Regeringen har ju meddelat att vi ska få fler poliser - ett budskap som av många har välkomnats.
Men tydligen gäller inte det för glesbygden, för i dagarna har polisledningar gått ut och informerat om indragningar av just poliser i glesbygden.
Detta är vad som hänt på småorter i Norra Bohuslän och Dalsland (Bohuslänningen 28/9):
Cirka 30 poliser skall flytta från Tanum, Sotenäs, Mellerud och Bengtsfors. Det innebär att polisstationerna töms på personal. Sotenäs och Tanum har under flera år kämpat mot polisneddragningar. Den nu föreslagna förändringen innebär att de "förlorat slaget".
Kommunalrådet Mats Abrahamsson i Sotenäs säger: "Menar statsmakterna verkligen något med talet om fler poliser ute i verkligheten?" Vidare: "Regeringsmålet 20000 poliser i landet är snart nått och så får vi vara med om det här. Vad menas? Han undrar också om det är meningen att det som försvinner från dessa kommuner skall hamna i Göteborg.
Kommunstyrelsens ordförande i Tanum, Claes-Åke Sörqvist är besviken. Han misstänker att om Strömstadspolisen ska ta hand om Tanum, så kommer man bara åka till Grebbestad på patrullkörning. "Men sedan finns också hela Hedekas, Munkedal, Sotenäs, Färgelanda, Mellerud, Dals ED och Bengtfors utan polis. Det är enorma ytor att bevaka för en polispatrull eller två. Vi har pekat på att landsbygdsbefolkningen känner sig på undantag. Ur polissynvinkel är landsbygdens invånare i strykklass. Det här går stick i stäv med satsningen på poliser, som man talar om i Stockholm."
I Mellerud säger kommunstyrelsens vice ordförande Johnny Stücken att polisnedläggningen är oacceptabel. "Med den har hela den statliga närvaron lämnat Mellerud: försäkringskassan, arbetsförmedlingen och nu polisen."
Det torde råda bred enighet om att ökat patrullering inte kan ersätta indragna polisstationer.
Än en gång brandskattas glesbygden, trots att regeringen lovat fler poliser.
måndag 28 september 2009
torsdag 17 september 2009
SR:s Studio Ett tog i ett inslag upp situationen för ungdomar i Hofors. Naturligtvis är arbetslösheten hög, inte minst bland tonårsmammor, och många lever på bidrag. Några av de intervjuade förklarade att de ändå ville bo kvar i Hofors, där de har hela sitt sociala nätverk.
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.
Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?
Förbifart Stockholm och glesbygden
Regerirngen har bestämt sig för att förverkliga Förbifart Stockholm, ett projekt som i nuläget beräknas kosta 27 miljarder kronor. Men alla vet att dylika kostnadsberäkningar alltid visar sig vara tilltagna i underkant.
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".
Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.
Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.
På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?
tisdag 4 augusti 2009
Fångad i tvåsamhetens garn
Efter att ha lyssnat på Heliga Familjen vecka 31 framstår ett faktum mycket klart.
Redaktionen kritiserar den s.k. "tvåsamheten", men lika fullt sitter programmakarna fast i just tvåsamhetens garn.
För när de kommenterar polygama familjer utgår de från den västerländska tvåsamheten (kärleken) som det enda möjliga. De vet inte att i många kulturer är det vi benämner "kärlek" tämligen obegripligt. Det innebär att t.ex. en kvinna i en polygam familj finner en västerländsk fråga som "Skulle du inte vilja ha en helt egen man?" helt obegriplig. För henne betyder mannen inte så mycket. Viktigare är relationen till övriga kvinnor i familjen. Och naturligtvis barnen.
Men genom "kulturimperialism" håller dessa gamla normer på att slås sönder. Den västerländska synen (tvåsamheten) tar över.
Heliga Familjen bör vidga sitt vetande. Det finns lättläst litteratur i detta ämne!
Redaktionen kritiserar den s.k. "tvåsamheten", men lika fullt sitter programmakarna fast i just tvåsamhetens garn.
För när de kommenterar polygama familjer utgår de från den västerländska tvåsamheten (kärleken) som det enda möjliga. De vet inte att i många kulturer är det vi benämner "kärlek" tämligen obegripligt. Det innebär att t.ex. en kvinna i en polygam familj finner en västerländsk fråga som "Skulle du inte vilja ha en helt egen man?" helt obegriplig. För henne betyder mannen inte så mycket. Viktigare är relationen till övriga kvinnor i familjen. Och naturligtvis barnen.
Men genom "kulturimperialism" håller dessa gamla normer på att slås sönder. Den västerländska synen (tvåsamheten) tar över.
Heliga Familjen bör vidga sitt vetande. Det finns lättläst litteratur i detta ämne!
måndag 6 juli 2009
Helig enfald i Heliga Familjen
Sommaren 2008 sände SR ett nytt program (Heliga Familjen), som fick lyssnare med en värdekonservativ familjesyn (dom är många!) att se rött. Redan programförklaringen måste fått blodtrycket att stiga. Där deklarerades att Heliga Familjen skulle handla om ”familjebegreppets lyckohyckel och nattsvarta historia” (vad menas med det senare?) Vidare hävdades det att ”folk är trötta på lyckohycklet kring den romantiserade kärleken (Hur vet red. det?); det finns en längtan efter att våga problematisera familj, tvåsamhet och den brist på jämställdhet som finns i de flesta relationer”.
Det blev många anmälningar till Radionämnden men ingen fällning. Så Heliga Familjen är nu tillbaka med en ny sommarserie. Denna gång ska man utmana påståendet att "den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.
I mångt och mycket håller jag med Heliga Familjen, framför allt i kritiken av den romantiserade kärleken, ”den instängda tvåsamheten och trånga kärnfamiljen, lyckohycklet”. Men Heliga Familjens åsikter (liksom mina) speglar knappast den allmänna opinionen, och jag tvivlar på att programmakarna är medvetna om det. Ibland framförs de mest befängda påståenden. Och värst av allt: De som gör programmen saknar kunskaper om familjen i ett historiskt och sociologiskt perspektiv.
Några exempel:Heliga Familjen menar tydligen att ”förr i tiden” levde i stort sett alla i storfamiljer. Och visst fanns det storfamiljer i jordbrukssamhället. I allmänhet handlade det om flergenerationsfamiljer: Föräldrarna till äldste sonen, som tagit över gården, levde kvar i hushållet, ibland också ogifta syskon. Men sådana storfamiljer var inte allenarådande. Det torpare, backstugusittare och många andra hade att leva av räckte inte till för att försörja en storfamilj.
Ordet ”storfamilj” fick en positiv klang under 1970-talets radikalisering; det blev ”inne” att bilda storfamiljer. Men då handlade det knappast om flergenerationsfamiljer utan vuxna i ungefär samma ålder, som bildade gemensamt hushåll för sig och sina eventuella barn. Dessa familjebildningar blev i allmänhet inte långlivade. Jag förmodar att även Heliga Familjen betraktar begreppet ”storfamilj” som något positivt.
Den värsta galenskapen är dock att programmakarna tror att ”kärnfamiljen” är en sen skapelse. Möjligen har de fått för sig att den är ett resultat av det kapitalistiska samhället. Tydligen har de inte förstått att storfamiljer består av kombinerade kärnfamiljer. Ändå inledde de sin historiska familjeodyssé genom att intervjua Yvonne Hirdman. Men frågorna till henne var så elementära att det hade räckt att titta i en lärobok i familjekunskap. Kanske hade de då insett att den vetenskapliga diskussionen om kärnfamiljen snarare har gällt, huruvida kärnfamiljen är en universell företeelse, d.v.s. en grundbult i alla kulturer.
Och kanske hade de också uppmärksammat att en kulturs familjeform är en anpassning till levnadsvillkoren. Stort överskott på endera könet tenderar att skapa polygama samhällen: Kvinnoöverskott kan leda till polygyni (en man flera kvinnor); överskott på män till polyandri (en kvinna flera män). Men märk att kärnfamiljen även är grundbulten i polygama kulturer.
Sverige har haft visst kvinnoöverskott, men kristendomen tillät inte polygami. Det skapade onekligen problem för ogifta kvinnor: Hur skulle de försörja sig? Hur undgå att fördömas, om de fick barn?
Det vore onekligen ett lyft, om Heliga Familjen kunde intervjua en polygam familj! Inte minst eftersom programmet kritiserar den romantiserade kärleken och tvåsamheten, företeelser som oftas saknas i polygama familjer.
I årets program har det sagts att det finns en nedlåtande attityd gentemot sambopar för att de inte gift sig. I så fall är de onekligen i gott sällskap! Tillhör de inte majoriteten?
Vidare har Heliga Familjen helt riktigt påtalat att det har funnits hederskultursnormer inom den svenska överklassen. Men det är fel att enbart skuldbelägga männen för detta. Heliga Familjen bör akta sig för att förknippas med andra yttringar av extremfeminism, som har skadat hela feminismrörelsen. Tänk på ”männen-är djur”-debatten, och hur den drabbade kvinnojourerna! Så här definierar två extremfeminister kärleken (de föredrar benämningen ”könskärleken”): ”Det känslomässiga tillstånd som får den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen att framstå som naturlig för båda parter”.
Instämmer Heliga familjen?
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140
Det blev många anmälningar till Radionämnden men ingen fällning. Så Heliga Familjen är nu tillbaka med en ny sommarserie. Denna gång ska man utmana påståendet att "den lilla trånga kärnfamiljen, med sina begränsande könsroller, skulle vara något naturgivet och oföränderligt”.
I mångt och mycket håller jag med Heliga Familjen, framför allt i kritiken av den romantiserade kärleken, ”den instängda tvåsamheten och trånga kärnfamiljen, lyckohycklet”. Men Heliga Familjens åsikter (liksom mina) speglar knappast den allmänna opinionen, och jag tvivlar på att programmakarna är medvetna om det. Ibland framförs de mest befängda påståenden. Och värst av allt: De som gör programmen saknar kunskaper om familjen i ett historiskt och sociologiskt perspektiv.
Några exempel:Heliga Familjen menar tydligen att ”förr i tiden” levde i stort sett alla i storfamiljer. Och visst fanns det storfamiljer i jordbrukssamhället. I allmänhet handlade det om flergenerationsfamiljer: Föräldrarna till äldste sonen, som tagit över gården, levde kvar i hushållet, ibland också ogifta syskon. Men sådana storfamiljer var inte allenarådande. Det torpare, backstugusittare och många andra hade att leva av räckte inte till för att försörja en storfamilj.
Ordet ”storfamilj” fick en positiv klang under 1970-talets radikalisering; det blev ”inne” att bilda storfamiljer. Men då handlade det knappast om flergenerationsfamiljer utan vuxna i ungefär samma ålder, som bildade gemensamt hushåll för sig och sina eventuella barn. Dessa familjebildningar blev i allmänhet inte långlivade. Jag förmodar att även Heliga Familjen betraktar begreppet ”storfamilj” som något positivt.
Den värsta galenskapen är dock att programmakarna tror att ”kärnfamiljen” är en sen skapelse. Möjligen har de fått för sig att den är ett resultat av det kapitalistiska samhället. Tydligen har de inte förstått att storfamiljer består av kombinerade kärnfamiljer. Ändå inledde de sin historiska familjeodyssé genom att intervjua Yvonne Hirdman. Men frågorna till henne var så elementära att det hade räckt att titta i en lärobok i familjekunskap. Kanske hade de då insett att den vetenskapliga diskussionen om kärnfamiljen snarare har gällt, huruvida kärnfamiljen är en universell företeelse, d.v.s. en grundbult i alla kulturer.
Och kanske hade de också uppmärksammat att en kulturs familjeform är en anpassning till levnadsvillkoren. Stort överskott på endera könet tenderar att skapa polygama samhällen: Kvinnoöverskott kan leda till polygyni (en man flera kvinnor); överskott på män till polyandri (en kvinna flera män). Men märk att kärnfamiljen även är grundbulten i polygama kulturer.
Sverige har haft visst kvinnoöverskott, men kristendomen tillät inte polygami. Det skapade onekligen problem för ogifta kvinnor: Hur skulle de försörja sig? Hur undgå att fördömas, om de fick barn?
Det vore onekligen ett lyft, om Heliga Familjen kunde intervjua en polygam familj! Inte minst eftersom programmet kritiserar den romantiserade kärleken och tvåsamheten, företeelser som oftas saknas i polygama familjer.
I årets program har det sagts att det finns en nedlåtande attityd gentemot sambopar för att de inte gift sig. I så fall är de onekligen i gott sällskap! Tillhör de inte majoriteten?
Vidare har Heliga Familjen helt riktigt påtalat att det har funnits hederskultursnormer inom den svenska överklassen. Men det är fel att enbart skuldbelägga männen för detta. Heliga Familjen bör akta sig för att förknippas med andra yttringar av extremfeminism, som har skadat hela feminismrörelsen. Tänk på ”männen-är djur”-debatten, och hur den drabbade kvinnojourerna! Så här definierar två extremfeminister kärleken (de föredrar benämningen ”könskärleken”): ”Det känslomässiga tillstånd som får den manliga överordningen och den kvinnliga underordningen att framstå som naturlig för båda parter”.
Instämmer Heliga familjen?
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramID=3140
Centerpartiet mot avgrunden!
Maud Olofsson har problem: Centerpartiet krymper; avgrunden ”fyra procent” närmar sig.
Det kan tyckas märkligt. Maud själv har onekligen vunnit viss popularitet. Naturligtvis kan hon inte synas lika mycket som statsministern, men med bred marginal slår hon övriga partiledare inom alliansen.
Så vad är det som har gått snett? Misslyckandet i EU-valet förklarade hon med att Centern inte fått sina traditionella väljare att rösta. Det har hon säkert rätt i! Centerpartiet, som förr hette Bondeförbundet, har varit landsbygdens parti. Namnbytet var nödvändigt, eftersom bönderna blivit en krympande yrkeskår. Centern blev i stället ett landsbygdsparti, ett parti för dem som ännu inte - med eller mot sin vilja - dragits in i suget från de större tätorterna.
Centern stred för en aktiv lokaliseringspolitik . Människor skulle inte tvingas flytta för att få jobb. I stället borde fabrikerna flytta ut till glesbygdens människor. Den politiken var naturligtvis svår att tillämpa i praktiken, men den vittnade om en vilja att göra något för glesbygdens människor. Och centerpartister vågade höja rösten och påpeka att överhettningen i Stockholm (vilket inte minst ledde till en förfärlig bostadsbrist) skulle kunna avhjälpas genom att flytta ut verksamheter från huvudstaden.
Det budskapet framförs ej längre av centerpartister i ledande ställning! Det beror på att partiets strategi nu är att försöka växa i just storstäderna. Det förefaller vara mer lönsamt. Det är ju där de många väljarna finns. Samtliga partier tycks vara överens om att valet 2010 kommer att avgörs av Stockholms väljare, och då måste även centerpartiet vinna proselyter där. Därför förordar även centerpartister nya satsningar på Stockholm, som sägs vara Sveriges tillväxtmotor, fastän tillväxten ofta sker på bekostnad av glesbygden, som brandskattas på både människor och företag.
Förstår inte Maud att de traditionella centerväljarna känner sig övergivna? Partiets nya strategi kan leda till att hon och Centern har bundit ris åt egen rygg.
Det kan tyckas märkligt. Maud själv har onekligen vunnit viss popularitet. Naturligtvis kan hon inte synas lika mycket som statsministern, men med bred marginal slår hon övriga partiledare inom alliansen.
Så vad är det som har gått snett? Misslyckandet i EU-valet förklarade hon med att Centern inte fått sina traditionella väljare att rösta. Det har hon säkert rätt i! Centerpartiet, som förr hette Bondeförbundet, har varit landsbygdens parti. Namnbytet var nödvändigt, eftersom bönderna blivit en krympande yrkeskår. Centern blev i stället ett landsbygdsparti, ett parti för dem som ännu inte - med eller mot sin vilja - dragits in i suget från de större tätorterna.
Centern stred för en aktiv lokaliseringspolitik . Människor skulle inte tvingas flytta för att få jobb. I stället borde fabrikerna flytta ut till glesbygdens människor. Den politiken var naturligtvis svår att tillämpa i praktiken, men den vittnade om en vilja att göra något för glesbygdens människor. Och centerpartister vågade höja rösten och påpeka att överhettningen i Stockholm (vilket inte minst ledde till en förfärlig bostadsbrist) skulle kunna avhjälpas genom att flytta ut verksamheter från huvudstaden.
Det budskapet framförs ej längre av centerpartister i ledande ställning! Det beror på att partiets strategi nu är att försöka växa i just storstäderna. Det förefaller vara mer lönsamt. Det är ju där de många väljarna finns. Samtliga partier tycks vara överens om att valet 2010 kommer att avgörs av Stockholms väljare, och då måste även centerpartiet vinna proselyter där. Därför förordar även centerpartister nya satsningar på Stockholm, som sägs vara Sveriges tillväxtmotor, fastän tillväxten ofta sker på bekostnad av glesbygden, som brandskattas på både människor och företag.
Förstår inte Maud att de traditionella centerväljarna känner sig övergivna? Partiets nya strategi kan leda till att hon och Centern har bundit ris åt egen rygg.
Flytta ut Statens Institutionsstyrelse från Stockholm!
Statens institutionsstyrelse (med smeknamnet ("Värstingverket”) är på nytt i blåsväder. Grävande journalister har upptäckt att myndigheten grovt misskött sin viktigaste uppgift, nämligen att kontrollera, hur verksamheten bedrivs ute i landet. Statens Institutionsstyrelse skall granska institutioner (”hem för vård och boende”), som som tar emot barn och ungdomar med problem. Men på hem efter hem har det rått missförhållanden, vilket orsakat att en ung flicka tog livet av sig. Föreståndare för hemmen har använts sig av isoleringsstraff i sammanhang där det inte får förekomma och struntat i att göra journalsanteckningar om sina beslut.
Men om detta hade tydligen Statens Institutionsstyrelse ingen aaaning!!
Det har inte gått många år sedan en annan skandal uppdagades. Personalen på en institution, inte långt från Stockholm, där verksledningen (naturligtvis!) ligger, visade sig ha infiltrerats av kriminella element. Problembarn, som skulle få vård, blev i stället omhändertagna av kriminella!
Riksdagen har beslutat att nya myndigheter om möjligt skall förläggas utanför Stockholm. Det beslutet har inte respekteras. Påfallande ofta får den tilltänkte generaldirektören för det blivande ämbetsverket i uppdrag att avgöra lokaliseringsfrågan. Denne, som vanligen hämtats från huvudstadens centralbyråkrati, kommer (naturligtvis!) fram till att det nya verket måste ligga i Stockholm.
Detta var vad som hände, när Statens Institutionsstyrelse skapades. Den blivande generaldirektören, Sture Korpi, menade att ”hans” fögderi måste ligga i Stockholm, framför allt på grund av huvudstadens överlägsna kommunikationer. Så blev det också.
Eftersom Statens Institutionsstyrelse, trots fördelen av huvudstadens kommunikationer, har misskött sitt uppdrag, bör lokaliseringsbeslutet omprövas och myndigheten flytta ut från Stockholm.
Men om detta hade tydligen Statens Institutionsstyrelse ingen aaaning!!
Det har inte gått många år sedan en annan skandal uppdagades. Personalen på en institution, inte långt från Stockholm, där verksledningen (naturligtvis!) ligger, visade sig ha infiltrerats av kriminella element. Problembarn, som skulle få vård, blev i stället omhändertagna av kriminella!
Riksdagen har beslutat att nya myndigheter om möjligt skall förläggas utanför Stockholm. Det beslutet har inte respekteras. Påfallande ofta får den tilltänkte generaldirektören för det blivande ämbetsverket i uppdrag att avgöra lokaliseringsfrågan. Denne, som vanligen hämtats från huvudstadens centralbyråkrati, kommer (naturligtvis!) fram till att det nya verket måste ligga i Stockholm.
Detta var vad som hände, när Statens Institutionsstyrelse skapades. Den blivande generaldirektören, Sture Korpi, menade att ”hans” fögderi måste ligga i Stockholm, framför allt på grund av huvudstadens överlägsna kommunikationer. Så blev det också.
Eftersom Statens Institutionsstyrelse, trots fördelen av huvudstadens kommunikationer, har misskött sitt uppdrag, bör lokaliseringsbeslutet omprövas och myndigheten flytta ut från Stockholm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
