svensk fotboll.

Friends Arena, nationalarena för herrlandslaget i fotboll, gör brakförluster. Underskottet för 2012 blev -244,3 mkr. Beräknat underskott för 2013: -200 mkr. Svenska Fotbollsförbundet(SFF)har satsat 300 mkr i detta projekt. Kostnaderna för att bygga Friends Arena lär uppgå till ofantliga 3 miljarder kronor. SFF är största delägare med drygt 33 % av aktierna. Bland övriga delägare kan nämnas Solna stad. Naturligtvis har Solna och Stockholm stor nytta av Friends arena. Den är ju en del av ett stort evenemangsområde, som är långt ifrån färdigbyggt. Det kommer naturligtvis att göra Stockholmsregionen än mer attraktiv.
Men vad betyder den för den del av Sverige, som inte ligger i Stockholm? Till att börja med är det bara att konstatera att det i framtiden blir ännu svårare att få SFF att lägga landskampsmatcher på annan plats än på nationalarenan. Det är nödvändigt att maximera intäkterna på Friends Arena för att hålla nere förlusterna. Men det finns en annan aspekt, och den är minst lika viktig. Runt om i Sverige finns det klubbar, som har arenor, som inte uppfyller de krav som FIFA (Internationella Fotbollsförbundet) ställer. Klubbarnas ekonomi är inte bra, inte minst för att det är svårt att få tillräckligt stor publik till matcherna, när det går att sitta i soffan hemma och på tv se europeiska storlag spela. Tänk om SFF i stället hade använt en del av de där 300 miljoner kronorna till att rusta upp arenor ute i landet! Risken är väl stor att SFF i framtiden inte har ett öre över efter att ha stoppat pengar i förlusthålet.
Sorgligt!

Friskolorna och Uppdrag Granskning..

Friskolorna och Uppdrag Granskning.

 

En fullträff för UG! Hela friskolesystemet kan bli ifrågasatt. Flera rektorer avslöjades med fingrarna djupt nere i den förbjudna syltburken, och det var pinsamt att höra rektorn som försökte rädda sig med att göra en pudel.

   Naturligtvis menar vänsterdebattörer än mer högljutt att det gäller att förbjuda friskolor att ta ut vinster. Riktigt så enkelt är det inte. Ett problem skulle bli att göra en definition på begreppet vinst, som alla accepterar.

Vidare är skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor inte så stor som debattörerna tror. Många kommuner har idag ekonomiska problem, och skolvärlden drabbas lätt av nedskärningar. Ett aktuellt exempel är byskolor, som läggs ned. Vidare sitter rektorerna med sina bantade budgetar, som inte får överskridas. Jag tror att även de skulle föredragit duktiga flickor framför pojkar med problem som nya elever.

   Jag menar att det stora felet, som både s-regeringar och borgerliga gjort, var den totala avreglering av skolan som skedde under 1990-talet. Frihet för småkommuner öppna egna gymnasier, frihet hitta på nya ämnen, otydliga kursplaner – och så friskolereformen, d.v.s. elevens frihet välja skola.

   Detta leder ju till att friskolor och kommunala skolor konkurrerar om eleverna. Det gäller att visa dem att respektive skola är attraktiv.

   Hur?

Ett löfte, som använts, är ”lektionsfri dag mitt i veckan”.

Det låter bra för eleven – men är det bra för elevens studieresultat?

Att lova höga betyg i marknadsföringen kan man väl ändå inte göra – eller kan man???

Men om rykten säger att skolan ger bra betyg, blir det ju samma resultat.

 Och det förekommer, både i kommunala skolor och i friskolor, påtryckningar mot lärare att höja betygen.

Det problemet kan inte lösas inom ramen för elevens rätt att välja skola.

Att sätta betyg är en form av myndighetsutövning.

Tänk om vi hade domstolar som konkurrerade med varandra om att dra till sig åtalade, och bovar och banditer valde dem som var kända för att underkänna åtal eller ge andra milda påföljder.