Att stå och köa på en gata i kyla eller regn för att komma in på en krog lär vara tämligen ovanligt utanför Sverige. Och det otrevliga är ju inte bara köandet -i dörren står en person som kan uppträda som om han vore torped i ett kriminellt gäng. Och, mycket riktigt, många krogvakter är kriminellt belastade.
Nej, jag skulle inte kunna tänka mig att stå i en krogkö!
Krogvakterna har dessutom blivit uppmärksammade för att göra sig skyldiga till diskriminering, d.v.s. att inte släppa in kunder, som inte ser tillräckligt svenska ut. Det får väl antas att detta inte sker på eget initiativ utan att det är krogen, som gett den instruktionen. Detta har blivit mycket uppmärksammat i radio och TV, vilket möjligen kan sammanhänga med att krogdiskrimineringen oftast sker på Stockholms krogar.
Krogarna blir mycket lätt avslöjade krogarna; det räcker ju att ha en dold mikrofon och spela in vad som händer. Om avslöjarna sedan vänder sig till radio eller TV, blir det ett inslag om diskrimineringen, för dessa medier tycker tydligen att det inträffade alltid har lika stort nyhetsvärde. Men är det rimligt? Eller kan det vara så att riksmedierna diskriminerar annan form av diskriminering på grund av det stora intresset för Stockholms krogliv?
En invandrare i en glesbygdskommun råkade ut för obehaget att eld utbröt i hans lägenhet. Själv befann han sig då cirka 8 mil från bostaden. Allt lösöre blev förstört, och det drabbade honom hårt, eftersom han saknade hemförsäkring. Vittnen har berättat att han började gråta, när han fick höra om sin olycka.
Brandutredningen kom fram till att det måste ha varit en anlagd brand. Invandraren blev anhållen, åtalad och häktad. Polis och åklagare ansåg att han själv anlagt branden, trots att han saknade både möjlighet och motiv för att göra det. Vem eldar upp sina egna tusenlappar? Han fick sitta i häktet mer än en månad, eftersom ett nyckelvittne var utomlands, och rättegången inte kunde hållas, förrän vederbörande kommit hem.
Sedan blev han frikänd av tingsrätten. Kommunens ena lokaltidning tog upp ärendet i en ledare och ställde frågan: Om lägenhetsinnehavaren i stället hade varit en svensk kvinnlig mellanstadielärare, hade hon då fått sitta häktad i mer än en månad?
Tidningen tvivlade.
Jag har några gånger kontaktat Studio ETT (Sveriges Radio, P1). Det gjorde jag efter tingsrättsdomen. Jag skickade med ledaren och skrev några rader. P1 har flera gånger tagit upp krogdiskrimineringen.
Studio Ett hörde aldrig av sig. Skall jag dra slutsatsen att det är en värre form av diskriminering att inte få komma in i krogvärmen än att sitta oskyldigt häktad i mer än en månad?
torsdag 6 mars 2008
onsdag 5 mars 2008
Har vi en svensk bilindustri?
Det må tyckas att Volkswagens köp av Scania inte är en glesbygdsfråga, men så är det nog ändå. För bilindustrins underleverantörer ligger ibland i glesbygdskommuner. Därför är det rimligt att ställa frågan: Vad innebär det på sikt att Volkswagen är huvudägare i Scania, som därmed blivit ett tyskt företag?
Gunnar Sträng, välkänd finansminister i många s-regeringar. kunde säga ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige,” ett erkännande av att bilindustrin betytt mycket, både för sysselsättning och exportinkomster. Men kravet på storskalighet i produktionen ledde till att också Volvo så småningom upptäckte att företaget inte var tillräckligt stort på den internationella marknaden. P.G. Gyllenhammar lanserade några förslag för att lösa det problemet. Det första gick ut på att slå samman Volvo och Saab. Gyllenhammar hade med sig Marcus Wallenberg på idén, men den senare mötte så stort motstånd i Saab att förslaget föll. Tydligen var det framför allt tjänstemän på Saab, som protesterade, förmodligen av rädsla för att många skulle bli bortrationaliserade. Saabs senare öde vittnar om att Gyllenhammars idé kanske var ett bättre alternativ än det som hände efter nejet till Volvo: Saab började gå med stora förluster, blev uppköpt av GM, och nu riskerar Saab-modeller att bli tillverkade i Tyskland.
I Gyllenhammars nästa projekt skulle Volvo bli ett svensk-norskt företag, och Norge tillskjuta kapital. Det föll på kritik från framför allt aktieägarna.
Gyllenhammars sista projekt innebar allians med Renault och därefter fusion. Också det misslyckades och Gyllenhammar lämnade Volvo.
Gyllenhammars efterträdare, Leif Johansson, har sålt Volvo Personvagnar till Ford och köpt Renaults lastbilstillverkning. Men Renault betalades med Volvo-aktier, så att Renault nu är Volvokoncernens största aktieägare. Leif Johansson försökte få till stånd fusion mellan Volvo och Scania, men det sa EU nej till, med motiveringen att det sammanslagna företaget skulle bli för dominerande i Norden. Det är riktigt i och för sig, men lastvagnarna säljs ju på en global marknad. EU:s resonemang innebär ju att företag i de små EU-länderna förhindras från att göra fusioner, som är fullt möjliga för deras konkurrenter i de stora staterna.
När Volvo försvunnit från arenan, började Volkswagen och den tyska konkurrenten MAN köpa in sig i Scania.
Utvecklingen innebär att det idag är tveksamt, om det finns en svensk bilindustri, i varje fall på ägarsidan. Inte nog med att Volvo Personvagnar ägs av Ford, Saab av GM, och att Volkswagen äger majoriteten av aktierna i Scania. Renault torde med sin aktiepost i Volvokoncernen kunna styra utvecklingen.
Med facit i hand är det rimligt att ställa frågan, om inte vår bilindustri varit mera svensk, om ett av Gyllenhammars första projekt hade förverkligats. Och det hade den definitivt varit, om inte EU förhindrat Leif Johanssons försök gå samman med Scania.
Men gör det något om svensk bilindustri ägs av utländska företag? Vi lever ju i en globaliserad värld! Tja, nere på kontinenten ryter regeringar (även borgerliga), om utlänningar vill köpa nationella klenoder.
Ett sorgligt exempel på hur illa det kan gå, är det svenska företaget Pharmacia. Från början statligt inleddes privatiseringen genom börsnotering. Det såg ut att gå bra, men så dök amerikanska Up-John upp. Det blev fusion med huvudkontoret i London. Nu gick det illa, och huvudkontoret flyttades till USA. Det blev nya fusioner, som slutade med att företaget slukades av Pfizer, världens största läkemedelsbolag. Det blev magert med nysatsningar på den forskning som bedrivits i Sverige. För som Sören Gyll, styrelseproffs och en gång Gyllenhammars närmaste medarbetare sagt: ”Det är naturligt att forskningen bedrivs, där huvudkontoret ligger.”
Svaret på den ursprungliga frågan om vad det betyder på lång sikt att Scania blivit ett tyskt företag måste bli negativt. På lång sikt hotas forskning och utveckling. På lång sikt hotas också tillverkning i Sverige. Och de svenska underleverantörerna, som också finns i glesbygdsregioner, har ingen anledning att jubla.
Gunnar Sträng, välkänd finansminister i många s-regeringar. kunde säga ”det som är bra för Volvo är bra för Sverige,” ett erkännande av att bilindustrin betytt mycket, både för sysselsättning och exportinkomster. Men kravet på storskalighet i produktionen ledde till att också Volvo så småningom upptäckte att företaget inte var tillräckligt stort på den internationella marknaden. P.G. Gyllenhammar lanserade några förslag för att lösa det problemet. Det första gick ut på att slå samman Volvo och Saab. Gyllenhammar hade med sig Marcus Wallenberg på idén, men den senare mötte så stort motstånd i Saab att förslaget föll. Tydligen var det framför allt tjänstemän på Saab, som protesterade, förmodligen av rädsla för att många skulle bli bortrationaliserade. Saabs senare öde vittnar om att Gyllenhammars idé kanske var ett bättre alternativ än det som hände efter nejet till Volvo: Saab började gå med stora förluster, blev uppköpt av GM, och nu riskerar Saab-modeller att bli tillverkade i Tyskland.
I Gyllenhammars nästa projekt skulle Volvo bli ett svensk-norskt företag, och Norge tillskjuta kapital. Det föll på kritik från framför allt aktieägarna.
Gyllenhammars sista projekt innebar allians med Renault och därefter fusion. Också det misslyckades och Gyllenhammar lämnade Volvo.
Gyllenhammars efterträdare, Leif Johansson, har sålt Volvo Personvagnar till Ford och köpt Renaults lastbilstillverkning. Men Renault betalades med Volvo-aktier, så att Renault nu är Volvokoncernens största aktieägare. Leif Johansson försökte få till stånd fusion mellan Volvo och Scania, men det sa EU nej till, med motiveringen att det sammanslagna företaget skulle bli för dominerande i Norden. Det är riktigt i och för sig, men lastvagnarna säljs ju på en global marknad. EU:s resonemang innebär ju att företag i de små EU-länderna förhindras från att göra fusioner, som är fullt möjliga för deras konkurrenter i de stora staterna.
När Volvo försvunnit från arenan, började Volkswagen och den tyska konkurrenten MAN köpa in sig i Scania.
Utvecklingen innebär att det idag är tveksamt, om det finns en svensk bilindustri, i varje fall på ägarsidan. Inte nog med att Volvo Personvagnar ägs av Ford, Saab av GM, och att Volkswagen äger majoriteten av aktierna i Scania. Renault torde med sin aktiepost i Volvokoncernen kunna styra utvecklingen.
Med facit i hand är det rimligt att ställa frågan, om inte vår bilindustri varit mera svensk, om ett av Gyllenhammars första projekt hade förverkligats. Och det hade den definitivt varit, om inte EU förhindrat Leif Johanssons försök gå samman med Scania.
Men gör det något om svensk bilindustri ägs av utländska företag? Vi lever ju i en globaliserad värld! Tja, nere på kontinenten ryter regeringar (även borgerliga), om utlänningar vill köpa nationella klenoder.
Ett sorgligt exempel på hur illa det kan gå, är det svenska företaget Pharmacia. Från början statligt inleddes privatiseringen genom börsnotering. Det såg ut att gå bra, men så dök amerikanska Up-John upp. Det blev fusion med huvudkontoret i London. Nu gick det illa, och huvudkontoret flyttades till USA. Det blev nya fusioner, som slutade med att företaget slukades av Pfizer, världens största läkemedelsbolag. Det blev magert med nysatsningar på den forskning som bedrivits i Sverige. För som Sören Gyll, styrelseproffs och en gång Gyllenhammars närmaste medarbetare sagt: ”Det är naturligt att forskningen bedrivs, där huvudkontoret ligger.”
Svaret på den ursprungliga frågan om vad det betyder på lång sikt att Scania blivit ett tyskt företag måste bli negativt. På lång sikt hotas forskning och utveckling. På lång sikt hotas också tillverkning i Sverige. Och de svenska underleverantörerna, som också finns i glesbygdsregioner, har ingen anledning att jubla.
söndag 2 mars 2008
Nya bakslag för glesbygdsregioner
I dagarna har glesbygdsregioner råkat ut för tredubbla motgångar.
Värst av allt är Telias skamlösa agerande gentemot Norrbottens inland, att säga upp de fasta telefonabonnemangen för glesbygdskunder på flera orter, bland andra Överkalix och Arjeplog.
Följande text är hämtad från SR:s hemsida:
Mellan 80 och 100 hushåll i Norrbotten kommer att få alla sina telefonförbindelser avstängda i maj. Telia Sonera har bytt ut det gamla nätet och alla täcks inte av det nya. När Telia beslutade riva det gamla telefonnätet fick kunderna beskedet att de kunde gå över till så kallad fast mobiltelefoni.
När täckningen för det nya nätet mättes så upptäcktes dock att en del gamla kunder hamnat i skuggan och i praktiken snart står helt utan telefonförbindelser. Telia Sonera räknar med att runt 100 hushåll, framförallt i Överkalix och Arjeplog kommer att drabbas.
Hushållen har fått ett brev från Telia Sonera där det nuvarande abonnemanget sägs upp från 19 februari och i maj stängs telefonförbindelserna av. ”Vi ber om ursäkt för att vi inte hade kännedom om detta, den bristande täckningen, när du fick vårt erbjudande och beklagar att vi i stället tvingas säga upp ditt nuvarande abonnemang utan att kunna erbjuda något abonnemang att byta till”, skriver bolaget.
Telia anser sig inte ha någon skyldighet att ordna telefoni åt alla, trots att lagen ger alla rätt till fast telefon. Det var helt säkert en självklarhet för det gamla televerket.
Det skedda är ett nytt exempel på konsekvenserna av att bolagisera och privatisera ett ämbetsverk, vars uppgift varit att vårda svensk infrastruktur.
Utbildningen av poliser skall minska. I Stockholm från dagens 335 platser till 250 platser. I Umeå från 144 till 48, och i Växjö från 216 till 48 platser.
Det är lätt att se att minskningarna slår hårdast utanför Stockholm. Beslutsfattarna har skonat huvudstaden. Hårdast drabbad är Växjö. Men kanske blir följderna värst för glesbygdskommunerna i norr, som framför allt fått sina nya poliser från Umeå. I varje fall fruktar Norrbotten att det kan bli svårt att rekrytera poliser i framtiden.
14 febr föreslog en utredning att det ska skapas en ny myndighet, Transportinspektionen, som ska ersätta Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsinspektionen och Vägtrafikinspektionen. Borlänge har hoppats på att få den nya myndighetens huvudkontor, men utredningen föreslår Norrköping. Det kan bli ett hårt slag för Borlänge, som inte bara förlorar Vägtrafikinspektionen utan även andra delar av Vägverket. Vill det sig illa kan cirka 1000 jobb försvinna.
Norrköping var på 1960-talet hårt drabbat av strukturförändringar som utslagningen av TEKO-industrin. På den tiden gjorde regeringen regionalpolitiska insatser; Norrköping fick flera viktiga statliga myndigheter. I dag klarar sig Norrköping. I regionen finns även Linköping med universitet.
Sett utifrån ett glesbygdsperspektiv borde Borlänge få Transportinspektionens huvudkontor. I Dalarna märks glesbygdsproblematiken; Östergötland klarar sig.
Värst av allt är Telias skamlösa agerande gentemot Norrbottens inland, att säga upp de fasta telefonabonnemangen för glesbygdskunder på flera orter, bland andra Överkalix och Arjeplog.
Följande text är hämtad från SR:s hemsida:
Mellan 80 och 100 hushåll i Norrbotten kommer att få alla sina telefonförbindelser avstängda i maj. Telia Sonera har bytt ut det gamla nätet och alla täcks inte av det nya. När Telia beslutade riva det gamla telefonnätet fick kunderna beskedet att de kunde gå över till så kallad fast mobiltelefoni.
När täckningen för det nya nätet mättes så upptäcktes dock att en del gamla kunder hamnat i skuggan och i praktiken snart står helt utan telefonförbindelser. Telia Sonera räknar med att runt 100 hushåll, framförallt i Överkalix och Arjeplog kommer att drabbas.
Hushållen har fått ett brev från Telia Sonera där det nuvarande abonnemanget sägs upp från 19 februari och i maj stängs telefonförbindelserna av. ”Vi ber om ursäkt för att vi inte hade kännedom om detta, den bristande täckningen, när du fick vårt erbjudande och beklagar att vi i stället tvingas säga upp ditt nuvarande abonnemang utan att kunna erbjuda något abonnemang att byta till”, skriver bolaget.
Telia anser sig inte ha någon skyldighet att ordna telefoni åt alla, trots att lagen ger alla rätt till fast telefon. Det var helt säkert en självklarhet för det gamla televerket.
Det skedda är ett nytt exempel på konsekvenserna av att bolagisera och privatisera ett ämbetsverk, vars uppgift varit att vårda svensk infrastruktur.
Utbildningen av poliser skall minska. I Stockholm från dagens 335 platser till 250 platser. I Umeå från 144 till 48, och i Växjö från 216 till 48 platser.
Det är lätt att se att minskningarna slår hårdast utanför Stockholm. Beslutsfattarna har skonat huvudstaden. Hårdast drabbad är Växjö. Men kanske blir följderna värst för glesbygdskommunerna i norr, som framför allt fått sina nya poliser från Umeå. I varje fall fruktar Norrbotten att det kan bli svårt att rekrytera poliser i framtiden.
14 febr föreslog en utredning att det ska skapas en ny myndighet, Transportinspektionen, som ska ersätta Järnvägsstyrelsen, Luftfartsstyrelsen, Sjöfartsinspektionen och Vägtrafikinspektionen. Borlänge har hoppats på att få den nya myndighetens huvudkontor, men utredningen föreslår Norrköping. Det kan bli ett hårt slag för Borlänge, som inte bara förlorar Vägtrafikinspektionen utan även andra delar av Vägverket. Vill det sig illa kan cirka 1000 jobb försvinna.
Norrköping var på 1960-talet hårt drabbat av strukturförändringar som utslagningen av TEKO-industrin. På den tiden gjorde regeringen regionalpolitiska insatser; Norrköping fick flera viktiga statliga myndigheter. I dag klarar sig Norrköping. I regionen finns även Linköping med universitet.
Sett utifrån ett glesbygdsperspektiv borde Borlänge få Transportinspektionens huvudkontor. I Dalarna märks glesbygdsproblematiken; Östergötland klarar sig.
söndag 17 februari 2008
I dag: Kosova förklarar sig självständigt!
Det här skall i första hand vara en blogg om glesbygdsfrågor men idag finns anledning att vidga perspektivet något för idag har Kosova förklarat sig självständigt. Den nya staten är ingen glesbygd. Kanske har den Europas högsta befolkningstäthet. Men där finns ändå glesbygdsproblem i form av en gigantisk arbetslöshet och många extremt fattiga.. Delvis hänger detta samman med den ovisshet, det tillstånd av ”limbo”, som Kosova så länge levat i.
De senaste dagarnas debatt om Kosova har varit olustig. Naturligtvis är det begripligt att serber är besvikna och går till attack. Men argumenten…
Nicola Janic, ordförande i Serbiska Riksförbundet menar att ”det finns inte ett enda skäl att albanerna blir självständiga” , och att Republica Srpska i Bosnien har samma rätt att gå ur Bosnien. Albanernas frihetskamp utmålas som förd av ”terrorister”.
Nicola Janic kunde inte ens år 1999, när mer än 10000 människor mördats och en miljon albaner fördrivits, medge att serberna hade någon som helst skuld.
Han ha till och med haft den dåliga smaken att jämställa tragedin vid World Trade Center med Natobombningarna i syfte att vinna serbiska poänger..
Varken han eller andra serbiska debattörer nämner vad som hände 1912, nämligen att Serbien invaderade och ockuperade Kosovo, och att samtida vittnen förfasades över grymheterna. Det var massakrer på oskyldiga cicilpersoner, det var brända byar och våldtäkter. Även serber förfasades över grymheterna, men riskerade därmed livet.
Efter erövringen gick politiken ut på att serbifiera Kosova genom att få serber att flytta dit och få albaner att försvinna. Med undantag för några korta perioder fortsatte den politiken fram till våren 1999. Den kulminerade under Natoingripandet, då en miljon människor fördrevs, och då på nytt byar brändes, massakrer utfördes, och våldtäkter ägde rum.
Det är erfarenheterna från hundra år av serbisk ockupation, som gör det omöjligt för albanerna att acceptera fortsatt serbiskt styre.
Republika Srpska i Bosnien kan inte jämföras med Kosova: Under sin tid som egen enhet inom Bosnien har ingen invasion ägt rum, inga massakrer eller massvåldtäkter.
Serberna nämner ibland Kosova som sin vagga eller kallar det för sitt Jerusalem. Men ytterst få serber har varit i Kosova och få åker dit för att bedja. Under kriget demonstrerade mödrar och värnpliktiga mot att soldater skulle skickas dit för att riskera sina liv. ”Kosovo? För mig är det som Afrika,”
sade en värnpliktig.
Och den serbiska andelen av Kosovas befolkning har hela tiden minskat. Inte ens Milosevic kunde göra något åt det. De unga flyttar därifrån; medelåldern bland kosovoserberna är mycket hög. Det kan varken Belgrad eller Moskva göra något åt!
De senaste dagarnas debatt om Kosova har varit olustig. Naturligtvis är det begripligt att serber är besvikna och går till attack. Men argumenten…
Nicola Janic, ordförande i Serbiska Riksförbundet menar att ”det finns inte ett enda skäl att albanerna blir självständiga” , och att Republica Srpska i Bosnien har samma rätt att gå ur Bosnien. Albanernas frihetskamp utmålas som förd av ”terrorister”.
Nicola Janic kunde inte ens år 1999, när mer än 10000 människor mördats och en miljon albaner fördrivits, medge att serberna hade någon som helst skuld.
Han ha till och med haft den dåliga smaken att jämställa tragedin vid World Trade Center med Natobombningarna i syfte att vinna serbiska poänger..
Varken han eller andra serbiska debattörer nämner vad som hände 1912, nämligen att Serbien invaderade och ockuperade Kosovo, och att samtida vittnen förfasades över grymheterna. Det var massakrer på oskyldiga cicilpersoner, det var brända byar och våldtäkter. Även serber förfasades över grymheterna, men riskerade därmed livet.
Efter erövringen gick politiken ut på att serbifiera Kosova genom att få serber att flytta dit och få albaner att försvinna. Med undantag för några korta perioder fortsatte den politiken fram till våren 1999. Den kulminerade under Natoingripandet, då en miljon människor fördrevs, och då på nytt byar brändes, massakrer utfördes, och våldtäkter ägde rum.
Det är erfarenheterna från hundra år av serbisk ockupation, som gör det omöjligt för albanerna att acceptera fortsatt serbiskt styre.
Republika Srpska i Bosnien kan inte jämföras med Kosova: Under sin tid som egen enhet inom Bosnien har ingen invasion ägt rum, inga massakrer eller massvåldtäkter.
Serberna nämner ibland Kosova som sin vagga eller kallar det för sitt Jerusalem. Men ytterst få serber har varit i Kosova och få åker dit för att bedja. Under kriget demonstrerade mödrar och värnpliktiga mot att soldater skulle skickas dit för att riskera sina liv. ”Kosovo? För mig är det som Afrika,”
sade en värnpliktig.
Och den serbiska andelen av Kosovas befolkning har hela tiden minskat. Inte ens Milosevic kunde göra något åt det. De unga flyttar därifrån; medelåldern bland kosovoserberna är mycket hög. Det kan varken Belgrad eller Moskva göra något åt!
torsdag 14 februari 2008
Staten sviker glesbygden
För några år sedan skulle jag uträtta ett ärende i Telias butik. Där hade jag alltid fått hjälp, t.ex. med att köpa en fax. Den fungerade inte så bra i början, men efter några kontakter med Telias personal var allt OK. Där köpte jag faxpapper, och om telefonerna hemma krånglade, var det bara att vända sig dit. På samma sätt om någon post i teleräkningen var svårbegriplig.
Men denna gång kom jag inte in i butiken. Dörren var låst, och där hängde en liten lapp, där det stod att Telia ej längre hade kvar sin butik i min kommun.
Utvecklingen för det gamla Televerket är märklig. I varje fall för den som trodde att det centrala skulle vara att se till att telekablarna fungerar. Vem hade kunnat tro att f.d. Televerket i stället skulle vräka ut pengar på inköp av telebolag i Turkiet och Spanien? Och att ge service i glesbygdskommuner är definitivt inte någon prioriterad verksamhet.
För en tid sedan krånglade telefonerna igen. Jag sökte i telefonkatalogen efter ett direktnummer till Telia i min kommun. Hittade inget. Under ett besök Karlstad, där Telia fortfarande har en butik, gick jag in för att få råd. Där fanns många väntande kunder, så det var bara att riva av en kölapp. Efter en timmas väntan gav jag upp. Då hade jag upptäckt att butiken föreföll vara en rådgivningsbyrå för mobiler. Tydligen hade jag hamnat på fel ställe.
Men egentligen är utvecklingen inom Telia bara ett av många exempel på det som händer i glesbygdskommunerna, nämligen att staten minskar på personal och service.
Här ett annat:
På de lokala skattekontoren är det mycket att göra. Om det på orten finns en flyktingförläggning kan nyblivna flyktingar med uppehållstillstånd köa för att få hjälp och råd inför proceduren att få ett svenskt folkbokföringsnummer. Men ibland är det norrmän eller tyskar, som är ute i samma ärende. De kan vara ägare av fritidshus, och funderar nu på att bli permanentboende. Dessutom finns det utländska medborgare med rätt att arbeta i Sverige. Då blir ett besök på skattekontoret oundvikligt.
Det behöver väl inte sägas att många kommer för att få hjälp inför deklarationen. Och många skatteskyldiga har skatteproblem året runt.
Men nu förlorar många glesbygdskommuner sina skattekontor. Centraliseringsivern kommer att slå hårt mot glesbygden och deras medborgare. I framtiden får skattebetalare och flyktingar med uppehållstillstånd söka råd per telefon och det blir svårare. Hur mycket enklare att ha personlig kontakt, att kunna peka på en siffra i en deklarationsblankett och ställa en fråga! I framtiden blir det i stället ett antal knappval på telefonen och sedan att sitta och vänta för att möjligen till sist komma fram till en anonym person. Klarar flyktingar det? Eller deklaranter?
Med alla rätt framhöll Inlandsuppropet( www.inlandsuppropet.se ) i sin appell:
"Vi anser att man bör kunna ställa större kvar på staten än på vanliga vinstdrivande företag, när det gäller att ta regionalpolitiska hänsyn."
Men denna gång kom jag inte in i butiken. Dörren var låst, och där hängde en liten lapp, där det stod att Telia ej längre hade kvar sin butik i min kommun.
Utvecklingen för det gamla Televerket är märklig. I varje fall för den som trodde att det centrala skulle vara att se till att telekablarna fungerar. Vem hade kunnat tro att f.d. Televerket i stället skulle vräka ut pengar på inköp av telebolag i Turkiet och Spanien? Och att ge service i glesbygdskommuner är definitivt inte någon prioriterad verksamhet.
För en tid sedan krånglade telefonerna igen. Jag sökte i telefonkatalogen efter ett direktnummer till Telia i min kommun. Hittade inget. Under ett besök Karlstad, där Telia fortfarande har en butik, gick jag in för att få råd. Där fanns många väntande kunder, så det var bara att riva av en kölapp. Efter en timmas väntan gav jag upp. Då hade jag upptäckt att butiken föreföll vara en rådgivningsbyrå för mobiler. Tydligen hade jag hamnat på fel ställe.
Men egentligen är utvecklingen inom Telia bara ett av många exempel på det som händer i glesbygdskommunerna, nämligen att staten minskar på personal och service.
Här ett annat:
På de lokala skattekontoren är det mycket att göra. Om det på orten finns en flyktingförläggning kan nyblivna flyktingar med uppehållstillstånd köa för att få hjälp och råd inför proceduren att få ett svenskt folkbokföringsnummer. Men ibland är det norrmän eller tyskar, som är ute i samma ärende. De kan vara ägare av fritidshus, och funderar nu på att bli permanentboende. Dessutom finns det utländska medborgare med rätt att arbeta i Sverige. Då blir ett besök på skattekontoret oundvikligt.
Det behöver väl inte sägas att många kommer för att få hjälp inför deklarationen. Och många skatteskyldiga har skatteproblem året runt.
Men nu förlorar många glesbygdskommuner sina skattekontor. Centraliseringsivern kommer att slå hårt mot glesbygden och deras medborgare. I framtiden får skattebetalare och flyktingar med uppehållstillstånd söka råd per telefon och det blir svårare. Hur mycket enklare att ha personlig kontakt, att kunna peka på en siffra i en deklarationsblankett och ställa en fråga! I framtiden blir det i stället ett antal knappval på telefonen och sedan att sitta och vänta för att möjligen till sist komma fram till en anonym person. Klarar flyktingar det? Eller deklaranter?
Med alla rätt framhöll Inlandsuppropet( www.inlandsuppropet.se ) i sin appell:
"Vi anser att man bör kunna ställa större kvar på staten än på vanliga vinstdrivande företag, när det gäller att ta regionalpolitiska hänsyn."
söndag 10 februari 2008
Tullen lämnar Norrland!
En utredningsförslag kan innebära att Norrland ödeläggs på all tullverksamhet: Från Stockholm norrut längs kusten till Haparanda och vidare upp i Torneälven ända till Karesuando förlorar tullarna sina jobb.
Utredningen har gjorts av de närmsta medarbetarna till generaldirektören på tullverket, men en utomstående får snarare intrycket att den beställts av knarksmugglare och andra kriminella.
Brottsbekämpningen skall i stället skötas av en grupp på 6–10 personer, som ska klara av alla hamnar och flygplatser i Norrland. Deras arbetstid kommer att bestå av förflyttningar, från en gammal tullstation till en annan.
Utredningen är ett av de värsta exemplen som skådats - på centralisering. Bakgrunden är ett sparbeting på 300 miljoner kronor, som Tullverket fått. Lösningen har blivit att dra ned på den personal som skött verksamheten och rädda dom som sitter högre upp i organisationen. Tullarna på finska sidan av gränsen, redan belagda med extrajobb på grund av svenska neddragningar, tar sig nu för pannan. ”Vi kommer inte att sköta jobbet åt svenska tullen framöver.”
När utredarna ska motivera sitt förslag, gör de sig närmast skyldiga till oförskämdheter: De framhåller att det i Norrland finns många bra medarbetare ”men vi måste se resultat också”. Brottsbekämpningen i Norrland ”måste bli effektivare.”
De bra norrländska medarbetarnas insatser ger alltså inte något resultat?
E annan kommentar speglar utredarnas ”utanförperspektiv”: Det är för långa avstånd ”där uppe”
Men avstånden blir inte kortare genom att stänga tullstationer och göra sig av med 300 medarbetare och låta smågrupper, kanske utgående från Stockholm, jaga smugglare!
300 jobb ska således försvinna. 130 tullare erbjuds förtidspensionering, medan 170 sägs upp och kastas ut i arbetslöshet. Många är i 50-årsåldern.
Sparbetinget hade varit onödigt, även om statens budget varit drabbad av underskott. Men så är det inte; i stället har vi budgetöverskott.
Må förslaget aldrig hamna på bordet! Det bör förpassas till papperskorgen, inte minst eftersom vi vet att kokainmissbruket i Sverige ökar.
Utredningen har gjorts av de närmsta medarbetarna till generaldirektören på tullverket, men en utomstående får snarare intrycket att den beställts av knarksmugglare och andra kriminella.
Brottsbekämpningen skall i stället skötas av en grupp på 6–10 personer, som ska klara av alla hamnar och flygplatser i Norrland. Deras arbetstid kommer att bestå av förflyttningar, från en gammal tullstation till en annan.
Utredningen är ett av de värsta exemplen som skådats - på centralisering. Bakgrunden är ett sparbeting på 300 miljoner kronor, som Tullverket fått. Lösningen har blivit att dra ned på den personal som skött verksamheten och rädda dom som sitter högre upp i organisationen. Tullarna på finska sidan av gränsen, redan belagda med extrajobb på grund av svenska neddragningar, tar sig nu för pannan. ”Vi kommer inte att sköta jobbet åt svenska tullen framöver.”
När utredarna ska motivera sitt förslag, gör de sig närmast skyldiga till oförskämdheter: De framhåller att det i Norrland finns många bra medarbetare ”men vi måste se resultat också”. Brottsbekämpningen i Norrland ”måste bli effektivare.”
De bra norrländska medarbetarnas insatser ger alltså inte något resultat?
E annan kommentar speglar utredarnas ”utanförperspektiv”: Det är för långa avstånd ”där uppe”
Men avstånden blir inte kortare genom att stänga tullstationer och göra sig av med 300 medarbetare och låta smågrupper, kanske utgående från Stockholm, jaga smugglare!
300 jobb ska således försvinna. 130 tullare erbjuds förtidspensionering, medan 170 sägs upp och kastas ut i arbetslöshet. Många är i 50-årsåldern.
Sparbetinget hade varit onödigt, även om statens budget varit drabbad av underskott. Men så är det inte; i stället har vi budgetöverskott.
Må förslaget aldrig hamna på bordet! Det bör förpassas till papperskorgen, inte minst eftersom vi vet att kokainmissbruket i Sverige ökar.
lördag 9 februari 2008
Rivningsraseriet i glesbygdskommuner
I början av 2000-talet revs mer än 16000 lägenheter. De flesta låg i glesbygdskommuner.
Orsak: Framför allt utflyttningen.
Men det finns en annan förklaring: Staten förbjöd att lägenheterna förvandlades till fritidsbostäder för köpglada norrmän.
Om detta skrev jag flera debattartiklar. Allt förgäves. Sisyfos lyckades inte ens påverka rivningarna i den egna kommunen...
Men här en debattartikel i Aftonbladet:
Rivningsraseriet kostar oss miljarder
Publicerad: 2003-05-30
I Norge säljer kommunerna fastigheter, om ekonomin är dålig. I Sverige RIVER de fastigheterna.
Sagt av en norrman om det svenska rivningsraseri som på fem år förintat 16 300 lägenheter, varav många i utmärkt skick och relativt nybyggda. Processen har sin bakgrund i den ”kommunakut” som nu heter Statens Bostadsnämnd (SBN) och som bildats för att lösa problemen med övertaliga lägenheter.
SBN kräver att bostadsbeståndet anpassas till ”den förväntade befolkningsutvecklingen”. Det sker främst genom rivning. Eftersom SBN utgår från premissen att den negativa utvecklingen skall fortsätta, kan de statsfinansierade rivningarna göra prognosen självuppfyllande.
Det är krisregionernas Sverige med arbetslöshet och företagsflytt, som måste söka hjälp hos SBN. Insatserna präglas dock av kortsiktighet. Ett SBN-avtal ger visserligen snabba pengar till kommuner och bostadsbolag men kan bli en fälla, omöjlig att ta sig ur. Så är det för kommuner, som fått ett attraktivt alternativ till rivning, nämligen att förvandla tomma lägenheter till bostäder för utländska turister.
Det kan låta märkligt i svenska öron, men vårt miljonprogram uppskattas utomlands. Köpintresse finns i Tyskland, Danmark och framför allt Norge, som tycker om våra somrar och våra priser, inte minst på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 10 miljoner kronor och slapp lägga ut 20 miljoner på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av vad kommunen och dess invånare fått genom köpglada norrmäns konsumtion. Enligt en utredning av Västsvenska Turistrådet uppgår den norska konsumtion i Mariestad till 15–19 miljoner kronor per år. Till det skall läggas skatteinkomster från norrmän, som mantalsskriver sig i Sverige.
Mariestad kunde genomföra sin Norgeaffär tack vare att kommunen fått nej på sin ansökan om ”rivningspengar”. SBN förkastar nämligen uppgörelser av Mariestadsmodellen. Kommunerna har således att välja mellan en kortsiktig lösning, som snabbt fyller bostadsbolagens underskott men kräver en omfattande rivning, eller en ”Mariestadslösning”, som ger långsiktiga turistekonomiska vinster.
Många fattiga kommuner med konkursmässiga bostadsbolag anser sig tvingade välja den kortsiktiga lösningen. Samhällsekonomiskt är detta en förlust. En enda såld lägenhet ger minst 55 000 kronor i turistkonsumtion. Per år! På sikt innebär rivningarna miljardförluster för Sverige.
I ett interpellationssvar i riksdagen om SBN och rivningarna målade bostadsminister Lövdén upp ett framtida skräckscenario i ”Norgekommunerna”, där ”mängder av privata människors ekonomi havererar” till följd av att priserna faller på villor och bostadsrätter och att banklånen sägs upp.
Lövdén tycks inte veta mycket om bostadsmarknaden – inte ens att ökad efterfrågan knappast leder till fallande fastighetspriser. Och de extremt låga villapriserna i kriskommunerna får snarare en knuff uppåt av den vitamininjektion norrmännen ger den lokala ekonomin.
Det råder inte alls, som Lövdén påstod i riksdagen, ”en bred acceptans ute i landet” med den nuvarande ordningen. Han bör minnas att för norrlänningar betydde AMS ”Alla måste söderut”, med tanke på det regelsystemet. Skall SBN komma att stå för ”Slakta Bostäderna Nu”?
Göran Wassenius
gymnasielärare
Orsak: Framför allt utflyttningen.
Men det finns en annan förklaring: Staten förbjöd att lägenheterna förvandlades till fritidsbostäder för köpglada norrmän.
Om detta skrev jag flera debattartiklar. Allt förgäves. Sisyfos lyckades inte ens påverka rivningarna i den egna kommunen...
Men här en debattartikel i Aftonbladet:
Rivningsraseriet kostar oss miljarder
Publicerad: 2003-05-30
I Norge säljer kommunerna fastigheter, om ekonomin är dålig. I Sverige RIVER de fastigheterna.
Sagt av en norrman om det svenska rivningsraseri som på fem år förintat 16 300 lägenheter, varav många i utmärkt skick och relativt nybyggda. Processen har sin bakgrund i den ”kommunakut” som nu heter Statens Bostadsnämnd (SBN) och som bildats för att lösa problemen med övertaliga lägenheter.
SBN kräver att bostadsbeståndet anpassas till ”den förväntade befolkningsutvecklingen”. Det sker främst genom rivning. Eftersom SBN utgår från premissen att den negativa utvecklingen skall fortsätta, kan de statsfinansierade rivningarna göra prognosen självuppfyllande.
Det är krisregionernas Sverige med arbetslöshet och företagsflytt, som måste söka hjälp hos SBN. Insatserna präglas dock av kortsiktighet. Ett SBN-avtal ger visserligen snabba pengar till kommuner och bostadsbolag men kan bli en fälla, omöjlig att ta sig ur. Så är det för kommuner, som fått ett attraktivt alternativ till rivning, nämligen att förvandla tomma lägenheter till bostäder för utländska turister.
Det kan låta märkligt i svenska öron, men vårt miljonprogram uppskattas utomlands. Köpintresse finns i Tyskland, Danmark och framför allt Norge, som tycker om våra somrar och våra priser, inte minst på fastigheter.
År 1999 köpte ett norskt företag lägenheter i Mariestad, vars bostadsbolag fick 10 miljoner kronor och slapp lägga ut 20 miljoner på att riva dem. Bostadsbolagets förtjänst är dock bara en bråkdel av vad kommunen och dess invånare fått genom köpglada norrmäns konsumtion. Enligt en utredning av Västsvenska Turistrådet uppgår den norska konsumtion i Mariestad till 15–19 miljoner kronor per år. Till det skall läggas skatteinkomster från norrmän, som mantalsskriver sig i Sverige.
Mariestad kunde genomföra sin Norgeaffär tack vare att kommunen fått nej på sin ansökan om ”rivningspengar”. SBN förkastar nämligen uppgörelser av Mariestadsmodellen. Kommunerna har således att välja mellan en kortsiktig lösning, som snabbt fyller bostadsbolagens underskott men kräver en omfattande rivning, eller en ”Mariestadslösning”, som ger långsiktiga turistekonomiska vinster.
Många fattiga kommuner med konkursmässiga bostadsbolag anser sig tvingade välja den kortsiktiga lösningen. Samhällsekonomiskt är detta en förlust. En enda såld lägenhet ger minst 55 000 kronor i turistkonsumtion. Per år! På sikt innebär rivningarna miljardförluster för Sverige.
I ett interpellationssvar i riksdagen om SBN och rivningarna målade bostadsminister Lövdén upp ett framtida skräckscenario i ”Norgekommunerna”, där ”mängder av privata människors ekonomi havererar” till följd av att priserna faller på villor och bostadsrätter och att banklånen sägs upp.
Lövdén tycks inte veta mycket om bostadsmarknaden – inte ens att ökad efterfrågan knappast leder till fallande fastighetspriser. Och de extremt låga villapriserna i kriskommunerna får snarare en knuff uppåt av den vitamininjektion norrmännen ger den lokala ekonomin.
Det råder inte alls, som Lövdén påstod i riksdagen, ”en bred acceptans ute i landet” med den nuvarande ordningen. Han bör minnas att för norrlänningar betydde AMS ”Alla måste söderut”, med tanke på det regelsystemet. Skall SBN komma att stå för ”Slakta Bostäderna Nu”?
Göran Wassenius
gymnasielärare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
