Jantelagen - igen.

21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".

En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.

Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.

Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)

Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!

Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.

Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?

Carl Bildt och Jantelagen

Bosnien befinner sig i sin värsta kris sedan Daytonavtalet undertecknades, och inbördeskriget 1992-1995 upphörde. Det finns de som tror att Bosnien kommer att krackelera.

Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.

Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.

Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".

Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.

Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.

Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.