Fördubbling av antalet ensamkommande flyktingbarn 2015.

Jag har flera gånger bloggat om de s.k. ensamkommande flyktingbarnen och bland annat menat att det ökade antalet i sista hand kan göra det svårare för vuxna asylsökande, som verkligen har ett behov av skydd, att få uppehållstillstånd. Jag menar att det knappast kan finnas så många barn, som riskerar förföljelse på grund av sin politiska eller religiösa uppfattning. Det är därför missvisande att kalla dem för flyktingar. Dessutom kostar det mycket pengar att ta hand om ”flyktingbarnen”. Migrationsverket tvingas ju ta på sig ett föräldraansvar. Det har inte hindrat att många barn försvinner, något som kan tyda på att kriminalitet förekommer. Nu har problemet förvärrats radikalt. Migrationsverket har statistik som pekar på att antalet ensamkommande flyktingbarn kommer att fördubblas under 2015. Alltså från den nivå som föreföll vara alltför hög 2014. Att de söker sig till just Sverige beror säkert i första hand på att de vet att i Sverige är det lättast att få stanna. Ett annat problem är att det finns föräldrar (som kanske varit i Sverige men blivit avvisade) som skickar iväg sina minderåriga barn i hopp om att de ska få uppehållstillstånd, varigenom de får en möjlighet att komma efter i sin egenskap av att vara föräldrar till dem. Det kommer att kosta cirka åtta miljarder kronor att ta hand om alla dessa barn. Men samtidigt är det svårt att förstå, hur Migrationsverket ska kunna ge dem inte bara tak över huvudet utan också den tillsyn som föräldraansvaret kräver. Det enda vettiga vore, om Migrationsverket och Sverige fick koncentrerade sig på att klara av alla vuxna migranter, som kommer till oss och som verkligen har asylskäl.

Sponsrade resultat gör det svårt att googla!

Detta är ett av de blogginlägg, som jag inte kunde publicera på grund av att bloggen "försvunnit") Att ”googla" är numera inte vad det en gång i tiden var. Du får en massa länkar som inte alls har med saken att göra. Ett problem är det som kallas ”sponsrade resultat” Häromdagen skulle jag läsa en artikel publicerad i en av våra största morgontidningar, GöteborgsPosten. Jag sökte på tidningens hemsida, med det dröjde innan ett klickbart Göteborgsposten dök upp. I dag skulle jag ringa till skatteverket för att beställa ett personbevis. Jag var ute efter ett telefonnummer dit. Jag sökte både på skatteverket och lokala skattemyndigheten. Det tog sin tid! Även här fanns nämligen ”sponsrade resultat” Det värsta var att de flesta träffarna föreföll inte ha ett dugg att göra med det jag var ute efter. Några exempel: ”Förlossningen Karlstad”. ”Lagring av post”, ”Psykakuten”, ”Mobiltelefoner Telia”. ”Lyckans pizzeria”. (Nu började jag känna ett behov av att komma till psykakuten!) Till sist fann jag två telefonnummer till skatteverket. Jag ringde och fann att jag hamnat i Halmstad. Men jag fick försäkringar om att personbeviset skulle komma dagen därpå.

Min blogg har varit försvunnen!

Jag skulle publicera två blogginlägg och klickade på bloggadressen. Men jag kom inte till min blogg utan till "Adams bloggar". Hemskt! Därefter har jag lagt ned åtskilliga timmar på att försöka hitta min blogg. För cirka 10 minuter sedan lyckades jag! Men hur kunde det bli så? I grund och botten får jag nog skylla mig själv. Jag struntade i att logga ut från bloggen. Då slapp jag ju att logga in igen. Dessutom var jag rädd för att mina inloggningsuppgifter kunde bli ogiltiga, eftersom jag hade en ny mailadress. Det gick bra i mer än ett år - ända tills Adams bloggar uppenbaradce sig! Några gånger har jag varit ordentligt irriterad över att inte kunna blogga. Så jag har mycket att ta igen! Jag börjar i morgon...

Att söka asyl efter 30 år i Sverige.

"Jag funderar på att efter 30 år i Sverige på nytt söka asyl här." Sagt av Zelia Dagli, Hon rymde från förtryckande imamer. Nu tvingas hon fly från imamer i svenska förorter. Svenska myndigheter gör inte mycket för att backa upp henne och andra hotade muslimska kvinnor. Tvärtom! Det är förtryckarna som får pengar! Sveriges förenade muslimer har nyligen fått 300000 kronor. Det är en av de muslimska organisationer, som bjudit in hatpredikanter. När ska svenska politiker inse att de INTE bör dela ut stora bidrag till muslimska riksorganisationer. Gå i stället ned på basplanet och hjälp till där!

Kan vi besegra cancer?

Just nu bedriver Cancerfonden en insamlingskampanj.Budskapet är att det går att besegra denna hemska sjukdom, men att det är viktigt att så många som möjligt hjälper till genom att lämna sitt bidrag till den kampen. Förmodligen har cancerfonden rätt i sitt antagande, men frågan är om någon nu levande människa kommer uppleva den dagen. Segern ligger troligen långt fram i tiden. I dag bekämpas cancern framför allt med två vapen, strålning och cellgifter (cytostatika). Det trista är att dessa vapen är gamla. Dom användes för mer än 50 år sedan. Cancerforskningen har inte uppfunnit något nytt effektivt vapen mot cancer på mer än 50 år. Då och då har forskare trott sig ha hittat det. Det har blivit stora rubriker i pressen om det – men förhoppningarna har kommit på skam. Likväl är det säkert så att fler överlever cancer i dag. Vi vet betydligt mer om sjukdomens orsaker, t.ex. att det finns ärftliga faktorer. Kvinnor kan operera bort sina bröst när de får veta att det finns en inte obetydlig risk att de kan drabbas av bröstcancer. Allt större insatser görs för att förebygga denna sjukdom. Men om den redan har brutit ut, då blir det oftast cellgifter eller strålning. Jag såg ett brittiskt tv-program, som skulle presentera nya sätt bekämpa cancer. Men det handlade huvudsakligen om att modern teknik gör det möjligt att stråla i känsliga delar av människokroppen. Min mamma drabbades av cancer i ändtarmen. Hon blev stomiopererad. Jag minns att jag tyckte att nu kan väl ödet inte vara så grymt att det händer någon ännu värre. Men hon fick bara vara frisk i ungefär ett år. Därefter började hon få ont i ryggen. Till sist blev hon inlagt på sjukhus. Det kunde vara skelettcancer, men det var lång kö till en röntgenundersökning, som skulle ge svaret på den frågan När det äntligen var hennes tur, var hon så sjuk att alla förstod att hon snart skulle dö. Troligen var det metastaser från hennes ändtarmscancer som spridit sig till skelettet. Jag fick för snart ett år sedan en påminnelse om hur snabbt det kan gå, när det handlar om cancer. Jag hade fått kontakt med en gammal klasskamrat på gymnasiet. Jag hälsade på honom, när jag var i Göteborg. Vi hade mycket trevligt. Men när vi träffades sista gången såg han lite trött ut. Han sa att han för några veckor sedan fått fruktansvärt ont i magen. Han hade sagt till doktorerna att det säkert var blindtarmsinflammation. Men efter undersökningen var dom endast säkra på en sak, det handlade INTE om blindtarmen. Det blev alltså sista gången vi sågs. Jag kände mig mycket oroad. Jag ringde honom några dagar senare. Då sa han att det fanns tumörer i hans mage men att det var oklart, om det var cancertumörer. Nästa gång jag ringde sa han att han hade börjat en cellgiftsbehandling. Det handlade allts om cancer. Jag ringde igen, men han var då så dålig att han inte kunde prata med mig. Sedan blev det ett sista samtal. Men då befann han sig inte i hemmet. Jag fick prata ett par minuter med honom. Jag ringde en gång till; nu svarade hustrun. Jag framförde en hälsning till honom. Han dog några dagar senare. Jag åkte ned till Göteborg för att närvara vid begravningen.

Lägg ned gymnasieskolor i vissa småkommuner! I början av 1990-talet var vårt land indelat i gymnasieregioner. På den tiden var det staten som bestämde över gymnasiet. En kommun, som saknade gymnasium men ville ”öppna eget”, kunde inte göra det utan tillstånd – och det var inte lätt att få. I varje gymnasieregion fanns det minst en gymnasieskola och det var där som det skulle finnas plats även för elever som bodde på orter utan gymnasium. De hade två huvudalternativ: Antingen att fortsätta bo kvar i sina hem och pendla till skolan. I allmänhet transporterades de med buss. Det var en skyldighet för varje gymnasieregion att ordna med busstransporter. Det andra alternativet var att bo på gymnasieorten, kanske inackorderad hos en familj. Gymnasieregionen hjälpte till med att skaffa sådana platser. Det hände att mindre kommuner ansökte om att starta eget gymnasium. Men staten sa ofta nej – och med all rätt. Elevunderlaget för nya gymnasier på tidigare gymnasielösa orter skulle bli begränsat. Det skulle bli svårt rekrytera kompetenta lärare. Strängt taget skulle alla förlora på att antalet gymnasier växte. För elevunderlaget kom ju att minska även på de gamla gymnasierna. Men den huvudlösa decentralisering av gymnasieskolan under 1990-talet innebar att skolan kommunaliserades och att varje kommun hade rätt att ”öppna eget”. Många gjorde det utan att tänka på konsekvenserna. Ibland handlade det om ”byavundsjukan”. De retade sig på att ha varit tvungna att betala den kommun, i vilken den gemensamma gymnasieskolan hade legat. ”Vi tar hem våra elever, så vi slipper betala”. ”Reformen” har i sista hand drabbat eleverna – både på de skolor som förlorade elever och på de som ”tog hem” sina elever. Små skolor innebar att eleven endast kunde erbjudas ett begränsat antal tillval. Med få elever i undervisningsgruppen blir dessutom kostnaden per elev högre. Hemtagningen drabbade några skolor mycket hårt. Ett exempel är gymnasiet i Åmål, en skola med ett mycket gott anseende och dit elever i flera grannkommuner gått. Men vad hjälpte det, när hemtagningshysterin bröt ut! Nu höjs allt fler röster för att skolan ska förstatligas igen. Är det helt omöjligt att återskapa de tidigare gymnasieregionerna och därmed se till att ett antal smågymnasier läggs ned? Tyvärr är det nog omöjligt. Situationen i dag är så annorlunda.

Om hur en läkemedelsberoende har det.

Jag lider tyvärr av benskörhet och har gjort flera bentäthetsmätningar. När teknikern, som skötte processen första gången jag undersöktes, fick se diagrammen komma fram, kunde han inte låta bli att spontant utropa: ”Det var det värsta jag sett!”. Men det ledde till att jag började medicinera. Och när jag ett år senare gjorde nästa mätning, hade värdena förbättrats påtagligt. Tyvärr fick det mig att börja slarva med de två mediciner, som jag ska ta. Den viktigaste är en tablett, som ska intas en gång i veckan på fastande mage. Den andra innehåller kalcium och D-vitaminer. Den ska jag ta två gånger om dagen. Medicineringen får jag nog fortsätta med, tills det är dags för min begravning. Många bensköra patienter får problem med att äta piller på fastande mage. Men för mig har det fungerat alldeles utmärkt. Men nu kan jag inte ta det där pillret av en helt annan orsak. Receptet har gått ut! Jag har tydligen tagit ut fem gånger och det är max. Nu måste jag vända mig till en doktor och be om ett nytt recept. Varför är det så? Benskörhetsmedicinen är ju inget som knarkare efterfrågar. Visst kan man säga att jag är beroende. Tar jag inte medicinen, så blir jag än mer benskör, och det måste jag till varje pris undvika! Jag fick en påminnelse om riskerna, när jag trillade ur sängen – och fick en fraktur på nyckelbenet... Jag var på min VC i förrgår och lämnade in en begäran om att en doktor skulle skriva ut ett nytt recept. I dag gick jag förgäves till apoteket: Där fanns inget nytt recept. Är det omöjligt att få ett recept som gäller ”tills vidare”? Apoteken kan ju ändå utöva tillsyn genom att nytt uttag inte kan ske förrän viss tid förflutit.