Jafar Panahi, iransk regissör, har dömts till 6 års fängelse.
Dessutom har han fått yrkesförbud i 20 år och är förbjuden att lämna Iran.
Vilka hemska brott har då denne förbrytare gjort?
Jo, han har i flera filmer beskrivit kvinnornas situation i Iran. Visst känner vi till att de är förtryckta och diskriminerade, men knappast vilket totalt elände de lever i. Att t.ex. en kvinna inte ens kan köpa en bussbiljett utan att ha en manlig ledsagare. Om hon går ensam på en gata efter mörkrets inbrott, betraktas hon som prostituerad. En gift kvinna kan bli övergiven av mannen, om hon föder en dotter i stället för en son. Kvinnor är förbjudna att vara åskådare, när män spelar fotboll(!)
Jafar Panahi har i flera filmer beskrivit den verklighet Irans kvinnor lever i. Den oundvikliga slutsatsen blir att, vare sig de är fängslade eller fria, rika eller fattiga, så lever de i ett fängelse, som de inte kan ta sig ur.
Det tragiska är att medan kvinnor trots allt i de flesta länder håller på att stärka sin ställning, så har de i Iran fått det sämre och sämre. Jafar Panahi har helt enkelt sagt sanningen, och för detta har mullornas Iran straffat honom.
Omvärlden kan inte göra mycket för att förbättra situationen i Iran. Men mot denna vedervärdiga bestraffning av en modig regissör, som stått upp för Irans kvinnor, borde vi protestera. Det har redan många gjort, inte minst kända regissörer som Steven Spielberg. Och på kommande stora internationella filmfestivaler kommer man att göra det. Han är inbjuden till flera, och ett sätt att markera protesten kommer att bli en tom stol.
Men har svenska filmmänniskor gjort något?
Försökte de ta upp domen mot Jafar Panahi under Guldbaggegalan?
Eller ägnade den sig enbart åt innehållslöst pladder?
Har någon av Sveriges många feministiska organisationer sagt något?
tisdag 1 februari 2011
KD och VP: skyll inte tillbakagången på era partiledare!
!
Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.
Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.
Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.
Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.
Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.
Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.
När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.
Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.
Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.
Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.
Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!
Missnöjet pyr både inom Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. På båda håll tycker många att deras partiledare har gjort ett uselt jobb. Men den egentliga orsaken är snarare att båda partierna har backat flera val i rad. Men de missnöjda har, oavsett parti, det gemensamt att de utgår från att valresultat omkring millennieskiftet skulle vara det normala för båda partierna. Om de backat ytterligare några år, hade de upptäckt att det snarare förhåller sig så att båda partierna nu återgår till valresultat, som är tämligen normala.
Låt oss börja med Kristdemokraterna, som efter svenska förhållanden är ett ganska ungt parti. Partiet uppstod på 1960-talet, och det var en kristen reaktion mot ett samhälle, som enligt dess sympatisörer blivit alltför världsligt. I de första valen blev det inte mer än cirka 2 procent. Det hjälpte föga att Alf Svensson blev partiledare. Inför valet 1976 gick de borgerliga partiledarna ut och vädjade till KDS-väljare (partiet hette då Kristen Demokratisk Samling): Rösta inte på KDS utan på oss och missa inte chansen att få en borgerlig regering! Det lyckades. KDS verkade gå mot sin undergång.
Men Alf Svensson gav sig inte. Han deklarerade plötsligt att partiet var borgerligt, och han kom in i riksdagen genom valsamverkan med centerpartiet. Men det egna partiet hade inte fått fler väljare.
Det var först inför valet 1991, som KD tog sig över 4 procent. Då hade Alf uppträtt i ett underhållningsprogram och gjort succé genom att hoppa studsmatta.
Men redan i valet 1994 höll KD på att ramla ut igen.
Därefter började stödet för KD att stiga. Det sammanhängde säkert med att övriga borgerliga partier bytt partiledare ganska ofta. Alf Svensson själv försvann inte och ingav därigenom trygghet. Han klarade sig också bra i duellerna mellan partiledarna. Dessutom tonades det kristna inslaget ned i partiprogram och valrörelser.
När han till sist avgick, var det ganska självklart att ingen kandidat skulle kunna krypa in i hans kostym.
Att partiet backade i senaste valet är inte anmärkningsvärt. Det ödet delade KD med övriga småpartier i Alliansen. KD fick säkert stödröster från väljare, som egentligen föredrog moderaterna.
Helt klart är att partiet nu är tillbaka på mer normalt stöd från väljarna.
Detsamma kan sägas om Vänsterpartiet, som från början hette Sveriges kommunistiska parti. Det är betydligt äldre än KD, men har oftast legat strax över 4 procent i valen. Strax efter krigsslutet 1945 gjorde partiet ett skutt uppåt, men föll tillbaka, när det kalla kriget inleddes, och en del av Stalins grymheter avslöjades. Det var först med Gudrun Schyman, som partiet började växa. Hon försökte förvandla de gamla kommunisterna till ett feministiskt parti och hade framgångar bland kvinnor, framför allt bland dem som jobbade inom den offentliga sektorn.
Så tvingades hon avgå, och det var ganska givet att Vänsterpartiet inte skulle kunna ligga kvar på hennes nivå. Lars Ohly drabbades också av att han fortfarande ville kalla sig för kommunist, och för vissa uttalanden han tidigare gjort, som tydde på kvardröjande sympatier för de gamla kommunistregimerna i öst.
Men fortfarande ligger vänsterpartiet något över valresultat som ansågs normala på 1900-talet!
Kan det igen bli aktuellt med tvångsevakuering av människor?
39 november var det sista arbetsdagen för 11 anställda på ett företag i den lilla bruksorten Lesjöfors.
Deras företag lades ned, och alla blev arbetslösa.
Ägaren stängde porten, trots att det funnits intressenter, som velat driva verksamheten vidare.
”Det är åt pipsvängen att lägga ned, då det funnits möjligheter att fortsätta”, sa Metalls ombudsman.
Det blev 11 nya arbetslösa, lagom till jul.
Lokaltidningen hade förgäves sökt företagets vd flera gånger – men utan resultat.
Men vem fäster sig vid en sådan liten notis i tidningen? Det handlar ju bara om elva personer på en ort, som förmodligen är helt okänd för de flesta?
Men låt oss vända på det.
Säg, att det i stället handlade om 1500,som blev arbetslösa i Stockholm på ett stort företag, som bestämt sig för att slå igen, trots att det fanns intresserade som velat fortsätta driften.
Och att Aftonbladet och Expressen jagat företagets vd,som gjort sig oanträffbar.
Då kan vi vara säkra på att det hade blivit jätterubriker i tidningar och stora inslag i TV.
De som invänder med att ”nu handlar det ju om 1500, och då är det en annan sak” har naturligtvis rätt.
Men på ett sätt har de fel.
För 11 i Lesjöfors är minst lika mycket som 1500 i Stockholm.
Lesjöfors är en liten bruksort med en redan hög arbetslöshet.
Elva nya arbetslösa är ett hårt slag.
Stockholm är en miljonstad. Visst, att 1500 plötsligt blir arbetslösa, är tufft för dem som råkar ut för det.
Men det drabbar inte Stockholm hårdare än de 11 arbetslösa i Lesjöfors.
Och i Stockholm, som växer kraftigt, finns det många jobb.
I Lesjöfors är läget helt annorlunda.
Lesjöfors är en del av kommunen Filipstad, vars befolkning har halverats på cirka 40 år
Från 20000 till 10000.
Ungdomarna flyttar.
Snart finns bara gamla kvar, som inte kan flytta.
Förr i tiden kunde det hända att staten tvångsevakuerade kvarvarande invånare på vissa orter.
Kan det bli aktuellt igen?
Deras företag lades ned, och alla blev arbetslösa.
Ägaren stängde porten, trots att det funnits intressenter, som velat driva verksamheten vidare.
”Det är åt pipsvängen att lägga ned, då det funnits möjligheter att fortsätta”, sa Metalls ombudsman.
Det blev 11 nya arbetslösa, lagom till jul.
Lokaltidningen hade förgäves sökt företagets vd flera gånger – men utan resultat.
Men vem fäster sig vid en sådan liten notis i tidningen? Det handlar ju bara om elva personer på en ort, som förmodligen är helt okänd för de flesta?
Men låt oss vända på det.
Säg, att det i stället handlade om 1500,som blev arbetslösa i Stockholm på ett stort företag, som bestämt sig för att slå igen, trots att det fanns intresserade som velat fortsätta driften.
Och att Aftonbladet och Expressen jagat företagets vd,som gjort sig oanträffbar.
Då kan vi vara säkra på att det hade blivit jätterubriker i tidningar och stora inslag i TV.
De som invänder med att ”nu handlar det ju om 1500, och då är det en annan sak” har naturligtvis rätt.
Men på ett sätt har de fel.
För 11 i Lesjöfors är minst lika mycket som 1500 i Stockholm.
Lesjöfors är en liten bruksort med en redan hög arbetslöshet.
Elva nya arbetslösa är ett hårt slag.
Stockholm är en miljonstad. Visst, att 1500 plötsligt blir arbetslösa, är tufft för dem som råkar ut för det.
Men det drabbar inte Stockholm hårdare än de 11 arbetslösa i Lesjöfors.
Och i Stockholm, som växer kraftigt, finns det många jobb.
I Lesjöfors är läget helt annorlunda.
Lesjöfors är en del av kommunen Filipstad, vars befolkning har halverats på cirka 40 år
Från 20000 till 10000.
Ungdomarna flyttar.
Snart finns bara gamla kvar, som inte kan flytta.
Förr i tiden kunde det hända att staten tvångsevakuerade kvarvarande invånare på vissa orter.
Kan det bli aktuellt igen?
onsdag 26 januari 2011
Glesbygdskommuner vid skampålen.
Svensk Kommunrating har pekat ut ett antal kommuner för att de har misskött sin ekonomi. De 24 värsta kallas "Greklandskommuner", och i media har läsare kunnat se en karta, där alla 24 är inlagda med siffror som anger storleken på kommunens skuld per invånare. Det är lätt att associera till forna tiders skampålar.
Hans Jensevik, vd i Svensk Kommunrating, spär på anklagelserna genom att säga att dessa kommuner har "försökt investera sig attraktiva genom att satsa på stora lånefinansierade projekt, som de tror ska locka människor att bosätta sig där".
På frågan, hur det har gått, svarar han: "Det har misslyckats konsekvent."
De flesta av de 24 vid skampålen är glesbygdkommuner med glesbygdens alla avfolkningsproblem. En följd av mångårig nettoutflyttning har blivit att invånarantalet har krymt kraftigt. Några kommuner ligger till och med under det som anses vara miniminivån för att en kommun skall kunna klara sig. Då kan det bli svårt att få ekonomin att gå ihop!
Och vad ska dessa kommuner göra för att kunna överleva? Regionalpolitiken har ju försvunnit från den politiska agendan. Självklart frestas de att satsa på projekt, som kan vara riskabla. Ibland kan det lyckas.Jensevik borde ringa Arjeplog eller kommunens utvecklingsbolag Argentis och försöka sätta sig in i vad satsningen på en komplett multifuelstation kommer att innebära för kommunens möjlighet att överleva.
Eller menar han att enda lösningen är tvångsevakuering av kommuninvånarna?
Hans Jensevik, vd i Svensk Kommunrating, spär på anklagelserna genom att säga att dessa kommuner har "försökt investera sig attraktiva genom att satsa på stora lånefinansierade projekt, som de tror ska locka människor att bosätta sig där".
På frågan, hur det har gått, svarar han: "Det har misslyckats konsekvent."
De flesta av de 24 vid skampålen är glesbygdkommuner med glesbygdens alla avfolkningsproblem. En följd av mångårig nettoutflyttning har blivit att invånarantalet har krymt kraftigt. Några kommuner ligger till och med under det som anses vara miniminivån för att en kommun skall kunna klara sig. Då kan det bli svårt att få ekonomin att gå ihop!
Och vad ska dessa kommuner göra för att kunna överleva? Regionalpolitiken har ju försvunnit från den politiska agendan. Självklart frestas de att satsa på projekt, som kan vara riskabla. Ibland kan det lyckas.Jensevik borde ringa Arjeplog eller kommunens utvecklingsbolag Argentis och försöka sätta sig in i vad satsningen på en komplett multifuelstation kommer att innebära för kommunens möjlighet att överleva.
Eller menar han att enda lösningen är tvångsevakuering av kommuninvånarna?
måndag 24 januari 2011
Skall barn få rösträtt?
Bo Rothstein föreslår i Expressen 23/1 att ”vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning”. Det skulle innebära att på valdagen får föräldrar i barnfamiljer extra rösträtt, en för varje barn.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
torsdag 30 december 2010
Tyvärr har det inte blivit mycket bloggande denna månad.
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!
Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.
Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!
Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!
Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.
Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!
Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!
fredag 26 november 2010
Var Gustav III pedofil?
Ernst Brunner har skrivit en bok om Jacob Johan Ankarström, mannen som mördade Gustav III mitt under en maskerad i Stockholm. Mordet var ett beställningsjobb från en konspiration av högadliga motståndare till kungen, som planerat dådet och bett Ankarström tjänstgöra som bödel. De visste att denne avskydde kungen.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
