Syltfabrik i glesbygdskommun hotas av nedläggning.

Märkligt nog ger Sveriges många vilda bär i stort sett endast arbetstillfällen till bärplockarna.
Och det kan ju endast ge jobb under en mycket liten del av året. Därför är det i stor utsträckning tillfällig arbetskraft, ofta från länder på andra sidan jordklotet, som står för den viktiga uppgiften. Det är helt annorlunda i Finland, som har en omfattande förändlingsindustri. En motsvarighet i Sverige skulle kunna ge många jobb i våra gesbygdskommuner, framför allt i norra Sverige.

Tyvärr verkar statsmakten ganska ointresserad av att backa upp denna möjlighet.
Ett sorgligt exempel på det har Västerbotten-Kuriren berättat om. Där finns en syltfabrik, som nu hotas av nedläggning. Den ägs av Danica Foods och hotas av nedläggning. Företagets VD, Jörgen Lindberg, har kämpat mot det svenska regelverket sedan år 2000 "men ingen verkar lyssna på ett litet företag i Lappland".

Danica Foods får vare sig transportstöd, eftersom vilda bär klassas som jordbruksprodukter, eller regionalt stöd eftersom den lilla fristående syltfabriken ingår i en större koncern med över 250 anställda.
Medan annan industri får transportstöd och andra EU-bidrag för att bygga ut och effektivisera sin verksamhet, har stöd till Danica Foods uteblivit.


Företaget hade hoppats på att EU:s strukturfonder skulle hjälpa till med att trygga jobben i Lycksele, men hittills har det blivit avslag på varje ansökan om regionalt utvecklingsbidrag.
"De senaste åren har vi investerat närmare tolv miljoner kronor av egna pengar men nu har ägarna tagit ett beslut om investeringsstopp. De börjar förstås undra varför vi behandlas som vi gör av de svenska myndigheterna."

Jörgen Lindberg är orolig för att ägarna flyttar verksamheten till ett annat EU-land med generösare syn på dispenser än vad man har i Sverige. Både enstaka höga tjänstemän och riksdagspolitiker anser att företaget blir felbehandlat men Jordbruksdepartementet vägrar att låta sig påverkas av den inhemska opinionen.

Tyvärr är detta ännu ett exempel på att regionalpolitik inte står högt i kurs.

Expressen, DN och regionalpolitik

I ett blogginlägg 21/2 2010 påtalades Expressens närmast hånfulla attityd gentemot regionalpolitik. Ingen förståelse för situationen i glesbygden och behovet av regionalpolitik där!

Det tycks inte vara mycket bättre på koncernkollegan Dagens Nyheter, i varje fall gäller det för Malin Siwe på ledarredaktionen. I ett inslag i Studio Ett" diskuterades urbanisering och glesbygden.

Malin Siwe menade att "människor bor där de vill bo".
Inte helt rätt! Många har flyttat, inte minst till storstäder, för att kunna försörja sig.
Till och med Norrlandsentusiasten Börje Salming bor i Stockholm (eller rättare sagt Vaxholm)


Malin Sive uttryckte sig också så här:"Städer växer och krymper". Visst har vi "ström mot storstäderna", men "à la bonheur"...
Detta kan inte tolkas på annat sätt än att ledarredaktionen på Sveriges största morgontidning menar att utvecklingen skall ha sin gång; staten ska inte genom regionalpolitik försöka påverka skeendet.

Vilka konsekvenser kan det få?

Ja, i sista hand kan vi hamna i den situationen att en f.d. tätort i glesbygden endast bebos av de som inte kan flytta. d.v.s. gamla och sjuka. Hur göra då?

Tvångsevakuering?

Nu stängs lokala skattemyndigheten i Filipstad

Detta ska bli en debattartikel i en lokal tidning. Den innehåller fakta och argument, som presenterats i några tidigare logginlägg.

Varje år brottas många skattebetalare med deklarationsbekymmer. Deklarationsblanketterna (En har fått öknamnet "djävulsblanketten") och anvisningarna kan vara svåra att förstå.
Vad göra om man inte klarar av det själv?

Naturligtvis vänder sig många till sin bank. Där bildar deklaranter köer dagarna före "dead-line." I Filipstad har det också varit möjligt att gå in på skattekontoret och få utmärkt hjälp helt gratis. Men nu är det slut med det. För Filipstads skattekontor ska läggas ned. Det är en del av ett sparbeting, som staten ålagt flera myndigheter. Och tydligen anser de centrala beslutsfattarna att vi i glesbygdskommunerna klarar oss utan den service som vi tidigare fått. Vi kan ju ringa skatteverkets 0771-nummer, när vi ska deklarera!
Men en och annan kommer säkert nästa år att sakna den tid, då vi inne på kontoret i Filipstad kunde lägga fram deklarationen och tillsammans med personalen titta på vad som stod på en viss rad på en viss sida. Att göra detta per telefon blir betydligt krångligare.

Och hur fungerar det, när man ringer det där 0771-numret? En bekant berättade vad som hände, när hon ringde det i en helt annan angelägenhet. Efter att ha köat i en timma kom hon fram, ställde sin fråga - och hänvisades till en helt annan myndighet, som sedan förnekade att den hade något att göra med den frågan.

Men om nu skatteverket centralt menar att alla kundtjänster kan klaras av per telefon, varför inte lägga ned landets samtliga skattekontor utanför huvudkontoret i huvudstaden och låta alla kunder ringa till en gigantisk "Call Center"?

Kanske menar man centralt att vi ska sätta oss i bilen med våra deklarationer och åka 11-13 mil till Karlstad/Kristinehamn/Karlskoga med våra deklarationer? Men var det inte meningen att vi, med tanke på just klimatförändringarna, skulle dra ned på bilåkandet. Björn Gilberg har pekat på inkonsekvensen i politiken: Staten verkar för minskade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som den genom att stänga lokala myndigheter får dem att öka.

Och stängningen i Filipstad kommer att drabba många andra. Flyktingar, som fått uppehållstillstånd, har gått till Filipstads-kontoret för att få hjälp med att skaffa sig ett personnummer. Ibland har de med sig en tolk. Hur ska de göra nu? Klarar de att knappa sig fram på 0771-telefonen? Klarar deras mobiler att telefonköa i timmar? Kan tolken hjälpa till?


Och hur reagerar norrmän och tyskar, som kan vara ute i samma ärende som de f.d. flyktingarna. De har haft ett fritidshus i Filipstad men funderar nu på att bli permanentboende och behöver hjälp med folkbokföringen. Kan inte knappandet och väntandet i mobilen avskräcka en och annan?

En sak är säker. Det som har hänt är ytterligare ett slag mot Filipstads försök att få en vändning till stånd i befolkningsutvecklingen. Statens nedläggning av lokala myndigheter demonstrerar tydligt att det ej längre existerar en regionalpolitik värd namnet.

På andra håll i vårt avlånga land gick det att stoppa nedläggningar av flera lokala myndigheter. I Västerbotten skapades det s.k. Inlandsuppropet, som med 9500 namnunderskrifter uppvaktade regeringen 17 december 2007 och protesterade mot indragningar av skatte- och kronofogdemyndigheter, tingsrätter och Försäkringskassan. Ett tydligt resultat blev att skattekontoren i Lycksele och Haparanda fick vara kvar. Även det i Kiruna räddades. Även Lycksele Tingsrätt har räddats, så Inlandsupprorets prognos,att de flesta nedläggningshotade skulle klara sig, ser ut att stämma.

Med facit i hand är det lätt att fråga sig: Kunde inte fler län ha anslutit sig? Det kunde ha blivit en glesbygdkommunernas protest mot centralisering och obefintlig regionalpolitik.