Kosovo 1990, Syrien 2013. Det var nervgasförgiftning!

Vad har Syrien och Kosovo gemensamt?
Mitt svar lyder: Båda har drabbats av nervgasförgiftning.
I Kosovo inträffade det 1990. Det började under mars månad och efter ett par dagar hade det inträffat fall i alla delar av det som nu är en självständig stat, men som då var en del av Jugoslavien.
 Under några dramatiska marsdagar  rådde full kalabalik i Kosovo. Cirka 4000 fall rapporterades under den månaden. I fortsättningen insjuknade inte lika många, men nya fall inträffade under resten av året.
Typiska symptom vid nervgasförgiftning är att det bildas fradga runt munnen, och att patienten får andningssymptom. Patienternas fradga finns det många vittnesuppgifter om från Kosovo. Andningsproblemen är dokumenterade av läkare. Uppgifterna från Syrien är ännu ofullständiga. I skrivande stund har inte FN-inspektörerna fått tillstånd av regimen att besöka den förort till Damaskus, där förgiftningen ägde rum. Men vittnen har berättat om patienters fradga. Och helt klart är att många drabbades av så stora svårigheter att andas att de dog. Och precis som i Kosovo kunde de drabbade i Syrien få våldsamma kramper och skakningar av kroppen.
   Den stora skillnaden mellan Kosovo och Syrien är att dödsfallen i Syrien ser ut att vara betydligt fler än i Kosovo. De som bär ansvaret för nervgasattacken i Damaskus-förorten tycks ha varit ute för att döda. I Kosovo handlade det snarare om att skrämma den albanska befolkningen - kanske till att få den att ge sig iväg.
I Kosovo lyckades regimen få omvärlden att tro att de sjuka inte blivit förgiftade utan drabbats av en gigantisk masshysteri.
Det kommer inte de ansvariga i Syrien att lyckas med...   

Kvinnors rätt att bära slöja - och att ta av den.

Muslimska kvinnor, bärande någon form av slöja eller niqab, har råkat ut för trakasserier; det har till och med hänt att slöjan dragits av. Detta är självklart vedervärdigt och vittnar om intolerans, kanske till och med om islamofobi. Icke-slöjabärande kvinnor har uppmanats att i solidaritet med de drabbade sätta på sig slöja. Det var ett bra initiativ!
Media har intervjuat kvinnor, som bär slöja, och tyvärr tycks trakasserier av detta slag inträffa ofta.
   Självklart ska det inte vara så: kvinnor som vill ha slöja ska naturligtvis kunna göra det utan att råka ut för negativa reaktioner.
   Men vi ska inte glömma bort att det finns ett annat problem: De kvinnor/flickor, som vill ta av sig slöjan/niqaben, men inte vågar göra det på grund av motstånd från familj, grannar eller övervakare i deras bostadsområde. Det kan vara så att detta problem är större än för dem som vill bära slöja. Många döttrar i ortodoxa muslimska familjer har inte alltid så lätt att få sina problem uppmärksammade. De lyder familjen - och lider.    

Beskriver filmerna om Bourne verkligheten?

 Filmerna om Bourne drog många tittare. Nummer (idendity) ett hade premiär 2002, nummer tre (ultimatum) 2007. Dessutom visas de ofta av tv-kanaler. Bourne är den ensamme mannen, som övervinner alla svårigheter, inklusive sin egen förlust av minnet.
   Men reflekterade vi över möjligheteten att det han upplevde kunde inträffa i verkligheten? Varje steg han tar är övervakat av amerikanska underrättelseorgan. Dom får blixtsnabbt fram fakta om varje människa som kommer i kontakt med Bourne. Trodde vi att det skulle kunna gå till så i verkligheten? Förmodligen tyckte de flesta tittare att Bourne-filmerna överdrev, var orealistiska.

Men genom dagsaktuella avslöjanden om USA:s förmåga att övervaka och att kunna göra det över hela världen framstår filmerna om Bourne snarare som dokumentärfilmer. Det tycks i den verkliga världen kunna gå till precis som i filmerna om Bourne!

   

Stolt över vårt VM-guld i friidrott?

Jag hoppas att de som inte kände stolthet, när Abeba Aregawi tog VM-guld i friidrott genom att vinna 1500 metersloppet, nu anklagas för rasism. För det var ju inte genom någon som helst hjälp av svensk friidrott eller andra svenska insatser, som hon lyckades vinna.
Så vad finns det som en svensk ska vara stolt över?
Men  svenska mediarapportörer från guldloppet kände tydligen viss stolthet och kunde hojta om "en triumf för svensk friidrott". I så fall en triumf som kommit som en skänk från ovan.
   En helt annan sak är att vissa anklagelser mot henne är ogrundade. Dit hör att hon gift sig för att få komma till Sverige och bli svensk medborgare. Hon har definitivt inte haft anledning att söka sig till Sverige av ekonomiska skäl, i varje fall efter det att hon blev friidrottsstjärna. Hon tjänar stora pengar i varje lopp hon ställer upp i. Och ganska säkert är det billigare att leva i Etiopien än i Sverige.
   Anklagelserna mot henne för att hon återvände till Etiopien för att träna inför VM är också obefogade. Hon vill ju träna 2000 meter över havet, och det är inte lätt att göra det i Sverige.
   Dessa påpekanden hindrar inte att vi rent allmänt kan ifrågasätta de många medborgarskapsbyten, som äger rum inför VM och OS och inte bara i friidrott. Det finns länder som medvetet erbjuder medborgarskap till världsstjärnor för att erhålla medaljer. Den verksamheten bör begränsas. Varje nations medaljer bör vara ett resultat av satsningar på idrotten i det egna landet!    

Är en majoritet i Egypten motståndare till islamism?

I dag var inte Egypten förstanyheten i Rapport – trots att förmodligen ytterligare flera hundra människor dött i stridigheterna. Kommer rapporteringen att bli något i stil med den från Syrien, d.v.s. att det oftast inte sägs någonting i tv-kanalernas nyhetsprogram?

   Västvärlden har varit enig i att fördöma den egyptiska militärens brutala våld. Däremot är inställningen till den avsatte presidenten Mohamed Morsi och hans Muslimska Brödraskap något kluven. Han blev ju president genom att få majoritet i en relativt demokratisk folkomröstning, men därefter råder det ingen tvekan att han har tillskansat sig ytterligare maktbefogenheter på ett otillbörligt sätt. Därtill kommer att Egypten under hans regim har rört sig mot accepterande av ytterligare islamisering, något som inte minst går ut över kvinnorna.

   Detta framkallade protester i Egypten. På nytt samlades människomassor på Tahrirtorget med krav på att han skulle avgå, inte minst för att han förlorat folkets förtroende.  Motkrafterna blev så omfattande att militären till sist ingrep och avsatte Morsi.

   Men är det sant att Morsi förlorat väljarnas förtroende?

   Det är lätt att få det intrycket av massiva demonstationer i framför allt Kairo. Men det finns många exempel på att storstadens radikalism inte alltid når ut i övriga landet. Det märktes redan under franska revolutionen då Paris hela tiden var betydligt radikalare är övriga landet.

   Och den opinionsundersökning som jag nämner i ett blogginlägg 13 juli tyder ju på att konservativ islamism har ett skrämmande stort stöd i Egypten: 81 procent vill att stening ska införas som straff för otrohet, 74 procent av egypterna vill införa sharialagar, endast 22 procent tycker att kvinnor ska ha rätt att skilja sig.

Så Morsi och hans Muslimska Brödraskap kan fortfarande ha ett stort stöd i Egypten!

 

 

    

  

Ska 13-åriga flickor få p-piller?

Enligt reportage i TV 4 är det inte helt ovanligt att 13-åriga flickor använder p-piller - med föräldrars samtycke.
De motiverar det med att det är bättre än att dessa småflickor blir gravida.
   Men borde inte föräldrarna ta sitt föräldraansvar och se till att detta inte kan hända?
Kan det inte vara skadligt för kroppen att nätt och jämt könsmogna småflickor äter p-piller?
   Jag ser detta som ytterligare ett exempel på att dagens barn berövas sin barndom och sexualiseras in i vuxenvärlden. BH vid 8 års ålder, full sminkning i 10-årsåldern - och p-piller vid fyllda 13 år.
Jäktade föräldrar måste ta sitt ansvar och säga ifrån!

Är ordning och discilin rätt medicin för skolan?

 

Jag har läst en intressant debattartikel i Göteborgsposten, skriven av tekn. doktor Nima Sanandaji. Den belyser den aktuella frågan om vad som bör göras för att förbättra elevers studieresultat i skolan.

Författaren har några intressanta fakta. Nästant alla iranska familjer i Sverige vid millennieskiftet försörjdes via bidrag eller hade låga inkomster. Men idag är samma familjers barn den mest studiemotiverade gruppen. 60 procent av 25-åringarna med iransk bakgrund har påbörjat högskolestudier, jämfört med 45 procent bland dem med svensk bakgrund och enbart 37 procent av invandrarungdomarna. En viktig förklaring är att iranska familjer kommer från en kultur som starkt premierar utbildning.

Författaren nämner ett nedslående exempel på tillståndet i den svenska skolan, hämtat från en studie med namnet Trends in International Mathematics and Science. Där visade det sig att de svenska elever, som uttrycker högst förtroende om sina egna kunskaper, kan mindre än till och med de elever i Singapore, som uttrycker lägst förtroende om sina kunskaper (!)

Vad kan då göras för att det ska bli bättre i den svenska skolan – förutom att ha föräldrar med en positiv syn på utbildning? Vare sig skatter på de rika eller inkomstöverföringar till låginkomsttagare gör saken bättre.

   Enligt författaren har i den svenska skolan krav, strukturer och respekt för lärare länge lyst med sin frånvaro. I stället gäller det att skapa en lugn studiemiljö och satsa på arbete och disciplin.

Tänk om de svenska flumpedagoger, som övervintrar vid universitet och högskolor och hoppas på att efter valet 2014 få komma tillbaka till de statliga köttgrytorna, kunde inse det!