Quatar har också köpt en hejarklack!

Jag har bloggat om att Quatar inför handbolls-VM köpte ihop ett lag. Spelarna fick inte bara en massa pengar utan blev också medborgare i Quatar, fastän de förmodligen aldrig satt ned en fot i den lilla oljenationen. Häromdagen fick jag en annan fantastisk uppgift. Quatar har dessutom köpt en hejarklack, som under Quatars matcher skall heja på "sitt" lag och skrika när spelarna gör mål! Strängt taget borde man nöja sig med att skratta åt eländet. Tydligen är intresset för handboll bland landets medborgare minimalt! Men ett land som har gott om pengar kan tydligen fixa allt - till och med en hejarklack!

Det är synd om Björklund!

Det är synd om Jan Björklund. Riksdagsvalet i höstas blev en stor besvikelse. Folkpartiet backade och blev näst minsta partiet i Alliansen. Endast KD, som länge hängt på avgrunden fyra proent, var mindre. Och sedan har det fortsatt utför. Härom dagen hade Aftonbladet en opinionsundersökning, enligt vilken fp låg UNDER fyra procent. Ändå anser de flesta journalister att han är en skicklig debattör och visade det under valkampanjen. Varför har det gått så illa? Det kan förklarar med ett ord: Skolfrågorna. Jan Björklund och folkpartiet lanserade sig själva som skolans frälsare. Den socialdemokratiska "flumskolan" skulle göras om till en kunskapsskola. Under sina åtta år som minister har Jan Björklund drivit igenom det ena reformpaketet efter det andra. Problemet har varit att det har inte resulterat i synliga förbättringar av elevernas prestationer och framför allt inte vid jämförelser med elever i andra länder. Björklund har hela tide försvarat sig med att det kommer att ge resultat på lång sikt. Han jämförde den svenska skolan med en jättelik Atlantångare som behöver tid på sig för att ändra kurs. Men när Pisa-undersöknningen förra året visade att svenska elever hade fortsatt att rasa ned mot botten, var det nog kört för Björklund. Naturligtvis blev Pisa mums för socialdemokraterna. Plötsligt tyckte väljarna att de rödgröna var att föredra, när det gäller skolan. "Han har haft åtta år på sig, men inte åstadkommit någonting", sas det om Björklund. Den kritiken är mycket osaklig. Ingen tvekan om att Jan Björklunds reformer är i linje med vad internationella experter tycker. Björklund har också rätt i att det rör sig om reformer som behöver många år för att ge utslag. Ett praktexempel är den nya lärarutbildningen. De nya lärarna har nätt och jämt börjat komma ut till skolorna. Men reformen som sådan var helt riktig. Björklund betraktas nog av många väljare som en misslyckad skolpolitiker. Vad han i övrigt ändå har sysslat med har hamnat i bakgrunden. Naturligtvis måste hans ställning som partiledare ha börjat ifrågasättas, eftersom fp balanserar kring fyra procent. Det är ändå märkligt att Expressen startat en "anti Björklundkampanj" och till och med kallar honm "major Björklund". Jan Björklund är major i reserven, och det finns inge som helst anledning att håna honom för det!

Att bli världens bästa handbollsland genom att köpa världens bästa spelare.

Det pågår i skrivande stund ett världsmästerskap i handboll. Det arrangeras av Quatar, det där lillputtelandet, där de flesta som bor där saknar quatariskt medborgarskap, men jobbar häcken av sig för den där lilla minoriteten, som är Quatars medborgare och herrar – och som tydligen vadar i pengar. Nu har Quatar tydligen kommit på en strålande idé: Oljenationen ska inte bara arrangera världsmästerskap i stora sporter som fotboll och handboll. Dom ska också bli världsmästare i de stora sporterna! Det låter i det närmsta omöjligt, eftersom det finns så få quatarer. Men det problemet är redan löst: Quatar köper helt enkelt upp världens bästa spelare och förvandlar dem till medborgare i landet – det som är omöjligt för de många som jobbar och sliter och riskerar att omkomma i arbetsplatsolyckor och annat elände. Det är i och för sig inte oväntat att Quatar bär sig åt på det sättet, men det är ofattbart att internationella handbollsförbundet kan acceptera det utan vidare. Inte ens kollegerna i internationella fotbollsförbundet, där korruption och annat mygel frodas, accepterar det. Visst går det att byta nation, men inte över en natt. Vad säger höjdarna inom svensk handboll?

Misstroendeförklaring mot Mehmet Kaplan?

Jag såg en notis i en tidning att det finns en opinion ibland riksdagsledamöter att försöka avsätta Mehmet Kaplan genom en misstroendeförklaring. Det är en del av det parlamentariska systemet, men det tillämpas inte särskilt ofta. Ibland riktas missnöjet mot statsministern. Om han fälls i en sådan omröstning, måste hela regeringen avgå. Att Mehmet Kaplan blivit aktuell nu, beror väl på hans kritik av Jyllands-Postens skämtteckningar på Profeten. ”Det var en provokation”, menade han, och kunde inte försvaras genom hänvisning till yttrande- och tryckfriheten. Efter terrordådet i Paris är det många som nu står upp för försvar av tidningars rätt att skämta och driva med s.k. heliga kor. Men när det gäller Mehmet Kaplan borde riksdagen granska mycket annat, som han varit inblandad i. För det är märkligt att vi har en minister med islamistiska åsikter. Han är i varje fall, enligt SVT:s definition ”moderat islamist” . Det innebär att följa formuleringarna i Koranen, men att inte använda våld mot motståndare. Kaplan har följt Koranens krav att en gång i livet göra en pilgrimsresa till de heliga städerna. Ett hårt krav, eftersom det är både dyrt och farligt – men Kaplan klarade det. Han har ju varit både ordförande och sekreterare i organisationen Sveriges Unga Muslimer. Under hans aktiva tid publicerade den organisationen en skrift, Kvinnan i Islam. Där står bland annat att då hustrun beter sig upproriskt, har mannen rätt ge henne ett ”lätt slag". "Det ska göra hustrun uppmärksam på allvaret, om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” Jag vet inte, om det står något om kvinnans rättigheter, om det är mannen, som gör sig skyldig till ”oresonligt uppförande”. Förmodligen tas inte den möjligheten upp... Det måste vara avgrundsstora skillnader mellan tankegångarna i ”Kvinnan i Islam” och hur kollegerna i MP och S ser på dessa frågor. Kaplan borde frågas ut, om sin roll vid tillkomsten av ”Kvinnan i Islam”! Under Kaplans tid i Sveriges Unga Muslimer uttalade sig denna organisation för att muslimer boende i Sverige inte skulle behöva följa svenska lagar, som strider mot Koranen. Det handlar t.ex. om mannens rätt ha mer än en hustru, eller att skilsmässor måste godkännas av en imam. Det är viktigt att få veta, om en minister tycker att svensk lag inte ska gälla för alla medborgare! Det skulle också vara intressant att få reda på vad som hände, när Nalin Pekgul försökte hjälpa muslimska flickor, som trakasserats av manliga fundamentalister. De hindrades gå in på diskotek, de hade för korta kjolar. Här bör riksdagen fråga Kaplan, om vilken roll han spelade. Tyvärr finns det uppgifter om att han motarbetade Nalin och försvarade fundamentalisterna. OK, detta är ganska gamla synder. Men han borde i varje fall bekänna, om han har syndat!

Extremisterna har lyckats! Stora tidningar tar hänsyn till dem!

Nu pågår över hela världen manifestationer till försvar av yttrande- och tryckfriheten. Det behövs – inte minst i Sverige! För när Jyllands-Posten publicerade sina karikatyrer av profeten, var det snarare Jyllands-Posten, som kritiserades för sitt tilltag. Så här kunde det låta: ”Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.” (Mehmet Kaplan, i dag minister i den rödgröna regeringen). Lars Vilks tre teckningar föreställande profeten som rondellhund, ledde omedelbart till mordhot mot honom. En utställning med rondellhundarna stoppades. Det officiella Sverige föreföll att sympatisera med islamisterna i stället för att stå upp för yttrande- och tryckfriheten. Nerikes Allehanda publicerade en av rondellhundarna. Det ledde naturligtvis till hot och protester, Sedan dess har Allehanda förstärkt bevakning av in- och utgångar till tidningens redaktioner. När Islamiska staten i Irak senare utfäste en belöning på Lars Vilks huvud avböjde både Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt att kommentera. Så här skriver PER GUDMUNDSON, en av Svenska Dagbladets ledarskribenter: Antalet tidningar som har publicerat ens någon av J-P:s, Vilks, eller de franska satirikernas bilder – som ställningstagande – går att räkna på fingrarna. SvD är inget undantag. En kombination av säkerhetstänkande, redaktionell nyhetsvärdering och påstådd religiös hänsyn trumfar yttrandefriheten. Jag själv, som skriver om islamisk terrorism ofta, undviker nogsamt att publicera något som fundamentalisterna håller för heligt. Fegt, ja, men så ser den ut, den svenska linjen. Under andra världskriget tjänade oss neutraliteten väl, men den var moraliskt ihålig. Under kalla kriget sökte vi en tredje väg mellan demokrati och kommunism, utan att förarga Sovjetunionen för mycket.” Svenska Dagbladet är en av Sveriges mest ansedda dagstidningar. Per Gudmundson medger alltså helt öppet att han ”undviker att publicera något som fundamentalisterna håller för heligt”. Det innebär ju att extremisterna har lyckats med ett av sina mål, att begränsa tryckfriheten. Men det var modigt - och viktigt!- av honom att berätta sanningen!

Nu hotas yttrande-och tryckfriheten!

Terroristdådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo har rört upp en hel värld. Det beror på den totala hänsynslösheten från gärningsmännen – men framför allt på att illdådet är ett hot mot yttrande- och tryckfriheten, som är en grundbult i demokratin. ”Vi måste slå vakt om yttrande- och tryckfriheten... Vi får inte ge efter för dessa extremister”. Ungefär så uttrycker sig många idag. Men tyvärr misstänker jag att drabbade tidningar har börjat bli mer försiktiga, Visst kan det vara så att redaktioner fattar beslut om att inte ge efter. Men hur reagerar journalister, när övriga i familjen, blir förtvivlade och vädjar om att inte publicera sånt som kan leda till nya hämndaktioner) Charlie Hebdo har många gånger utmanat extremisterna. 2011 hette ett nummer av tidningen Charia Hebdo (Sharia stavas på franska Charia). Den ansvarige utgivaren uppgavs vara profeten Muhammed! Extremisterna hämnades: Redaktionen utsattes för ett brandattentat, som förstörde i stort sett all inredning. Denna gång har även den muslimska världen fördömt illdådet. Tyvärr har det inte alltid varit så. När Jyllands-Posten publicerade sina karikatyrer av profeten Muhammed, gav flera muslimska länder efter för extremisterna och kallade hem sina ambassadörer i Köpenhamn. Jag är rädd för att det kan bli fler eftergifter, om det bränner till.

Blåst på 1600 kronor av skojare?

Strax före nyårshelgen var jag lite stressad, eftersom jag var inbjuden till nyårsfirande utanför Filipstad. Jag skulle ner till vårt lilla centrum för att handla och hade just öppnat ytterdörren. Då dyker det upp en för mig okänd man, som hastigt säger ungefär det här: ”Hej vi håller på att kolla, om ni har för mycket radon i väggarna. Kan jag sätta in två radonmätare hos dig” Jag svarar: ”Då får det gå fort för jag är på väg ut.” Han springer in och placerar två radonmätare i min bostad. Han har också ett formulär som jag ska underteckna. Jag gör det och han ger sig iväg, vilket jag också gör. En eller två dagar senare avreser jag från Filipstad. Jag kommer tillbaka 2 januari. En eller två dagar senare får jag per post en räkning på 1595 kronor. Den skulle betalas senast 5 januari, vilket i praktiken innebar dagen efter jag fått den. Märkligt nog var fakturan daterad 16 december, d.v.s. långt innan mannen ifråga dykt upp utanför min dörr. Företaget, som han representerar, heter Independia Group. Jag hade också fått en påse att lägga radonmätarna i och skicka dem till mottagaren 9 februari. Men när jag fått fakturan, stoppade jag in allt i påsen och lade den i en brevlåda. Detta innebär inte att jag har något emot radonmätningar. Men jag accepterar inte att företag behandlar mig på det sättet. Att be mig ta hand om radonmätare, men inte säga ett ord om att det ska kosta nästan 1600 kronor! Än en gång har jag hamnat i den situationen att jag undrar vad det mera stod i det papper, i vilket jag tecknat mitt namn!