70 000 ungdomar i
Sverige lever i familjer med hedersnormer och får sina fri- och rättigheter
begränsade.
Enligt en studie från Stockholms universitet lider var tionde15-årig tjej på olika sätt av familjens
hedersnormer.
Det innebär:
De får inte ha
svenska kamrater. Ha pojkvän?
Strängt
förbjudet!
Begränsade möjligheter vistas
utanför hemmet. De ska gå hem direkt
från skolan. inte gå på bio, sitta på café, måste be om godkännande för att delta i skolgymnastik,
besök i badhus, skolutflykter.
Familjen ska godkänna klädsel och frisyr, (inget
får vara utmanande!)
Hederslivet innebär i korthet en tillvaro ”nedsänkt i ett vardagligt
övervakningssystem”. Man kommer inte
undan! Familjen, släkten har
individen under uppsikt.
Värst drabbade är naturligtvis tjejerna. Pojkarna har större friheter. När flickorna
kommer i puberteten blir det allt svårare att rätta sig efter alla förbud. Konflikten med föräldrar och släkt kan få
allvarliga följder; olydiga döttrar kan skickas tillbaka till hemlandet,
bli bortgifta – eller i värsta fall mördas.
Kommunernas socialtjänst har tidigare försummat detta problem.
Nu är det något bättre, men det är tveksamt om det program de flesta arbetar
efter är det lämpligaste. Det går ut på att försöka
medla mellan föräldrar och
ungdomar. Om ärendet handlar om en flicka, som brutit upp från
föräldrahemmet, försöker i allmänhet socialtjänsten
förmå henne att flytta tillbaka.
I Stockholm finns
också
Linnamottagningen, som vill försöka
ändra på föräldrarnas värderingar; få
dem bli mer tillåtande. Om man efter upprepade samtal med föräldrar och barn lyckas
påverka föräldrarna, skulle ungdomar, som lämnat föräldrahemmet, kunna
återvända hem.
Den 17 november, sände Sveriges Radios Kaliber ett program om hur det har hade gått
för Linnamottagningen. Det var minst sagt nedslående.
Föräldrarna
lurade den något godtrogna personalen på
Linnamottagningen. Under samtalen kunde de lova ”bot och bättring”, d.v.s.
större friheter för döttrarna. Det ledde till att flera tjejer återvände till
familjen, och det var just det som föräldrarna var ute efter.
Men därefter höll de inte sina löften, och
tjejerna behandlades lika illa som tidigare.
Eller ännu värre! En tjej blev
mördad efter att först ha
skickats
tillbaka till moderlandet och blivit tvångsgift. En är
försvunnen efter att
också skickats tillbaka för tvångsgifte. I en internetkontakt med en väninna
uppgav hon att hon våldtogs varje natt.
En annan tillbakaskickad tjej lyckades
Linnamottagningen rädda åter till Sverige.
Men inte i ett enda ärende nådde man upp till målet att ändra på föräldrars
och släktingars hederskulturtänkande.
Här några fakta on de
tjejer, som nämndes i Kalibers program. Alla har antagna namn:
Fatima: Vändpunkten kom när hon fyllde 17
år. Då började hon träffa sina kompisar. En dag blev hon avslöjad. Hon blev
misshandlad av sin pappa. Han slog
henne i ansiktet med en nyckelknippa. Detta första slag träffade under eller
ovanför ögat. Sedan slog han med flera slag i ryggen och ansiktet. När hon låg
på golvet, sparkade han henne i huvudet och fortsatte sedan att slå henne i ryggen
och i ansiktet. Misshandeln ska ha pågått i 15-20 minuter.
Efter ytterligare misshandel vågade hon till sist polisanmäla honom. Han dömdes
till fängelse.
I dag har hon det relativt bra.
Hadil: Hon var hårt kontrollerad av sin familj. Hon hade
bara 15 minuter på sig för att ta sig hem efter skolan. Hon misshandlades grovt av sin pappa efter att ha umgåtts med en
klasskompis som hade “dålig karaktär” enligt familjen. Hon hade flyttat
hemifrån, men återvände, när socialtjänsten startat ett familjearbete. Men så snart familjen fått hem henne, lämnade
de Sverige. Hon hörde av sig till en kompis:
”Snälla hjälp mig, jag
är inlåst och bortgift och jag blir våldtagen varje natt.”
Linnamottagningen fick kontakt med henne på
facebook, åkte till landet hon befann sig i, men lyckades inte få hem henne. Varken
inhemsk polis eller UD ville hjälpa till.
(Det är fasansfullt! Många av dessa
flickor är födda och uppvuxna i Sverige. Och så dumpas de i föräldrarnas
hemland, blir bortgifta och våldtagna)
Karima: Hon bodde tillsammans med sina fyra
systrar, en morbror och sin mamma, som var djupt religiös och höll henne hårt.
Efter många samtal verkade det som att det skulle gå bra. Karima fick en egen
lägenhet och förhoppningen var att hon skulle kunna förbli självständig, men
ändå fortsätta att ha kontakt med sin familj.
Kort därefter
bröt Karima kontakten med
Linnamottagningen. Eftersom hon var myndig kunde man inte annat göra än
att varna socialtjänsten.
Långt senare fick man veta att Karimas mamma fört henne till Afghanistan, där
hon gifte bort henne. Karima flyttade tillbaka till Sverige, hennes nya man kom
kort därefter.
Den efterföljande tiden
höll han henne i ett järngrepp. I
polisutredningen kom det senare fram att han inte lät henne klä sig som hon
ville; han kontrollerade hennes umgänge och förföljde henne, när hon gick ut.
Han ska
också misshandlat, hotat och
våldtagit henne.
Den 21 augusti förra året beslöt Karima sig för att lämna honom.
Två dagar senare högg
han ihjäl henne med en kökskniv.
Idéerna om att
förändra familjernas
värderingar är inte
unika för Linnamottagningen utan en metod som
idag sprids bland Sveriges kommuner, trots att den har misslyckats totalt.
Även medlingsmetoden bör kritiseras.
Sarah Mohammed, ordförande i föreningen
Glöm Aldrig Pela och Fadime påpekar
att den
går ut över pojkars och flickors
mänskliga rättigheter:
”Det är de unga, som
måste dra ned på sina krav på rättigheter. Konsekvenserna blir fler bortgifta
mot sin vilja, fler bortförda till gamla hemländer, där de blir misshandlade; det
blir mer våld, mer otrygghet, mer ohälsa.”