Går centerpartiet och Annie mot sin undergång?

Det ser illa ut för centerpartiet och Annie Lööf. På nytt har partiet fallit under 4 procent enligt den senaste opinionsundersökningen. Det blev 3,1 procent i DN/Ipsos mätning.

 Annie Lööf intervjuades i dag av P1 Morgon, och det enda hon hade att säga var att det inte var något fel på partiets budskap; problemet var att det var svårt att komma ut med det.

   Ungefär så brukar partier svara, när det har gått illa. Men om centern inte kan komma på något bättre, kan det gå riktigt illa på valdagen – eller på valdagarna eftersom vi i maj också har ett EU-val.

   Tyvärr är det nog så att centern gjorde en felbedömning, när Annie Lööf valdes till partiordförande. ”Tanten” Maud ersattes med den unga snygga tjejen Annie; det innebar en kraftig föryngring - och det skulle ge utdelning. Trodde man. Men centerns kärnväljare, medelålder eller gamlingar boende i glesbygder, hade svårt att nappa på det budskapet. Dessutom har hon åsikter i många frågor, som kraftigt avviker från vad kärnväljarna tycker. Annie är i samhällsekonomiska frågor mer liberal än de flesta folkpartister. Hon har inte rest invändningar mot att företag inom välfärdsbranschen får ta ut vinster, och hennes anknytning till ”Stureplanscentern”, som i ett ökänt utkast till idéprogram kunde tänka sig att tillåta ”månggifte”, uppskattades inte av centerväljare ute i landet!     

   Jag har tidigare hävdat att centerns enda möjlighet att ta sig ur det gungfly partiet hamnat i är att byta ut Annie mot landsbygdsminister Erlandsson. Inte för att han är en bättre talare eller klarar sig bättre i debatter, utan för att hans personlighet passar de där kärnväljarna bättre. Han har inte bara varit jordbrukare, han ser dessutom ut som en äkta bonde. Och de flesta väljare känner till honom – han har ju till och med varit ”sommarpratare” i radion.

   Det tyckte jag och det tycker jag fortfarande, men nu är det så kort tid kvar till valen, så något byte av partiledare lär inte bli av.

Det bör tilläggas att centern tappade väljare också under Mauds tid som partiledare. Det finns flera orsaker till det, t.ex. att samtliga tre småpartier i alliansen har förlorat på att samregera med moderaterna, som fått statsministerposten. Det kunde inte Maud göra något åt. Men centerväljare hade svårt att upptäcka att hon åstadkom mycket i hjärtefrågorna miljö och glesbygdsproblematiken. Kompromissen om kärnkraften uppfattades av en del som ett förräderi.

Ibland var Maud förvånansvärt passiv – och här ett exempel, även om det inte direkt handlar om glesbygden.    

 2008 grundades det statliga riskkapitalbolaget Fouriertransform. Det kom till under bilindustrins kris och skulle stärka branschens konkurrenskraft. Regeringen avsatte tre miljarder till bolaget. En Göteborgsdelegation utgick från att Fouriertransform skulle lokaliseras till Göteborg . Det är ju i Västsverige, som de svenska bilarna tillverkas. Men när delegationen kom till Stockholm och fick träffa en företrädare för regeringen blev det ett annat besked. Det nya riskkapitalbolaget skulle ligga i Stockholm, ett stenkast från Stureplan, där det inte tillverkas några bilar alls. Häpna göteborgare fick höra att riskkapital ”brukar ligga i Stockholm”.

Klara besked, men så gick det också som det gick. Fouriertransform satsade pengar – 41,7 miljoner kronor - i ett underleverantörsbolag, Novacast, ett ganska nytt företag, som man trodde befann sig i en tillväxtfas. Men det var fel. Ett år senare gick företaget i konkurs – och staten hade förlorat de satsade pengarna.

Det misstaget hade kunnat undvikas om Fouriertransform opererat från Göteborg och skaffat sig närkontakter med bilindustrin och dess underleverantörer.

  Göteborgs-Posten intervjuade något senare Maud Olofsson och frågade henne om det vettiga i att alla myndigheter och statliga bolag hamnar i Stockholm. Tidningen tog som exempel Fouriertransform. Hon suckade uppgivet och sa att det bara var hon och centerpartiet som hade invändningar mot den förda politiken och därför var det svårt för henne att agera.

Svagt! Naturligtvis hade hon kunnat, om hon velat. Det finns ett utbrett missnöje med lokaliseringspolitiken, så hon och centerpartiet hade kunnat vinna politiska poänger.

 

 I dag har centerpartiet haft överläggningar i Malmö om den kommande valrörelsen. Naturligtvis blev det frågor från media på grund av det dåliga resultatet i den senaste opinionsmätningen. En centerpartist menade att det inte var fel på centerpartiet utan på väljarna. Annie själv var övertygad om att det skulle bli minst sex procent i valet till hösten.

Det är lätt få misstankar att centerpartiet har förlorat kontakt med verkligheten.  

Ett butiksbiträde: Arbetar jag gratis för bankerna?

Det undrar hon i en insändare i Expressen. Jag kan inte låta bli att lägga ut den här:

"Bankerna har lagt över ansvaret på oss och det får vi betala dyrt för!

Vi butiksbiträden säljer inte bara varor vi har i våra butiker; vi måste också agera bank; helt ok om vi faktiskt tjänade lite på detta. Bankerna har ju gjort det genom att stänga bankkontor, och bankomaterna försvinner en efter en.

   Vi ska idag, utöver det jobb vi är anställda för hantera stora mängder kontanter; pengar butiken får betala för att växla in eller ut hos bankerna. För de tar givetvis betalt av oss för att sköta deras jobb.

Vi utsätts för en större rånrisk, då vi ska hantera dessa kontanter.

   Vet ni kunder att vi butiker måste betala för att förse er med kontanter?

  Vet ni att era banker inte bara tar ut avgifter av er, utan även av oss för att ni ska kunna komma över kontanter?

   Jag tycker faktiskt att det är mycket fel att storbankerna kan plocka in enorma vinster, när de inte ens gör sina jobb längre. Det finns få ställen idag, där du kan sätta in/ta ut pengar.

   Jag trodde i min enfald att det var just det bankerna var till för: Att ta hand om pengar.

      Undrar om jag kan begära ut lön hos bankerna för varje rent uttag som görs hos mig under en dag? Jag undrar om bankerna en dag erbjuder sig att vara ärliga mot sina kunder och berättar vad kunderna egentligen får från sina banker?

   Jag bara undrar … är jag butiksbiträde eller en (gratisanställd) banktjänsteman?"

Har hon inte rätt?

Sveriges banker skor sig på handelns gratistjänster. De utför bankernas jobb.

Det finns fler underligheter: Förr vad det ju så att man fick ränta, när man satte in pengar på banken. Det är inte självklart längre. I stället får löntagarna betala en avgift (visserligen liten) för sitt lönekonto. Barn som förr sparade i spargrisen och sedan gick till banken med grisen för att tömma den där och sätta in pengarna, kunde få en liten uppmuntrande liten present för sitt sparande. Nu, har jag hört, kan banken ta betalt för att ha räknat pengarna!

Och så har vi det märkliga med att vi har banker, som inte har några pengar…

Jag läste om en tysk banktjänsteman, som vägrade tro att den kan vara så!

När banker tog bort sin kassa så motiverade de det med att den fanns en bankomat.

De bekymrade sig inte över att det finns gamla människor, för vilka bankomaterna är okända fenomen.

Men nu håller även bankomaterna på att försvinna! Eller rättare sagt: Storbankerna anser sig tydligen inte ha råd med att ha en egen automat. Två eller tre banker ska dela på en automat!

Men så illa kan det väl inte vara med bankernas ekonomi?

De gör ju storvinster! 

Ljuger flyktingbarn om sin ålder?

År 2004 kom det 388 ensamkommande barn, 2012 var de fler: 3578. Migrationsverket räknar med att det fram till 2017 årligen kommer cirka 4 100. I så fall en tiodubbling sedan 2004.

   Det är onekligen en kraftig ökning. Men siffrorna kan vara missvisande. Det finns nämligen misstankar om att ett okänt antal flyktingbarn i själva verket varit vuxna, d.v.s. 18 år eller äldre.

   Migrationsverket gör sin åldersbedömning enbart genom att hålla ” ett eller flera åldersorienterade samtal med den sökande”. Endast i undantagsfall genomförs en medicinsk bedömning, och den är frivillig. Om osäkerhet råder om åldern, föredrar Migrationsverket att fria.

   Många kommuner, som tar emot flyktingar, anser att åldersutredningarna är missvisande. Sveriges Radio P4 testade det i Norrbotten genom att prata med sex av länets kommuner. Det gav samma resultat: Flertalet barn var över 18 år.

   Det finns på nätet än värre uppgifter, men observera att jag är mycket osäker om hur pålitliga  är. Här ett exempel:
Migrationsverket skall ha gjort en medicinsk åldersbestämning. Den kom fram till att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder.
I några fall skall helt vuxna personer blivit godkända som flyktingbarn. En gång handlade det om en man i 30-årsåldlern.
Här en länk till slutsatsen att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter:
http://www.exponerat.info/86-procent-av-de-ensamkommande-till-sverige-ljog-om-sin-alder/#ixzz2rQxXxjvb

Om detta kan i varje fall en slutsats dras: Migrationsverket måste ha bättre rutiner, när det gäller att bedöma åldern. Ett skäl är att det lätt sprids rykten om slarv, något som skapar negativa attityder till både Migrationsverket och de asylsökande.

Jag har tidigare ifrågasatt begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”. Borde det inte heta ”ensamkommande flyktingpojkar? Jag har bara kommit i kontakt med – eller läst om – pojkar. Migrationsverket har i sin statistik inga diagram som beskriver könsfördelningen. I varje fall har jag letat förgäves. Det enda jag hittat är en notis om att flickorna 2013 utgjorde 17 procent av hela antalet ensamkommande.
Vad händer flickorna efter det att de anmält sig som sökande? Det inträffar ju att asylsökande barn försvinner spårlöst efter ankomsten till Sverige. För några år sedan kom det många kinesiska barn, som plötsligt inte fanns kvar på sin förläggning.
Kan det vara så att även flickor råkar ut för detta?

I allmänhet smugglas de ensamkommande till Sverige, vilket kan kosta mer än 100000 kronor. Det kan knappast fattiga föräldrar betala. Det sägs att problemet löses genom att föräldrarna får hjälp av sin släkt. Alla ställer upp i förhoppning om att den unge, som ger sig iväg på en livsfarlig resa, ska få ett bra liv, något som de bedömer som omöjligt i hemlandet. Kritiker har menat att det egentliga syftet är att övriga i familjen, efter det att den ensamkommande fått uppehållstillstånd, ska få uppehållstillstånd som anhöriga. Enligt Migrationsverket är detta ovanligt, även om det är sant att föräldrar och syskon har rätt att söka anknytning.
   Den låga andelen flickor kan förklaras med att familj och släkt inte vill utsätta flickor för en farlig resa. Men det kan också vara så att de tycker det är viktigare att ge pojkar den möjligheten.
 De flesta barnens föräldrar är säkert mycket fattiga. Men i t.ex. Afghanistan finns även ett antal extremt rika familjer, som inte skulle ha några problem med att finansiera en smugglingsresa. Livet i Afghanistan innebär dock ständig livsfara; de kan därför vara intresserade av att ge några av sina söner chansen att komma till ett säkrare land, där de också kan få kvalificerad utbildning.

  Ett ensamkommande flyktingbarn kostar Migrationsverket mer än en vuxen flykting. Barnet behöver ju någon som ersätter föräldern, t.ex. en ”god man”. Om denna grupp fortsätter växa, kan följden bli fler avslag för asylsökande, som borde ha rätt till asyl. Det skulle Migrationsverket naturligtvis förneka, men jag är övertygad om att det är så – utifrån vad som tidigare hänt.

   Ett bra exempel är den förordning på 1990-talet, som gav bosnierna uppehållstillstånd på grund av kriget. Helt riktigt, men följden blev att i stort sett alla albaner fick avslag – med katastrofala följder: De kunde bli misshandlade redan då de kom till gränsen; andra dog under kriget. En av cheferna för dåvarande Utlänningsnämnden menade ”det skulle bli för dyrt” att också ge uppehållstillstånd till albanerna. De som lyckades hålla sig kvar i Sverige fick några år senare samma möjlighet som bosnierna, om de ingick i en familj med barn.

   Visst, många ensamkommande barn är säkert berättigade till att få stanna, men det finns anledning att granska asylprocessen noggrannare. Inte minst på grund av gruppens snabba tillväxt.       

"Besinningslösa nybyggen!"

”Besinningslösa nybyggen”. Så lyder rubriken på en insändare i Expressen 14 januari. Den är skriven av en stockholmare; tydligen en av många som reagerat mot rivnings- och byggraseriet i huvudstaden: 

”Jag och många med mig är förfärade över att vår stad med förorter exploateras besinningslöst. Fina bakgårdar och skolgårdar i Stockholm bebyggs trots kraftiga protester. De gigantiska projekten, Arenastaden och Hagastaden, förstör trivsamma områden och är som väntat även ekonomiska katastrofer.”

   Orsaken till nybyggnationen är behovet av att skaffa bostäder till alla nya stockholmare. Stockholm växer med cirka 60000 människor om året. (”Ett Skellefteå varje år!”) Det gör huvudstaden till en av Europas mest snabbväxande storstäder. I planerna ingår att på några år bygga så många nya bostäder att de skulle kunna ge tak över huvudet år hela Malmös befolkning. I planerna igår också en skyskrapa, 75 våningar hög! Kanske har stockholmspolitikerna lidit av att Malmö än så länge har det svenska rekordet.

   Det är nödvändigt att också riva för att få utrymme för de många nya bostäderna. Många kontorshus får stryka på foten. Även k-märkta hus (sådana som ansetts ha stort kulturhistoriskt värde) offras. Stockholm måste växa maximalt!

   Om det tycks stockholmspolitikerna vara överens. Även de som ändå reagerat mot vissa rivningar. Det har några folkpartister gjort. De uttrycker sig så här i Svenska Dagbladet:

”Stockholm växer i rekordfart, och det råder ingen tvekan om att vi måste fortsätta den kraftiga utbyggnaden. Allt fler vill flytta hit, det är positivt, det är en förutsättning för tillväxt och ökad välfärd.”

Detta är ett exempel på uppfattningen att Stockholm är Sveriges tillväxtmotor. Tack vare Stockholm kan även övriga Sverige få det bättre. Ibland tecknas bilden av en boxerbåt, som drar några tröga pråmar efter sig. Men det är en falsk bild. De stora planerade investeringarna i Stockholm (bostäder, tunnelbanan, förbifart Stockholm) kommer att ta så mycket av landets resurser att föga blir över för det s.k. ”landsorten”. (Det ordet står för Sverige utanför Stockholm)

Det har sagts att lands- och glesbygdsfrågor kommer att bli en viktig fråga i valrörelsen. Jag tvivlar på det. Men det finns ett stort behov av ett parti, som pekar på att Stockholms expansion kommer att få negativa konsekvenser för landsorten – och som kräver att den skall begränsas.

 

Är det farligt att åka till Thailand?

Ett blodigt inbördeskrig kan bryta ut när som helst i Thailand, som ju i Sverige av många betraktas som semesterparadis nummer ett. Konflikten handlar inte om motsättningar mellan etniska grupper. De har ju orsakat många krig i vår tid, i vilka miljoner människor mist livet.

   I Thailand handlar det snarare om en konflikt mellan klasser. En sådan kan också leda till blodigt krig. Ofta är flertalet dödade helt enkelt civilpersoner, som mördats. De oförsonliga motsättningarna växer till klasshat, vilket drabbar icke-stridande, framför allt kvinnor och barn.

   I Thailand finns en gammal överklass, lierad med kungamakten. I framför allt huvudstaden Bangkok finns också en välmående medelklass, som kunnat höja sin levnadsstandard kraftigt genom Thailands snabbväxande ”tigerekonomi”. Det sägs att medelklassen i Bangkok lever på ungefär samma nivå som svensk medelklass.

   Men i framför allt norra och nordöstra Thailand finns också fattiga människor. De flesta är bönder, som haft svårt att klara sig. Många har blivit betjänande underklass till medelklassen i städerna.

Den stora förändringen kom 2001, då Thaksin Shinawatra vann parlamentsvalet genom att satsa på den fattiga befolkningen i norr. Han lovade förbättringar för dem – och höll sina löften . De fick bland annat billig sjukvård och förbättrad infrastruktur. Det uppfattades i Bangkok som att den politiska makten flyttat till landsbygden i norr. Det väckte ilska, och 2005 föddes en proteströrelse de så kallade gulskjortorna, vars mål var att störta Thaksin.

   Det lyckades 2006 genom en militärkupp. Thaksin är sedan dess i landsflykt.

Kuppen och gulskjortorna ledde till en motrörelse, rödskjortorna, som krävde att Thaksin skulle återinsättas. Det lyckades inte, men efter en övertygande valseger blev Thaksins syster Yingluck Shinawatra 2011 Thailands premiärminister. Hon har fortsatt att gynna bönderna i norr, vilket lett till nya protester i Bangkok.
   Än en gång vill de gula avsätta den demokratiskt tillsatta regeringen. Den skall ersättas av ett råd, bestående av ”hederliga medborgare”. Men det saknas tydliga uppgifter om hur rådet skall utses och vem som skall avgöra om ledamöterna är hederliga. De gulas parti uppträder under namnet ”Demokratiska alliansen”, fastän den vill avsätta en demokratiskt vald regering och ersätta den med ett icke demokratiskt tillsatt råd.

Nu har även rödskjortorna mobiliserat sina anhängare. Kanske håller konflikten på att gå in i en ny och mera allvarlig fas. Protesterna och kravallerna har ju inte givet något resultat. Då finns risk att både de gula och de röda utvidgar våldet. Eldgivning har förekommit; människor har dött eller skadats allvarligt.
Hur påverkar detta Thailandresenärer? De avbokar resor till Bangkok och satsat i stället på turistorterna i söder. Flygen till Phuket är fullpackade!
   Men det kan bli värre. Militärkuppen var ett resultat av att gulskjortornas ockupation av Bangkoks två internationella flygplatser. Det kallade en gulskjortsledare ”en innovativ form av folkliga protester”. Det blev ett hårt slag mot Thailands turismintäkter.
   Varför skulle inte de gula kunna göra något liknande nu? Och varför inte mot turismen i söder?
 Och våldet, som redan brutit ut, kan eskalera!

Utlokaliserade myndigheter flyttar tillbaka ledningen till Stockholm.

SVT Pejl har gjort en undersökning om förvaltningsmyndigheter, lokaliserade till den del av Sverige, som inte ligger i Stockholm. Det finns faktiskt de som tycker att även Sverige utanför huvudstaden bör ha förmånen att få härbärgera en myndighet. Det leder till ett antal nya jobb i kommuner, som kan ha haft en negativ befolkningsutveckling. Först består de nya jobben av dem som ska jobba på myndigheten. Men på sikt kan ytterligare jobb tillkomma. Det är nämligen fullt möjligt att företag och organisationer söker sig till en kommun, som fått en myndighet.

   Den frågan tog inte medarbetarna på SVT Pejl upp. Men de har gjort en intressant sammanställning om vad som händer i myndigheter, som hamnar utanför Stockholm.

   Först bör påpekas att chefen för en myndighet i allmänhet har titeln generaldirektör. Vid sin sida har han ett antal högre tjänstemän. Tillsammans utgör de myndighetens ledning.

   Det SVT Pejl kom fram till är mycket nedslående. Det visade sig vara svårt att få tag på generaldirektörer eller myndighetsledningar på de orter där myndigheten skulle ligga. Av generaldirektörerna i de 40 största förvaltningsmyndigheterna utanför Stockholm bodde hela 26 stycken på annat håll (i allmänhet i Stockholm). Och värst av allt: 25 myndigheter hade kontor eller ledningsfunktioner i Stockholm.

   I Norrköping rasar kommunpolitikerna mot att Kriminalvården, som har sitt huvudkontor i staden, öppnade ett ledningskontor i Stockholm 2012. Flytten berodde på att cheferna, som bor i Stockholm, skulle slippa pendla. ”Det handlar om att staten ska finnas representerad i hela landet och då måste också ledningen finnas på plats”, säger Lars Stjernqvist, f.d. partisekreterare i socialdemokraterna. ”Om högste chefen och ledningen för myndigheten inte bara bor utan ”också verkar någon annanstans, riskerar hela syftet med utlokaliseringen gå förlorad.”

   Men de chefer som bitit sig fast i Stockholm, är i allmänhet av en annan uppfattning. ”Att bo och verka i Stockholm är en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb”. Det säger Folke Bernadotteakademiens generaldirektör Sven-Eric Söder. Bara 27 av myndighetens 90 anställda bor i Kramfors, där myndigheten skulle ligga. Generaldirektören och stora delar av ledningen sitter i Stockholm.

2009 fick Västerås Myndigheten för Yrkeshögskolan, där tre av sju i ledningen bor i Stockholm. Bara en är skriven i Västmanland. Generaldirektören bor i Solna.

   Nu höjs även röster i riksdagen mot myndighetsledningarnas agerande. Miljöpartiets talesperson i regionfrågor, Peter Eriksson, tycker att utlokaliseringspolitiken har havererat. ”Meningen med att inte alla myndigheter ska ligga i Stockholm är att vi ska ha fungerande orter och regioner i hela landet.” Han vill att det redan vid rekryteringen ställs tuffare krav på dem som ska leda en myndighet.  ”Har vi politiker bestämt att myndigheten ska finnas på någon annan plats än Stockholm, måste man göra klart för ledningen att den också ska finnas där. Regeringen måste vara tydligare när man rekryterar ledande befattningshavare, om att man ska bo och verka på den ort där myndigheten finns.”

Men att tvinga ledande befattningshavare att flytta går inte, hävdar civilminister Stefan Attefall, med ansvar för myndighetsfrågor. ”Då blir det risk för att det inte skulle gå att rekrytera de mest lämpliga.”
 Men ett erbjudande om att få bli generaldirektör torde kunna locka fram kompetenta sökande, även om det innebär att inte kunna bo i Stockholm!
   Och det är meningslöst att försöka få liv i stagnerande regioner genom att där öppna myndigheter, om myndighetsledningen flyttar tillbaka till Stockholm.
Tillbakaflyttandet är sabotage av syftet med utlokaliseringarna.


PS Jag fick info om SVT Pejls undersökning på text-tv. ”Hur mycket kommer medierna att uppmärksamma det här?” undrade jag. Jag tittade, lyssnade och måste säga: I stort sett inte alls! Det var inslag om det i SVT:s regionala kanaler; i övrigt har jag inte hittat någonting.
Det är anmärkningsvärt men inte oväntat. Stockholmsmedierna tycks vara övertygade om att allt ”fungerar bäst”, om Stockholm har hand om det. Kritik av koncentrationen av det mesta till Stockholm uppskattas inte.  

Beror skolans problem på dagens föräldrar?

Den frågan diskuterades idag i Studio Ett, som uppmärksammat en debattartikel i Svenska Dagbladet. Enligt författaren Jan Jönsson intar dagens föräldrar en alltför likgiltig attityd till sina barns skolgång.

 Ett exempel är föräldrar, som utan vidare gör utrikes semesterresor mitt under en termin och förutsätter att barnen ska få följa med. Att åka när det är lov i skolan vill de inte göra, för då är det dyrare. Rektor Jönsson säger nej till föräldrarnas begäran, men de åker ändå.

   Det där har jag själv en hel del erfarenhet av. I min dåvarande skola skulle klassföreståndaren pröva föräldrarnas begäran. Så småningom blev det praxis att säga ja, under förutsättning att eleven av undervisande lärare fick arbetsuppgifter att göra under hela semesterveckan.

    Det var naturligtvis inte ett bra system, och det fungerade allt sämre, eftersom semesterresorna hade en tendens att öka.

   En av mina kvinnliga kolleger råkade riktigt illa ut. Två gymnasiepojkar begärde av henne ledigt under en vecka för en ”fotbollsresa” till England. Hon sa nej, varpå gossarna deklarerade ”då åker vi ändå!” När de mycket riktigt var frånvarande, när veckan för fotbollsresan hade inletts, ringde hon till den ena pojkens hem och frågade efter honom. Hans pappa svarade och sa att sonen låg sjuk i ”40 graders feber”. Hon ringde nästa dag och fick av pappan beskedet att han var ”något bättre” och därför tagit sig en promenad(!) Då gav hon upp och överlämnade ärendet till rektorn, som egentligen bara kom fram till att han inte kunde göra någonting åt det.

   När föräldrar är så ointresserade av barnens skolgång att de till och med hjälper dem att skolka, kan det knappast bli värre. Inte undra på, om resultaten sjunker!

Märk att Sverige ska konkurrera med länder, där föräldrarna är helt engagerade i barnens skolgång och gör allt för att de ska få skyhöga betyg och komma in på universitet och högskolor. Vilken kontrast!

Jan Jönsson nämner också att lågstadieföräldrar kommer med sina barn 20-30 minuter för sent. Om lärarna kontaktar hemmet om detta, ringer föräldrarna till rektorn och klagar över att ha ”besvärats med småsaker”.

   Men han menar att det är hela vuxenvärlden inklusive skolmyndigheterna som har bristande respekt för skolvärldens behov. Han pekar på att det i skolkretsar finns en vanlig uppfattning att läxor alltför mycket inkräktar på elevers övriga fritidsaktiviteter. Därför har läxor avskaffats i många skolor! Det får allvarliga följder. För att bli en bra läsare krävs mycket och regelbunden läsning. ”Att svenska elevers läsförmåga sjunker när flera timmars läsning hemmavid per vecka tas bort förvånar därför inte.”     

Även högpresterande elevers resultat sjunker, när skolan inte erbjuder möjlighet att lära sig metoder för självstudier eller ger möjlighet till ansträngning.

    Själv kan jag vittna om att även dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) (frid över dess minne!) försökte avskaffa läxor, till och med på gymnasiet. Det handlade om ett försöksprojekt i samhällskunskap. Undervisningen skulle framförallt bestå i att eleverna tittade på tv-program (SÖ hoppades kunna spara lärartimmar!) och diskuterade. Då behövdes det inte några läxor. Så småningom insåg deltagande lärare från fyra eller fem skolor att eleverna inte lärde sig någonting och projektet avbröts.

   Detta utspelade sig i början av 1970-talet. Flumpedagogiken hade trängt in på SÖ, i regeringen, och den blomstrade bland universitetspedagoger. Där finns de fortfarande kvar. Visserligen utan inflytande på skolan – det har Jan Björklund satt stopp för. Men de bidar sin tid, i hopp om att få makt, när de rödgröna vinner valet! De finns inom socialdemokraterna, även om viss tillnyktring har ägt rum där. Mona Sahlin ville på sin tid avskaffa betygen på gymnasiet.       

Jan Jönsson avslutar med några påpekanden:

Undervisningstiden måste bli helig.

Eleverna måste ha klart för sig att goda resultat kräver tid och ansträngning.

Det är föräldrarnas ansvar att skapa goda förutsättningar för barnens skolgång.

Är Ryssland en demokrati?

Idrottsminister Lena Adelsohn vill inte delta i invigningen av vinter-OS i Sotji. Hon tycker att det är så mycket som gått snett i Ryssland. Hon nämner bland annat inskränkningar av demokratin.

   Har hon rätt? Många skulle nog hävda att det aldrig funnits någon demokrati i Ryssland. Men det är fel.  I varje fall fick Ryssland under president Boris Jeltsin en författning som uppfyllde de flesta av demokratins krav. Men sedan dess har många vindar blåst.

Låt oss se på de krav som bör vara uppfyllda för att demokrati ska råda i ett land!

1.     Demokrati måste innebära folkstyre, att de styrandes beslut skall grunda sig på folkets vilja. För att detta ska bli möjligt måste folket få uttrycka sin uppfattning i val (t.ex. parlamentsval eller presidentval.) Rösträtten måste vara allmän och lika rösträtt.

2.     Demokratiska fri- och rättigheter. Det måste finnas yttrande- och tryckfrihet, mötes- och demonstrationsfrihet. I dag hålls det i Egypten en folkomröstning om en ny författning. De ska rösta om ett förslag från den styrande militärjuntan. Väljarna bombarderas med propaganda från juntan om att rösta ja. Men för några dagar sedan arresterades en hel grupp som ville uppmana väljarna att rösta nej. Att göra så är odemokratiskt! Andra rättigheter är ”liv, frihet och egendom”. En majoritet av ett folk har inte rätt att rösta igenom ett beslut om att avrätta en minoritet; en demokratiskt vald regering får inte besluta att lägga beslag på medborgares egendom eller bankkonton. Sexuella minoriteter är en grupp som länge särbehandlats och saknat rättigheter.

3.     ”The rule of law”. Ett svåröversatt uttryck. Det innebär att det måste finnas en fungerande rättsordning. Vad är det för mening med att ha bra lagar i ett land, om makthavare kan strunta i dem? Eller om vanliga människor begår brott för att de vet att ingenting händer? I dag är det tyvärr vanligt att vittnen drar sig för att vittna,eftersom de är rädda för att råka illa ut. Det är ett hot mot rättsordningen. Om den fungerar ska domstolarna vara självständiga gentemot den politiska makten. Statsministern eller presidenten ska inte kunna vända sig till domstolar och kräva att de dömer på ett sätt som passar makthavarna!    

                

  Den författning som Boris Jeltsin fick igenom 1993 var fullt jämförbar med många västerländska författningar. Den gäller än i dag, men ändringar i den är genomförda med innebörden att det demokratiska inslaget har reducerats. Samtidigt har det antagits lagar, som strider mot författningen och gör Ryssland än mer odemokratiskt. Alla dessa förändringar har tillkommit på initiativ av Vladimir Putin.

  När Jeltsin utsåg Putin till statsminister och också rekommenderade honom som sin efterträdare på presidentposten insåg han nog vad det innebar - att det ryska demokratiförsöket var över. Putin hade varit chef inom den ryska säkerhetstjänsten (KGB). Snart höll han sitt berömda triumftal till de tidigare KGB-kollegerna: ”Uppdraget är slutfört, vi är tillbaka vid makten.”

Den första inskränkningen av demokratiska inslag i författningen kom i maj 2000. Han utsåg sju ”representanter”, som skulle övervaka och kontrollera de demokratiskt utsedda guvernörerna. Regionerna hade enligt författningen rätt till visst självstyre. Deras befogenheter drogs in till presidenten. Att beslutet stred mot författningen hindrade honom varken nu eller senare.

År 2004 kom inskränkningar av vad författningen säger om folkomröstningar. Därmed blev det i praktiken omöjligt för medborgarna att få till stånd en folkomröstning. Ett tänkbart hot mot Putin var avvecklat.

   Författningen garanterar rättsväsendets oberoende Men ett oavhängigt rättsväsende var inget som passade Putin!  En lag antogs 2009 som innebär att Högsta domstolens chefsdomare inte längre utses av domare inom rättssystemet, utan av parlamentets överhus, federationsrådet, på förslag av presidenten.

Under de två senaste åren har ytterligare lagar och lagändringar antagits som står i strid med författningen: lagändringar som inskränker den allmänna mötesfriheten (2012), som ger den federala medieinspektionen rätt att blockera alla internetsidor som den tycker innehåller information som kan skada barn (2012), som förbjuder ”offentlig förolämpning av religiösa känslor” (2013) och som förbjuder ”homosexuell propaganda” (2013). Ingen tvekan om att Putin har använt dessa lagar för att komma åt sina kritiker och motståndare. Ett exempel är ”Pussy riot”

   Det har förekommit protester, men de har inte haft någon effekt. Fler förslag, som ytterligare inskränker rättigheter är på gång. Parlamentsledamöter i Putins parti föreslår att statligt anställda inte ska få gifta sig med utlänningar eller låta sina barn gå i skola utomlands.

Putin kommer alldeles säkert att gå vidare.

Den ryska författningen från 1993 lyckades inte skydda dess demokratiska landvinningar.Visserligen går det att rösta i valen, men oppositionella har problem att göra sig hörda. Dessutom har valfusket varit utbrett
Klen tröst att Stalin var värre. Han sköt ju både anhängare och motståndare. Det behöver inte Putin göra. Han oskadliggör dem ändå. Ser till att de hamnar i fängelse för något de inte gjort.

Idrottsministern gör helt rätt med att inte delta i OS-invigningen. 

Länk till Lena Adelsohn:

http://www.expressen.se/sport/os-2014/idrottsministern-avstar-invigningen-av-os/

Har USA glömt klimatfrågan och uppvärmningen?

Det pågår en jättelik bilmässa i Detroit, bilismens huvudstad, även om den amerikanska bilindustrin har genomgått en kris.

   Men nu har situationen förbättrats, och optimismen återvänt. Och bilköparna i USA har börjat återvända till sina gamla vanor. De efterfrågar bensinslukande bilar med många hästkrafter. Det har tydligen Sveriges radios P1 svårt att förstå. ”Har USA glömt bort klimatfrågan och uppvärmningen?” frågade en reporter idag.

   Bästa svaret på den frågan är nog att USA aldrig har trott helt och hållet på klimatförändringar. Det har ju varit svinkallt i Nordamerika. Temperaturer omkring minus 30 grader på många håll, där det normalt nätt och jämt är frost under vintern. Det har gjort att tv-kanaler har drivit med tron på ett varmare klimat. Det skulle knappast Sveriges Television våga göra!

   Mycket i USA är annorlunda. Där har påtryckningsgrupper en mycket stark ställning. Kolkraftverk och oljeindustrin tillhör påtryckarna och påverkar allmänna opinionen och politiker. De senare kan skrämmas, om det finns industrier i deras valkrets som behöver billig energi.

   Bensinpriset i USA är betydligt lägre än här. Presidenterna är försiktiga med att lägga skatt på bensinen, eftersom väljarna reagerar. Det måste finnas billig bensin till den stora bilen!

 Och nu faller faktiskt bensinpriset i USA. Det beror på att produktion av amerikansk råolja ökar. Tekniken har utvecklats; det går i USA att i stor skala göra råolja på andra sätt än att borra i marken.

   De som motsätter sig försök att begränsa användandet av kol och olja hämtar argument från religionen; någonting som ter sig obegripligt i ett europeiskt perspektiv. Sålunda förklarade en ledamot av amerikanska kongressen:

”Klimatet har vi fått av Gud. Det ska vi människor inte lägga oss i.”

   Det sägs att Obama ändå ska komma med några förslag som går ut på att minska utsläppen av växthusgaser.

Han får det inte lätt…        

Kan färre elever i klassrummen få bort oordningen i skolan?

Kan färre elever i klassrummen  få bort oordningen i skolan?

Klasserna är för stora liksom barngrupperna i förskolan! Vi måste anställa fler lärare för att få ordning i skolan!

Detta är några exempel på krav, som framförs nu från flera politiska håll. Bakom kraven ligger uppfattningen att med mindre klasser blir det mera ordning i klassrummet och därmed kommer elevernas prestationer att bli bättre.

Visst ligger det något i det, även om expertisen säger att det inte finns några tydliga bevis på att det stämmer.

   Själv får jag några hågkomster, när jag hör eller läser om dylika utspel. Det ena är från den tid jag deltog i ett av EU:s skolprojekt. Vi var fyra skolor från fyra länder, som arbetade med europeisk energipolitik. Men vi skulle också lämna uppgifter om den egna skolan: antalet elever och lärare liksom antalet klasser. Utifrån dessa uppgifter fick vi fram antalet elever per lärare och medelantalet elever i klassrummen.

När matematiken var klar, blev jag mycket förvånad. Vår skola avvek kraftigt från övriga deltagande europeiska skolor (Från Österrike, Tyskland och Frankrike). Vi hade färre elever per lärare än övriga skolor. De senare hade betydligt fler elever i klassrummen. Jag blev mycket överraskad.

Den andra hågkomsten gäller en iakttagelse av en förskola i Spanien. Uppgifterna kommer från en svensk medborgare, som bott i Spanien och hade eget barn på förskolan. Hon blev mycket överraskad över barnen prestationer. De redovisade gruppvis, vad de lärt sig. Samtliga barn framträdde och redovisade. Alla kunde läsa.

Överraskande var också den perfekta ordningen. Alla lyssnade uppmärksamt under genomgångarna. Det var fler barn i grupperna än det som är normalt i Sverige.

    Den senaste Pisarapporten slår ju fast att Sverige ”leder”, när det gäller oordning och störningar i klassrummet. Dessutom har vi mer ”sen ankomst” än något annat deltagande land.

Är det så att vi intar denna tätposition, trots att vi har färre elever i klasser och barngrupper? I så fall löser vi knappast problematiken genom att göra klasser och barngrupper mindre. Grundproblemet är ju att hitta förklaringar till oordningen och stöket i den svenska skolan.

    Jan Björklund sa i en intervju att läraren borde låsa dörren för att förhindra tillträde till klassrummet av elever som kommer sent. För det fick han viss kritik: Elever ska ha rätt att ”komma in”, även om de kommer sent!  Själv misstänker jag att det inte lönar sig att låsa dörren. Många utestängda elever skulle hamra och banka på dörren så intensivt att det skulle störa mindre, om de blivit insläppta.      

  Tyvärr misstänker jag att vi ligger i topp i ett annat avseende. Lärarlönerna år låga, men vi har ändå en mycket dyr skola. Så var det för cirka 15 år sedan, och jag tvivlar på att det har ändrat sig sedan dess.

Blev det ordning i klassrummet, behöver en lärare inte många andra hjälpmedel än ”svartatavlan” (som nu i allmänhet är grön) och lite krita. Det kostar inte mycket. Nu vräks datorer och annan teknik över skolorna, men det löser inte ordningsproblemen. Tvärtom! Under lektioner kan elever ägna sig åt facebook i stället för det lektionen ska handla om.        

OS närmar sig, men risken för attentat består!

Om mindre än en månad börjar de olympiska vinterspelen. Sotji kommer snart att likna en belägrad fästning. Det kommer att krylla av militärer och poliser. På himlen spanar helikoptrar och drönare. Staden kommer att vara indelad i säkerhetszoner. Ju närmre centrum, desto svårare att få passera.

   Tyvärr har risken för attentat ändå inte minskat. Jag har tidigare (10 december) nämnt att den kvinnliga självmordsbombare som i Volgograd utlöste sin bomb i en buss (sju passagerare dog, cirka 30 skadades) förmodligen gjorde det på uppdrag av en guerillagrupp i norra Kaukasus. Det var en varning om att något kan hända i Sotji under OS.

   Därefter slog under de sista dagarna av december ytterligare två självmordsbombare till i samma stad. Nu dödades betydligt fler, men budskapet var detsamma. Dessutom var det en demonstration om att Putinregimen inte klarar av att säkra den historiska ryska staden Volgograd. Får inte dessa dåd till följd att Putin måste skärpa bevakningen av Volgograd, vilket i viss mån går ut över Sotji?

   Det finns många etniska grupper i Kaukasien. Inställningen till ryssar och Ryssland kan variera, men en vanlig uppfattning bland kaukasier är att Ryssland genom krig har tvingat dem till underkastelse. Minnet av dessa händelser är fortfarande levande. ”Skidtävlingarna under OS kommer att äga rum på våra förfäders ben.”

   Stalin deporterade oppositionella. Putin har återupptagit den politiken. Men han har råkat ut för ett mycket svårlöst problem: Oppositionen bland kaukasier har ändrat karaktär. Framför allt har de varit nationalister och strävat efter självständighet. De stämningarna finns visserligen kvar, något som missnöjet med skidtävlingar på förfäders ben vittnar om.

  Men under senare år har Kaukasien dragits in i en global islamisering och radikalisering. En följd blir att självmordsbombare dyker upp. De tre attentaten i Volgograd vittnar om att det inte är svårt att hitta villiga kandidater – även bland kvinnor.

Guerillaledaren Umarov deklarerade för mer än ett halvår sedan att han skulle använda sig av alla tillvägagångssätt ”som Allah tillåter oss” för att stoppa spelen. Säkerhetspådraget i Sotji är visserligen enorm – men om Umarov i stället mitt under tävlingarna i Sotji ockuperar en skola i Ryssland med 500 elever och hotar med att avrätta samtliga, om inte Putin blåser av spelen? Vad händer då?

   Nu är det kanske omöjligt att ta sig genom alla säkerhetszoner  i Sotji, men det var det inte, när Umarov gjorde sin deklaration. Någonstans i Sotji kan det finnas en terroristcell, som när OS inleds, väntar på en signal att plocka fram det de gömt så omsorgsfullt. Det kan vara en bomb, som ska explodera. Men den kan också innehålla nervgasen Sarin Det finns nämligen uppgifter om att en grupp i Syrien, med anknytning till Al-Qaida, har lärt sig framställa Sarin. (”Se mitt blogginlägg 13 december).

Jag hoppas att mina onda aningar inte besannas!

Journalister, åk inte till Syrien!

De svenska journalisterna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed kom tillbaka till ’Sverige med livet i behåll. Helt fantastiskt och mycket glädjande att det gick så bra! Men vad de varit med om är fasansfullt, och det krävs säkert både en stark kropp och ett starkt psyke för att upplevelserna inte ska ge men för livet. Tydligen har de också haft nytta av den utbildning de fick, innan de gav sig ut på sin farliga resa.

    Det är bara att hoppas att inte fler svenska journalister lockas att ge sig iväg till Syrien. Riskerna är alltför stora! Utländska journalister är ett begärligt mål för de grupper som för krig i Syrien. Om de kidnappas, blir det möjligt att kräva en förmodligen ganska stor summa pengar för att släppa dem, varigenom kidnapparna – eller deras organisationer – kan förbättra sin ekonomi och köpa mera vapen för det fortsatta kriget.

  Kidnapparna kan också tillhöra en rent kriminell grupp, som helt enkelt är ute efter att berika sig genom att plundra, stjäla och kidnappa.

   Besök av utländska journalister i Syrien försvaras med att de kan rapportera om vad som händer i Syrien. De skulle ha större möjlighet att göra det än inhemska journalister, som utsätts för mer förtryck och förföljelse. Stämmer verkligen det resonemanget? De inhemska har ju mer lokalkännedom och borde ha lättare för att gömma sig när situationen blir hotfull. Lokala journalister kan språket, hittar i geografin och har större personkännedom.  Och de kan knappast vara lika begärliga mål för kidnapparna, eftersom det inte går att ta ut lika höga lösensummor för syrier.

   Det är just kidnappningarna och deras konsekvenser, som är huvudskälet till att utländska journalister bör avstå från Syrienresor. Att kidnappa har blivit en mycket lönsam verksamhet i både Nordafrika och Mellanöstern. Kriminella syndikat tjänade förmögenheter på att kidnappa båtar och deras besättningar utanför Somalias kust. I Mellanöstern har det i flera länder funnits en tradition att kidnappa västerlänningar, även om omfattningen har varit mera begränsad. Men med Syriens sönderfall har den verksamheten utvidgats. Eftersom inkomsterna framför allt går till inköp av mera vapen förvärras kriget, inte minst för att guerillagrupper bekämpar varandra.

Och varför ska kriminella gäng, som misshandlat och förnedrat kidnappade journalister, bli förmögna genom sina illgärningar?

Inga fler journalistresor till Syrien!

Kungen gör bort sig – igen.

I skrivande stund riktas förödande kritik mot kungen för hans beslut att säga nej till en inbjudan från det norska kungahuset att delta i norrmännens firande av 17 Maj, den norska nationaldagen.

Årets 17 Maj är inte en vanlig 17 Maj. Det år i år precis 200 år sedan Norge fick sin grundlag. Och det var den svenske kronprinsen Bernadotte som spelade en viktig roll, när grundlagen kom till.

   Att hovet och kungen tackade nej vittnar om att historielösheten också nått den svenska monarkin. Det är i och för sig inte överraskande, eftersom historielösheten tycks finnas överallt i vårt land.

   Det är ej heller överraskande att kungen håller fast vid sitt beslut, eftersom han tycks vara en man som envetet håller fast vid vad han sagt och därför har svårt för att ändra sig.

Men frågan är, om han ändå inte till sist måste ge efter – denna gång. För kritiken är så intensiv, och upprördheten är enorm i Norge, som inte lider av den svenska historielösheten.

Kan inte statsministern – eller utrikesministern – tala förstånd med honom?

De kan ju påpeka att vi förlorar miljarder, om norrmännen slutar åka till Sverige för att handla.

Eller kan inte kronprinsessan prata med sin pappa?

Är Kina ett hot mot Norrbotten?

Trots vintermörker och kyla är det nu full aktivitet i Arvidsjaur och Arjeplog. För nu har vintertestsäsongen dragit igång. Och det som ska testas är Europas framtida bilmodeller, och det sker till största delen i de norrbottniska kommunerna.
   Den verksamheten har blivit en livsviktig injektion. Under vintersäsongen fördubblas befolkningen. Vintertesterna skapar massor av jobb: i bilverkstäder, i företag som ska preparera banor, åt bevakningsföretag och inte minst i hotell och restauranter. Kanske anlitas även norrbottningar som testförare.
   Men det har dykt upp hotfulla moln på himlen. Norrbottenkommunerna har fått konkurrenter. Ett moln bör tas på allvar för det handlar om Kina – och det är en konkurrent med enorma resurser. Kina kräver att biltillverkare förlägger utvecklingsverksamhet till Kina, i varje fall om de vill sälja bilar på den kinesiska marknaden, och vilken biltillverkare kan säga nej då?
   Kina är medlem av WTO, men har en benägenhet att inte följa dess regler. Värst är att statsmakten subventionerar kinesiska företag. Det leder till att västerländska företag konkurreras ut. Det kan fortgå, eftersom stater i väst drar sig för att protestera av rädsla för att helt bli avstängda från den gigantiska kinesiska marknaden. Ett bra exempel är de företag i väst, som tillverkar vindkraftverk. De har blivit utkonkurrerade av kinesiska företag, som tack vare statshjälpen nu dominerar den marknaden.
   Nu har kineserna startat egna vinterbiltester. De äger rum i nordligaste delen av Kina, där det är svinkallt på vintern. Men kanske klarar sig de norrbottniska kommunerna ändå, inte minst för att den delen av Kina är fattigt på sjöar. (Det är ju på isbanor som många tester äger rum). Dessutom har de europeiska bilföretaget i 20 år byggt upp infrastrukturer i Sverige, som de inte gärna lämnar.
Men det finns konkurrenter på närmre håll. I finska Lappland har ett företag byggt världens första hall för "året-runt tester". Om det går att testa bilarna både sommar och vinter blir de färdigtestade tidigare – och det är en fördel, som säkert kommer att locka företagen. Dessutom håller en värmländsk företagare i Sunne, inspirerad av skidtunneln i Torsby, på att leta kapital till en åretrunthall. Han har ”uppvaktat” flera biltillverkare om sina planer, något som naturligtvis irriterat kommunerna i norr. 
Farligaste konkurrenten är ändå Kina, som med allt sitt kapital snabbt skulle kunna smälla upp gigantiska åretrunthallar.

   Därför är det viktigt att inte regeringen är passiv inför det kinesiska hotet. Kommunerna i norr måste också ha åretrunthallar! En statlig investering måste kunna betraktas som en infrastruktursatsning, som alltså inte riktas till ett enskilt företag utan kan jämföras med en förbättring av vägnätet eller något annat som all verksamhet har nytta av. Minst en uppvaktning av näringsdepartementet har ägt rum – dock utan resultat.
  Något måste hända. Snart! Vintertesterna har blivit en livlina för dessa kommuner; ”det är vårt nav”. Det är, tyvärr, ingen överdrift att säga att utan biltesterna riskerar Arvidsjaur och Arjeplog att dö.

Kändisars makt och vanmakt.

"Dåligt jämställdhetsbokslut för regeringen Reinfeldt".

Så löd rubriken på en aktuell debattartikel i DN Debatt. Den är skriven av Gudrun Schyman, som åter är talesperson för Feministiskt initiativ samt Per Bolund, ekonomiskpolitisk talesperson för Miljöpartiet. Märkligt nog kunde SVT:s text-tv presentera den som huvudnyhet (Jätterubrik på sidan 100!) redan innan den blivit publicerad i Dagens Nyheter. Det kan knappast förklaras på annat sätt än att den ena undertecknaren var just Gudrun Schyman. Allt hon gör eller säger ges uppmärksamhet.

Författarna hävdar att inkomstklyftorna mellan män och kvinnor har vidgats under den tid allianspartierna har haft makten. Men ändå har löneskillnaderna mellan könen minskat, även om förändringen är liten. Det är först efter att ha lagt till inkomster från kapital och försäkringssystemen, som författarna har täckning för sin slutsats att inkomstklyftorna har ökat.

Kanske är detta ännu ett exempel på att använda statistik på ett sätt som passar det syfte man är ute efter. Det blir säkert ett genmäle på DN Debatt.

   Men hur hade det gått, om Per Bolund inte haft Gudrun Schyman vid sin sida? Kanske hade DN inte publicerat artikeln. Och även om så skett, hade den inte fått samma uppmärksamhet.

   Vi lever i en tid, då kändisskap är viktigt. Medierna tar för givet att tittare och läsare uppskattat och vill veta mer om kändisar. Lasse Holmqvist berättade på sin tid om hur SVT tvingade honom att fylla ett flygplan i Stockholm med kändisar för ett program han skulle göra i Malmö. I tv-kanalernas underhållningsprogram, där deltagarna ska tävla, är det kändisar som gör det. Vissa dagar består Aftonbladet och Expressen till en tredjedel av nyheter om kändisar. Värst är löpsedlarna, som med jätterubriker berättar om en kändis som kollapsat, fått en allvarlig sjukdom, gjort bort sig, vill skiljas, haft sex eller gjort något annat lika intressant.

Vill du föra ut ett viktigt budskap till det svenska folket? Ett tips: se till att du blir en kändis! Sedan går det av sig själv!

   Men det finns en baksida av kändisskapet. Om det kan Jan Guillou vittna i dag. Expressen av igår (söndag) ägnade förstasidan plus fem helsidor inne i tiden åt hans pappa. Det råder viss oklarhet om faderns position under andra världskriget. Tillhörde han den franska motståndsrörelsen mot tyskarna? Eller dom som samarbetade med Hitler?

   Men varför i all världen kan Expressen ägna denna fråga ett sådant enormt intresse? Som om det handlade om en jordbävning, där tusentals människor omkommit?

   Det finns bara en förklaring. Jan Guillou är en superkändis, och kändisskap innebär att alltid kunna bli specialgranskad av media, som letar och rotar. Helst vill de ha tag i något som kan ges rubriken SKANDAL! Och en kändis som är inblandad i en skandal – det säljer bra!

En kändis, inblandad i en skandal, kan råka ut för ”mediadrev”, vilket innebär att journalister kryllar utanför dörren, eller smyger omkring i trädgården. Då har den drabbade råkat ut för kändisskapets vanmakt och kan inte ta sig ur sitt hjälplösa tillstånd.

  

       

    

´´

Accepterar stockholmarna politikernas expansionsplaner?

Jag har tidigare uppmärksammat Stockholmsregionens tillväxt (ett Skellefteå om året!), och vilka konsekvenser den kan få för övriga Sverige.

I planerna ingår också att bygga 140000 lägenheter fram till 2030. (alltså etthundrafyrtio tusen!) Så mycket att kanske hela Göteborgs befolkning kunde pressas in! Därtill kommer att lösa trafikproblemen, vilket kommer att kräva så mycket resurser att det blir föga över för övriga Sverige.

   Eftersom 60000 människor flyttar till regionen varje år, blir det naturligtvis en stor brist på bostäder, vilket får bostadspriser att stiga till nivåer, som är ovanliga för Sverige. Riksbankschefens oro över hushållens skuldsättning beror framför allt på situationen i Stockholm.

Stockholmspolitikerna har inga allvarliga invändningar mot den aktuella situationen och fortsätter i samma spår. Men stockholmarna har börjat dra åt sig öronen och frågar sig till exempel ”var ska alla dessa bostäder byggas?

   Tydligen har politikerna i första hand tänkt sig att bygga genom förtätning, alltså att fylla ut ”luckor” i områden där det finns bebyggelse. Det kan innebära att grönområden offras. Det kan också innebära att utsikten för dem som bor i villor eller lägenhet försämras.

Det finns också planer på att bygga hus, som blir betydligt högre än vad som är vanligt i Sverige. Kanske blev stockholmspolitikerna något irriterade över att Malmö smällt upp ett hus med bostäder, som är högre än det högsta i Stockholm. Det är viktigt att vara störst!

Även grannkommuner till Stockholm stad hyser betänkligheter mot expansionsplanerna och mumlar om att det ”är färdigbyggt hos oss”

   Det vore en välsignelse, om det gick att hejda Stockholms expansionsplaner, som i sista hand kommer att gå ut över övriga Sverige. Expressen har (naturligtvis) inga invändningar och kallar de boende som protesterar för ”Bostadsegoister” som låter som Sverigedemokrater (?).

Synpunkten att det är bättre att ”flytta arbetsplatser till Jämtland i stället för att tvinga alla flytta till Stockholm” avvisas som galenskap: ”Att stoppa byggplaner i Stockholm kan inte gynna landsbygden.”

  Men just Jämtland är en av de regioner som drabbats av att rationaliseringar av statliga myndigheter resulterat i flytt av jobb till Stockholm. Och det borde ha varit tvärtom!

   Jag upprepar vad jag tidigare framhållit: Ett bra sätt att rädda glesbygdsregioner vore att flytta ut statliga myndigheter från Stockholm. Och att alltid vid skapandet av nya försöka förlägga dem utanför Stockholmsregionen. Riksdagen har flera gånger fattat beslut om det tillvägagångssättet, men gång på gång har regeringen struntat i att rätta sig efter riksdagens beslut!

Det är hög tid att en ändring kommer till stånd, och det har även stockholmare insett.   

    

Varför går det dåligt för svenska längdskidåkare?

Visst gick det dåligt i Tour de ski!

Att tidningar och text-tv slog på stort över att ganska okända Sara Lindborg några gånger hamnade omkring plats nr 10 är väl en bekräftelse på att det går dåligt. Visserligen saknades några av de bästa svenskarna, t.ex. Marcus Hellner. Han tävlade på hemmaplan och blev åtta, en och en halv minut efter en segrande norrman, som knappast kan vara bland de 10 bästa i Norge.

Så, varför går det så dåligt?

En förklaring har att göra med svensk regionalpolitik. Eller snarare med avsaknaden av en sådan politik.

  Låt mig förklara vad jag menar genom att nämna två av våra största skidhjältar, Thomas Wassberg och Gunde Svan. Båda tog många ädla medaljer i VM och OS.

   Varifrån kom de från början? Thomas Wassberg kom från Norra Värmland, Gunde Svan från Dalarna. Båda växte upp i glesbygder, där befolkningen minskar allt snabbare. Det innebär att förutsättningarna att där få fram en ny Thomas Wassberg eller Gunde Svan blir allt svårare och svårare. Befolkningsunderlaget blir för tunt!

   Och om vi fortsätter norrut i det svenska inlandet är bilden den samma: Befolkningen minskar, och orsakerna är bristen på jobb och service. Det drabbar ungdomar särskilt hårt, inte minst för att många tycker att det finns ”för lite att göra”.

   I Norge (med helt fantastiska framgångar i Tour de ski) är situationen annorlunda. Landet har hela tiden fört en aktiv regionalpolitik, som går ut på att se till att det ska vara möjligt att bo kvar i glesbygden. Då går det få fram nya skidhjältar!

   Därtill kommer att Sverige drabbas hårt av klimatförändringarna. Nu måste vi, med undantag för Sälen- och Årefjällen, ta oss upp till Norrbotten för att hitta snö, som det går att åka skidor på. Det är snarast skrattretande att tro att det skulle gå att hålla Vinter-OS i Stockholm. I de tre svenska storstadsregionerna finns det i dag inte ett snökorn.

För att uttrycka det något drastiskt: Där det bor många människor finns det ingen snö, där det finns snö, saknas det människor.

   Norge klarar (än så länge) klimatfrågan något bättre. I Oslo, Norges största stad, kan skidintresserade hitta skidspår på Holmenkollen också under en varm vinter. Det beror inte bara på att temperaturen faller med höjden över havet. Nederbörden blir genom de norska fjällen rikare, vilket oftast ger ett tillräckligt stort snötäcke. När snömolnen nått fram till det svenska inlandet, får också vi snö, men det mesta hamnar i Norge.

   Vi lär aldrig mer kunna bli jämbördiga med Norge, när det gäller längdåkning på skidor. Men det skulle vara trevligt om vi vid enstaka tillfällen kunde få fram en skidåkare, som kan hävda sig gentemot de bästa norska.

Men för att lyckas med det, måste vi rädda det som återstår av de glesbygder, som kan få tillräckligt med snö.

     

En märklig reform i jämställdhetens namn!

Här i Filipstad buskör unga bilister, både på kvällar och nätter. Flera allvarliga olyckor har inträffat. En gosse körde rätt in i en husvägg. Huset måste evakueras för det var risk för ras. En annan yngling körde inne på en parkeringsplats i hög fart på en kvinna. Fler exempel finns.

   Unga män är kraftigt överrepresenterade i trafikolyckor. För en tid sedan väckte det viss uppmärksamhet att en ung man, som i hög fart kört ihjäl en gångtrafikant, endast dömdes till samhällstjänst.

 Lika märkligt är att just unga män, trots sin kraftiga överrepresentation i olyckor, från och med 2013 får betala mindre för sina trafikförsäkringar. Samtidigt får unga kvinnor betala mer för sina! Detta beror på att försäkringarna måste vara könsneutrala. Därmed får försäkringsbolagen ej längre ta hänsyn till unga mäns överrepresentation i olyckor..

   En märklig reform i jämställdhetens namn!   

KABELBRAND och KAOS hos SJ!

Jag firade nyår i Dalarna och råkade ut för KALABALIKEN, som orsakades av en KABELBRAND och ledde till att bland annat SJ:s BILJETTMASKINERI slogs ut.

DESSUTOM var det  hos mina värdar omöjligt koppla upp sig på internet. (Vi var flera som försökte!)
Men det gick att ringa under nyårsdagen och nyårskvällen - dock inte till SJ.
Men den andra januari var det på morgonen möjligt komma fram till SJ- men efter timslångt köande.
Min värdinna började ringa klockan åtta på morgonen. Efter cirka tre kvart var hon nummer 11 i kön och kunde ana "ljuset i tunneln". Men nästa gång hon hörde "körösten" hade hon könummer 38! Och därefter nummer 41!
Hur kan det bli så?
Till sist var hon framme. Jag blev bokad på ett tåg och skulle få biljetten i mobilen. Dessutom fick jag ett bokningsnummer.
Men någon biljett kom aldrig in på min mobil.
Det var ingen stor överraskning. SJ hade meddelat att tågresenärer kunde råka ut för det. I så fall skulle det vara möjligt att åka på bokningsnumret.
När jag klev på mitt första tåg, ett lokaltåg, som inte seglade under SJ-flagg, verkade personalen dåligt informerad om problematiken. Lokaltåget gick till Västerås, där jag skulle gå på en SWEBUS till Karlstad. Den mellanlandningen gav mig cirka 20 minuters paus, som jag utnyttjade till att försöka få utnågon form av färdbiljett på den bemannade järmvägsstationen i Västerås. För tänk om SWEBUS-chauffören inte kände till att det gick att åka på ett bokningsnummer? Det blev en kamp mot klockan för det många som köade. Jag hann med knapp marginal och hade med mig till bussen två A4-sidor om min fortsatta resa.
  Busschauffören granskade misstroget mina dokument och sade till sist att det fattades en "SWEBUS-kod".
"Men", tillade han, "det är ju inte ditt fel, så du får åka."
   Därefter blev det inte fler problem. Jag bytte till ny buss i Karlstad, och Värmlandstrafiks chaufför, vinkade bara avvärjande, när jag plockade fram mina dokument. Det var bara att kliva in och sätta sig.
   Men sedan finns det en annan vinkling av mitt öde. Är det verkligen rimligt att så mycket kan slås ut av en kabelbrand? Det drabbade ju många verksamheter, till och med systembolaget!
Och ska det ta så lång tid att få allt att fungera igen?
   Skulle några planerade och organiserade kabelbränder kunna skapa kaos i hela Sverige?
Till sist: Sorgligt att det fortfarande finns ganska stora tätorter  i glesbygdskommuner, där det kan vara så gott som omöjligt att  komma ut på internet!