Stockholm avgör vilka filmer Filipstads biobesökare får se!

Jag hade gärna velat se filmen Gravity, som i år fick fler Oscarstatyer än någon annan film. Den handlar ju om en rymdstation, som får problem. Det är inte Science Fiction; det finns ju en rymdstation, och till och med en svensk har tillbringat några veckor där. 

   Men filmen kom inte till Filipstad, och jag fick inte tillfälle åka ned till Karlstad och se den där.

   Men i dag fick jag en idé: Kan det inte vara så att den aktualiseras just till följd av alla sina Oscars? Kanske går det att få se den i Karlstad!

   Jag tittade på nöjessidorna i Karlstadstidningarna. Där stod inget om att Gravity skulle kunna ses i Karlstad. "Då ringer jag till Filmstaden i Karlstad", tänkte jag. Men det fanns inget telefonnummer till Filmstaden på tidningarnas nöjessidor. Det förvånade mig. Jag fick i stället öppna min laptop och gå in på Svensk Filmindustris hemsida. Först fick jag intrycket att där bara fanns biografuppgifter om vad som händer på filmfronten i Stockholmsregionen, men så hittade jag till sist ett telefonnummer till Filmstaden i Karlstad. Men det var ett 08-nummer! Nu blev jag inte förvånad, för det är ju en trend att alla stora företagskedjor centraliserar sina telefonsystem: Det går bara att ringa till huvudkontoret, som i sin tur kopplar vidare till lokala butiker – och också tydligen till biografer ute i landet. Så jag ringde 08-numret och efter en liten väntan i en telefonkö kom jag fram. Jag framförde mitt ärende, om att jag ville bli kopplad till Karlstad för att få veta om dom där kunde tänkas visa Gravity igen på grund av filmens framgångar i Oscarsgalan. Jag fick svaret att någon extravisning blir det inte! Så att koppla till Karlstad var onödigt!

 ”Är du säker på det?” frågade jag

Svaret löd: ”Ja”.

Jag tyckte det var meningslöst att fråga vidare, men kunde inte låta bli att fundera över ett och annat. Tydligen är det SF i Stockholm, som avgör om SF-biograferna ute i landet ska få visa en film som redan har varit på programmen men som aktualiserats igen.

Varför?

Men så fick jag en idé igen. Jag ringde till Folkets Hus i Filipstad och pratade med den ansvarige för filmunderhållningen i Filipstad. Jag uttryckte min besvikelse över att Folkets Hus inte visat Gravity, som fått fler Oscars än någon annan film.

”Vi fick den inte”, blev svaret.

”Menar du att SF i Stockholm bestämmer vilka filmer som ska få visas i Filipstad?”, frågade jag.

”Ja så är det”, blev svaret, men med tillägget: ”Vi får komma med förslag”.

   Någon på SF i Stockholm tyckte således att Gravity var ingenting för filipstadsborna.

Därför fick jag inte se den.

Hur kom SF i Stockholm fram till det?

Borde inte dom som jobbar på Folkets Hus ha bättre förutsättningar att veta vad publiken i Filipstad vill se?

Folkets Hus lovade att kontakta Stockholm och be att få tillåtelse att låta Filipstads biokunder få se Gravity.

Men eftersom jag fått beskedet av Stockholm att det inte blir någon extravisning i Karlstad, så blir det väl nej även för Folkets Hus i Filipstad.

Synd!      

Feg statskupp eller beslut enligt författningen?

Putin och hans vapendragare menar att Ukrainas regering och president inte är lagligt tillsatta.I stället handlade det om en statskupp. Däremot menar de att det som hänt på halvön Krim är i överensstämmelse med både internationell rätt och inhemska lagar.
   Det är lätt att visa att det senare (alltså det Putin genomfört på Krim) strider mot internationell rätt. Krims provinsparlament stormades, ledamöterna slängdes ut. Därefter har rysk militär tagit över större delen av Krim. Det är lätt att göra rättsliga invändningar. 
När det gäller den nya regeringen och presidenten i Kiev, så hävdar Carl Bildt att allt skedde i överensstämmelse med lagar och författning.
   Det har jag svårt att hålla med om. Den numera före detta presidenten Viktor Janokovitj. segrade i ett presidentval. Visserligen hävdade motståndare att det förekom fusk på valdagen, men resultatet godkändes. (Tyvärr för han är en skurk!) Han är säkert huvudansvarig för att 100-tals demonstranter dog. Men han medverkade till en överenskommelse mellan demonstranter och hans egna företrädare. Den  gick bland annat ut på att presidentens makt skulle minska.
   Men på Torget godtogs inte uppgörelsen. Det blev nya demonstrationer r. Janokovitj blev rädd - och försvann. Parlamentet beslöt att avsätta honom, eftersom han "inte fanns tillgänglig". Det tillsattes en ny regering och Janokovitj blev efterlyst, anklagad för att vara skyldig för dödsskjutningarna. Det talades till och med om att han borde skickas till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. 
   Men trots hans illgärningar kan man knappast säga att avsättandet av honom skett på ett korrekt sätt. En folkvald president kan inte avsättas för att man en viss dag inte kan hitta honom! Han var ju folkvald och enligt författningen skulle nästa presidentval äga rum först nästa år.
   Ukraina har ju också ny regering och ny president, men de sitter endast fram till tidigarelagda val. Kan invändningar resas om hur det gick till när de tillsattes?
Jag har inte faktaunderlag för att kunna bedöma det - men jag misstänker att processen kan ifrågasättas..
   Men det hindrar mig inte från att tycka att det var bra att det gick som det gick, så att Janokovitj sparkades.
   Jag skulle uppskatta, om Carl Bildt kunde motivera sin uppfattning att allt gick rätt till!        

Kritik av Fredrik Reinfeldt drabbar också mig...

"Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar."
Sagt av Fredrik Reinfeldt.
Han har blivit kraftigt kritiserad för det, men inte för att uttalandet visar att Reinfeldt vet förvånadsvärt lite om situationen på Krim. Ryssarna är ju inte i minoritet på Krim utan i majoritet.  
   Även när det gäller östra Ukraina brukar det heta att ryssarna är i majoritet. Dock har statsministern inte helt fel. Ryssarna är koncentrerade till de större städerna. På lalndsbygden och i mindre städer kan ukrainarna vara den större gruppenö
   Men kritiken mot Reinfeldt handlar om att han tycker det är "i någon mån förståeligt att Ryssland agerar". Det sägs att han därmed accepterat Putins syn på konflikten och det upprör. K.G. Bergström uppmanar honom att hålla klaffen, och Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys tyckte det var "ett av de obehagligaste uttalanden av en svensk utrikesminister", som han kunde erinra sig.
  
Jag har svårt att ta till mig upprördheten över Reinfeldts uttalande. Statsministern motsätter sig Rysslands militära ingripande på Krim. Han uttrycker samma uppfattning om det som andra företrädare för regeringar eller organisationer. Han skiljer sig från dem genom att han försöker teckna bakgrunden till det ryska ingripandet. Är det verkligen så upprörande?


Jag kan hålla med om att det var otaktiskt av en statsminister att göra det, när det centrala handlade om att fördöma att Putin hotar Europa med krig.

Men i övrigt är det väl aldrig fel att veta varför en aktör på den internationella scenen agerar på visst sätt. Det misstaget gjorde ju också jag i mitt blogginlägg 1 mars "Hur ser Ryssland och Putin på Ukraina?"

Låt inte Volkswagen köpa Scania!

Hur många minns ett företag, som hette Pharmacia? Det sysslade med läkemedel och läkemedelsforskning.

Det var från början statligt, men staten ville dra in pengar genom en börsintroduktion, som också vände sig till småsparare. Det blev succé, Pharmacia blev en "folkaktie" och det gick bra i fortsättningen också. Aktiekursen sköt i höjden, så aktieägarna var nöjda.

   Men så hände det något, som fick allt att vända. In på scenen trädde Upjohn, ett amerikanskt företag i samma bransch. Det blev presskonferens om att de båda företagen skulle slå ihop sina påsar till ett företag. För att inte oroliga svenskar skulle tro att allt nu skulle flytta över till Amerika, skulle det nya företagets huvudkontor ligga i England, vilket ju innebar att det rent geografiskt låg närmre Sverige än Amerika.

   Trots att budskapet på presskonferensen gått ut på att sammanslagningen skulle bli en succé, så blev det precis tvärtom. Det gick så illa att det snart var tal om undergång – om inget gjordes. Nu tillsattes en ny vd, känd för att ha hårda nypor och expert på att ”städa” i krisande företag. Han fick fria händer. Nu flyttades företagets huvudkontor till USA och personal sades upp. I Sverige protesterade anställda inför hot om arbetslöshet.

 Den nye bossen såg i varje fall till att ekonomin förbättrades. Till sist dök det upp ytterligare ett företag, Pfizer det största i branschen, med ett erbjudande om att köpa Pharmacia Corporation, som företaget döpts till efter ytterligare en sammanslagning. Den nye vd:n rekommenderar aktieägarna att tacka ja – och så blir det.

Därmed var sagan om Pharmacia slut.

   Ett annat svenskt företag i samma bransch hette Astra. Det hade större framgångar än Pharmacia. Den verkliga fullträffen var magmedicinen Losec, världens första protonpumpshämmare. Under några år var Losec världens mest sålda läkemedel.

   Det var nog många som blev överraskade, när Astra meddelade att företagsledningen kommit överens med brittiska företaget Zeneca om ett samgående. Jag minns en presskonferens, där företrädaren för Zeneca demonstrerade att han minsann kunde säga några ord på svenska. Så det skulle säkert gå bra!

   Naturligtvis skulle huvudkontoret för Astrazeneca ligga i Storbritannien, men den viktiga forskningen skulle i första hand Sverige och Södertälje stå för.

 Hur gick det?

Ja, i dag vet vi att det för Sveriges del inte gick mycket bättre än projektet PharmaciaUpjohn. I dag finns i Södertälje inte många kvar av Astras forskare, som alltså fått fram världens mest sålda läkemedel. Astrazenica kom fram till att det är alltför riskabelt att storsatsa på egen forskning. Det är bättre att köpa lovande forskningsprojekt eller att köpa upp företag, som har på gång något lovande.       

 Under 1880-talet skapades i Sverige de s.k. ”snilleindustrierna”, som byggde på uppfinningar av svenskar. Ett av dessa företag var ASEA, som baserade sina produkter på konstruktioner och uppfinningar av ingenjören Jonas Wenström. Hans viktigaste insats var uppfinningen av trefassystemet, som omfattade hela kedjan generator, transformator och motor.

   Asea blev tidigt ett globalt företag med dotterbolag över hela världen.

    I augusti 1987 offentliggjorde Asea och schweiziska BBC Brown Boveri att företagen går samman under namnet Asea Brown Boveri – ABB. Huvudkontoret skulle – naturligtvis - ligga i Schweiz. En följd av det blev  indragningar på ASEA:s gamla huvudkontor i Västerås.

   Vilka följder har sammanslagningen fått?

   Låt oss se på ABB:s verkställande direktörer. De tre första var svenskar. Den tredje avgick efter ett år på grund av konflikt med styrelseordföranden, en schweizare, som efterträdde honom.

Efter de tre svenskarna har samtliga fem följande verkställande direktörer varit schweizare. Detta är i linje med ett inslag i Sveriges Radio: ”Svenska ABB” får allt mindre att säga till om, marginaliseras.

   Det bästa för Sverige hade varit att ASEA fortsatt på egen hand.

   Nu hotas ett annat stort svenskt företag, nämligen Scania. Det är tyska Volkswagen, som har lagt ett bud på Scania. Aktien steg kraftigt, och det är ingen tvekan om att det är lockande för aktieägarna att säga ja till budet. Dessutom menar entusiaster att det kan bli fler jobb i Sverige genom att de svenska ingenjörslönerna är lägre än de tyska.

Men själv fasar jag för vad följderna kan bli, när Scania bara är en av många Volkswagen-fordon. Erfarenheterna från de sammanslagningar jag nämnt här är nedslående!

 

 

Hur ser Ryssland och Putin på Ukraina?

I skrivande stund är allt mycket ovisst i Ukraina. Kommer Putin att ingripa i fler delar av Ukraina  än Krim? Kommer Krim att bryta sig ut ur Ukraina?

   Naturligtvis var det helt fantastiskt att de protesterande på Majdantorget lyckades få den korrupta Janukovitj-regimen att falla! Janokovitj själv har aldrig varit något annat än en bandit. (Han är dömt för ett bankrån!) Sin presidenttid utnyttjade han till att berika sig själv; det är en skam att en sådan figur kunde bli president.

   Men alla de kommentatorer, som nu tycker att det är självklart att Ryssland inte bör agera på något sätt, och att halvön Krim måste förbli en del av Ukraina, borde sätta sig in i den historiska bakgrunden:

Ryssland och Putin har hamnat i en mycket besvärlig situation!

   För Ryssland är Ukraina något helt annat än ett grannland. Ett gammalt namn på Ukraina är ”Lill-Ryssland”. Det är ett faktum att Kievregionen var kärnan, centralområdet i den ursprungliga ryska staten omkring år 1000. Invånarna kallades för ruser eller ruskie. Så småningom flyttades centrum till Moskva. Det gamla Kievriket blev erövrat av Polen eller Litauen. Men i Kiev fortsatte man att kalla sig ruser. Det namnet blev kvar också i Moskva. I Sverige började vi kalla dem för ryssar. I Moskva började man kalla dem som bodde runt omkring Kiev för ”lillruser” och sig själva för ”storruser”. Ukraina betyder ”landet vid slutet”.  Från Moskvas perspektiv var det den del av det ryska bosättningsområdet som låg längst bort.

   Men staten (republiken) Ukraina uppstod först efter ryska revolutionen. Den blev en av de republiker, som ingick i Sovjetunionen, ”De socialistiska Sovjetrepublikernas union”. Det var alltså först efter Sovjetunionens kollaps som Ukraina blev en självständig stat.

   Detta är bakgrunden till att Ryssland fortfarande tycker sig ha en speciell relation till Ukraina; Lillryssar eller Storryssar – vi är ett och samma folk! Ukraina är inte något riktigt utland! Att förlora Ukraina till västvärlden blir som att förlora en bit av eget territorium.

Vid en Natoanslutning av Ukraina skulle fienden finnas vid den egna gränsen.

Det vore en mardröm för Putin och Ryssland!

   I det Ukraina som uppstod som en del av Sovjetunionen ingick inte halvön Krim. Det var Nikita Crusjtjev, mannen som segrade i maktkampen efter Stalins död, som låg bakom beslutet att Krim skulle överföras från den ryska sovjetrepubliken till den ukrainska. Crusjtjev hade ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt Ukraina. Där hade han suttit på de högsta posterna, både inom partiet och statsförvaltningen. Nu hade han även blivit ”number one” i Moskva.

   Men varför såg han till att Ukraina fick Krim? Kanske betraktade han det som en gåva från honom, som skulle höja hans anseende där. Det behövdes! Han hade varit lojal mot Stalin under skräckväldet under 1930-talet, vilket kostat många Ukrainabor livet.

    Men en sak är klar: Om han haft minsta misstanke att Sovjetunionen en dag kunde upplösas, skulle det aldrig blivit något överlämnande av Krim! Där låg ju Sovjetunionens mycket viktiga flottbas, Flytten av Krim gjorde inte så mycket, så länge Sovjetunionen existerade. Men situationen blev helt annorlunda, när Ukraina blev en självständig stat. Då började också ryssarna, som är den största befolkningsgruppen där, att uttrycka sitt missnöje. De noterade att det i Kiev fanns ett växande intresse för att söka anknytning till EU. Därmed riskerade de att förlora anknytningen till ”moder Ryssland.”

   I skrivande stund har Ryssland börjat agera på Krim – och blivit kraftigt fördömd av både ministrar, presidenter och media i Väst. ”Ryssland har visat sig vara en skurkstad”, är ett omdöme. Men det finns sakliga skäl för att låta Krim gå tillbaka till Ryssland! Crusjtjev utgick ju från att Sovjetunionen skulle bestå, och ryssarna på Krim, den största gruppen, vill tillbaka till moderlandet. Därtill kommer flottbasen. Självklart måste Ryssland och Putin tycka att det är problematiskt att den ligger i ett annat land, som nu söker anknytning till Västvärlden.

   Men det finns en faktor till, som gör situationen än mer problematisk – Krimtatarerna. De utgjorde säkert i århundraden den största befolkningsgruppen på Krim, men när Ryssland annekterat Krim 1783 började deras lidanden. Än värre blev det efter ryska revolutionen. När tyskarna ockuperade Krim under andra världskriget kom SS, vars Einsatzgruppe D genast började utrota ”oönskade befolkningselement”.

   Men den stora katastrofen var Stalins beslut att deportera samtliga återstående Krimtatarer.

Tack vare Gorbatjovs reformer i Sovjetunionen på 1980-talet fick överlevande Krimtatarer (minst hälften dog under deportationen) rätt att återvända till Krim. De utgör nu cirka 12 procent av Krims befolkning.

Det som gör situationen idag så problematisk är att Krimtatarerna under inga som helst omständigheter vill hamna under ryskt styre, och de är beredda att kämpa med näbbar och klor för det! Därför är det nu en öppen strid mellan ryssar och Krimtatarer. Ryssarna håller stora demonstrationsmöten – men tartarerna bryter in och stör. Det blir slagsmål och personskador.

   Mycket mer kan jag inte säga – ovissheten är stor.

Jag har alltid varit kritisk till Putin. Han har avlägsnat strängt taget alla inslag av demokrati i Ryssland. Men när det gäller Ukraina och Krim är han i en svår situation och har ett enormt tryck på sig.  Ryssland vill inte förlora Lillryssland och ha sin flottbas i ”utlandet”.   

              

Lyssna på Alice Babs, en av jazzens största vokalister!

I Aftonbladet skrev för någon vecka sedan upprörda kvinnliga musiker om det anmärkningsvärda i att just kvinnor inom musiken glöms bort. De gav flera exempel men nämnde inte den främsta av dem alla, nämligen Alice Babs.

   Med tanke på hennes storhet och det faktum att så många av dem som är unga idag inte har hört talas om henne eller förväxlar henne med ”Lill-Babs” är hon tydligen bortglömd. Inget ont om ”Lill Babs”, men hon kan inte jämföras med Alice Babs, som kan betraktas som en av jazzens största vokalister.  Hon hade kunnat bli erkänd som den största av dem alla – om hon gått in för att bli det. Men under hela karriären prioriterade hon familjen framför allt annat. Långa turneringar i USA (det hade varit nödvändigt) vägrade hon att göra. En gång blev det dock 72 dagar, och det tyckte hon var ”72 dagar för mycket”.

   Hennes inställning var en orsak till att hon bröt samarbetet med danskarna Sven Asmussen och Ulrik Neuman. De hade 1959 bildat gruppen SweDanes, som gjorde succé, både i Europa och USA. SVT har i sitt arkiv en inspelning av en afton med SweDanes på Berns. Jag hade hoppats att det skulle bli en repris nu i samband med att Alice Babs dog, men tyvärr blev det inte så.

   De storheter  inom jazzen, som Alice Babs kom i kontakt med, t.ex. Ella Fitzgerald och Duke Ellington blev övertygade om hennes storhet. Hennes samarbete med Duke resulterade i musik, som knappast kan överträffas. De träffades som medverkande i ett svenskt tv-program 1963. Duke blev så imponerad av henne - och hennes röst - att ha skrev flera körkompositioner (sacred concerts), som byggde på hennes röst. 

Det var framför allt hennes unika tonomfång, som gjorde hennes röst unik. Hon klarade utan vidare tre oktaver, och hon sa att hon kunde prestera ”tre och en halv” Det normala för en jazzvokalist torde vara en och en halv! Duke har sagt att om Alice inte kunde ställa upp, fick han anlita tre vokalister för att utföra det Alice klarade av ensam

  Hon hade säkert kunnat bli operasångerska. Birgit Nilsson var så imponerad av henne att Alice blev inbjuden att medverka i en konsert. Hon sjöng bland annat elisabetanska kärlekssånger.

 

Lyssna på Alice Babs och Duke Ellington:

http://www.youtube.com/watch?v=WjKCuwfaR8U

 Alice Babs musikalitet var enorm. Hon var en mästare i att sjunga ”scat”, d.v.s. att improvisera en melodislinga på samma sätt som instrumentsolisterna gör. Hon förvandlade således sin röst till ett instrument. Och dessutom kunde hon, efter att ha lyssnat på t.ex. ett saxofonsolo, upprepa det med sin röst.

    När våra nordiska grannländer drogs in i andra världskriget, visade sig 16-åriga Alice Babs ha fler beundransvärda egenskaper. Hon lyckades ta sig in i Danmark (det var inte lätt) och Finland och gjorde stor succé i båda länderna. Tyska ockupationsmakten vägrade dock att släppa in henne i Norge. Sitt gage för sina framträdande i Finland skänkte hon till krigsskadade finska soldater. Hon hade, efter ett besök på ett sjukhus, kommit i kontakt med krigets offer och ville hjälpa till.

Alice Babs var stor. Både som artist och människa.

Hon får inte glömmas bort.

Varför inte hedra henne genom att ge ut frimärken med motiv från hennes liv? 

"Bo vid Vänern men räkna med översvämningar!"

Ja, så resonerar tydligen Vänerkommunerna.
För ungefär en månad sedan gick de ut med en gemensam debattartikel, i vilken de varnade för att klimatförändringar kunde leda till katastrofala översvämningar. Europavägen E18 kunde hamna under vatten. Även industrier kan drabbas, varigenom miljö och jobb hotas. Dessutom måste stora bostadsområden utrymmas. Samhället kan sluta fungera genom att el och telekommunikationer slås ut. Det värsta scenariot beräknas ge skadekostnader på tio miljarder kronor.

Vänerkommunerna kräver att staten tar över huvudansvaret för det som behöver göras och står för huvuddelen av kostnaderna. Dessutom kräver de att Vänern får större avtappningskapacitet.

   Den 25 februari hade SR:s Vetenskapsradio ett inslag, som inte blev lika uppmärksammat som Vänerkommunernas artikel: Vänern kommer att få sänkt ekologisk status på grund av att stränderna växer igen. Detta är ett problem som har varit känt i cirka 15 år. Nu är det så illa att om fem år kommer det inte att finnas kvar några öppna stränder i Vänern. Sly och småbuskar tar över alla Vänerns stränder. Igenväxningen har hela tiden accelererat!

Vad beror detta på?

Den huvudsakliga orsaken är att Vänerns vattennivå numera alltför sällan blir så hög att Vänerns vågor kan skölja bort begynnande växtlighet vid stränderna. Bäst av allt har varit, när högt vattenstånd inträffar under vintern och Vänern täckts av is, som effektivt skrapar bort det som börjat växa upp på stränderna. Innan Vänern började regleras, kunde Vänerns vattenstånd ligga flera meter över den nuvarande medelvattensnivån. Då fanns inga buskar eller annat sly utefter stränderna.

Det är omöjligt idag. Säsongen 2000-2001 var vattenståndet högt, men Vänerkommunerna drev igenom extra avtappningar.

Det bidrog till att vattenståndet 2002 var så lågt att den lilla Vänersjöfart, som fortfarande fanns kvar, hade svårt ta sig fram i farlederna.  

   Vänerkommunernas ”värsta katastrofscenario” är något som möjligen skulle kunna bli aktuellt – om cirka 50 år. Det finns alltså tid att förbereda sig. Vänerkommunerna har valt att presentera de prognoser som är mest nedslående. Det finns de som kommit fram till att klimatförändringarna (temperatur och nederbörd) inte alls blir så stora. Enligt en prognos blir det knappast någon ökning av nederbörden. Och om temperaturökningen under sommarhalvåret blir stor, kan vi också räkna med ökad avdunstning från Vänern.

   Om Vänerns stränder ska kunna räddas, får det inte bli några fler extra avtappningar!

   Jag skulle vilja ställa en fråga till Vänerkommunerna:

Om ni är så rädda för översvämningar, varför bygger ni då bostäder vid Vänerns stränder?

 I Karlstad annonserar bostadsbolag med stora rubriker:

”Bo vid Vänern!”

Det är säkert likadant i övriga kommuner!

Sven Halldin, professor i hydrologi, menar att det är fel att skylla översvämningar på klimatförändringar. I stället är det vi människor som gjort oss mer sårbara, bland annat genom fåfänga. Förr i tiden visste bönderna att man inte bygger hus på sankmark eller nära vatten. I dag är det attraktivt att bo nära sjöar och hav, och de dyraste husen ligger nära vatten. Där bodde förr de fattigaste.

Ett förslag till Vänerns kommuner:

Ni borde gemensamt organisera och finansiera mekaniskt borttagande av buskar och sly utefter Vänern. Varför inte anlita arbetslösa ungdomar under sommaren? Ni kan säkert få lönebidrag av staten!