Går centerpartiet och Annie mot sin undergång?

Det ser illa ut för centerpartiet och Annie Lööf. På nytt har partiet fallit under 4 procent enligt den senaste opinionsundersökningen. Det blev 3,1 procent i DN/Ipsos mätning.

 Annie Lööf intervjuades i dag av P1 Morgon, och det enda hon hade att säga var att det inte var något fel på partiets budskap; problemet var att det var svårt att komma ut med det.

   Ungefär så brukar partier svara, när det har gått illa. Men om centern inte kan komma på något bättre, kan det gå riktigt illa på valdagen – eller på valdagarna eftersom vi i maj också har ett EU-val.

   Tyvärr är det nog så att centern gjorde en felbedömning, när Annie Lööf valdes till partiordförande. ”Tanten” Maud ersattes med den unga snygga tjejen Annie; det innebar en kraftig föryngring - och det skulle ge utdelning. Trodde man. Men centerns kärnväljare, medelålder eller gamlingar boende i glesbygder, hade svårt att nappa på det budskapet. Dessutom har hon åsikter i många frågor, som kraftigt avviker från vad kärnväljarna tycker. Annie är i samhällsekonomiska frågor mer liberal än de flesta folkpartister. Hon har inte rest invändningar mot att företag inom välfärdsbranschen får ta ut vinster, och hennes anknytning till ”Stureplanscentern”, som i ett ökänt utkast till idéprogram kunde tänka sig att tillåta ”månggifte”, uppskattades inte av centerväljare ute i landet!     

   Jag har tidigare hävdat att centerns enda möjlighet att ta sig ur det gungfly partiet hamnat i är att byta ut Annie mot landsbygdsminister Erlandsson. Inte för att han är en bättre talare eller klarar sig bättre i debatter, utan för att hans personlighet passar de där kärnväljarna bättre. Han har inte bara varit jordbrukare, han ser dessutom ut som en äkta bonde. Och de flesta väljare känner till honom – han har ju till och med varit ”sommarpratare” i radion.

   Det tyckte jag och det tycker jag fortfarande, men nu är det så kort tid kvar till valen, så något byte av partiledare lär inte bli av.

Det bör tilläggas att centern tappade väljare också under Mauds tid som partiledare. Det finns flera orsaker till det, t.ex. att samtliga tre småpartier i alliansen har förlorat på att samregera med moderaterna, som fått statsministerposten. Det kunde inte Maud göra något åt. Men centerväljare hade svårt att upptäcka att hon åstadkom mycket i hjärtefrågorna miljö och glesbygdsproblematiken. Kompromissen om kärnkraften uppfattades av en del som ett förräderi.

Ibland var Maud förvånansvärt passiv – och här ett exempel, även om det inte direkt handlar om glesbygden.    

 2008 grundades det statliga riskkapitalbolaget Fouriertransform. Det kom till under bilindustrins kris och skulle stärka branschens konkurrenskraft. Regeringen avsatte tre miljarder till bolaget. En Göteborgsdelegation utgick från att Fouriertransform skulle lokaliseras till Göteborg . Det är ju i Västsverige, som de svenska bilarna tillverkas. Men när delegationen kom till Stockholm och fick träffa en företrädare för regeringen blev det ett annat besked. Det nya riskkapitalbolaget skulle ligga i Stockholm, ett stenkast från Stureplan, där det inte tillverkas några bilar alls. Häpna göteborgare fick höra att riskkapital ”brukar ligga i Stockholm”.

Klara besked, men så gick det också som det gick. Fouriertransform satsade pengar – 41,7 miljoner kronor - i ett underleverantörsbolag, Novacast, ett ganska nytt företag, som man trodde befann sig i en tillväxtfas. Men det var fel. Ett år senare gick företaget i konkurs – och staten hade förlorat de satsade pengarna.

Det misstaget hade kunnat undvikas om Fouriertransform opererat från Göteborg och skaffat sig närkontakter med bilindustrin och dess underleverantörer.

  Göteborgs-Posten intervjuade något senare Maud Olofsson och frågade henne om det vettiga i att alla myndigheter och statliga bolag hamnar i Stockholm. Tidningen tog som exempel Fouriertransform. Hon suckade uppgivet och sa att det bara var hon och centerpartiet som hade invändningar mot den förda politiken och därför var det svårt för henne att agera.

Svagt! Naturligtvis hade hon kunnat, om hon velat. Det finns ett utbrett missnöje med lokaliseringspolitiken, så hon och centerpartiet hade kunnat vinna politiska poänger.

 

 I dag har centerpartiet haft överläggningar i Malmö om den kommande valrörelsen. Naturligtvis blev det frågor från media på grund av det dåliga resultatet i den senaste opinionsmätningen. En centerpartist menade att det inte var fel på centerpartiet utan på väljarna. Annie själv var övertygad om att det skulle bli minst sex procent i valet till hösten.

Det är lätt få misstankar att centerpartiet har förlorat kontakt med verkligheten.  

Ett butiksbiträde: Arbetar jag gratis för bankerna?

Det undrar hon i en insändare i Expressen. Jag kan inte låta bli att lägga ut den här:

"Bankerna har lagt över ansvaret på oss och det får vi betala dyrt för!

Vi butiksbiträden säljer inte bara varor vi har i våra butiker; vi måste också agera bank; helt ok om vi faktiskt tjänade lite på detta. Bankerna har ju gjort det genom att stänga bankkontor, och bankomaterna försvinner en efter en.

   Vi ska idag, utöver det jobb vi är anställda för hantera stora mängder kontanter; pengar butiken får betala för att växla in eller ut hos bankerna. För de tar givetvis betalt av oss för att sköta deras jobb.

Vi utsätts för en större rånrisk, då vi ska hantera dessa kontanter.

   Vet ni kunder att vi butiker måste betala för att förse er med kontanter?

  Vet ni att era banker inte bara tar ut avgifter av er, utan även av oss för att ni ska kunna komma över kontanter?

   Jag tycker faktiskt att det är mycket fel att storbankerna kan plocka in enorma vinster, när de inte ens gör sina jobb längre. Det finns få ställen idag, där du kan sätta in/ta ut pengar.

   Jag trodde i min enfald att det var just det bankerna var till för: Att ta hand om pengar.

      Undrar om jag kan begära ut lön hos bankerna för varje rent uttag som görs hos mig under en dag? Jag undrar om bankerna en dag erbjuder sig att vara ärliga mot sina kunder och berättar vad kunderna egentligen får från sina banker?

   Jag bara undrar … är jag butiksbiträde eller en (gratisanställd) banktjänsteman?"

Har hon inte rätt?

Sveriges banker skor sig på handelns gratistjänster. De utför bankernas jobb.

Det finns fler underligheter: Förr vad det ju så att man fick ränta, när man satte in pengar på banken. Det är inte självklart längre. I stället får löntagarna betala en avgift (visserligen liten) för sitt lönekonto. Barn som förr sparade i spargrisen och sedan gick till banken med grisen för att tömma den där och sätta in pengarna, kunde få en liten uppmuntrande liten present för sitt sparande. Nu, har jag hört, kan banken ta betalt för att ha räknat pengarna!

Och så har vi det märkliga med att vi har banker, som inte har några pengar…

Jag läste om en tysk banktjänsteman, som vägrade tro att den kan vara så!

När banker tog bort sin kassa så motiverade de det med att den fanns en bankomat.

De bekymrade sig inte över att det finns gamla människor, för vilka bankomaterna är okända fenomen.

Men nu håller även bankomaterna på att försvinna! Eller rättare sagt: Storbankerna anser sig tydligen inte ha råd med att ha en egen automat. Två eller tre banker ska dela på en automat!

Men så illa kan det väl inte vara med bankernas ekonomi?

De gör ju storvinster! 

Ljuger flyktingbarn om sin ålder?

År 2004 kom det 388 ensamkommande barn, 2012 var de fler: 3578. Migrationsverket räknar med att det fram till 2017 årligen kommer cirka 4 100. I så fall en tiodubbling sedan 2004.

   Det är onekligen en kraftig ökning. Men siffrorna kan vara missvisande. Det finns nämligen misstankar om att ett okänt antal flyktingbarn i själva verket varit vuxna, d.v.s. 18 år eller äldre.

   Migrationsverket gör sin åldersbedömning enbart genom att hålla ” ett eller flera åldersorienterade samtal med den sökande”. Endast i undantagsfall genomförs en medicinsk bedömning, och den är frivillig. Om osäkerhet råder om åldern, föredrar Migrationsverket att fria.

   Många kommuner, som tar emot flyktingar, anser att åldersutredningarna är missvisande. Sveriges Radio P4 testade det i Norrbotten genom att prata med sex av länets kommuner. Det gav samma resultat: Flertalet barn var över 18 år.

   Det finns på nätet än värre uppgifter, men observera att jag är mycket osäker om hur pålitliga  är. Här ett exempel:
Migrationsverket skall ha gjort en medicinsk åldersbestämning. Den kom fram till att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter om sin ålder.
I några fall skall helt vuxna personer blivit godkända som flyktingbarn. En gång handlade det om en man i 30-årsåldlern.
Här en länk till slutsatsen att 116 av 134 flyktingbarn lämnat felaktiga uppgifter:
http://www.exponerat.info/86-procent-av-de-ensamkommande-till-sverige-ljog-om-sin-alder/#ixzz2rQxXxjvb

Om detta kan i varje fall en slutsats dras: Migrationsverket måste ha bättre rutiner, när det gäller att bedöma åldern. Ett skäl är att det lätt sprids rykten om slarv, något som skapar negativa attityder till både Migrationsverket och de asylsökande.

Jag har tidigare ifrågasatt begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”. Borde det inte heta ”ensamkommande flyktingpojkar? Jag har bara kommit i kontakt med – eller läst om – pojkar. Migrationsverket har i sin statistik inga diagram som beskriver könsfördelningen. I varje fall har jag letat förgäves. Det enda jag hittat är en notis om att flickorna 2013 utgjorde 17 procent av hela antalet ensamkommande.
Vad händer flickorna efter det att de anmält sig som sökande? Det inträffar ju att asylsökande barn försvinner spårlöst efter ankomsten till Sverige. För några år sedan kom det många kinesiska barn, som plötsligt inte fanns kvar på sin förläggning.
Kan det vara så att även flickor råkar ut för detta?

I allmänhet smugglas de ensamkommande till Sverige, vilket kan kosta mer än 100000 kronor. Det kan knappast fattiga föräldrar betala. Det sägs att problemet löses genom att föräldrarna får hjälp av sin släkt. Alla ställer upp i förhoppning om att den unge, som ger sig iväg på en livsfarlig resa, ska få ett bra liv, något som de bedömer som omöjligt i hemlandet. Kritiker har menat att det egentliga syftet är att övriga i familjen, efter det att den ensamkommande fått uppehållstillstånd, ska få uppehållstillstånd som anhöriga. Enligt Migrationsverket är detta ovanligt, även om det är sant att föräldrar och syskon har rätt att söka anknytning.
   Den låga andelen flickor kan förklaras med att familj och släkt inte vill utsätta flickor för en farlig resa. Men det kan också vara så att de tycker det är viktigare att ge pojkar den möjligheten.
 De flesta barnens föräldrar är säkert mycket fattiga. Men i t.ex. Afghanistan finns även ett antal extremt rika familjer, som inte skulle ha några problem med att finansiera en smugglingsresa. Livet i Afghanistan innebär dock ständig livsfara; de kan därför vara intresserade av att ge några av sina söner chansen att komma till ett säkrare land, där de också kan få kvalificerad utbildning.

  Ett ensamkommande flyktingbarn kostar Migrationsverket mer än en vuxen flykting. Barnet behöver ju någon som ersätter föräldern, t.ex. en ”god man”. Om denna grupp fortsätter växa, kan följden bli fler avslag för asylsökande, som borde ha rätt till asyl. Det skulle Migrationsverket naturligtvis förneka, men jag är övertygad om att det är så – utifrån vad som tidigare hänt.

   Ett bra exempel är den förordning på 1990-talet, som gav bosnierna uppehållstillstånd på grund av kriget. Helt riktigt, men följden blev att i stort sett alla albaner fick avslag – med katastrofala följder: De kunde bli misshandlade redan då de kom till gränsen; andra dog under kriget. En av cheferna för dåvarande Utlänningsnämnden menade ”det skulle bli för dyrt” att också ge uppehållstillstånd till albanerna. De som lyckades hålla sig kvar i Sverige fick några år senare samma möjlighet som bosnierna, om de ingick i en familj med barn.

   Visst, många ensamkommande barn är säkert berättigade till att få stanna, men det finns anledning att granska asylprocessen noggrannare. Inte minst på grund av gruppens snabba tillväxt.       

"Besinningslösa nybyggen!"

”Besinningslösa nybyggen”. Så lyder rubriken på en insändare i Expressen 14 januari. Den är skriven av en stockholmare; tydligen en av många som reagerat mot rivnings- och byggraseriet i huvudstaden: 

”Jag och många med mig är förfärade över att vår stad med förorter exploateras besinningslöst. Fina bakgårdar och skolgårdar i Stockholm bebyggs trots kraftiga protester. De gigantiska projekten, Arenastaden och Hagastaden, förstör trivsamma områden och är som väntat även ekonomiska katastrofer.”

   Orsaken till nybyggnationen är behovet av att skaffa bostäder till alla nya stockholmare. Stockholm växer med cirka 60000 människor om året. (”Ett Skellefteå varje år!”) Det gör huvudstaden till en av Europas mest snabbväxande storstäder. I planerna ingår att på några år bygga så många nya bostäder att de skulle kunna ge tak över huvudet år hela Malmös befolkning. I planerna igår också en skyskrapa, 75 våningar hög! Kanske har stockholmspolitikerna lidit av att Malmö än så länge har det svenska rekordet.

   Det är nödvändigt att också riva för att få utrymme för de många nya bostäderna. Många kontorshus får stryka på foten. Även k-märkta hus (sådana som ansetts ha stort kulturhistoriskt värde) offras. Stockholm måste växa maximalt!

   Om det tycks stockholmspolitikerna vara överens. Även de som ändå reagerat mot vissa rivningar. Det har några folkpartister gjort. De uttrycker sig så här i Svenska Dagbladet:

”Stockholm växer i rekordfart, och det råder ingen tvekan om att vi måste fortsätta den kraftiga utbyggnaden. Allt fler vill flytta hit, det är positivt, det är en förutsättning för tillväxt och ökad välfärd.”

Detta är ett exempel på uppfattningen att Stockholm är Sveriges tillväxtmotor. Tack vare Stockholm kan även övriga Sverige få det bättre. Ibland tecknas bilden av en boxerbåt, som drar några tröga pråmar efter sig. Men det är en falsk bild. De stora planerade investeringarna i Stockholm (bostäder, tunnelbanan, förbifart Stockholm) kommer att ta så mycket av landets resurser att föga blir över för det s.k. ”landsorten”. (Det ordet står för Sverige utanför Stockholm)

Det har sagts att lands- och glesbygdsfrågor kommer att bli en viktig fråga i valrörelsen. Jag tvivlar på det. Men det finns ett stort behov av ett parti, som pekar på att Stockholms expansion kommer att få negativa konsekvenser för landsorten – och som kräver att den skall begränsas.

 

Är det farligt att åka till Thailand?

Ett blodigt inbördeskrig kan bryta ut när som helst i Thailand, som ju i Sverige av många betraktas som semesterparadis nummer ett. Konflikten handlar inte om motsättningar mellan etniska grupper. De har ju orsakat många krig i vår tid, i vilka miljoner människor mist livet.

   I Thailand handlar det snarare om en konflikt mellan klasser. En sådan kan också leda till blodigt krig. Ofta är flertalet dödade helt enkelt civilpersoner, som mördats. De oförsonliga motsättningarna växer till klasshat, vilket drabbar icke-stridande, framför allt kvinnor och barn.

   I Thailand finns en gammal överklass, lierad med kungamakten. I framför allt huvudstaden Bangkok finns också en välmående medelklass, som kunnat höja sin levnadsstandard kraftigt genom Thailands snabbväxande ”tigerekonomi”. Det sägs att medelklassen i Bangkok lever på ungefär samma nivå som svensk medelklass.

   Men i framför allt norra och nordöstra Thailand finns också fattiga människor. De flesta är bönder, som haft svårt att klara sig. Många har blivit betjänande underklass till medelklassen i städerna.

Den stora förändringen kom 2001, då Thaksin Shinawatra vann parlamentsvalet genom att satsa på den fattiga befolkningen i norr. Han lovade förbättringar för dem – och höll sina löften . De fick bland annat billig sjukvård och förbättrad infrastruktur. Det uppfattades i Bangkok som att den politiska makten flyttat till landsbygden i norr. Det väckte ilska, och 2005 föddes en proteströrelse de så kallade gulskjortorna, vars mål var att störta Thaksin.

   Det lyckades 2006 genom en militärkupp. Thaksin är sedan dess i landsflykt.

Kuppen och gulskjortorna ledde till en motrörelse, rödskjortorna, som krävde att Thaksin skulle återinsättas. Det lyckades inte, men efter en övertygande valseger blev Thaksins syster Yingluck Shinawatra 2011 Thailands premiärminister. Hon har fortsatt att gynna bönderna i norr, vilket lett till nya protester i Bangkok.
   Än en gång vill de gula avsätta den demokratiskt tillsatta regeringen. Den skall ersättas av ett råd, bestående av ”hederliga medborgare”. Men det saknas tydliga uppgifter om hur rådet skall utses och vem som skall avgöra om ledamöterna är hederliga. De gulas parti uppträder under namnet ”Demokratiska alliansen”, fastän den vill avsätta en demokratiskt vald regering och ersätta den med ett icke demokratiskt tillsatt råd.

Nu har även rödskjortorna mobiliserat sina anhängare. Kanske håller konflikten på att gå in i en ny och mera allvarlig fas. Protesterna och kravallerna har ju inte givet något resultat. Då finns risk att både de gula och de röda utvidgar våldet. Eldgivning har förekommit; människor har dött eller skadats allvarligt.
Hur påverkar detta Thailandresenärer? De avbokar resor till Bangkok och satsat i stället på turistorterna i söder. Flygen till Phuket är fullpackade!
   Men det kan bli värre. Militärkuppen var ett resultat av att gulskjortornas ockupation av Bangkoks två internationella flygplatser. Det kallade en gulskjortsledare ”en innovativ form av folkliga protester”. Det blev ett hårt slag mot Thailands turismintäkter.
   Varför skulle inte de gula kunna göra något liknande nu? Och varför inte mot turismen i söder?
 Och våldet, som redan brutit ut, kan eskalera!

Utlokaliserade myndigheter flyttar tillbaka ledningen till Stockholm.

SVT Pejl har gjort en undersökning om förvaltningsmyndigheter, lokaliserade till den del av Sverige, som inte ligger i Stockholm. Det finns faktiskt de som tycker att även Sverige utanför huvudstaden bör ha förmånen att få härbärgera en myndighet. Det leder till ett antal nya jobb i kommuner, som kan ha haft en negativ befolkningsutveckling. Först består de nya jobben av dem som ska jobba på myndigheten. Men på sikt kan ytterligare jobb tillkomma. Det är nämligen fullt möjligt att företag och organisationer söker sig till en kommun, som fått en myndighet.

   Den frågan tog inte medarbetarna på SVT Pejl upp. Men de har gjort en intressant sammanställning om vad som händer i myndigheter, som hamnar utanför Stockholm.

   Först bör påpekas att chefen för en myndighet i allmänhet har titeln generaldirektör. Vid sin sida har han ett antal högre tjänstemän. Tillsammans utgör de myndighetens ledning.

   Det SVT Pejl kom fram till är mycket nedslående. Det visade sig vara svårt att få tag på generaldirektörer eller myndighetsledningar på de orter där myndigheten skulle ligga. Av generaldirektörerna i de 40 största förvaltningsmyndigheterna utanför Stockholm bodde hela 26 stycken på annat håll (i allmänhet i Stockholm). Och värst av allt: 25 myndigheter hade kontor eller ledningsfunktioner i Stockholm.

   I Norrköping rasar kommunpolitikerna mot att Kriminalvården, som har sitt huvudkontor i staden, öppnade ett ledningskontor i Stockholm 2012. Flytten berodde på att cheferna, som bor i Stockholm, skulle slippa pendla. ”Det handlar om att staten ska finnas representerad i hela landet och då måste också ledningen finnas på plats”, säger Lars Stjernqvist, f.d. partisekreterare i socialdemokraterna. ”Om högste chefen och ledningen för myndigheten inte bara bor utan ”också verkar någon annanstans, riskerar hela syftet med utlokaliseringen gå förlorad.”

   Men de chefer som bitit sig fast i Stockholm, är i allmänhet av en annan uppfattning. ”Att bo och verka i Stockholm är en förutsättning för att kunna göra ett bra jobb”. Det säger Folke Bernadotteakademiens generaldirektör Sven-Eric Söder. Bara 27 av myndighetens 90 anställda bor i Kramfors, där myndigheten skulle ligga. Generaldirektören och stora delar av ledningen sitter i Stockholm.

2009 fick Västerås Myndigheten för Yrkeshögskolan, där tre av sju i ledningen bor i Stockholm. Bara en är skriven i Västmanland. Generaldirektören bor i Solna.

   Nu höjs även röster i riksdagen mot myndighetsledningarnas agerande. Miljöpartiets talesperson i regionfrågor, Peter Eriksson, tycker att utlokaliseringspolitiken har havererat. ”Meningen med att inte alla myndigheter ska ligga i Stockholm är att vi ska ha fungerande orter och regioner i hela landet.” Han vill att det redan vid rekryteringen ställs tuffare krav på dem som ska leda en myndighet.  ”Har vi politiker bestämt att myndigheten ska finnas på någon annan plats än Stockholm, måste man göra klart för ledningen att den också ska finnas där. Regeringen måste vara tydligare när man rekryterar ledande befattningshavare, om att man ska bo och verka på den ort där myndigheten finns.”

Men att tvinga ledande befattningshavare att flytta går inte, hävdar civilminister Stefan Attefall, med ansvar för myndighetsfrågor. ”Då blir det risk för att det inte skulle gå att rekrytera de mest lämpliga.”
 Men ett erbjudande om att få bli generaldirektör torde kunna locka fram kompetenta sökande, även om det innebär att inte kunna bo i Stockholm!
   Och det är meningslöst att försöka få liv i stagnerande regioner genom att där öppna myndigheter, om myndighetsledningen flyttar tillbaka till Stockholm.
Tillbakaflyttandet är sabotage av syftet med utlokaliseringarna.


PS Jag fick info om SVT Pejls undersökning på text-tv. ”Hur mycket kommer medierna att uppmärksamma det här?” undrade jag. Jag tittade, lyssnade och måste säga: I stort sett inte alls! Det var inslag om det i SVT:s regionala kanaler; i övrigt har jag inte hittat någonting.
Det är anmärkningsvärt men inte oväntat. Stockholmsmedierna tycks vara övertygade om att allt ”fungerar bäst”, om Stockholm har hand om det. Kritik av koncentrationen av det mesta till Stockholm uppskattas inte.  

Beror skolans problem på dagens föräldrar?

Den frågan diskuterades idag i Studio Ett, som uppmärksammat en debattartikel i Svenska Dagbladet. Enligt författaren Jan Jönsson intar dagens föräldrar en alltför likgiltig attityd till sina barns skolgång.

 Ett exempel är föräldrar, som utan vidare gör utrikes semesterresor mitt under en termin och förutsätter att barnen ska få följa med. Att åka när det är lov i skolan vill de inte göra, för då är det dyrare. Rektor Jönsson säger nej till föräldrarnas begäran, men de åker ändå.

   Det där har jag själv en hel del erfarenhet av. I min dåvarande skola skulle klassföreståndaren pröva föräldrarnas begäran. Så småningom blev det praxis att säga ja, under förutsättning att eleven av undervisande lärare fick arbetsuppgifter att göra under hela semesterveckan.

    Det var naturligtvis inte ett bra system, och det fungerade allt sämre, eftersom semesterresorna hade en tendens att öka.

   En av mina kvinnliga kolleger råkade riktigt illa ut. Två gymnasiepojkar begärde av henne ledigt under en vecka för en ”fotbollsresa” till England. Hon sa nej, varpå gossarna deklarerade ”då åker vi ändå!” När de mycket riktigt var frånvarande, när veckan för fotbollsresan hade inletts, ringde hon till den ena pojkens hem och frågade efter honom. Hans pappa svarade och sa att sonen låg sjuk i ”40 graders feber”. Hon ringde nästa dag och fick av pappan beskedet att han var ”något bättre” och därför tagit sig en promenad(!) Då gav hon upp och överlämnade ärendet till rektorn, som egentligen bara kom fram till att han inte kunde göra någonting åt det.

   När föräldrar är så ointresserade av barnens skolgång att de till och med hjälper dem att skolka, kan det knappast bli värre. Inte undra på, om resultaten sjunker!

Märk att Sverige ska konkurrera med länder, där föräldrarna är helt engagerade i barnens skolgång och gör allt för att de ska få skyhöga betyg och komma in på universitet och högskolor. Vilken kontrast!

Jan Jönsson nämner också att lågstadieföräldrar kommer med sina barn 20-30 minuter för sent. Om lärarna kontaktar hemmet om detta, ringer föräldrarna till rektorn och klagar över att ha ”besvärats med småsaker”.

   Men han menar att det är hela vuxenvärlden inklusive skolmyndigheterna som har bristande respekt för skolvärldens behov. Han pekar på att det i skolkretsar finns en vanlig uppfattning att läxor alltför mycket inkräktar på elevers övriga fritidsaktiviteter. Därför har läxor avskaffats i många skolor! Det får allvarliga följder. För att bli en bra läsare krävs mycket och regelbunden läsning. ”Att svenska elevers läsförmåga sjunker när flera timmars läsning hemmavid per vecka tas bort förvånar därför inte.”     

Även högpresterande elevers resultat sjunker, när skolan inte erbjuder möjlighet att lära sig metoder för självstudier eller ger möjlighet till ansträngning.

    Själv kan jag vittna om att även dåvarande Skolöverstyrelsen (SÖ) (frid över dess minne!) försökte avskaffa läxor, till och med på gymnasiet. Det handlade om ett försöksprojekt i samhällskunskap. Undervisningen skulle framförallt bestå i att eleverna tittade på tv-program (SÖ hoppades kunna spara lärartimmar!) och diskuterade. Då behövdes det inte några läxor. Så småningom insåg deltagande lärare från fyra eller fem skolor att eleverna inte lärde sig någonting och projektet avbröts.

   Detta utspelade sig i början av 1970-talet. Flumpedagogiken hade trängt in på SÖ, i regeringen, och den blomstrade bland universitetspedagoger. Där finns de fortfarande kvar. Visserligen utan inflytande på skolan – det har Jan Björklund satt stopp för. Men de bidar sin tid, i hopp om att få makt, när de rödgröna vinner valet! De finns inom socialdemokraterna, även om viss tillnyktring har ägt rum där. Mona Sahlin ville på sin tid avskaffa betygen på gymnasiet.       

Jan Jönsson avslutar med några påpekanden:

Undervisningstiden måste bli helig.

Eleverna måste ha klart för sig att goda resultat kräver tid och ansträngning.

Det är föräldrarnas ansvar att skapa goda förutsättningar för barnens skolgång.