För något år sedan var det nog en ganska allmän uppfattning
att vågen av migranter var okontrollerbar, och att det därför var nödvändigt
att hejda den. Nu har åtskilliga gränsövergångar stängts och ersatts av
taggtråd. Mycket riktigt har antalet flyktingar
minskat kraftigt. Men Hein de Haas, professor i sociologi, menar att
det förekommer en mängd missförstånd och felaktigheter i migrationsdebatten,
som borde rättas till. Både vänsterns och högerns uppfattningar om migrationen
har sina rötter i ett antal myter som avslöjar en slående brist på kunskap om
migrationsprocessens karaktär, orsaker och konsekvenser. ”Mycket av det vi tror
att vi vet är fel.” I en artikel i Der
Spiegel avslöjar han ett antal myter om migrationen. Jag har gjort några förkortningar.
1. 1. Nej, stängda gränser leder inte automatiskt
till invandring!
Att begränsa invandringen kan leda till biverkningar som i
sin tur kan urholka begränsningarnas effektivitet. Restriktionerna kan tvinga
migranterna att söka andra vägar. Det kan t.ex. handla om att åberopa familjeåterförening
Och strikta gränskontroller kan leda till att migranterna hittar andra
färdvägar, något som gynnar smugglarna. Begränsningarna kan också leda till ”nu
eller aldrig migration”, d.v.s. migranterna chansar och satsar allt på ett enda
kort. Ett exempel: När Surinam blev självständigt från Nederländerna flyttade
40 procent av befolkningen dit.
Begränsningar av invandringen tycks också tvinga migranter
att bosätta sig permanent i mottagarlandet. Det var vanligt under 1970- och
1980-talen bland de s.k. gästarbetarna. Många fruktade att de efter ett besök i
hemlandet inte skulle kunna återinvandra. Därför valde många permanent
bosättning i det land, där de börjat arbeta. Samma fenomen inträffade i
Spanien. Där fanns arbetare från Marocko, som drabbades av att det blev krav på
visum, vilket ledde till att också marockaner strävade efter permanent
bosättning i Spanien. Många passade på att hämta resten av familjen till
Spanien, så antalet marockaner boende i Spanien växte. En slutsats av detta kan vara att ju mer restriktiv
invandringspolitiken är, desto fler invandrare vill stanna.
2 Nej,
invandringspolitiken har inte misslyckats!
Fokuseringen på ”flyktingkrisen” döljer det faktum att en
stor del av politiken har varit framgångsrik. En betydande majoritet av
migranterna kom lagligt till Europa. Den illegala migrationen är alltså en
relativt begränsad företeelse. Perioder av hög flyktingmigration är en relativt
sällsynt företeelse. Vi hade det 2015-2016 och under Balkankrigen på 1990-talet.
Ekonomisk migration styrs i första hand av efterfrågan på
arbetskraft. Det trotsar populära föreställningar om att det är ett okontrollerbart
fenomen , som till stor del beror på fattigdom och våld i ursprungsländerna.
3. Nej,
migrationspolitiken har inte blivit mer restriktiv!
Invandringspolitiken har blivit mer liberal för de flesta
grupperna under de senaste decennierna. Det främsta undantaget är de uppmärksammade
gränskontrollerna och viseringspolitiken som syftar till att förhindra
asylsökande och illegala invandrare att komma in i EU. Men dessa grupper utgör
bara en minoritet av samtliga migranter. Om vi tittar på långsiktiga trender
har de flesta andra invandrargrupper – arbetsraftsinvandrare, familjer,
studenter - blivit alltmer välkomna.
4. Nej utvecklingshjälp
i ursprungsländerna hindrar inte migrationen!
EU betraktar utvecklingsstöd som ett verktyg för att minska
invandringen. Bakom det ligger tanken att fattigdom och våld är de viktigaste
drivkrafterna för migration från söder till norr. Men i själva verket leder
utvecklingen initialt till ökad emigration
. FN:s utvecklingsindex visar att de fattigaste länderna uppvisar en mycket
lägre nivå av utvandring än mer utvecklade länder. Extrem fattigdom gör
människor mindre rörliga. Därför är idén att klimatförändringar kommer att leda till massinvandring orealistisk.
Ekonomisk tillväxt och förbättrad utbildning ökar människors förmåga att utvandra.
Därför är det naturligt att framträdande utvandringsländer som Turkiet, Mexiko
är medelinkomstländer. Utvecklingen i fattiga länder kommer nästan oundvikligen
att leda till ökad utvandring. Därför kan framtida invandrare i Europa att
komma från Afrika söder om Sahara.
5. Nej, migration leder
inte till kunskapsflykt!
Det är en vanlig uppfattning att utvandring leder till kunskapsflykt.
De som har en längre utbildning utvandrar, varigenom ursprungsländernas
möjlighet utvecklas förhindras. Men denna utvandring är för liten för att ha en
sådan effekt. Dessutom är det så att migranter investerar stora belopp i sina
ursprungliga hemländer. Vi vet inte säkert storleken på pengarna till familjen
eller släkten. Enligt en beräkning rörde det sig om 410 miljarder kronor.
6. Nej, invandrare stjäl
inga jobb eller urholkar välfärdsstaten!
Forskning visar att de flesta invandrare tar jobb som
lokalbefolkningen inte vill ha eller inte klarar av.
Det går inte att bevisa att högt utvecklade välfärdssystem
(t.ex. det svenska) lockar fler invandrare än länder med mindre generösa
välfärdssystem. Däremot visar studier att det främst är företag, de rika och
övre medelklassen som drar nytta av invandring.
7. Nej, migration kan
inte lösa problemen med en åldrande befolkning!
Invandringsnivåerna är alldeles för låga för att kunna
motverka effekterna av en åldrad befolkning. För att uppnå ett sådant resultat
skulle Tyskland behöva en årlig nettoinvandring på 3,5 miljoner migranter varje
år. I framtiden kan den stora frågan bli, hur man ska få migranterna att komma
hit , inte som nu att försöka avvisa dem.
8. Nej vi lever inte i
en tid av aldrig tidigare skådad migration!
I mer än ett halvt
århundrade har antalet migranter i procent av världens befolkning legat
konstant på en nivå av cirka tre procent. Även om antalet migranter har ökat
från 93 miljoner 1960 till 244 2015, så har världens befolkning ökat i samma
takt, från 3 miljarder till nästan 7,3 miljarder. Talet om en global
flyktingkris har ingen grund i verkligheten. På global nivå utgör flyktingarna
en relativt liten andel av alla migranter. Medan antalet flyktingar minskade
från 18,5 miljoner till 16,3 mellan 1990 och 2010, steg antalet till 21,3 2016,
främst till följd av kriget i Syrien. Ändå utgör flyktingarna endast 7 och 8
procent av den globala migrationen, och cirka 86 procent av alla flyktingar
lever i utvecklingsländer.
De största flyktingpopulationerna
finns i länder som Turkiet, Libanon Iran och Etiopien. Västerländska samhällen, däremot, har tagit
emot ett förhållandevis litet antal flyktingar. Och de nuvarande siffrorna är
allt annat än ”aldrig tidigare skådade nivåer”. För närvarande är cirka 0,4
procent av EU:s totala befolkning flyktingar. Den siffran har legat på runt 0,5
procent mellan 1992 och 1995 . Den största förändringen har varit
befolkningsrörelsernas dominerande riktning. Under tidigare århundraden var det
främst européer som emigrerade till utländska territorier. (Eller erövrade
dem), men sedan andra världskriget har det mönstret vänt. Med sin starka
ekonomi och åldrande befolkning har EU blivit en global destination för
migration och årligen lockat till sig1,5 – 2,5 miljoner migranter. Det låter
mycket, men det är mellan 0,3 och 0,5 av EU:s totala befolkning.
I stället för att se
invandring som ett problem att lösa finns det behov av att se det som en
integrerad del av ekonomisk tillväxt och samhällsförändring. Det är oundvikligt
att rika samhällen kommer att ha en betydande invandring i framtiden, vare sig
de vill det eller inte.
Enda sättet att verkligen
kunna minska invandringen är att rulla tillbaka den ekonomiska liberaliseringen
och återreglera arbetsmarknaden. Men det skulle också minska nivåerna av
rikedom. Frågan blir då: Är det verkligen det vi vill?
.
