Svenska Dagbladet lovade ju en uppföljning av sin artikel om glesbygden.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.
I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.
Visar inlägg med etikett Erlandsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erlandsson. Visa alla inlägg
tisdag 16 november 2010
söndag 10 oktober 2010
Sverige har fått en landsbygdsminister.
Eskil Erlandsson, jordbruksministern i regeringen, byter titel och är i fortsättningen landsbygdsminister. Hans departement, jordbruksdepartementet, byter namn och blir i stället landsbygdsdepartementet. Den senare förändringen kommer dock inte att träda i kraft före årsskiftet 2010/2011. Eskil Erlandsson skall dock redan nu tituleras landsbygdsminister.
Innebär detta en förändrad politik, när det gäller glesbygdsfrågor?
Erlandsson säger så här:
"Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet.Jordbruket är fortfarande i mångt och mycket motorn för landsbygdsföretagandet och därför vill jag öka konkurrenskraften för bönderna, utveckla min Matlandsvision och fortsätta att regelförenkla".
Det är tveksamt om satsningar på jordbruk leder till fler jobb. Sysselsättningen inom jordbruket har ju minskat alltsedan industrialismens genombrott.
Erlandsson fick också frågan om namnbytet innebär en nedprioritering av jordbruket. På det svarade han:
”Nej, tvärtom. Lantbrukarna är företagarmotorn på landsbygden, som är beroende av att villkoren på landsbygden blir bättre. Jag är tydlig med att jag vill öka konkurrenskraften för jordbruket. Jag vill öka den svenska matproduktionen och produktionen av grön energi på den svenska landsbygden”.
Erlandsson menar tydligen att glesbygden skall räddas genom ytterligare produktion av råvaror, dels från det traditionella jordbruket, dels energiråvaror. Han säger inget konkret om satsningar utanför denna trånga sektor.
Men låt oss avvakta och se, om det händer något mer!
För övrigt hade ”God Morgon Sverige” ett intressant och mer realistiskt inslag om glesbygdsfrågorna den 10 augusti. Budskapet var bl.a. att för en stor del av glesbygden måste loppet betraktas som kört: Även om det skulle tillkomma ett och annat företag i hårt drabbade regioner, är det i det närmaste omöjligt att bryta den nedåtgående kurvan på grund av att den mångåriga utflyttningen har gjort att det finns alldeles för få människor kvar i reproduktiv ålder (alltså "barnafödande ålder").
I programmet nämndes en annan intressant aspekt. Valet i september innebar att en majoritet av riksdagens ledamöter nu kommer från de tre storstadsregionerna. Övriga Sverige befinner sig i minoritet. Riksdagsledamöter från storstäderna har svårt att förstå situationen i glesbygden. När de är hemma och tar helgdagspromenader är de vana vid att vara omgivna av småbarnsföräldrar med barnvagnar. Sverige består av två världar, vinnare och förlorare.
Men igen. Låt oss hoppas att erlandsssons nya titel ändå betyder någonting!
Innebär detta en förändrad politik, när det gäller glesbygdsfrågor?
Erlandsson säger så här:
"Jag vill skapa förutsättningar för fler jobb på landsbygden, öka möjligheterna att driva företag och göra det mer attraktivt att bo i hela landet.Jordbruket är fortfarande i mångt och mycket motorn för landsbygdsföretagandet och därför vill jag öka konkurrenskraften för bönderna, utveckla min Matlandsvision och fortsätta att regelförenkla".
Det är tveksamt om satsningar på jordbruk leder till fler jobb. Sysselsättningen inom jordbruket har ju minskat alltsedan industrialismens genombrott.
Erlandsson fick också frågan om namnbytet innebär en nedprioritering av jordbruket. På det svarade han:
”Nej, tvärtom. Lantbrukarna är företagarmotorn på landsbygden, som är beroende av att villkoren på landsbygden blir bättre. Jag är tydlig med att jag vill öka konkurrenskraften för jordbruket. Jag vill öka den svenska matproduktionen och produktionen av grön energi på den svenska landsbygden”.
Erlandsson menar tydligen att glesbygden skall räddas genom ytterligare produktion av råvaror, dels från det traditionella jordbruket, dels energiråvaror. Han säger inget konkret om satsningar utanför denna trånga sektor.
Men låt oss avvakta och se, om det händer något mer!
För övrigt hade ”God Morgon Sverige” ett intressant och mer realistiskt inslag om glesbygdsfrågorna den 10 augusti. Budskapet var bl.a. att för en stor del av glesbygden måste loppet betraktas som kört: Även om det skulle tillkomma ett och annat företag i hårt drabbade regioner, är det i det närmaste omöjligt att bryta den nedåtgående kurvan på grund av att den mångåriga utflyttningen har gjort att det finns alldeles för få människor kvar i reproduktiv ålder (alltså "barnafödande ålder").
I programmet nämndes en annan intressant aspekt. Valet i september innebar att en majoritet av riksdagens ledamöter nu kommer från de tre storstadsregionerna. Övriga Sverige befinner sig i minoritet. Riksdagsledamöter från storstäderna har svårt att förstå situationen i glesbygden. När de är hemma och tar helgdagspromenader är de vana vid att vara omgivna av småbarnsföräldrar med barnvagnar. Sverige består av två världar, vinnare och förlorare.
Men igen. Låt oss hoppas att erlandsssons nya titel ändå betyder någonting!
tisdag 31 augusti 2010
Den 24 augusti undrade jag om debatten i SVT dagen innan mellan Peter Eriksson och Maud Olofsson skulle bli enda gången radio/tv lät partierna debattera om glesbygdsproblemen. Men riktigt så illa visade det sig inte vara. Sex dagar senare var det dags igen, denna gång mellan språkröret Maria Wetterstrand och Eskil Erlandsson, centerpartist och medarbetare till Maud Olofsson.
Det innebar att det även denna gång var miljöpartiet och centerpartiet, som duellerade. Det går att hysa förståelse för att än en gång centerpartiet släpps fram i en sådan debatt, eftersom det partiet har haft sina kärnväljare i glesbygden. Vidare har centern profilerat sig som en anhängare av en aktiv regionalpolitik – dock inte efter det att Maud Olofsson kom in på scenen.
Men varför låta miljöpartiet ta hand om två debatter om glesbygden? Miljöpartiet attraherar framför allt storstadsväljare, i synnerhet de kvinnliga, även om det ena språkröret hämtats från en glesbygdsregion.
Debattörerna plockade fram de argument och anklagelser, som de riktat mot varandra i alla debatter under valrörelsen: Maria Wetterstrand klagade över skattesänkningarna, vars orättvisa även drabbar glesbygdsbor; Eskil Erlandsson tog upp den påannonserade höjningen av bensinskatten och kilometerskatten. Han har onekligen en poäng i att de pålagorna kan slå speciellt hårt mot glesbygden. Wetterstrand menade dock att kilometerskatten inte skulle läggas ut i glesbygdsregioner. (Går det att ordna rent praktiskt?)
Hon klagade över att tyska långtradare inte behöver betala något, när de kör gods i Sverige, medan svenska chaufförer får betala i Tyskland. Erlandsson påpekade att Sverige inte räknas som ett genomfärdsland, men hans invändning drunknade i Marias ordflöde. Han blev helt enkelt överkörd, och ingen tvekan om att Maria är en tillgång för mp. Men hennes sätt att avbryta motståndaren med en kaskad av ord är ibland påfrestande.
Men när Maria tog upp nedläggningarna av bensinmackarna i glesbygden, glömde hon att tillägga att skulden till det är de orimliga kraven på att också ha en pump med alternativa bränslen. I praktiken blir det en etanolpump. Den är visserligen den minst dyra, men är ändå en alltför stor investering i glesbygden. Hon menade att vi måste ställa in oss på de kommande miljöbilarna, men i allmänhet är glesbygdsbor låginkomsttagare, och det dröjer länge, innan de får råd köpa miljöbilar, som kan kosta mer än 300 000 kr.!
I inledningen av programmet framfördes en tankegång, som förtjänar uppmärksamhet.
Det påpekades att städerna är beroende av landsbygden, som producerar mycket av det som är absolut nödvändigt för städerna: El, råvaror, mat. Städer och landsbygd är sålunda beroende av varandra.
Men att framställa glesbygden som råvaruproducenter innebär att jämföra dem med kolonier som producerar för sina moderländer. I informationssamhället bör det vara möjligt även i glesbygden att starta företag i helt andra branscher.
Det innebar att det även denna gång var miljöpartiet och centerpartiet, som duellerade. Det går att hysa förståelse för att än en gång centerpartiet släpps fram i en sådan debatt, eftersom det partiet har haft sina kärnväljare i glesbygden. Vidare har centern profilerat sig som en anhängare av en aktiv regionalpolitik – dock inte efter det att Maud Olofsson kom in på scenen.
Men varför låta miljöpartiet ta hand om två debatter om glesbygden? Miljöpartiet attraherar framför allt storstadsväljare, i synnerhet de kvinnliga, även om det ena språkröret hämtats från en glesbygdsregion.
Debattörerna plockade fram de argument och anklagelser, som de riktat mot varandra i alla debatter under valrörelsen: Maria Wetterstrand klagade över skattesänkningarna, vars orättvisa även drabbar glesbygdsbor; Eskil Erlandsson tog upp den påannonserade höjningen av bensinskatten och kilometerskatten. Han har onekligen en poäng i att de pålagorna kan slå speciellt hårt mot glesbygden. Wetterstrand menade dock att kilometerskatten inte skulle läggas ut i glesbygdsregioner. (Går det att ordna rent praktiskt?)
Hon klagade över att tyska långtradare inte behöver betala något, när de kör gods i Sverige, medan svenska chaufförer får betala i Tyskland. Erlandsson påpekade att Sverige inte räknas som ett genomfärdsland, men hans invändning drunknade i Marias ordflöde. Han blev helt enkelt överkörd, och ingen tvekan om att Maria är en tillgång för mp. Men hennes sätt att avbryta motståndaren med en kaskad av ord är ibland påfrestande.
Men när Maria tog upp nedläggningarna av bensinmackarna i glesbygden, glömde hon att tillägga att skulden till det är de orimliga kraven på att också ha en pump med alternativa bränslen. I praktiken blir det en etanolpump. Den är visserligen den minst dyra, men är ändå en alltför stor investering i glesbygden. Hon menade att vi måste ställa in oss på de kommande miljöbilarna, men i allmänhet är glesbygdsbor låginkomsttagare, och det dröjer länge, innan de får råd köpa miljöbilar, som kan kosta mer än 300 000 kr.!
I inledningen av programmet framfördes en tankegång, som förtjänar uppmärksamhet.
Det påpekades att städerna är beroende av landsbygden, som producerar mycket av det som är absolut nödvändigt för städerna: El, råvaror, mat. Städer och landsbygd är sålunda beroende av varandra.
Men att framställa glesbygden som råvaruproducenter innebär att jämföra dem med kolonier som producerar för sina moderländer. I informationssamhället bör det vara möjligt även i glesbygden att starta företag i helt andra branscher.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
