European Song Contest bör ta "time out!"

Tillställningen har namnet European Song Contest.
På svenska kallades det länge för Schlagerfestivalen.
Det var ganska opassande så schlager byttes såsmåningen ut mot melodi.
När denna tillställning var ung, passade Song Contest som beskrivning. En sångare eller sångerska sjöng en nykomponerad sång. Frankrike kunde utnyttja sin rika sångtradition och vann många gånger. Det berodde även på att fransktalande länder gav sitt stöd. Till dem hörde även Monaco och tillsammans med Luxemburg och Belgien, så blev det några röster.
Men numera förtjänar tävlingen inte att kallas Song Contest, och det går inte så bra för Frankrike. Nu handlar det snarare om gigantiska scenshower, där det visuella är lika viktigt som ljudet. Det kan röra sig om fyrverkerier, blinkande lampor, och massor av människor som dansar,utför akrobatiska rörelser eller bara springer omkring på scenen. Inte är det någon Song Contest!
Nu har i Sverige uttagningen sparkat i gång, och en av låtarna, som kvalificerade sig för finalen, påminde mera om buller än om musik. Song Contest?

Lika anmärkningsvärd är omröstningarna. Varför ger alltid Tyskland högsta möjliga poäng till Turkiet? Gillar tyskar turkisk musik? Nej, den bästa förklaring är i stället att turkiska gästarbetare mangrant röstar och gör det på Turkiet. Och när Cypern avger sina röster, vinner alltid Grekland. Men ute i Europa reagerar man lika mycket på det nordiska blocket. Vi röstar i stor utsträckning på varandra!
Det gör även de stater som tidigare ingick i det forna Jugoslavien och som länge höll på med att slå ihjäl varandra. (Fast där beror det också på att varje nytt land innehåller minoriteter, som passar på att rösta på sin etniska grupp).
Själv nöjer jag mig med att titta på just röstningen. Musiken är enbart tröttande.
Vi betraktar ju tävlingen som en form av europeiskt mästerskap och hoppas att den egna nationen ska vinna. Men det är ju ingen nationell tävling. Ett visst land kan anlita en artist från ett annat land, och låten kan vara skriven av en kompositör från ett tredje land.

Hela jippot borde ta ”time out” några år.
Tävlingsreglerna bör göras om.
Och tävlingen bör söka sig tillbaka till ursprunget, en Song Contest.

Den svenska läkemedelsindustins nedgång och fall.

Svensk forskning har drabbats av ett hårt slag: Astra Zeneca stänger sin forskningsavdelning i Södertälje. 1200 viktiga jobb försvinner. Dessutom blir det neddragningar i Mölndal.
För bara några år sedan hade företaget cirka 14000 anställda i Sverige. Om två år handlar det om 5000.
Vem hade kunnat tro att det skulle gå så illa? Det var ju just kunskapsintensiva företag, som var framtiden för Sverige.

När Astra lanserade magmedicinen Losec visade den sig vara en fullträff, som efterfrågades över hela världen. Pillerfabriken i Södertälje hade mycket att göra!
Därför överraskades många, när beskeder kom att Astra skulle gå samman med det brittiska företaget Zeneca. Jag minns fortfarande en intervju i tv, där projektet presenterades. Företrädaren för Zeneca hade lärt sig ett par svenska ord, som han använde sig av. Viktigare var uppgiften att huvudkontoret (naturligtvis!) skulle ligga i United Kingdom, men att Sverige skulle få mycket av forskningen.

Motivet för sammanslagningen sades vara behovet av att bli ett större företag för att ha råd att forska fram nya läkemedel.
Men det visade sig att AZN (förkortningen för det sammanslagna företaget) fick svårt att lansera nya lyckosamma piller. Det blev ingen ny succé a la Losec. Framför allt är det forskningsavdelningen i Södertälje som misslyckats.
Sägs det.
I det från början svensk-brittiska företaget sitter numera endast en enda svensk representant i styrelsen. Hur har det kunnat bli så?
Sverige hade också ett annat stort läkemedelsföretag, som likaledes utplånats efter en internationell fusion, Pharmacia. Från början var det ett statligt företag, men det börsnoterades och blev en riktig folkaktie.
Företaget gick bra på börsen, och framtidsutsikterna verkade ljusa. Men en dag meddelades det att Pharmacia skulle gå samman med amerikanska företaget Upjohn.
Jag minns även den presentationen i tv. Upjohns man var skallig, och pratade förtroendeingivande, men det var nog många, som fick sina onda aningar. Företagets huvudkontor skulle ligga i United Kingdom. Kanske för att det skulle se ut som om varken Sverige eller USA gynnades.
Men den fusionen blev ett fiasko från starten. Framgångarna uteblev. Så flyttades huvudkontoret till USA. Företaget fick en ny vd, en tuffing. Den skallige mannen i Upjohn försvann, och det blev neddragningar av forskningen i Sverige.
Till sist köpte Pfizer, världens största läkemedelsföretag, det som återstod av det svensk-amerikanska företaget. Därmed fanns det ingenting kvar av gamla Pharmacia.
Globaliseringen har skyndat på sammanslagningar av företag, som förvandlats till internationella koncerner. Resultatet blir inte alltid framgångsrikt. Var det verkligen bra för Sverige att Asea blev ABB genom sammanslagningen med schweiziska Brown Boveri? Den svenska läkemedelsindustrin är ett annat exempel.

Vad hände Raoul Wallenberg?

För några dagar sedan var det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes.

Jag förmodar att det är allmänt bekant att han verkade i slutet av andra världskriget och räddade livet på tusentals judar i Budapest.
Men vad hände sedan?
Kanske har nästa lika många klart för sig att han försvann,och att det var Sovjetunionen,som var gärningsmannen.
Det kan också vara så att ganska många har hört att svenska regeringar gjorde vad de kunde för att få reda på vad som hänt,men att alla dessa ansträngningar inte gav något resultat.
Däremot är det inte många numera, som känner till att under de första åren efter försvinnandet var den svenska regeringen ganska passiv. Ansträngningarna att få klarhet och kräva att få tillbaka Raoul Wallenberg tog fart först 1951, alltså sex år efter det att han försvann.
Detta är något förbryllande, för Sovjetunionen underrättade år 1945 vår regering om att Wallenberg hade ställts under sovjetiskt beskydd i Budapest. Men sedan blev det tyst, och det dröjde innan regeringen började undra. I november 1945, då Wallenberg varit försvunnen sedan januari samma år, överlämnade svenska ambassaden i Moskva en s.k. note till det ryska utrikesministeriet och bad att få reda på vad som hänt Wallenberg.
Svaret skulle dröja ända till augusti 1947. Då meddelade vice utrikesminister Vysjinskij att trots omfattande undersökningar hade inga spår efter Wallenberg hittats. Det troliga var, enligt honom, att Wallenberg omkommit under striderna i Budapest.
Denna uppgift var inte sann. Wallenberg hade i stället tillfångatagits och förts till ett ökänt fängelse i Moskva.
Vysjinskij var känd som ”Bödeln i Moskvarättegångarna”. Han var åklagare och hade anklagat ledande sovjetiska partimedlemmar för att ha varit spioner och förrädare, som borde skjutas.
Det blev de också.
När en grupp, som bildats för att ta reda på sanningen om Wallenberg, fick träffa den svenske utrikesministern Östen Undén, och uttryckte sitt tvivel på Vysjinskijs besked, blev Undén arg och utbrast upprörd:
”Menar ni att Vysjinskij ljuger?”.
Tage Erlander, som nyss blivit statsminister betedde sig också märkligt. I riksdagen sa han att regeringen hade ”anledning tro att Wallenberg var bättre anskriven hos ryssarna än någon annan svensk i Budapest.”
Men Erlander kan knappast ha varit okunnig om att sovjetisk säkerhetspolis i Budapet hade vänt upp och ned på svenska ambassaden och anklagat Wallenberg för spioneri.
Men från 1951 ändrades den svenska regeringen sin hållning. Nu började den göra nya förfrågningar om Wallenberg och till och med att kräva att han skulle få komma hem till Sverige.
Alltså först sex år efter det att han försvunnit.
Enligt vad ryssarna senare erkände, hade Wallenberg gripits av sovjetisk säkerhetspolis och hamnat i ett av deras fängelser. Där skulle han ha avlidit, ”förmodligen efter en hjärtattack”.
Även det förefaller vara mindre troligt.
Wallenberg var bara 33 år gammal.

Två helt olika partiledarval.

Två val av partiledare har förrättats de senaste dagarna. Först var det socialdemokraterna, som valde Stefan Löfvén. Eller rättare sagt, det var partistyrelsen som gjorde det i ett slutet rum, och hela processen utmärktes av hemlighetsmakeri.
Därefter återvalde Kristdemokraterna Göran Hägglund inför öppen ridå i en kamp mot utmanaren Mats Odell.
Stefan Löfvén bör ha goda förutsättningar att samla rörelsen. I sitt invigningstal talade han sig varm för höjda kvinnolöner och förklarade sig vara en feminist ”punkt och slut”. Det skorrade illa med tanke på att han som bas för Metall sagt nej en särskild låglönepott för underbetalda kvinnor.
Kärnkraften är ett annat problem för honom. Löfven vill ha den kvar tills vidare med tanke på industrins behov. Han har påpekat att den står för 50 procent av produktionen av el. Nu har han uppmanats att ”byta åsikt”. Det kravet är för mycket begärt. Kärnkraftvännerna i partiet kan begära att han följer partikongressens beslut om avveckling, men hans egen åsikt kan han få behålla, så länge han inte i handling revolterar mot partiets beslut.

KD går en oviss framtid till mötes. Göran Hägglund är visserligen omvald men inte med en helt övertygande majoritet. Han är onekligen populär, i varje fall populärare än partiet men har svårt dra till sig fler väljare. KD ligger stadigt under fyraprocentspärren och det är svårt att tro att det blir svårt kravla sig över den utan stödröstning från ”Broder 4 %.”

De sista spårvagnarna?

Ett program i Kunskapskanalen 28/1 hette "De sista spårvagnarna", Den som med fjärrkontroll kunde gå in på "guide" eller "info" om programmet möttes av uppgiften att "de sista spårvagnarna försvann 1967".
Detta måste ha verkat något förbryllande för en och annan.
Något klarare blev det för den som tittade på programmet.
Då visade det sig nämligen att uppgiften syftade på att i samband med övergången till högertrafik 1967 försvann spårvagnarna i - Stockholm.
Men på andra håll fortsatte de.
Och i Göteborg rullar de för fullt och kommer fortsätta att göra det.

Att glo på ”fint fölk” förr och nu.

Vi behöver inte backa i tiden mer än cirka hundra år för att finna ett folknöje, som kan förefalla ganska märkligt. Om den tidens högre ståndspersoner (framför allt adeln) hade ett friliggande större hus i en stad och hade ställt till med en fest med många inbjudna, så kunde stadsbor samlas på respektfullt avstånd för att beskåda tillställningen. De kunde stå timme efter timme och titta i hopp om att få se en skymt av de inbjudna. Än mer attraktivt, om det celebra sällskapet satt till bords utomhus. Då kunde det bli folkmassor, som förlängde halsarna i hopp om att få klart för sig, vilka storheter som var där, vad de gjorde, vad de åt.
Märkligt folknöje – eller hur?

Men strängt taget finns något liknande i vår tid. Skillnaden består i att den gamla adeln bytts ut mot s.k. kändisar (som i och för sig kan innefatta en och annan överlevande från de gamla adelsätterna), och att dagens åskådare inte behöver stå utomhus och frysa.
Nej, det går bra att sitta hemma i favoritfåtöljen och beskåda allt i tv. SVT:s ”Stjärnorna på slottet” fångar ju miljoner tittare varje vecka. Och den som missat något eller vill veta mer om vad stjärnorna har för sig eller om konflikter, som inte riktigt förklarades, så är det bara att köpa kvällstidningarna dagen efter.
Än märkligare är ett program som också går i SVT, där tittarna helt enkel beskådar ”Sommarpratare”, som sitter och äter och pratar med varandra.
Att glo på "fint fölk" som äter.
Allt är sig likt!

Politiskt hyckleri!

Håkan Juholt avgick i dag kl. 15.00.
I går kämpade han in i det sista för att hålla sig kvar. När några partidistrikt gick ut offentligt med kravet på hans avgång, såg han till att det ringdes runt till betydligt fler distrikt, som offentliggjorde sina krav på att han skulle bli kvar som partiledare.
Men till sist fick han ge sig.

Klockan 16.30 i dag yttrade sig Carin Jämtin inför media. Tills vidare fungerar hon som partiledare. Hon sa bland annat om Håkans avgång:

”Verkställande Utskottet uttryckte i går sitt förtroende för honom, men han valde att avgå”.

Vilket makalöst hyckleri!!
Det var endast två ledamöter som inte ville att han skulle avgå!
Och själv ville han fortsätta.
Juholt har ju inte dragit sig för lögner eller halvsanningar ibland - men så gör fler i politikerskrået.

Ändå vill de att vi ska lita på dem.