Kommer Ryssland ockupera Gotland?

Jan Björklund kräver mer resurser till försvaret: Luftförsvaret är otillräckligt och måste få missiler, vi har för få soldater och Gotland är försvarslöst. Vi behöver ha fler soldater, och en del av dem ska placeras på Gotland.


När Sovjetunionen fallit samman, rustade de flesta länder i Europa ned. Men nu ser Björklund (och många andra) oroande tecken, framför allt upprustningen i Putins Ryssland. Därför har en ny försvarsdebatt startat. Den tog fart, när överbefälhavaren konstaterade att Sverige endast kan hålla stånd en vecka; därefter måste vi få hjälp utifrån.

Kanske har Björklund läst Lars Wilderängs roman Midvintermörker. Författarens syfte tycks vara att peka på följderna av den svenska nedrustningen. Han beskriver ett Sverige, som vaknar en juldagsmorgon och finner att ingenting fungerar. Vi är ockuperade! Det militära högkvarteret och regeringsbyggnaderna i Stockholm har bombats. Statsministern är försvunnen. TV och radio har tystnat, liksom tele- och mobiltrafiken. Sabotörer har slagit till över hela landet. Ryska jetplan fortsätter att bomba och avfyra missiler. Viktiga broar i Stockholm slås ut liksom Öresundsbron och broar i Göteborg. I Karlskrona förintas örlogsflottan. Något senare bombas även Karlsborg, dit landets ledning flytt. Svenskt flyg kan inte uträtta mycket. De flesta JAS-plan sköts ned stående på marken. De som senare kom upp försvann i eldstrider, i vilka varje svenskt plan hade att möta minst två ryska.

Svenska soldater har till och med brist på ammunition till handeldvapen. Ett befäl ber sina soldater att i hans hjälm lägga den ammunition de mot reglerna tagit med sig från skarpskjutsövningar. Han lovar att befälen ska blunda.

Tappra svenskar försöker hejda den ryska landstigningen på Gotland och lyckas slå ut ryska stridsvagnar. Men fienden kan hela tiden fylla på med nya och har från luften stöd av både jetplan och attackhelikoptrar.

Sverige får endast stöd från Norge, som säger sig inte vara ”långsint”. (Syftar det på Sveriges ringa stöd till vår granne, när Tyskland anföll 1940?). EU uppmanar parterna att ingå vapenstillestånd och erbjuder sig att då skicka ”fredsbevarande styrkor”. Sverige måste acceptera, varefter soldater från Serbien och Venezuela kommer till Gotland, som förvandlas till rysk lydstat. Iran, Venezuela, Vitryssland och Ukraina erkänner Gotland som självständig stat.

Visst skulle Ryssland ha stora framgångar vid ett anfall under julen, men risken är nog inte stor att Putin anfaller. Han avstår inte av moraliska skäl utan för att priset kan bli alltför högt. Det är inte troligt att omvärlden skulle acceptera hans expansion. Genom att ockupera Gotland skulle Ryssland därifrån kunna kontrollera hela Östersjön. Det skulle knappast Nato och USA godta. Vågar Putin hamna i en sådan storkonflikt?

Rysslands militära upprustning är långt ifrån klar, och det är tveksamt om den någonsin blir det. Rysslands minskande och allt äldre befolkning gör att landet aldrig kan ställa upp lika många soldater, som Sovjetunionen kunde. Den förre försvarsminister ville förstärka krigsmakten genom köp utomlands, men det har Putin satt stopp för, och det är tveksamt, om rysk industri kan fylla behovet. Dessutom har Ryssland mer akuta problem att lösa i andra ändan av riket.

Det är inte troligt att EU skulle förhålla sig neutralt till angreppet på EU-medlemmen Sverige. Även om EU inte gav oss militär hjälp, skulle Ryssland ändå drabbas av kännbara sanktioner och frysning av tillgångar. Det skulle förmodligen även USA ställt upp på. Och Putin insåg säkert att Sverige skulle kunna bevisa att Ryssland var angriparen, varigenom han riskerade åtal i den nya krigsförbrytardomstolen – en oerhörd prestigeförlust. Det kunde även bli anklagelser för ”brott mot mänskligheten” eftersom en del av bombningarna var urskiljningslösa och därför drabbade civilbefolkningen.

Men det är ändå spännande läsning!

Ny myndighet till Stockholm. Ingen protesterar!

Ersättningsnämnden heter en ny myndighet, som bildades vid årsskiftet.

Dess uppgift är att pröva ansökningar samt bevilja ersättning ”till personer, som när de var barn utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelser i samhällsvården”.

Det handlar alltså om de många barn, som hamnade i fosterhem eller på institutioner och utsattes för övergrepp av fosterföräldrar eller personal på institutioner.

Myndigheten har ett kansli, där cirka 10 handläggare arbetar med att förbereda ärenden, som skall avgöras i nämnden. Det finns även annan personal men storleken på den framgår ej av Ersättningsnämndens hemsida.

Det finns riksdagsbeslut om att regeringen vid beslut om nya myndigheter alltid skall pröva om de kan förläggas till annan ort än Stockholm. Regeringens proposition om bildandet av Ersättningsnämnden innehåller inga uppgifter om att en sådan prövning ägt rum. En heller i den utredning som föregick propositionen tas lokaliseringsfrågan upp.

   Detta är inte förvånande. Numera tycks riksdagens krav ha fallit i glömska även bland centerpartister. Nya myndigheter placeras slentrianmässigt i Stockholm. Jag minns en intervju med Maud Olovsson, som fick frågan, varför en nämnd, som skulle syssla med bilindustrins kreditbehov hamnat i Stockholm och inte i Göteborg. Hon menade att eftersom inget annat parti är intresserad av sådana frågor, så kan hon inte göra något.

Ett märkligt svar! Maud borde naturligtvis kräva att regeringen följer riksdagens beslut, i synnerhet som bilindustrin inte ligger i Stockholm.

 

 Är det omöjligt att utanför Stockholm pröva fosterbarns rätt till ersättning för det lidande de varit med om?

    Nämndledamöterna är jurister eller har någon form av barnkompetens (barnpsykologer eller barnpsykiatriker). De arbetar inte i kansliet utan kommer till nämndens möten för att fatta beslut. De flesta tycks ha hämtats från Stockholmsbyråkratin och vara pensionärer. Där finns t.ex. f.d. generaldirektör Håkan Sandesjö, som på 1990-talet verkade i Utlänningsnämnden och sade nej till Kosova-albanernas asylansökningar. Det skulle bli ”för dyrt” att ge uppehållstillstånd till dem. Sandesjö kan alltså hålla kostnaderna nere!

Utlänningsnämndens nej gjorde att många albaner fick lämna Sverige. Flera utvisade dödades i kriget 1998-1999.

Det finns visserligen inte så många f.d. generaldirektörer utanför Stockholm. Men där finns jurister, barnpsykologer och barnpsykologer, vilka hade kunnat ingå i den beslutande nämnden. 

   Ersättningsnämnden är en liten myndighet. Men för centralorten i många glesbygdsregioner hade det ändå varit ett värdefullt tillskott. Om det arbetar cirka 15 personer i Ersättningsnämndens kansli, är det fullt möjligt att varje anställd skapar jobb för ytterligare minst 15 personer.

Men regeringen struntar i regionalpolitiken. Det är sorgligt!

Och det är lika sorgligt att oppositionen inte har några invändningar!

Kulturradion breder ut sig.

Jag har tidigare klagat på att två radioprogram upphörde vid årsskiftet, nämligen Publicerat (producerat i Malmö) och Mitt-i-Musiken (producerat i Göteborg).I båda fallen har det, så vitt jag kan förstå, handlat om att skapa mera utrymme för Kulturradion i Stockholm.
   Eftersom jag är en flitig lyssnare på radions P1, har jag inte kunnat undgå att märka att fler förändringar ägt rum som också tycks innebära ökat utrymme för kulturprogram. I P1 fanns det fram till nyår en tidningskrönika i samband med lunchekot. Den har försvunnit. I stället är det ett mycket kort inslag om vad tidningarna skrivit i slutet av P1 morgon.
Tidigare fanns det också cirka 5 minuter "Sportnytt" i P1 i samband med Ekosändningarna. De har alla försvunnit. I stället läggs mycket korta sportnyheter in direkt i Eko-sändningarna under dagen - men utan ökat utrymme.
   Egentligen hafr jag inget emot att det är mindre tid för sport i P1. Sporten har ju stort utrymme i P4. Men när det blev fem minuters sportprogram i P1 motiverades det med att det var viktigt att få yngre lyssnare till P1. Och det ansåg SR att det blev genom sportprogrammet. Sedan hoppades man att ungdomarna skulle stanna kvar och lyssna på mera.
Därför undrar jag om man har gett upp det målet nu, eftersom "Sportnytt" försvunnit från P1.
Jag har också intrycket att det är kulturprogrammen som kapat åt sig mer tid på sportens bekostnad. Det har jag egentligen ingenting emot, men jag undrar, hur kulturjournalisterna lyckats åstadkomma att först stänga två program, producerade utanför Stockholm , och nu reducera sporten. Och jag märker också att kulturbegreppet tydligen kan innebära vad som helst. Efter Kulturnytt i dag (med mycket varierande innehåll)kom Kulturdokumentären, som handlade om etniska motsättningar i Holland. Så har vi Lundströms Bokradio, där det i programmet 9 februari fördes en diskussion om vilket som är bäst att ha - en hund eller en katt.

Brottningen har sparkats ut från OS!

Helt rätt att brottningen sparkas från OS!
A och O i OS är att idrottsgrenen har ett underhållsvärde. Märkliga regeländringar, som få begriper, har gjort att brottningen inte är underhållande. Och brottarna brottas inte längre. De står och petar på varandra - och ingenting händer.
   Men huvudskälet för att jag är tacksam för brottningen försvinner från OS är ett helt annat, nämligen det mygel som utmärker internationella brottningsförbundet, dess domare och jurymedlemmar. Alltför ofta har utgången i matcher under OS och VM inte berott på brottarens prestationer utan mygel bakom kulisserna. Under den tid som de östeuropeiska länderna alltid höll ihop var det svårt för en brottare utanför den kretsen att vinna matcher i OS och VM. Kanske har det blivit bättre nu, men jag misstänker att det kan finnas nya grupperingar.
   Sverige vann många medaljer förr i tiden, d.v.s. på den tid brottarna verkligen brottades.

Våldtäkt?

Beatrice Ask, vår justitieminister vill med all rätt att fler gärningsmän ska kunna dömas för våldtäkt. Det kan ske genom en lagändring. Begreppet ”hjälplöst tillstånd” tas bort och ersätts av ett annat mer omfattande begrepp, nämligen ”särskilt utsatt situation”. Därmed ska det vara alldeles klart att en kvinna, som reagerat med passivitet gentemot en man, som förgripit sig på henne, har blivit utsatt för våldtäkt.

Då blir det också helt omöjligt för mannen att försvara sig med att kvinnan inte protesterade, när han trängde in i henne.

Det är helt oacceptabelt att ytterst få av alla våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Lagändringen är därför välkommen.

Men alla är inte nöjda. Miljöpartiet anser att den inte räcker till: Mannen måste ha fått en form av samtycke från kvinnan – annars handlar det om våldtäkt.
Men hur ska det gå till?

Ska mannen, när det börjar hetta till, ta fram papper och penna och be om ett skriftligt intyg om samtycke?

Det kommer alltid i våldtäktsmål, där våld inte kunnat konstateras, vara svårt att bevisa vad som hänt, eftersom det ofta inte finns några vittnen.

Läs denna fåniga vits, även om den kanske är uttryck för kvinnofientlighet:

”Först så drack vi te.
Sen så våldtog han mig.
Sen drack vi te igen”.

Är det bevis på ”samtycke” att de började med att dricka te?
Knappast.

Är det bevis på samtycke att de slutade med att dricka te?
Troligen inte!
Miljöpartiet borde sitta still i båten, tills vi fått erfarenheter av lagändringen!

Nya landsbygdskramare?

Miljöpartiet har gått ut och anklagat centerpartiet för att ha försummat landsbygden. Visst ligger det en hel del i det. Ingen tvekan om att den nuvarande centerledningen har satsat på storstäderna för att förhindra fortsatt tillbakagång bland väljarna. Miljöpartiet har plockat fram statistik som visar att staten drar ned på sin verksamhet i glesbygdskommuner. 

Landsbygdsminister Erlandsson kontrar med att säga att Miljöpartiet minsann inte bryr sig om hur folk har på landet, eftersom det partiet ansvarar för ”bensinpumpsdöden”, och att det har blivit så dyrt att köra bil, som är nödvändig för att landsbygdsborna ska kunna överleva. Men det faktum att de statliga jobben försvinner menar han beror på att glesbygdsbor flyttar till storstäderna och ”då måste staten följa med”.

Ett något märkligt argument!

Det vi i glesbygdskommunerna kan anmärka emot är följande: När regeringen ger myndigheter s.k. sparbeting, väljer dessa myndigheter att dra ned på (eller dra in) verksamhet i glesbygdskommunerna i stället för att försöka rationalisera på huvudkontoren. På det sättet försvann skattekontoret i min kommun. Och försäkringskassan är så gott som obemannad!

Nu har också folkpartiet gått ut och sparkat på centerpartiets glesbygdspolitik. Marit Paulsen ställer frågan: ”Vi kan väl inte ha en huvudstad utan ett land?”  Hon tillägger: ”Lööfs politik handlar bara om medelklassen i Stockholm”.

Hon påpekar att Sveriges exportindustri faktiskt inte i första hand ligger i Stockholm, och att många inte har klart för sig hur viktig glesbygden är för den.

Det är tydligt att miljöpartiet och folkpartiet helt riktigt antar att många gamla centerväljare känner sig vilsna, och att det därför är möjligt att knapra åt sig några av dem i valet 2014. Folkpartiet har tillsatt en grupp, som skall lyfta fram partiets glesbygdspolitik inför valet, och den ska tydligen ledas av Marit Paulsen.

   Marit drar säkert till sig väljare vad hon än pratar om, så visst kan hon även attrahera glesbygdsväljare. Men frågan är om hon kan få med sig sitt parti på några stora förändringar för glesbygden.

Men naturligtvis vore det bra, om glesbygden kunde uppmärksammas mer i ett val!

Katastrofen (?) i Pajala.

Antag att 100000 stockholmare plötsligt hotades av uppsägning. Det skulle betraktas som en katastrof.

Just så är det i Pajala, en utpräglad glesbygdskommun i Norrbotten med drygt 6000 invånare. Där kan cirka 800 jobb försvinna. Jämförelsen med 100000 i Stockholm är inte överdriven. Ändå har situationen i Pajala inte varit någon stor nyhet i medierna och behandlats främst som en ”ekonominyhet”, eftersom ett företag riskerar gå i konkurs, vilket leder till att aktie- och obligationsägare förlorar sina pengar.

   Det handlar om gruvbolaget Northland Resources, som behöver få in 2,4 miljarder kronor för att kunna fortsätta driften av gruvan, och vars aktie rasat på börsen och tappat mer än 90 % av sitt värde.

   Det firades stort när första skottet i Pajalas gruva small för några månader sedan. Många nya jobb har skapats, och allt tydde på att det skulle bli fler. En rimlig kalkyl är att varje ny gruvarbetare ger upphov till ytterligare tre jobb i andra branscher. Pajala lyckades för helåret 2012 få inflyttningsöverskott enligt befolkningsstatistiken. Den lilla glesbygdskommunen föreföll stå inför en sagolik expansion!  

Det har till och med talats om att bygga en järnväg till Pajala för frakten av malmen, som nu går per lastbil. En 90-tons lastbil var sjunde minut dygnet runt. Men detta kan vara en förklaring till krisen för Northland Resources. För enligt Norrländske Socialdemokraten har ”konkurrenten LKAB:s malmtåg 68 vagnar som vardera lastar 100 ton malm. En lokförare kör tåget. För att ersätta ett enda sådant malmtåg krävs det 108 jättelastbilar av Northland-mått, rattade av 108 chaufförer.”

För bara några veckor sedan var Stefan Löfven på besök i gruvan. Tydligen nämnde Northland Resources inte ett ord om att företaget stod inför en katastrof. Den sägs bero på att ”utbyggnaden och investeringarna har visat sig kosta markant mer än vad bolaget trodde. Dessutom har malmpriserna sjunkit.

Den plötsliga insikten är minst sagt anmärkningsvärd. Å andra sidan är det lika anmärkningsvärt, om ingen i Pajala anade att något sådant skulle kunna hända. För råvaror som järnmalm pendlar upp och ned i pris. Och gruvprojekt visar sig ofta underskatta kostnaderna. Glädjen i Pajala är lätt att förstå, men där borde ha funnits några realister.

Byggföretaget Peab riskerar en kraftig ekonomisk smäll, om gruvbolaget Northland Resources går i konkurs. Det kan leda till fler neddragningar och uppsägningar.

Men låt oss hoppas att Pajalas gruvprojekt överlever och att därmed Pajalas expansion kan fortsätta. Det kommer i så fall att kunna betraktas som det mest positiva som hänt i en glesbygdsregion på åtskilliga år.