Swedbank slaktar bankkontor i glesbygdskommuner!

Swedbank ska lägga ned fyra bankkontor i Värmland. Ett hårt slag för redan hårt drabbade glesbygdskommuner! Vad är det för mening med deklarationer om att ”hela Sverige ska leva”, när  samtidigt Swedbank slaktar bankkontor i just glesbygdskommuner. Avståndet till närmsta bankkontor kommer att öka kraftigt, något som framför allt drabbar gamla och sjuka människor.  

Även Swedbanks kontor i Filipstad ska läggs ned. Därmed har Filipstad förlorat två av sina banker, eftersom Nordea lagt ned sitt kontor i Filipstad.

Om det hade funnits kvar någon form av samhällsansvar i bankledningarna, hade de försökt rädda bankkontoren i glesbygden. I stället är det bland dem som yxan gått fram!

Bankerna säger också att människor nu för tiden kan göra många bankaffärer i hemmet. Men även det försvaret är ihåligt. För samtidigt säger bankerna att det är omöjligt att låta bankkunder ringa till personalen på bankkontoret. Om det vore tillåtet att ringa till bankkontoren, skulle dessa bli nedringda av kunder, som behöver hjälp, och personalen hade tvingats sitta i telefon hela dagen.

En gång i tiden hade vi ett ämbetsverk, Televerket, som inte minst skulle se till att vi kunde ringa till varandra. Det bolagiserades och bytte namn till Telia. Som vinstdrivande företag fanns det mer lukrativa uppgifter än att hålla ordning på telefonstolparna. Telia raggade kunder i tvivelaktiga diktaturer. 

Då gick det illa för det före detta Televerket....

Manifestationen på Sergels Torg hade kunnat bli ett blodbad!

Jag har i snart två veckor inte kunnat blogga. Jag kan ju kalla det tekniska problem, ett uttryck som inte säger någonting. Jag hoppas komma igång om cirka fyra dagar.

Manifestationen  på Sergels Torg mot våldet var en imponerande insats, som lockade åhörare från många håll.  Men jag kan inte låta bli att undra: Hur vågade arrangörerna? Vi vet ju inte säkert om den gärningsmannen opererar ensam eller i maskopi med andra galningar. Hur hade det kunnat gå, om han inte var ensam? Hade det inte varit möjligt  för några medlöpare att smyga sig in in i publiken (den var på cirka 25000 individer) och utlösa sina inställda bomber? Dödstalet hade i så fall blivit betydligt större än fyra individer. Nu segrade godheten - men utgå inte från att det går lika bra nästa gång!

Det dräller av missförstånd och fel i flyktingdebatten!

För något år sedan var det nog en ganska allmän uppfattning att vågen av migranter var okontrollerbar, och att det därför var nödvändigt att hejda den. Nu har åtskilliga gränsövergångar stängts och ersatts av taggtråd.  Mycket riktigt har antalet flyktingar minskat kraftigt. Men Hein de Haas, professor i sociologi, menar att det förekommer en mängd missförstånd och felaktigheter i migrationsdebatten, som borde rättas till. Både vänsterns och högerns uppfattningar om migrationen har sina rötter i ett antal myter som avslöjar en slående brist på kunskap om migrationsprocessens karaktär, orsaker och konsekvenser. ”Mycket av det vi tror att vi vet är fel.”  I en artikel i Der Spiegel avslöjar han ett antal myter om migrationen. Jag har gjort några förkortningar.

1.    1.    Nej, stängda gränser leder inte automatiskt till invandring!

Att begränsa invandringen kan leda till biverkningar som i sin tur kan urholka begränsningarnas effektivitet. Restriktionerna kan tvinga migranterna att söka andra vägar. Det kan t.ex. handla om att åberopa familjeåterförening Och strikta gränskontroller kan leda till att migranterna hittar andra färdvägar, något som gynnar smugglarna. Begränsningarna kan också leda till ”nu eller aldrig migration”, d.v.s. migranterna chansar och satsar allt på ett enda kort. Ett exempel: När Surinam blev självständigt från Nederländerna flyttade 40 procent av befolkningen dit.

Begränsningar av invandringen tycks också tvinga migranter att bosätta sig permanent i mottagarlandet. Det var vanligt under 1970- och 1980-talen bland de s.k. gästarbetarna. Många fruktade att de efter ett besök i hemlandet inte skulle kunna återinvandra. Därför valde många permanent bosättning i det land, där de börjat arbeta. Samma fenomen inträffade i Spanien. Där fanns arbetare från Marocko, som drabbades av att det blev krav på visum, vilket ledde till att också marockaner strävade efter permanent bosättning i Spanien. Många passade på att hämta resten av familjen till Spanien, så antalet marockaner boende i Spanien växte.  En slutsats av detta kan vara att ju mer restriktiv invandringspolitiken är, desto fler invandrare vill stanna.

2 Nej, invandringspolitiken har inte misslyckats!

Fokuseringen på ”flyktingkrisen” döljer det faktum att en stor del av politiken har varit framgångsrik. En betydande majoritet av migranterna kom lagligt till Europa. Den illegala migrationen är alltså en relativt begränsad företeelse. Perioder av hög flyktingmigration är en relativt sällsynt företeelse. Vi hade det 2015-2016 och under Balkankrigen på 1990-talet.

Ekonomisk migration styrs i första hand av efterfrågan på arbetskraft. Det trotsar populära föreställningar om att det är ett okontrollerbart fenomen , som till stor del beror på fattigdom och våld i ursprungsländerna.

3. Nej, migrationspolitiken har inte blivit mer restriktiv!     

Invandringspolitiken har blivit mer liberal för de flesta grupperna under de senaste decennierna. Det främsta undantaget är de uppmärksammade gränskontrollerna och viseringspolitiken som syftar till att förhindra asylsökande och illegala invandrare att komma in i EU. Men dessa grupper utgör bara en minoritet av samtliga migranter. Om vi tittar på långsiktiga trender har de flesta andra invandrargrupper – arbetsraftsinvandrare, familjer, studenter -  blivit alltmer välkomna.

4. Nej utvecklingshjälp i ursprungsländerna hindrar inte migrationen!

EU betraktar utvecklingsstöd som ett verktyg för att minska invandringen. Bakom det ligger tanken att fattigdom och våld är de viktigaste drivkrafterna för migration från söder till norr. Men i själva verket leder utvecklingen initialt till ökad emigration . FN:s utvecklingsindex visar att de fattigaste länderna uppvisar en mycket lägre nivå av utvandring än mer utvecklade länder. Extrem fattigdom gör människor mindre rörliga. Därför är idén att klimatförändringar kommer att leda till massinvandring orealistisk. Ekonomisk tillväxt och förbättrad utbildning ökar människors förmåga att utvandra. Därför är det naturligt att framträdande utvandringsländer som Turkiet, Mexiko är medelinkomstländer. Utvecklingen i fattiga länder kommer nästan oundvikligen att leda till ökad utvandring. Därför kan framtida invandrare i Europa att komma från Afrika söder om Sahara.

5. Nej, migration leder inte till kunskapsflykt!

Det är en vanlig uppfattning att utvandring leder till kunskapsflykt. De som har en längre utbildning utvandrar, varigenom ursprungsländernas möjlighet utvecklas förhindras. Men denna utvandring är för liten för att ha en sådan effekt. Dessutom är det så att migranter investerar stora belopp i sina ursprungliga hemländer. Vi vet inte säkert storleken på pengarna till familjen eller släkten. Enligt en beräkning rörde det sig om 410 miljarder kronor.  

6. Nej, invandrare stjäl inga jobb eller urholkar välfärdsstaten!

Forskning visar att de flesta invandrare tar jobb som lokalbefolkningen inte vill ha eller inte klarar av.

Det går inte att bevisa att högt utvecklade välfärdssystem (t.ex. det svenska) lockar fler invandrare än länder med mindre generösa välfärdssystem. Däremot visar studier att det främst är företag, de rika och övre medelklassen som drar nytta av invandring.

7.  Nej, migration kan inte lösa problemen med en åldrande befolkning!

Invandringsnivåerna är alldeles för låga för att kunna motverka effekterna av en åldrad befolkning. För att uppnå ett sådant resultat skulle Tyskland behöva en årlig nettoinvandring på 3,5 miljoner migranter varje år. I framtiden kan den stora frågan bli, hur man ska få migranterna att komma hit , inte som nu att försöka avvisa dem.

8. Nej vi lever inte i en tid av aldrig tidigare skådad migration!

I mer än ett halvt århundrade har antalet migranter i procent av världens befolkning legat konstant på en nivå av cirka tre procent. Även om antalet migranter har ökat från 93 miljoner 1960 till 244 2015, så har världens befolkning ökat i samma takt, från 3 miljarder till nästan 7,3 miljarder. Talet om en global flyktingkris har ingen grund i verkligheten. På global nivå utgör flyktingarna en relativt liten andel av alla migranter. Medan antalet flyktingar minskade från 18,5 miljoner till 16,3 mellan 1990 och 2010, steg antalet till 21,3 2016, främst till följd av kriget i Syrien. Ändå utgör flyktingarna endast 7 och 8 procent av den globala migrationen, och cirka 86 procent av alla flyktingar lever i utvecklingsländer.

De största flyktingpopulationerna finns i länder som Turkiet, Libanon Iran och Etiopien.  Västerländska samhällen, däremot, har tagit emot ett förhållandevis litet antal flyktingar. Och de nuvarande siffrorna är allt annat än ”aldrig tidigare skådade nivåer”. För närvarande är cirka 0,4 procent av EU:s totala befolkning flyktingar. Den siffran har legat på runt 0,5 procent mellan 1992 och 1995 . Den största förändringen har varit befolkningsrörelsernas dominerande riktning. Under tidigare århundraden var det främst européer som emigrerade till utländska territorier. (Eller erövrade dem), men sedan andra världskriget har det mönstret vänt. Med sin starka ekonomi och åldrande befolkning har EU blivit en global destination för migration och årligen lockat till sig1,5 – 2,5 miljoner migranter. Det låter mycket, men det är mellan 0,3 och 0,5 av EU:s totala befolkning.

I stället för att se invandring som ett problem att lösa finns det behov av att se det som en integrerad del av ekonomisk tillväxt och samhällsförändring. Det är oundvikligt att rika samhällen kommer att ha en betydande invandring i framtiden, vare sig de vill det eller inte.

Enda sättet att verkligen kunna minska invandringen är att rulla tillbaka den ekonomiska liberaliseringen och återreglera arbetsmarknaden. Men det skulle också minska nivåerna av rikedom. Frågan blir då: Är det verkligen det vi vill?   

.

Hur är situationen för flyktingar på Balkan 2017?

Sedan EU lovat Turkiet miljarder för att hindra migranter att ta sig till Europa har antalet migranter som lämnat turkisk kust  minskat drastiskt, från 70000 i januari 1916 till 1500 i jan. 2017. En orsak är faktiskt kraftåtgärder mot den turkiska smugglingsindustrin.

                          

                      Antalet flyktingar som reste genom Turkiet ökade kraftigt 2015, främst för att smugglarna kunde operera ostraffat, men också för att det var enkelt för syriska flyktingar att nå Turkiet från Syrien, Jordanien och Libanon. Syrier i Amman och Beirut kunde flyga till Turkiet utan att behöva ansöka om visum. Syrier behöver nu visum för att komma in i Turkiet, och gränsen kontrolleras hårdare.

                          Turkiet har världens största flyktingsbefolkning. Fler än 2,5 millioner är syrier. Några av dem skulle kanske kunna ta sig till Grekland, men situationen för flyktingar är där värre nu än hur det var 2015. Den humanitära korridor som användes av flyktingar för att ta sig från Grekland till Tyskland med buss och tåg stängdes i mars 2016.

                          Men detta stoppade inte migrationen helt. Över 25000 personer tog sig på egen hand genom Balkan förra året, något som visar att det är möjligt att hejda migrationen men svårt att göra det helt och hållet. Men det resulterade i att tusentals asylsökande fastnade i Grekland, där de lever under eländiga förhållanden. Många skickas till fångläger på öar i Egeiska havet. 

                   

                     Oavsett vad Erdogan kommer att göra är Grekland mindre lockande för syriska flyktingar i dag.  Många skulle kunna flytta. Men de känner att det är meningslöst att ta sig därifrån. De ser ingen mening med att sitta fast i Grekland.

                           En smugglare år dock hoppfull. Det var det enorma antalet migranter 2015 som tvingade europeiska länder som Makedonien att skapa Balkanrutten. Han utesluter inte att det kan hända igen. En lika stor ny flyktingvåg till Grekland kommer enligt honom att tvinga balkanländer att öppna sina gränser.

.    

Äntligen hände något positivt för EU!

Det har – trots allt - till sist inträffat något positivt för Europeiska Unionen, nämligen utgången av det nederländska valet!

Det blev i praktiken en klar seger för premiärminister Mark Rutte, trots att hans parti förlorat platser i parlamentet. Men hans motståndare led än större nederlag, framför allt Geert Wilders, han som bl.a. vill förbjuda Koranen.

Ruttes seger berodde inte minst på Turkiets president och hans vanvettiga attacker på Nederländerna. Följden blev att stödet för Rutte växte. Väljarna slöt upp kring sin president. Och den avslutande tv-debatten blev en klar seger för Rutte. När Geert Wilders krävde att den turkiske ambassadören skulle utvisas, svarade Rutte:

”Det är det som är skillnaden mellan att twittra från soffan och att leda ett land.”

I Tyskland gläder sig Angela Merkels över att Rutte blir kvar.  Han har varit en viktig bundsförvant.

Wilders nederlag beror främst på att han varit ganska osynlig under valrörelsen. Han har bedrivit valkampanjen på sin mobil och haft föga kontakt med väljarna.

Men faran är inte över! En ny flyktingkris – och han är tillbaka.

Och visserligen är valresultatet också ett bakslag för Le Pen i Frankrike, men hon kan fortfarande bli Frankrikes president. Franska väljare har accepterat att hennes parti existerar, även om de inte röstar på det. Wilders var däremot inte allmänt accepterad.

Wilders misslyckande kan (förhoppningsvis!) ha viss effekt på opinionen i Tyskland och drabba populistpartiet ”Alternativ för Tyskland” (AFD). Det partiet har uppenbarligen gått tillbaka på grund av att Donald Trump blev USA:s president.

Geert Wilders fick inte något gehör för sitt krav på att Nederländerna skall lämna EU. Men även där har EU:s popularitet dalat. Det bör EU begrunda efter att ha firat Geert Wilders misslyckande!

   

Italiens spöke från det förflutna, 'Berlusconi".

Risken är fortfarande stor att Europeiska Unionen går mot sin undergång. Snart är det presidentval i Frankrike. Marine le Pen kan bli Frankrikes nästa president. Hon kommer att verka för att Frankrike ska lämna EU och Euron. Britterna har inlett Brexit. Staterna i Central- och Östeuropa verkar ty sig till Putin och kritiserar EU. Men nu hävdas det från många håll att det är ett helt annat land som utgör det främsta hotet mot EU, nämligen Italien.

Och där har nu ett märkligt spöke från det förflutna dykt upp, en 80-årig man, som har varit premiärminister i Italien, men som dömdes för bland annat grovt skattebedrägeri. Hans straff inskränkte sig i praktiken till förbud mot att inneha offentliga ämbeten. Den domen håller han på med att överklaga.  Han heter Silvio Berlusconi.

För att förstå Berlusconis ställning i Italien kan vi göra några antaganden. Antag att en medlem av Bonnierfamiljen köper Sveriges Television. Han stänger omedelbart alla informativa program. Rapport, Aktuellt, dokumentärer och många andra viktiga program försvinner. Däremot rapporterar tv utförligt om vad kändisar har för sig, i synnerhet om det handlar om skandaler!

Så blir samme medlem av Bonnierfamiljen ordförande i Sverigedemokraterna, och efter ett riksdagsval blir han Sveriges näste statsminister.

Berlusconi gjorde många andra galenskaper. Om han hade besök av presidenter eller statsministrar handlade det inte bara om traditionella exempel på vad värdnationen ska bjuda på.  Det kunde också handla om att fixa sällskap för kvällen.

Inför sin förmodade come back har han kommit med förslaget att Italien ska introducera en parallell valuta som ska finnas tillgänglig på samma sätt som Liren. Det kan möjligen locka andra EU-kritiska partier. Det kan bli inledningen på en koalition under ledning av Berlusconi.  Det bör tilläggas att missnöjet med Euron är stort i Italien på grund av den usla ekonomin. Många menar att EU har misslyckats eller rent av struntat i Italien.

Det är onekligen så att något positivt för EU måste inträffa snart, om inte EU-skutan ska haverera!   

     

Om Song Contest: Den internationella juryn bör få vara kvar!

Det blir alltid turbulens när det har röstats om vem som ska sjunga för Sverige i Eurovision Song  contest .

I år handlade  missnöjet framför allt om den internationella juryn, som sades ha berövat svenska folket  på segern. ”Folket” ville att Nano skulle vinna, men det gjorde i stället Robin på grund av ”alla utlänningar” i den där juryn! Och varför ska röstande från Malta och Israel ha rätt att bestämma över "Folket” ?

Att även journalister kritiserade eller dömde ut den internationella juryn var något överraskande. De borde ha klart för sig att resultatet inte alltid blir lyckat, när vinnarlåtar ska utses genom ”folkomröstningar”. Ibland blir det rena katastrofen….

Kom ingen journalist ihåg vad som hände när århundradets bästa schlager skulle utses  i en ”folkomröstning" i Sverige? Alla schlagers från 1900-talet fick delta.

Det vinnande bidraget blev ”När ljusen ska tändas där hemma”. Yngve Stoor stod för musiken. Men när segraren skulle intervjuas i Sveriges Radio var han ganska generad. Han var helt medveten om att hans verk inte höll någon högre kvalitet.

Här är vers ett och två:

Var gång skymningen stilla sig sänker,

mina tankar till hemmet då går.

Och jag ler fastän hjärtat det gråter,

när mot kvällen jag hemlängtan får.

Och när ljusen skall tändas därhemma,

uti drömmen jag åter är där.

Hemmets ljus skall väl aldrig jag glömma,

ty det minner om dem jag har kär.

Detta är knappast något för Song Contest av idag!

Men sentimentala tongångar med hyllningar till hembygden var länge mycket populära i Sverige.

Den internationella juryn bör inte skrotas! Den fyller en viktig funktion, att se till att segraren i uttagningen inte är alltför svensk. Arrangörerna är inte i första hand ute efter att hitta den låt som uppskattas mest av "Folket" utan den som har störst chans att hamna i topp i finalen. 

Första gången Sverige deltog i Song Contest var det Alice Babs som sjöng och hon blev fyra. Men sedan gick det sämre. Sverige parkerade i bottenskiktet gång på gång. Men det kunde ha vänt ordentligt, när Owe Thörnqvist inför uttagningen 1962 dök upp med sitt verk ”När min vän”, som Monika Zetterlund skulle sjunga. Det var en fantastisk melodi, som passade henne perfekt. Men de svenska arrangörerna hade bestämt att nu skulle det folkomröstas igen och då blev ”När min vän” bara tvåa. Vann gjorde i stället ”Sol och vår”, en ordinär svensk schlager av det slag som världen utanför Sverige inte röstar på. Det gjordes försök att få Inger Berggren (som skulle sjunga "Sol och vår") att överlåta förstaplatsen till Monica, men det gick hon naturligtvis inte med på. Så Monica fick inte chansen sjunga När min vän… och i vanlig ordning hade Sveriges bidrag inte en chans.  

Men året därpå fick Monica sjunga, men det var en låt som vare sig hörde hemma i Song Contest eller bland de svenska slagdängorna. Däremot var det tydligen ett välgjort arrangemang, som fick mycket beröm av musikerna. Men dom röstade inte.

Monica fick inte en enda röst! Någon har sagt att delar av publiken viskade en fråga till grannar i publiken:

”Vad säger hon?”

Men i fortsättningen gick det något bättre för Sverige – dock med undantag för åren 1977- 1979 då Sverige på nytt hamnade bottenträsket. Men 1974 hade vi  haft den fantastiska succén med Waterloo. Sverige kunde tillhöra vinnarna i Eurovision Song Contest.. Det fanns kunskaper om vad som passade i Song Contest – och vad som inte passade.   

 Och eftersom årets final ska äga rum i Ukraina, ett land som befinner sig i krig, kan det bli mycket stökigt innan allt är över. Som det ser ut nu får Rysslands bidrag till Song Contest inte vara med i finalen. Men sista ordet är nog inte sagt än!