Vi är diskriminerade!

Kravallerna i Stockholms dåligt integrerade förorter har fått integrationsminister Ullenhag att föreslå utflyttning av statliga myndigheter till just dylika förorter. Det skulle ha flera fördelar. Det skapas nya jobb. Det växer fram lunchrestauranter, eftersom de som jobbar på myndigheten behöver  äta. Och troligen öppnas andra butiker. Förorterna kommer att se mer levande ut.
Han föreslog att diskrimineringsombudsmannen skulle flytta till en av förorterna. Det låter kanske inte så imponerande, men i själva myndigheten jobbar faktiskt mer än ett hundra anställda, något som överraskade Nordegren i P1:s Efter tre.
   Lika pigg på att flytta var däremot inte diskrimineringsombudsmannen själv - Agneta Broberg.
   Men naturligtvis är integrationsministerns förslag alldeles utmärkt. Allt bör göras för att få storstädernas problemområden att fungera.
  Men varför göra halt vid gränsen till övriga Sverige? Det finns utanför storstäderna massor av problemområden - fast av annat slag. Och istället för att skapa nya jobb gör staten där tvärtom: Statlig verksamhet läggs ned utan någon som helst kompensation. Vi känner oss diskriminerade! Diskrimineringsombudsmannen får gärna komma hit! 
 

Anna: för andra gången i skyddat boende med hjälp av hot

12 maj bloggade jag om Anna, en kvinna som ganska motvilligt hamnat i ett skyddat boende. När hon efter tre veckor ville åka hem, inte minst för att barnen missat så mycket i skolan, fick hon beskedet: ”Åk du, men barnen behåller vi.” Hon fick uppfattningen att detta hot användes som påtryckningsmedel mot flera kvinnor.

Anna kom hem efter en månad. Men i förra veckan hände något som hon inte hade väntat sig.
   Hon besökte i måndags socialtjänsten, eftersom hon fått en tid. Hon trodde att det var några praktiska frågor, som skulle diskuteras. Men efter lite kallprat fick hon beskedet:
”Du måste flytta härifrån på onsdag!”
Hon svimmade.
   Hon fick dricka vatten men kände sig groggy under resten av mötet. Men hon uppfattade att dom menade att hon på nytt måste ha skyddat boende, och att hon därför måste flytta till en ort som låg minst 20 mil från hennes nuvarande bostad.

På tisdag morgon ringde hon socialen och förklarade att hon absolut inte ville flytta; hon ville själv ta itu med problemen. Och barnen skulle ju missa skolavslutningen; hon själv skulle få tacka nej till ett semestervikariat. Men socialen var benhård:
”Allt är bestämt. Vi kan inte ändra på någonting.”
   På nytt framfördes hot om att ta barnen, om hon inte löd. Hon uppmanades även att ”inte säga någonting” om den planerade flytten till barnen. Dom skulle socialen hämta under onsdagen. Tydligen skulle de totalt ovetande få sätta sig i en bil och köras till okänd ort.

Hon misstänkte att socialen kunde dyka upp i skola och på dagis under tisdagen för att redan då ta hand om barnen. Därför hämtade hon dem och fick hjälp att hitta ”säker” sovplats för kommande natt.
   Misstankarna om att socialen övervägde ta barnen under tisdagen stärktes. Både skola och dagis hade haft besök!

På kvällen fick de flesta av hennes vänner (även jag) besök av polis och socialtjänst. Dom frågade efter henne och barnen. Då insåg hon att hon måste ge upp. ”Annars tar de barnen”.
   Socialen vek sig inte en tum. Avresan ägde rum på planerad tid, och barnen missade skolavslutningen.

Vad kan jakten på henne och barnen under tisdagskvällen ha kostat?

Jag kunde ha skrivit mycket mer om detta – men avstår.

Mera om ensamkommande flyktingbarn!

Det finns anledning att ta upp de ensamkommande flyktingbarnen igen. Det senaste som hänt är att de inte behöver söka asyl i det EU-land de först anlänt till. Det beslutet var nog riktigt, eftersom några länder gav barnen ett mottagande som knappast kan betraktas som människovärdigt.


Naturligtvis leder detta till att Sverige får fler minderåriga, som söker uppehållstillstånd. Eftersom Migrationsverket har svårt att placera dem, har vi fått en diskussion om staten helt enkelt skall kunna tvinga kommuner att ta emot dem. Förhoppningsvis blir det inte så. I en kommun, som fått flyktingar mot sin vilja, kan det sprida sig negativa stämningar, som går ut över dem.

Men är de ensamkommande flyktingbarnen verkligen barn?

Det är lättare att få uppehållstillstånd för den som är under 18 år. De som fyllt 18 år frestas att uppge att de är yngre. Migrationsverket har inte haft säkra metoder att avslöja fusk, så ett okänt antal ”överåriga” har fått uppehållstillstånd. I dagarna har det publicerats uppgifter om att Migrationsverket skall lansera en ny metod att fastställa åldern. Vi får se, hur det går!

Jag har tidigare skrivit att vi borde tala om ”ensamkommande flyktingpojkar” i stället för flyktingbarn, eftersom nästan alla är pojkar. Men det finns även flickor, och det uppmärksammades i en rapport om att många försvinner efter att ha blivit kommunplacerade. Det handlade om en flicka, som förmodligen utsatts för trafficking. Men också pojkar försvinner, och det är uppenbarligen så att de ensamkommande är utsatta för kriminalitet av okänd storlek. Därför bör polis bedriva spaning efter alla som försvunnit; inte bara efter dem som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

De ensamkommande ungdomarna har lyckats ta sig hit genom att föräldrar och släkt ställt upp och lyckats betala till en resa till Sverige. Det kan kosta mycket, om smugglare är inblandade. Men familj och släkt kan få utdelning, om den unge (som oftast är en pojke) lyckas bra i Sverige och kan hjälpa sina anhöriga i hemlandet.

Dessutom kan familjen söka uppehållstillstånd till Sverige och åberopa anknytning till pojken. Kanske var detta anledningen till att de samlade pengarna till Sverigeresan. De visste att de inte hade asylskäl, men genom att skicka honom, kan de ha hoppats att det skulle gå vägen.

Minderåriga, som på detta sätt ordnar uppehållstillstånd åt sin familj, kallas ankarbarn. Det är ett känsligt kapitel; det är svårt att få detaljerade uppgifter av Migrationsverket. Sveriges Radio har haft ett inslag, som hävdat att ankarbarnen är få, men måste ändå medge att cirka 10 % av de minderåriga är ankarbarn.

Jag vet inte hur många, som fått uppehållstillstånd tack vare ankarbarnen, men hittade en uppgift om att ett ankarbarn lyckats ge uppehållstillstånd åt sin familj på åtta personer. Han uppmärksammades, eftersom han bett om bidrag till kostnaderna för familjens resa till Sverige.

Jag tycker det är tveksamt att de som saknar asylskäl ändå kan få uppehållstillstånd genom att utnyttja ankarbarn!

Rädda Norrland innan det är för sent!

1952 bodde det 128. 000 människor längs Ångermanälvens vindlande dalgångar. I år endast 63.000.

I dag utgör Norrland endast 9 procent av Sveriges befolkning. Snart är norrlänningarna i riksdagen för få för att kunna tillvarata Norrlands intressen.

I dag går Norrlandsförbundet därför ut med ett nödrop på DN Debatt. ”Nationell insats krävs för att stoppa avfolkningen i norr”. ”Om några decennier kan flera samhällen vara helt tömda på människor.”

Norrlandsförbundet påtalar att i dag bor drygt två miljoner människor i Stockholms län. Om 20 år kan det vara tre miljoner. I Norrland finns 1,2 miljoner och de blir färre, om inget görs.

Befolkningsökningen i Stockholm har överträffat prognoserna och är bland de snabbaste i Europa. Norrlandsförbundet påpekar att det krävs enorma investeringar i bostäder, vägar, kommunikationer, mm för att klara trycket från den växande befolkningen. Stockholm kan ha nått sitt kapacitetstak .

Många norrlänningar som flyttar till Stockholm, skulle inte gjort det, om det funnits ”likvärdiga arbetsmöjligheter” hemma. Därför ” vore det i många fall bättre att flytta jobben än att flytta människorna.”

Därmed berör Norrlandsförbundet en fråga som jag ofta påtalat: Att nya ämbetsverk oftast placeras i Stockholm, trots att det strider mot tidigare riksdagsbeslut.

Norrlandsförbundet hävdar att det är nödvändigt att dämpa Stockholms befolkningsökning och tror att detta kan ske i samverkan med Stockholm. Men det senare tvivlar jag på…

Norrlandsförbundet kräver också att ”en betydligt större del av avkastningen av Norrlands naturtillgångar återinvesteras i just Norrland”.
   Det är ett rimligt krav! Världens billigaste gruvor ligger inte i Kongo eller i andra utvecklingsländer – utan i Sverige. Jag syftar på den avgift som gruvföretaget får betala staten för rätten att driva gruvan.

Och vi borde som Norge låta kommunerna i norr få viss ersättning för den el vi får från de norrländska vattenkraftverken.

Till sist: Det är bråttom! Om tio till femton år kan det vara för sent!

I huvudet på en långtradarchaufför.

Detta kom från hans huvud:

”Körde en härlig hämnd
mot asen på sina cyklar
på väg hem i dag. Dryga
100kmh med centimetrar
tillgodo mellan styre och
backspegel följt av en tvär
 gir in i vägrenen så att det
 rörs upp hälsosamt damm
 för kräken att inandas.”

Vad säger detta om situationen för cyklister?

Vad säger det om långtradarchauffören?

Håller hans kolleger med honom?

"Pretty woman" i Pajala

Pajala är en kommun med glesbygdskommunernas alla problem. Men så hände något som plötsligt tycktes kunna vända utvecklingen. Northland Resources, ett kanadensiskt företag, kom fram till att det lönade sig att börja bryta malm, som fanns under en myr i Pajala. Gruvan behövde inte bara gruvarbetare utan även tjänstemän. Dessutom började Pajalas affärer, restauranter och annan service få ett växande kundunderlag och därmed kunna nyanställa. Plötsligt såg framtiden ljus ut för Pajala.

Men Northland Resources visade sig inte ha kapital för att genomföra projektet. Plötsligt höll det på att kollapsa och Pajalas ljusnande framtid att grusas.

Då gick ett konsortium bestående av Folksam, Metso, Norrskenet och Peab in och lovade investera tillsammans 100 miljoner dollar i Northlands obligationer. LKAB fanns med i uppgörelsen genom sitt delägda riskkapitalbolag Norrskenet.

Pajalaborna drog en suck av lättnad. Gruvprojektet var tryggat liksom framtidsutsikterna.

Trodde man.

Dom som sett filmen "Pretty woman" minns säkert att den ene huvudpersonen drev ett lönsamt företag, vars syfte var att köpa företag, som hotades av konkurs. Därefter styckade han dem och sålde dem bit för bit. Det tjänade han stora pengar på.

Den affärsidén har drabbat Pajala genom den amerikanska hedgefonden Elliot management, som agerat för att framtvinga en konkurs och sedan tillämpa taktiken i "Pretty woman".

Det kan innebära att förhoppningarna i Pajala definitivt grusas! En amerikansk kapitalist, som ser en möjlighet att berika sig, struntar alltså i att det kan leda till ett dråpslag mot en svensk glesbygdskommun.

Vet hut!

Förbjud friskolorna!

Just nu har cirka 10000 elever fått beskedet att deras skola skall läggas ned. Det gäller John Bauer-koncernen, som skyller på att antalet barn i skolåldern kommer att minska.
   Men det måste koncernledningen ha vetat om länge – och kunnat planera för. Dom har under de många goda åren tjänat mycket pengar, som kunnat sparas för att användas nu. Men det har inte skett! Nu föredrar man att hoppa av och försätta 10000 elever i en svår situation. Särskilt illa är att avvecklingsbeskedet slog ned som en bomb; inga varningssignaler hade nått berörda skolor.

Nedläggningen av John Bauerskolorna är den största friskolenedläggningen men inte den enda. Överallt tycks beslutet ha kommit lika överraskande. Den enda positiva följden av nedläggningsvågen är att den kan leda till insikten att hela idén om friskolornas förträfflighet fått sig en knäck. Det vore en välsignelse, om det kan leda till att de försvinner – i varje fall på gymnasienivå. Där gör de mer skada än nytta.

Låt oss göra ett helt vansinnigt antagande: Att vi har privat domstolar och fängelser, som konkurrerar med varandra om att få kunder (brottslingar). Domstolar marknadsför sig med argument som ”kom till oss, här blir det aldrig mer än sex månaders fängelse”. Och privata fängelser lockar kunderna (brottslingarna) med att det på anstalterna finns pistolskyttebanor och kurser i att förfalska sedlar. Den som inte är nöjd med utbudet av aktiviteter, kan fritt få byta fängelse.

Självklart är detta scenario helt omöjligt. Så kan vi inte ha det! Men trots att den marknadsanpassade friskolevärlden också orsakar orimligheter tycks dessa ha accepterats.

Friskolorna måste lägga ned stora resurser på marknadsföring, pengar som i stället kunde ha använts till att förbättra undervisningen. Marknadsföringen handlar om att locka ”kunder” (elever) till skolan. En friskola framhöll i en broschyr att ”hos oss är en veckodag alltid lektionsfri”. Men främjas verkligen elevernas lärande av att de inte behöver gå till skolan? Kanske lockar friskolor också med att ”hos oss slipper du läxor”!

När elever går ut grundskola och gymnasium får de avgångsbetyg. Att sätta betyg är en viktig uppgift för skolan, eftersom betyg används som urvalsinstrument till högskolor, universitet och ibland även, när företag rekryterar personal. Betygssättandet kan därför betraktas ses som en form av myndighetsutövning. Men uppgiften att sätta betyg kommer oundvikligen i konflikt med uppgiften att värva kunder (elever). En skola, som får rykte om sig att sätta låga betyg, får svårt att dra till sig elever. Det finns många vittnesmål om friskolelärare som av sin rektor uppmanas att höja betygen. ”Vi får inte skrämma bort eleverna”.

Eftersom systemet innebär att ”skolpengen följer eleven” är det fullt möjligt för en elev, missnöjd över sina betyg, att söka sig till en annan skola.

Friskolorna har dessutom bidragit till ett annat problem, den ökade segregationen. Svenska föräldrar flyttar sina barn från problemskolor i förorter, där en majoritet av eleverna är invandrare med dåliga kunskaper i svenska. Problemet är svårlöst, men segregationen måste brytas!

Det marknadsanpassade friskolesystemet tar resurser från skolans huvuduppgift, att ge eleverna kunskaper och färdigheter; det försvårar betygsättning och bidrar till segregationen.
Dessutom riskerar eleverna att friskolan plötsligt läggs ned.

Problemen kan endast lösas genom ett förbud för privata företag att bedriva skolverksamhet.