Det vore dumt att förbjuda lärare att ge läxor!

Det har brutit ut en debatt om läxornas vara eller inte vara. Som vanligt är de som gör tvärsäkra påståenden om detta ganska okunniga.

   Själv har jag en hel del erfarenhet, eftersom jag varit gymnasielärare under ett helt yrkesliv. Jag har dessutom varit med om en s.k. försöksverksamhet som bl.a. gick ut på att inga läxor skulle få förekomma.

   Det var under flumpedagogikens blomstringstid. Den huserade inte minst på dåvarande Skolöverstyrelsen, (SÖ) och det var just den myndigheten som skulle starta en försöksverksamhet, som gick ut på att ersätta lärare med tv-program. Men det förnekade projektledarna, när de kom till min skola. Det fanns dock hos oss en lärare med goda kontakter med SÖ:s inre cirklar, så vi visste vad dom var ute efter.

Vi var en av cirka sex skolor runt om i Sverige, som deltog i projektet. På den tiden var det bestämt vilka moment av ett ämne, som skulle studeras i respektive årskurs av gymnasiet. Men det brydde sig projektledarna från SÖ inte om. Projektet genomfördes i gymnasiets årskurs ett och eleverna fick syssla med helt andra ämnesområden än vad de skulle göra enligt kursplanerna. Ett var arbetsmiljön, som fått stor uppmärksamhet.

Eleverna fick först se ett tv-program. Där fick de se en beskrivning av hur en teatergrupp såg på det s.k. ”löpande bandet”. Ingen positiv syn precis! Därefter fick de arbetsuppgifter. Frågorna, som skulle besvaras, var av typen ”Stryk under ordet potatis och diskutera med din kamrat”.

Det fortsatte i den stilen moment efter moment. Projektledningen hade betonat för oss att läxor var onödiga och det hade de på sätt och vis rätt i. Det var svårt att hitta läxuppgifter!

   Men eleverna skulle ha betyg och det blev ett stort problem. Det tillsattes en grupp med en representant för varje deltagande skola, som skulle sätta samman ett prov. Den arbetade med sin uppgift, men fick ge upp. Den konstaterade att eleverna inte hade lärt sig någonting och då gick det inte att konstruera prov.

    Nu fick projektledningen kritik från alla deltagande skolor, vilket ledde till att projektet lades ned i förtid. Men eleverna drabbades. De hade inte läst någonting av det som de enligt kursplaner skulle läsa i årskurs 1. Och de hade knappast någon nytta av det de sysslat med i årskurs ett, när de började kurskurs två.

 Min erfarenhet, då som nu, är att det framför allt är flumpedagoger som förordar läxlöshet. Den som ringaktar kunskaper i skolan har lätt för att också ringakta läxor.

   Här är några sammanhang, där läxor i skolan kan vara värdefullt:

*Läraren går igenom ett nytt avsnitt. Läxan till eleven blir att försöka sammanfatta, repetera det han/hon gått igenom. Läxan blir en del av inlärningsprocessen.

*En läxuppgift kan också användas som ett sätt att stimulera elevens kreativitet: att komma med egna exempel på det som tagits upp under en lektion. Det kan vara bra att detta äger rum, när eleven hunnit koppla av några timmar efter det att han/hon kommit hem.

*Vi kan inte komma ifrån att det finns företeelser, som eleven måste lära sig utantill, t.ex. alfabetet och multiplikationstabeller. Att en stund hemma repetera så att de sitter! Vidare har vi glosor i främmande språk. En stunds övning hemma skadar inte!

*Föräldrars möjligheter att ta del av skolans arbete underlättas, om elever har hemuppgifter. Nu är en invändning mot detta vanlig: Elever kan ha föräldrar som själva har otillräckliga kunskaper. Men lösningen ligger inte i att förbjuda läxor. Det måste vara möjligt att ge de eleverna läxhjälp i skolan.

   Jag skulle säkert kunna komma på fler exempel på läxors positiva roll, men nu börjar det bli sent på kvällen.           

2 miljoner amerikaner per år insjuknar på grund av resistenta bakterier.

Enligt amerikanska hälsovårdsmyndigheter insjuknar varje år omkring 2 miljoner amerikaner i sjukdomar. orsakade av att bakterier utvecklat antibiotikaresistens. Hur många som i USA dör på grund av dessa bakterier är inte helt klarlagt. Men det är någonting mellan 23000 och 100000.

Skrämmande siffror!

    Infektionsläkare varnar för att USA kan hamna i den situation som rådde, när människor avled av vanliga infektioner.

   En annan skrämmande siffra: 70 procent av all antibiotika i USA ges till boskap.
70 Procent!
   Företag använder sig av antibiotika för att förhindra att djur bli sjuka, då de trängs ihop på ett sätt som kan sprida infektioner.
Då är det väl risk för att en del av den antibiotikan hamnar i magen på människor?

   Men företagen använder också antibiotikan för att få djuren att växa fortare. Det försöker federala myndigheter sätta stopp för, men tydligen med magert resultat.

Har man lyckats bättre inom EU?

   Enligt en rapport från en federal myndighet är ”mycket av antibiotikan inom djurhållningen onödig och olämplig”. Den säger också att ungefär hälften av antibiotikan, som ges till människor, är olämplig.

   Förmodligen är det än värre i stora delar av världen utanför USA. På många håll är det möjligt köpa antibiotika utan recept. Och där finns antibiotikafabriker, som släpper ut restprodukter orenat i sjöar och floder.

Inte undra på att bakterier blir resistenta!

 Forskare i USA har också upptäckt en särskilt dödlig typ av medicinresistenta bakterier, som klarar av så gott som all antibiotika, som finns på marknaden (Carbapenem-resistant enterobacteriaceae. Förkortas CRE). Den är relativt sällsynt – än så länge – men har identifierats på vårdcentraler i 44 delstater.

Hur är det i Sverige?

  Det finns alltför litet forskning om hur användningen av antibiotika inom industriell djurhållning påverkar människan. Men i en studie fann man att patienter, som bodde nära farmer, där gödsel dumpades, löpte 38 procent högre risk för att utveckla en infektion av en bakterie, känd för att vara resistent mot de flesta antibiotika.

   I Sverige är det numera svårare få penicillin.

Men det hjälper föga, om ingenting händer i storkonsumerande länder.

Det går att dra en parallell till klimatfrågan och utsläppen av växthusgaser. Sverige (och ett antal andra länder) knegar på, medan storkonsumenterna har svårt att ändra sitt beteende.

    

Staffanstorp, spritresor och Uppdrag Granskning.

Upprördheten är stor efter Uppdrag Gransknings avslöjande om de årliga spritresor, som kommunalpampar i Staffanstorp gjort. Kostnaderna har skattebetalarna fått stå för!
   Frågan är dock, om inte Uppdrag Gransknings granskning också blir dyr. För två medarbetare gick ju i kommunalpamparnas fotspår, åt samma mat och dryck. Var det nödvändigt?
Blir det inte vi Tv-licensbetalare, som får stå för utgifterna?

Drar sig Sveriges Radio för att kritisera terroristorganisationer?

I dag på morgonen sände ”Ring P1” ett inslag, där lyssnarna fick veta att Al-Shabab är en befrielseorganisation, som vill driva bort inkräktarna från Väst. Al Shabab är fullt jämförbar med befrielserörelser i västvärldens historia. Som exempel nämndes Snapphanarna från 1600-talets Sverige.

 Märkligt! Snapphanarna var skåningar och uppträdde framför allt i kriget mellan Sverige och Danmark på Karl XI:s tid. Men jag har aldrig hört talas om det fanns självmordsbombare bland dem. De hjälpte danskarna och kunde överfalla svenska soldater. De klättrade upp i träd, och när svenskarna kom klivande hoppade de ned och slog ihjäl dem och försvann. Jag har ej heller hört talas om att de införde egna lagar i områden de ockuperat och avrättade sina skånska bröder och systrar – och deras barn - för att de inte lydde.

Al Shabab är en vedervärdig terrororganisation, som växte fram i Somalia. I dag är den lierad med Al-Qaida. När miljontals somalier höll på att svälta ihjäl, vägrade Al-Shabab att släppa fram hjälporganisationer som Röda Korset, som ville leverera livsmedel. Det blev en hungerkatastrof.

Al-Shabab har tagit på sig skulden för terrordådet i Kenya. De ansvariga mördade totalt oskyldiga människor, som besökte ett köpcentrum.

   Några somalier, boende i Sverige och kanske med svenskt medborgarskap, har anslutit sig till Al-Shabab och dess terrorkrig i Somalia. Från en av dem finns en inspelad uppmaning till andra somalier i Sverige att ansluta sig. Men Sveriges Radios P1 tycks ha svårt för att rikta någon som helst kritik mot denna terrororganisation! (Denna tendens finns i P1 Morgon, Studio Ett, Konflikt – och tydligen även Ring P1)

   När däremot Al-Shabab-anhängare åker fast, hamnar i USA och blir åtalade för terrorism – då tar P1 ställning för de svenska Al-shababkrigarna. Och Sverige kritiseras för att ha lämnat ut fakta om dessa gossar till USA.

   Det rör sig om ett internationellt samarbete mellan olika länders polis- och åklagarväsen. Att begå terrorism är faktiskt brottslig verksamhet!

      Naturligtvis är det förfärligt om en Al-Shababkrigare efter att ha blivit gripen utsätts för tortyr under ett förhör.

Men varför konsekvent tiga om att de verkat i en terroristorganisation?    

Eller betraktar Sveriges Radios P1 Al Shabab som en befrielseorganisation?

 

 

USA:s kongress kan kasta in världen i en djup ekonomisk kris.

Nu har massor av statsanställda amerikanare tvingats lämna sina jobb. Någon lön får de inte. Socialbidrag kan inte betalas ut. Det blir omöjligt att få visum för utlänningar, som vill åka till USA.
   Om konsumenterna i USA blir osäkra, kan de dra ned på sin konsumtion, och då får företag börja säga upp anställda. Förtroendet för USA och dollarn kan falla, så att världsekonomin står inför en ny kris.

   Boven i dramat är den amerikanska kongressen, som inte kan komma överens. Eller rättare  sagt: vissa ledamöter beter sig på ett sätt, som knappast har en motsvarighet i europeiska parlament.

   Värst av alla är de som tillhör den s.k. ”Tea party”-rörelsen, som tycks leva i föreställningen att USA bör styras på samma sätt som under 1700-talet. Statsmakten är egentligen något onödigt. Varje individ ska sköta sig själv. Obamas sjukförsäkring, Obamacare, är ett otyg, ett försök att införa socialism i USA. Den ska avskaffas, trots att den nätt och jämt har införts.

   Därför har de i representanthuset (kongressens ena kammare) som villkor för en uppgörelse med senaten (kongressens andra kammare) krävt att Obamacare ska skjutas upp ett år.

   Så det blev inte någon uppgörelse – och därför måste staten be sina anställda gå hem. Staten har inte pengar till deras löner.

Bland Teaparty-folket finns också ett hat till president Obama. Många tror på fullt allvar att han är en muslim, som inte är född i USA. Det gäller att motarbeta alla hans förslag! De har tvingat ledamöter i representanthuset att skriftligen intyga att de inte kommer att höja det så kallade lånetaket. Statsmakten USA behöver låna pengar, eftersom utgifterna är större än inkomsterna – och det är naturligtvis inte bra. Men än värre är att ledamöter ger efter för sådana opinioner ute i valkretsarna och inte använder sitt eget omdöme. Att göra så blev redan år 1809 förbjudet för svenska riksdagsledamöter!

 Om inte lånetaket höjs, utbryter om några veckor ett än värre kaos i USA!

Vi riskerar att dras med.

     

Planerna på OS i Stockholm är ett svek mot Östersund.

Länge trodde jag att försöket att arrangera vinter-OS i Stockholm var ett hugskott, som få utanför huvudstaden skulle ta på allvar. Men så var det tydligen inte.
Hur tänker förespråkarna? Ska femmilen på skidor starta vid kungliga slottet?
Det finns visserligen storstäder, som stått som arrangörer av vinter-OS, men tävlingarna brukar äga rum några mil utanför staden. Där är det oftast ordentligt med snö under vintern, där befinner man sig tillräckligt högt över havet.
Stockholm ligger bara några meter över havet och inte långt från Östersjön. Under en mild vinter är staden snöfri.
   Men främsta invändningen mot vinter-OS i Stockholm handlar om någonting helt annat: Det är ett svek mot Östersund.
   Naturligtvis skulle det innebära att några arenor måste byggas, och dom kommer att kosta en hel del. Men det skulle samtidigt  bli en välbehövlig injektion i en inlandsregion, som brottas med inlandsregionernas alla problem. Östersunds ställning som centralort skulle stärkas, staden skulle få lättare dra till sig turister.
   Stockholm behöver inte stärkas; Stockholm behöver inte få hjälp för att locka till sig turister!
   Det sägs att en anledning till att Östersund inte fått vinter-OS är Åres störtloppsbana. Den anses vara otillräcklig. Stockholm har så mycket självinsikt att man inser att det blir svårt att köra olympiskt störtlopp på kullarna i huvudstaden. Därför ska Åre (långt från Stockholm) få ta hand om de alpina grenarna. Men duger Åre, om Stockholm är arrangör?
   Vad blir nästa steg, om Stockholm ska ta hand om allt? Att starta Vasaloppet i Solna?
  

Inte ett år till med lurade utländska bärplockare!

År efter år har samma scenario upprepat sig:
Hundratals hugade bärplockare kommer hit, övertygade om att de kommer att tjäna massor av pengar i blåbärs- eller lingonskogarna.
Oftast är det dåligt ordnat med övernattningsställe för dem. De slår upp tält i någon skogsglänta, och risken är stor att det blir konflikter med markägare.
Så börjar de plocka blåbär eller lingon, och det är något svårare än de tänkt sig. Det blir kallt på natten, och de fryser.
  De arbetar dock flitigt några veckor, men de lyckas inte plocka så mycket bär, som de hade räknat med.
I början finns på plats en representant för det företag som anställt dem.
Men plötsligt har han försvunnit - och de har inte fått betalt för sitt arbete.
Så ska de åka tillbaka till hemlandet men har inte pengar till resan.
Nu är det riktigt kallt på natten, och de behöver någonstans att sova.
Lokalbefolkning eller organisationer engagerar sig för dem och ordnar logi.
Det blir stora reportage i media om deras situation. Det visar sig att många har skuldsatt sig upp över öronen för att komma till Sverige. Många kommer att få lämna hus och hem, eftersom de inte kan betala skulden.
En representant för deras företag försäkrar per telefon: "Visst har de fått betalt!"
Till sist ordnas hemresan, ibland av deras ambassad.

Därefter ställs i Sverige samma fråga: Varför gick det snett? Vad kan vi göra för att det inte ska upprepas nästa år? Men likväl upprepas det!
Det är märkligt! Det är onödigt! Och för de människor som drabbas är det katastrofalt.
Det borde vara möjligt att se till att varenda bärplockare har klart för sig, innan de påbörjar resan till Sverige, att de knappast kan tjäna så mycket pengar som de trott. För uppenbarligen har de en helt orealistisk uppfattning om det. En av dem uppgav för en tidning att han hade betalat cirka 20000 kr. för resan till och från Sverige. Men han var övertygad om att han skulle tjäna 40000 kronor. Netto fick han då 20000 kronor att stoppa i fickan, och det var mycket pengar för honom. Men hur många vana svenska bärplockare drar in 40000 kronor i blåbärs- och lingonskogarna?
   Ganska säkert kommer inte så många hit, om de har klart för sig förutsättningarna. Därmed minskar risken för att det blir problem inför hemresan.
Men det borde också vara möjligt att se till att bärplockarna inte blir bedragna av skumma företag. Varför kan inte de svenska bäruppköparna ta hand om bärplockarna från början? Chartrar ett plan som till ett rimligt pris tar dem till Sverige och tillbaka igen. Och som betalar dem för de bär de plockat! Bäruppköparna bör också klara av att ordna med inkvartering. Inga ska behöva ligga i tält och frysa.
Är detta verkligen omöjligt?