Evert Taube föddes i Göteborg. Sina barndomsår tillbringade han på den ofta besjungna ön Vinga, vars fyr ledde in fartygen mot Göteborg. Hans pappa vaktade fyren. Som vuxen hamnade han i Stockholm. Redan på den tiden var det fördelaktigt för konstnärer och författare att söka sig dit. Det förbättrade möjligheterna få engagemang eller att bli uppmärksammad Så ock i dag. Författarförbundets styrelsemedlemmar brukar vara stockholmare. Stockholm dominerar också inom den politiska världen (bland partiledare och högre tjänstemän inom departement och myndigheter).
Nu har det gått 33 år sedan Evert Taube dog. Göteborg vill skapa en permanent Evert Taube-utställning i en ny konsthall på Södra älvstranden, ett stenkast från gatan, där Evert Taube föddes. Där skall allmänheten kunna beskåda Evert Taubes bildkonst.
Men huvuddelen av Evert Taubes produktion ägs och förvaras i Stockholm av Moderna Museet, som inte kan ge Evert Taube en permanent utställning. Det finns helt enkelt inte plats för honom, eftersom han inte var en tillräckligt stor bildkonstnär.
När Evert Taube dog bildades en Taubegrupp, i vilken ingår flera författare och en f.d. chef för Moderna museet. Den stöder tanken att samla Evert Taubes bildproduktion i Göteborg och tycker att Moderna Museet inte har skött uppgiften att ta hand om hans bildkonst. I somras anordnade museet en utställning på Konstakademin, som endast fick 1600 besökare.
Men när kommunalpolitiker i Stockholm fick reda på planerna att flytta det som ligger magasinerat och outnyttjat i Moderna Museet, reagerade de med att omedelbart tillsätta en utredning, som går ut på att "rädda kvar Evert Taube i Stockholm." Värt att notera är, hur oppositionsborgarrådet Roger Mogert (s) tänker. Enligt honom är Evert Taube inte i första hand göteborgare utan nationalskald, och därför måste hans verk finnas kvar i Stockholm.
Alltså: alla "riksangelägenheter" skall vara förbehållna Stockholm. Och det tänkesättet har präglat beslutsfattare. Ett bra exempel är en utredning om skapandet av ett svenskt marinmuseum. Trots att Karlskrona sedan 1600-talet har varit centrum för den svenska flottan, ville utredarna lägga det i Stockholm. Först efter protester kunde Karlskrona i varje fall få en avdelning av det blivande museet.
Naturligtvis stödjer Svenska Dagbladet Stockholms försök att "rädda kvar" Evert Taubes konstsamlingar och påpekar att nationalskalden aldrig skrev "Se hur hela Hisingen står i lågor".
Nej, det gjorde han inte. Men han skrev ej heller om "Maj på Lidingö" utan om "Maj på Malö".
Men viktigare är att Göteborg i motsats till Stockholm kan skapa en permanet Evert Taube-utställning, som backas upp av konstmuseet i Göteborg. Dessutom finns det, som Göteborgs-Posten påpekat, så många museer i Stockholm att Evert Taube skulle försvinna i mängden. Enbart i telefonkatalogen nämns cirka 80 stycken, och det finns säkert fler. I Göteborg skulle däremot, skriver GP, "ett Taubemuseum märkas och göra skillnad. Dessutom finns redan Evert Taubes arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek och lite av Evert Taubes värld på Liseberg."
Därför är det en riksangelägenhet att skapa ett permanent Taubemuseum i Göteborg.
måndag 28 december 2009
Nytt mediaskall mot utlokalisering.
På nytt klagar medierna i Stockholm över utlokaliseringar av myndigheter från Stockholm. Det gäller den kompensation, som några drabbade kommuner fick, när försvarsmakten lade ner regementen.
Karlstad och Gotland var två kommuner, som fick kompensation. Nu har riksrevisorerna funnit att utlokaliseringen kostade mer än beräknat. Detta kommenteras flitigt av stockholmsjournalister.
Riksrevisorerna har naturligtvis rätt i att det blev dyrare än beräknat, och det är inte alls förvånande. Det är ganska vanligt att blivande kostnader underskattas. För det mesta brukar inte stockholmsmedia (tidningar, radio och teve) stämma upp en unisont fördömande kör.
Karlstad fick Konsumentverket, som aldrig borde ha lokaliserats till Stockholm. Riksdagen har nämligen upprepade gånger fattat beslut om att nya ämbetsverk bör förläggas på annan ort än Stockholm. Det nonchalerar regeringen ofta. Så också när det gällde Konsumentverket. Men då hördes inga protester från medierna i Stockholm! Om Konsumentverket från början hamnat i Karlstad hade säkert åtskilliga miljoner sparats.
Karlstad och Gotland var två kommuner, som fick kompensation. Nu har riksrevisorerna funnit att utlokaliseringen kostade mer än beräknat. Detta kommenteras flitigt av stockholmsjournalister.
Riksrevisorerna har naturligtvis rätt i att det blev dyrare än beräknat, och det är inte alls förvånande. Det är ganska vanligt att blivande kostnader underskattas. För det mesta brukar inte stockholmsmedia (tidningar, radio och teve) stämma upp en unisont fördömande kör.
Karlstad fick Konsumentverket, som aldrig borde ha lokaliserats till Stockholm. Riksdagen har nämligen upprepade gånger fattat beslut om att nya ämbetsverk bör förläggas på annan ort än Stockholm. Det nonchalerar regeringen ofta. Så också när det gällde Konsumentverket. Men då hördes inga protester från medierna i Stockholm! Om Konsumentverket från början hamnat i Karlstad hade säkert åtskilliga miljoner sparats.
Saabkrisen drabbar också glesbygden.
Trollhättan har onekligen drabbats hårt av industridöden. I skrivande stund är det oklart vad som kommer att hända med SAAB. Om det värsta inträffar (d.v.s. nedläggning), så blir det den hårdaste smällen Trollhättan råkat ut för. Men det finns flera föregångare. Ett exempel är NOHAB, som länge försörjde Sverige med både vattenturbiner och lokomotiv, men som under 1970-talet började få lönsamhetsproblem och till sist avvecklades.
Trollhättan har dock klarat alla tidigare kriser, och det tycks råda enighet om att på sikt kommer så att ske även denna gång. Trollhättan är en del av "trestadsregionen", vars övriga delar är Vänersborg och Uddevalla. Det finns högskola och en differentierad tjänsteproduktion, till och med i form av film. "Film i Väst"har stått för några av de mest uppmärksammade svenska filmerna under senare år ("Trollywood").
Prognosen för Trollhättan är därför trots allt god, men en nedläggning av SAAB kommer att slå hårt mot några omgivande glesbygdskommuner i Dalsland. Kommunerna i Dalsland är Åmål, Bengtsfors, Dals-Ed, Mellerud och Färgelanda. Många kommuninvånare bor på pendlingsavstånd till Trollhättan och arbetar på SAAB. Men dessutom finns det i Dalsland flera underleverantörer till svensk bilindustri. De är redan hårt drabbade av lågkonjunkturen. Prognosen för Dalsland är utan tvekan betydligt sämre.
Media har utan tvivel uppmärksammat situationen för trollhättebor, och det är bra. Än bättre om också Dalsland kunde få del av uppmärksamheten!
Till sist: Jag kan inte låta bli att erinra om ett av P.G. Gyllenhammars många förslag, som havererade. Han ville att Volvo och SAAB skulle gå samman. Det föll, och det lär ha varit tjänstemännen på SAAB, som slog bakut och lyckades stoppa det. Hur hade situationen varit i dag, om Gyllenhammar lyckats? Kanske hade vi då haft en svensk bilindustri?
Det har vi knappast nu! Volvo Personbilar ägs av Ford och är på väg till Kina; i Volvo Lastvagnar är Renaut största aktieägaren, SAAB ägs av GM och ska kanske läggas ned. Dessutom är knappast Scania ett svenskt företag idag.
Trollhättan har dock klarat alla tidigare kriser, och det tycks råda enighet om att på sikt kommer så att ske även denna gång. Trollhättan är en del av "trestadsregionen", vars övriga delar är Vänersborg och Uddevalla. Det finns högskola och en differentierad tjänsteproduktion, till och med i form av film. "Film i Väst"har stått för några av de mest uppmärksammade svenska filmerna under senare år ("Trollywood").
Prognosen för Trollhättan är därför trots allt god, men en nedläggning av SAAB kommer att slå hårt mot några omgivande glesbygdskommuner i Dalsland. Kommunerna i Dalsland är Åmål, Bengtsfors, Dals-Ed, Mellerud och Färgelanda. Många kommuninvånare bor på pendlingsavstånd till Trollhättan och arbetar på SAAB. Men dessutom finns det i Dalsland flera underleverantörer till svensk bilindustri. De är redan hårt drabbade av lågkonjunkturen. Prognosen för Dalsland är utan tvekan betydligt sämre.
Media har utan tvivel uppmärksammat situationen för trollhättebor, och det är bra. Än bättre om också Dalsland kunde få del av uppmärksamheten!
Till sist: Jag kan inte låta bli att erinra om ett av P.G. Gyllenhammars många förslag, som havererade. Han ville att Volvo och SAAB skulle gå samman. Det föll, och det lär ha varit tjänstemännen på SAAB, som slog bakut och lyckades stoppa det. Hur hade situationen varit i dag, om Gyllenhammar lyckats? Kanske hade vi då haft en svensk bilindustri?
Det har vi knappast nu! Volvo Personbilar ägs av Ford och är på väg till Kina; i Volvo Lastvagnar är Renaut största aktieägaren, SAAB ägs av GM och ska kanske läggas ned. Dessutom är knappast Scania ett svenskt företag idag.
fredag 27 november 2009
Jantelagen - igen.
21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".
En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.
Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.
Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)
Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!
Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.
Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?
En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.
Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.
Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)
Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!
Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.
Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?
måndag 2 november 2009
Migrationsverkets centralisering drabbar glesbygdkommunerna - och miljön
Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat att glesbygdskommuner drabbas hårdats, när staten ska spara. Statliga myndigheter tycker det är bekvämast att lösa besparingskraven genom att lägga ned sina kontor i glesbygden. Skattemyndigheten var ett tydligt exempel.
Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.
På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?
Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?
Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.
På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?
Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?
Naturligtvis säger Migrationsverket att riktigt så illa kommer det inte att bli. Någon ansvarig för boendefrågor kommer att finnas kvar i t.ex. Hagfors. Men det räcker definitivt inte för att lösa de problem som centraliseringen leder till!
Om detta genomförs över hela landet, blir det ännu ett slag mot glesbygdskommunerna, som kommer att förlora många arbetstillfällen. Det behöver väl inte tilläggas att de många onödiga bilresorna, rimmar illa med behovet att minska på utsläppen av växthusgaser.
Om vi hade haft en fungerande regionalpolitik, skulle det ha funnits en "portalparagraf" i instruktionerna till de statliga myndigheterna. Där skulle det åläggas dessa att göra allt för att undvika minskningar av sin närvaro i glesbygdskommunerna.
onsdag 21 oktober 2009
Carl Bildt och Jantelagen
Bosnien befinner sig i sin värsta kris sedan Daytonavtalet undertecknades, och inbördeskriget 1992-1995 upphörde. Det finns de som tror att Bosnien kommer att krackelera.
Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.
Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.
Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".
Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.
Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.
Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.
Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.
Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.
Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".
Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.
Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.
Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.
...Även Kalmar län drabbas!
Kalmar län lider också av strukturproblem: industrier som slagits ut, utflyttningsöverskott, osv. Inte helt oväntat vill polisen också där stänga stationer och lita på "bilpatruller".
Det är naturligtvis lika tokigt där! Drar sig inte människor för att flytta till en kommun, om de vet att polisstationen ska stängas?
De statliga myndigheterna har krav på sig att spara visst antal millioner och lösningen tycks vara att ge sig på glesbygdsregionerna, som ej längre har så många väljare.
Bekvämt!
Det är naturligtvis lika tokigt där! Drar sig inte människor för att flytta till en kommun, om de vet att polisstationen ska stängas?
De statliga myndigheterna har krav på sig att spara visst antal millioner och lösningen tycks vara att ge sig på glesbygdsregionerna, som ej längre har så många väljare.
Bekvämt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
