Sjukvården krisar! Vad beror det på?

Efter ett besök hos min optiker fick jag klart för mig att mitt högra öga bör skrapas. Det lär inte vara någonting att oroa sig för. Jag har flera bekanta som gjort det, och de har alla överlevt. Min optiker skickade en remiss till Centralsjukhuset i Karlstad, och jag tänkte inte mer på det.

Men till sist började jag undra. Remissen hade skickats i juni förra året, men i början av oktober hade jag int fått någon kallelse. Till sist ringde jag upp ögonkliniken i Karlstad. Jag fick beskedet att jag fanns i kön, som ännu inte kommit fram till mig.

                      Jag kunde inte låta bli att säga att det är ju inte meningen att man ska behöva vänta längre än tre månader, och det har jag gjort! Det hade jag ingen nytta av; hon som jag pratade med blev snarast irriterad.

                      Nu har månaderna rullat iväg (i dag är det 18 maj) och jag har börjat misstänka att min remiss hinner bli ett år utan att något har hänt.  Men runt om i Sverige finns det massor av patienter med allvarligare symptom, som har väntat betydligt längre än jag på att en klinik ska höra av sig.

Sjukvården håller tydligen på att kollapsa och jag frågar mig:

Hur har det kunnat bli så här?  

De antidemokratiska partierna är lika starka som på 1930-talet!

Visst var det många holländare och fransmän, som andades ut inför valresultaten i respektive land! Det hade kunnat bli mycket värre! Den verkliga katastrofen hade varit att le Pin blivit fransk president. Det är tveksamt att EU hade kunnat överleva det! Men alla som tror på demokrati och mänskliga rättigheter bör ha klart för sig att demokratin fortfarande hotas i Europa. Le Pin blev inte fransk president – men de extremistiska och antidemokratiska krafterna i Europa är nu starkare än någonsin sedan 1930-talet. Och hur gick det då???

Extrempartier till vänster eller höger samlade nästan 15 miljoner röster i presidentvalet.  De demokratiska presidentkandidaterna fick bara drygt 800.000 fler röster.

Alla som röstade på le Pin vill inte avskaffa demokratin, men de är beredda att sätta den på spel. Le Pin omger sig med personer med en djup förankring i franska totalitära rörelser. Vänsterkandidaten Melenchon lyckades inte ta sig till andra valomgången men han lyckades dra till sig en tredjedel av de yngsta väljarna och tog därmed över förstaplatsen i den väljargruppen från Le Pin. Bra gjort!  Kanske kan han bli Vänsterns ”number one” i parlamentet?

I USA tror 30 miljoner på världens undergång och de dödas uppståndelse.

Nog kan vi européer ibland skaka på huvudet åt underligheter som kan i USA, men trots det tycker vi nog att det är övervikt för det som förenar oss. Men det finns ett område, där skillnaderna är stora, nämligen religionen. Vi känner helt enkelt inte till hur annorlunda det kan vara i USA.

Några exempel: 60 procent av de amerikanska protestanterna tror att staten Israels tillkomst var en uppfyllelse av de bibliska profetiorna. Den judiska statens grundande 1948 liksom erövringen av Västbanken och östra Jerusalem under junikriget 1967 var en följd av ett gudomligt ingripande, som förutsägs i bibelns Uppenbarelsebok och som kommer att leda till Kristi återkomst, judarnas omvändelse till kristendom och Harmagedon, det sista slaget mellan det goda och det onda.

                             Den inflytelserika tv-predikanten Pat Robertson åberopar ofta klassiska antisemitiska verk och judiska konspirationsteorier. Enligt honom hade den ryska revolutionen varit omöjlig utan judiskt kapital. Ständigt attackerar han USA:s judiska intelligentia.  Judarna har, enligt honom, fått sin makt från upplysningstidens idéer. De använder den till att undergräva den kristna överheten för att införa socialism och liberalism i det amerikanska samhället.

                             Enligt bibeln måste Israel först återuppstå som alla judars hemland. Därefter kan Jesus återkomma och med tvång omvända judarna eftersom de inte lyssnat på honom. Först ska Antikrist hjälpa judarna bygga upp templet och övertyga dem om att han är Messias. När templet är klart kan han sätta upp sin egen bild där för tillbedjan. Antikrist startar sedan en fasansfull judeförföljelse. Antisemitismen kommer att kulminera under de sista tre och ett halvt åren av de vedermödor som bibeln talar om.

                             Kristus kommer sedan tillbaka för att nedkämpa Antikrists arméer. De 144000 judar som enligt Uppenbarelseboken tecknats med ett insegel kommer då att erkänna Kristus och de kommer att ingå i den skara av utvalda som tillsammans med honom ska regera i det tusenårsrike som ska föregå den yttersta domen.

                             De bokstavstrogna som tror på profetiorna och förväntar sig slutet av världen i nära framtid utgör i dag nästan 20 procent av de amerikanska väljarna. De har blivit kärnan i republikanska partiets väljarkår. Enligt Karl Rove, George Bushs politiska rådgivare, är de ”republikanernas bas”. Uppemot 30 miljoner amerikaner hoppas på Jesu snara återkomst och på att världen under deras livstid ska förstöras vid Harmagedon. Den sanna kyrkan ska då enligt Uppenbarelseboken bli ”bortryckt” och nationen Israel ska återuppstå som Guds främsta historiska instrument.Här spelar Paulus brev till tessalonikerna en central roll. Han skriver: ”Ty när herren själv  nedstiger från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå, Först därefter ska vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan ska vi alltid vara hos honom.”

                             De bokstavstrogna kristna tar detta bibelord bokstavligt. En pånyttfödd kristen bilförare kommer att tas direkt upp i himlen och bilen kommer att köras vidare herrelös, och i amerikanska fundamentalistiska hem kan man se bilder på en man som klipper gräsmattan och förvånad får se, hur hans pånyttfödda fru tas upp direkt till himlen genom ett fönster i övervåningen.

                             Bland dem som tror på detta scenario finns uppenbarligen den av Trump utsedde CIA-chefen Mike Pompeo eftersom han i ett tal under en konferens om Gud och fosterlandet 2015 lovade att ”med hela sitt hjärta kämpa för de kristna värdena, en strid utan slut tills bortryckningen ((the rapture)  äger rum.”

Om han plötsligt försvinner genom taket är det således en signal för de medarbetare, som inte samtidigt rycks upp att i stället förbereda sig för en färd nedåt till den alternativa himlen...

        

Stöd åt diktatorer i European Song Contest!

Så har vi fått vara med om ännu en European Song Contest . Sverige gick snabbt vidare till finalen . Dit tog sig också Danmark och Norge, medan Finland och Island fick stanna hemma. Själv undrar jag om allt verkligen går rätt till under den där proceduren. Min undran sammanhänger med att stora förändringar ägt rum bland deltagarländerna. När song contest lanserades, var det självklart att deltagarna bekände sig till västerländsk demokrati, och att demokratins spelregler tillämpades .  Visst kunde regeringar tvingas avgå men de hade möjlighet att komma tillbaka, t.ex.  genom

att  vinna sympatisörer i nästa valrörelse.  

I dag finns i  Eurovisionen ett antal länder, som knappast kan betecknas som demokratier. Många  har i praktiken i toppen en diktator. Kritik av honom är farligt!

Diktatorernas intåg i Eurovisionen har pågått i flera år –  och den processen är inte avslutad.  De nya medlemmarna  kommer ibland från Kaukasien, ibland har de tidigare varit en del av Sovjetunionen. De torde vara vana vid korruption , och  maktmissbruk. Förhoppningsvis  kommer Eurovision  att kunna hantera situationen ett par år till. Men det har sina risker.

Visst, flera av dessa länder har haft framgångar i Song Contest – men det är till viss del tack vare Sverige!  Svenska låtskrivare har tjänat en hel del pengar på att skriva text och musik åt diktatorer, som sedan tävlar i Song Contest.  Diktatorerna har inte brist på pengar, de gillar att synas, i synnerhet om de vunnit en sångtävling. Men varför inte kräva att artisterna måste komma från de länder som de tävlar för – liksom låtskrivaren! Inga extrakronor till svenska kompositörer!

 Om vi ser på årets upplaga av Song Contest, är det lätt att hitta de nya länderna och deras framgångar. Bulgarien blev tvåa, Moldavien trea, Ungern åtta, Kroatien tretton.

Ok, det går att invända att flera av dessa länder ändå kan ha varit medlemmar i eurovisionen ganska  många år. De fick möjlighet att ansluta sig efter Berlinmurens fall. Men om vi fortsätter rapportera placeringar, hittar vi Azerbajdzjan som nummer 14 i år (före Storbritannien) och Armenien som nummer 18 (före Danmark)

Fem länder kunde köra hela Song contest utan att det kostade någonting; ( Frankrike, Storbritannien, Italien  Tyskland, Spanien). Dessa europeiska stormakter tog för länge sedan på sig ansvaret för att song contest skulle fungera. Det ansågs vara självklart att de skulle ligga i topp, när rösterna räknats. Men nu ser verkligheten helt annorlunda ut. Flera av dem har gång på gång kommit sist enligt rösträkningen. Storbritannien har gjort det tre gånger. I år var det Tysklands och Spaniens tur.    

Swedbank slaktar bankkontor i glesbygdskommuner!

Swedbank ska lägga ned fyra bankkontor i Värmland. Ett hårt slag för redan hårt drabbade glesbygdskommuner! Vad är det för mening med deklarationer om att ”hela Sverige ska leva”, när  samtidigt Swedbank slaktar bankkontor i just glesbygdskommuner. Avståndet till närmsta bankkontor kommer att öka kraftigt, något som framför allt drabbar gamla och sjuka människor.  

Även Swedbanks kontor i Filipstad ska läggs ned. Därmed har Filipstad förlorat två av sina banker, eftersom Nordea lagt ned sitt kontor i Filipstad.

Om det hade funnits kvar någon form av samhällsansvar i bankledningarna, hade de försökt rädda bankkontoren i glesbygden. I stället är det bland dem som yxan gått fram!

Bankerna säger också att människor nu för tiden kan göra många bankaffärer i hemmet. Men även det försvaret är ihåligt. För samtidigt säger bankerna att det är omöjligt att låta bankkunder ringa till personalen på bankkontoret. Om det vore tillåtet att ringa till bankkontoren, skulle dessa bli nedringda av kunder, som behöver hjälp, och personalen hade tvingats sitta i telefon hela dagen.

En gång i tiden hade vi ett ämbetsverk, Televerket, som inte minst skulle se till att vi kunde ringa till varandra. Det bolagiserades och bytte namn till Telia. Som vinstdrivande företag fanns det mer lukrativa uppgifter än att hålla ordning på telefonstolparna. Telia raggade kunder i tvivelaktiga diktaturer. 

Då gick det illa för det före detta Televerket....

Manifestationen på Sergels Torg hade kunnat bli ett blodbad!

Jag har i snart två veckor inte kunnat blogga. Jag kan ju kalla det tekniska problem, ett uttryck som inte säger någonting. Jag hoppas komma igång om cirka fyra dagar.

Manifestationen  på Sergels Torg mot våldet var en imponerande insats, som lockade åhörare från många håll.  Men jag kan inte låta bli att undra: Hur vågade arrangörerna? Vi vet ju inte säkert om den gärningsmannen opererar ensam eller i maskopi med andra galningar. Hur hade det kunnat gå, om han inte var ensam? Hade det inte varit möjligt  för några medlöpare att smyga sig in in i publiken (den var på cirka 25000 individer) och utlösa sina inställda bomber? Dödstalet hade i så fall blivit betydligt större än fyra individer. Nu segrade godheten - men utgå inte från att det går lika bra nästa gång!

Det dräller av missförstånd och fel i flyktingdebatten!

För något år sedan var det nog en ganska allmän uppfattning att vågen av migranter var okontrollerbar, och att det därför var nödvändigt att hejda den. Nu har åtskilliga gränsövergångar stängts och ersatts av taggtråd.  Mycket riktigt har antalet flyktingar minskat kraftigt. Men Hein de Haas, professor i sociologi, menar att det förekommer en mängd missförstånd och felaktigheter i migrationsdebatten, som borde rättas till. Både vänsterns och högerns uppfattningar om migrationen har sina rötter i ett antal myter som avslöjar en slående brist på kunskap om migrationsprocessens karaktär, orsaker och konsekvenser. ”Mycket av det vi tror att vi vet är fel.”  I en artikel i Der Spiegel avslöjar han ett antal myter om migrationen. Jag har gjort några förkortningar.

1.    1.    Nej, stängda gränser leder inte automatiskt till invandring!

Att begränsa invandringen kan leda till biverkningar som i sin tur kan urholka begränsningarnas effektivitet. Restriktionerna kan tvinga migranterna att söka andra vägar. Det kan t.ex. handla om att åberopa familjeåterförening Och strikta gränskontroller kan leda till att migranterna hittar andra färdvägar, något som gynnar smugglarna. Begränsningarna kan också leda till ”nu eller aldrig migration”, d.v.s. migranterna chansar och satsar allt på ett enda kort. Ett exempel: När Surinam blev självständigt från Nederländerna flyttade 40 procent av befolkningen dit.

Begränsningar av invandringen tycks också tvinga migranter att bosätta sig permanent i mottagarlandet. Det var vanligt under 1970- och 1980-talen bland de s.k. gästarbetarna. Många fruktade att de efter ett besök i hemlandet inte skulle kunna återinvandra. Därför valde många permanent bosättning i det land, där de börjat arbeta. Samma fenomen inträffade i Spanien. Där fanns arbetare från Marocko, som drabbades av att det blev krav på visum, vilket ledde till att också marockaner strävade efter permanent bosättning i Spanien. Många passade på att hämta resten av familjen till Spanien, så antalet marockaner boende i Spanien växte.  En slutsats av detta kan vara att ju mer restriktiv invandringspolitiken är, desto fler invandrare vill stanna.

2 Nej, invandringspolitiken har inte misslyckats!

Fokuseringen på ”flyktingkrisen” döljer det faktum att en stor del av politiken har varit framgångsrik. En betydande majoritet av migranterna kom lagligt till Europa. Den illegala migrationen är alltså en relativt begränsad företeelse. Perioder av hög flyktingmigration är en relativt sällsynt företeelse. Vi hade det 2015-2016 och under Balkankrigen på 1990-talet.

Ekonomisk migration styrs i första hand av efterfrågan på arbetskraft. Det trotsar populära föreställningar om att det är ett okontrollerbart fenomen , som till stor del beror på fattigdom och våld i ursprungsländerna.

3. Nej, migrationspolitiken har inte blivit mer restriktiv!     

Invandringspolitiken har blivit mer liberal för de flesta grupperna under de senaste decennierna. Det främsta undantaget är de uppmärksammade gränskontrollerna och viseringspolitiken som syftar till att förhindra asylsökande och illegala invandrare att komma in i EU. Men dessa grupper utgör bara en minoritet av samtliga migranter. Om vi tittar på långsiktiga trender har de flesta andra invandrargrupper – arbetsraftsinvandrare, familjer, studenter -  blivit alltmer välkomna.

4. Nej utvecklingshjälp i ursprungsländerna hindrar inte migrationen!

EU betraktar utvecklingsstöd som ett verktyg för att minska invandringen. Bakom det ligger tanken att fattigdom och våld är de viktigaste drivkrafterna för migration från söder till norr. Men i själva verket leder utvecklingen initialt till ökad emigration . FN:s utvecklingsindex visar att de fattigaste länderna uppvisar en mycket lägre nivå av utvandring än mer utvecklade länder. Extrem fattigdom gör människor mindre rörliga. Därför är idén att klimatförändringar kommer att leda till massinvandring orealistisk. Ekonomisk tillväxt och förbättrad utbildning ökar människors förmåga att utvandra. Därför är det naturligt att framträdande utvandringsländer som Turkiet, Mexiko är medelinkomstländer. Utvecklingen i fattiga länder kommer nästan oundvikligen att leda till ökad utvandring. Därför kan framtida invandrare i Europa att komma från Afrika söder om Sahara.

5. Nej, migration leder inte till kunskapsflykt!

Det är en vanlig uppfattning att utvandring leder till kunskapsflykt. De som har en längre utbildning utvandrar, varigenom ursprungsländernas möjlighet utvecklas förhindras. Men denna utvandring är för liten för att ha en sådan effekt. Dessutom är det så att migranter investerar stora belopp i sina ursprungliga hemländer. Vi vet inte säkert storleken på pengarna till familjen eller släkten. Enligt en beräkning rörde det sig om 410 miljarder kronor.  

6. Nej, invandrare stjäl inga jobb eller urholkar välfärdsstaten!

Forskning visar att de flesta invandrare tar jobb som lokalbefolkningen inte vill ha eller inte klarar av.

Det går inte att bevisa att högt utvecklade välfärdssystem (t.ex. det svenska) lockar fler invandrare än länder med mindre generösa välfärdssystem. Däremot visar studier att det främst är företag, de rika och övre medelklassen som drar nytta av invandring.

7.  Nej, migration kan inte lösa problemen med en åldrande befolkning!

Invandringsnivåerna är alldeles för låga för att kunna motverka effekterna av en åldrad befolkning. För att uppnå ett sådant resultat skulle Tyskland behöva en årlig nettoinvandring på 3,5 miljoner migranter varje år. I framtiden kan den stora frågan bli, hur man ska få migranterna att komma hit , inte som nu att försöka avvisa dem.

8. Nej vi lever inte i en tid av aldrig tidigare skådad migration!

I mer än ett halvt århundrade har antalet migranter i procent av världens befolkning legat konstant på en nivå av cirka tre procent. Även om antalet migranter har ökat från 93 miljoner 1960 till 244 2015, så har världens befolkning ökat i samma takt, från 3 miljarder till nästan 7,3 miljarder. Talet om en global flyktingkris har ingen grund i verkligheten. På global nivå utgör flyktingarna en relativt liten andel av alla migranter. Medan antalet flyktingar minskade från 18,5 miljoner till 16,3 mellan 1990 och 2010, steg antalet till 21,3 2016, främst till följd av kriget i Syrien. Ändå utgör flyktingarna endast 7 och 8 procent av den globala migrationen, och cirka 86 procent av alla flyktingar lever i utvecklingsländer.

De största flyktingpopulationerna finns i länder som Turkiet, Libanon Iran och Etiopien.  Västerländska samhällen, däremot, har tagit emot ett förhållandevis litet antal flyktingar. Och de nuvarande siffrorna är allt annat än ”aldrig tidigare skådade nivåer”. För närvarande är cirka 0,4 procent av EU:s totala befolkning flyktingar. Den siffran har legat på runt 0,5 procent mellan 1992 och 1995 . Den största förändringen har varit befolkningsrörelsernas dominerande riktning. Under tidigare århundraden var det främst européer som emigrerade till utländska territorier. (Eller erövrade dem), men sedan andra världskriget har det mönstret vänt. Med sin starka ekonomi och åldrande befolkning har EU blivit en global destination för migration och årligen lockat till sig1,5 – 2,5 miljoner migranter. Det låter mycket, men det är mellan 0,3 och 0,5 av EU:s totala befolkning.

I stället för att se invandring som ett problem att lösa finns det behov av att se det som en integrerad del av ekonomisk tillväxt och samhällsförändring. Det är oundvikligt att rika samhällen kommer att ha en betydande invandring i framtiden, vare sig de vill det eller inte.

Enda sättet att verkligen kunna minska invandringen är att rulla tillbaka den ekonomiska liberaliseringen och återreglera arbetsmarknaden. Men det skulle också minska nivåerna av rikedom. Frågan blir då: Är det verkligen det vi vill?   

.