Köttdebatten: Är ej människan en allätare?

Det är tröttande och irriterande med alla dessa myndigheter och organisationer, som vill tala om för oss, hur vi ska bete oss i olika livssituationer. Vem minns inte när Socialstyrelsen skulle upplysa oss om hur många brödskivor om dagen vi skulle tugga i oss. Fast det var visst en organisation som hette Brödfrämjandet, som låg bakom den kampanjen.

Nu är det köttet, som bör hamna bland övriga sopor och sedan inte inhandlas alls, om vi ska rädda världen undan klimatförändringar. Det tycker Jordbruksverket (något förvånande) och Naturskyddsföreningen (Självklart!)

   Visst är det så att köttproduktion skapar växthusgaser. Men att ge sig på den svenska produktionen är enfaldigt.  Dess storlek är inte mycket mer än vad ett sandkorn är i en öken. Menar förbudsivrarna att världen skulle ta intryck och följa oss, om vi försöker stoppa köttätandet? I så fall ännu ett exempel på en storsvensk illusion: ”Vi är bäst, låt oss tala om världen, hur de ska göra”.

Stopp för svensk köttproduktion leder inte till minskad konsumtion utan till ökad import av kött – och kanske av ett slag som framkallar än mer växthusgaser.

   Men ska vi inte ha några jordbrukare kvar i vårt land? Mjölkbönderna håller på att ge upp. De har drabbats av ökade kostnader, samtidigt som mejerierna sänkt sitt mjölkpris till dem. Köttproduktion  är olämpligt och fåravel svårt, inte minst på grund av vargarna. Så vad ska de återstående bönderna leva av?

Till sist: Jag lärde mig en gång att människan är en allätare. De ska ju hämta sin föda från både växt- och djurliv. Då borde det inte vara lämpligt att enbart äta grönsaker.

Har jag fel?

        

Nytt strandskydd- en glesbygdsmöjlighet?

Miljödepartementet vill skapa en ny grund för undantag från strandskyddet, landsbygdsutveckling. Det skulle alltså bli möjligt förlägga campingstugor, serveringar närmre vattnet än 100 meter. Kommunerna övertar ansvaret, men länsstyrelsen ska kunna överpröva besluten. Miljö- och friluftsorganisationer får rätt att överklaga.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.

Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.

Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.

Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.

Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.

Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.