Svininfluensan var ingen oskyldig influensa!

Tyvärr finns det alltför många bloggare och tyckare som gärna raljerade med människors oro under svininfluensan och med sjukvårdsmyndigheternas försök att vaccinera svenska folket. Allt var ju onödigt! Svininfluensan var inte "värre än en vanlig förkylning!" Medierna hade bedrivit skräckpropaganda.

En av många bloggare var Anders S i bloggen Svensson (http://www.zaramis.nu ). Han skrev bland annat att den nya influensan inte är"så farlig som det verkar".

Det farliga och avvikande med svininfluensan var framför allt att fullt friska och ofta unga människor kunde bli mycket sjuka. Några svenska ungdomar hade troligen avlidit, om de inte haft möjlighet att få vård i s.k. ECMO-enheter, som övertar syresättningen av blodet. Deras konvalescenstid blir mycket lång.

Vi har naturligtvis rätt att tycka vad vi vill om svininfluensan, men det är betänkligt, om amatörer uppträder i media och ofarlighetsförklarar sjukdomar, som orsakat många människors död. Ett skräckexempel på att göra så är en krönika i Aftonbladet 1985 av Anette Kullenberg, vars rubrik löd:
"Man behöver inte bli särskilt krasslig av lite AIDS".

Den kan göra anspråk på världsrekordet, när det gäller journalistiska bottennapp.

Även Anette Kullenberg menade att att det pågick skrämselpropaganda, som hon ville reagera mot. Den hade riktats mot prostituerade, som fått AIDS och riskerade föra smittan vidare. Men sexkunderna (de bestod enligt henne ofta av professorer och experter) behövde inte oroa sig: För den smittades kropp "bildar antikroppar som bryter ned det virus han fått i kroppen. Vanliga, fullt friska människor "märker inte om de har eller har haft aids. Sedan aids-viruset brutits ned, går de omkring med antikroppar ett bra tag".

Kullenberg kände tydligen inte alls till att det virus som då kallades aidsvirus - idag skiljer vi mellan aids och hiv - inte hade några problem med antikropparna, som de tvärtom använde sig av för att än snabbare sprida sig i patientens kropp.


År 1985 var denna sjukdom ganska ny och kunskapsluckorna stora. Det borde ha varit ännu ett skäl för lekmannen Kullenberg passa sin tunga och inte göra medicinska uttalanden i en stor tidning.


Hur många människor kan ha följt hennes rekommendationer?
Hur gick det för dem?

Självfallet är Anders S:s reflektioner om svininfluensan en stillsam sommarbris, jämfört med Anette Kullenbergs svineri. Och ingen tvekan om att han försökte sätta sig in i frågan, något som Anette Kullen berg struntade i.

Men också han borde reflektera över, om det inte i vissa situationer ligger något i det gamla ordspråket:

Skomakare förbliv vid din läst.

Vargen och glesbygden.

Fortfarande sägs och skrivs det många galenskaper om årets vargjakt, som av omdömeslösa kritiker kallats för "masslakt på varg", till och med ordet "mord" har använts.

En av dem hävdade i tv för några dagar sedan att "vi har svenska folket med oss i vår kritik". Då började jag bli fundersam.

Det påståendet stämmer inte.. Två färska opinionsundersökningar gjorda av SIFO och Sveriges lantbruksuniversitet visar tvärtom att "svenska folket" stödde vargjakten, som faktiskt inte gick ut på att utrota vargen.

Men även om det förhöll sig på det sättet att en majoritet hade varit motståndare till att vargar sköts, är det rimligt att ställa frågan, om det är viktigt att veta vad en majoritet av vår befolkning tycker. En mycket stor majoritet av Sveriges befolkning har aldrig sett en levande varg och kommer aldrig att göra det. I min hemkommun fanns för några år sedan en uppstoppad varg i en livsmedelsbutik. Jag minns att på sommaren kunde turister betrakta den och spontant utbrista: "Är dom så stora!"
Ej heller jag, som lever i det län (Värmland), som kanske har flest levande vargar, har gjort en säker observation av en levande varg. Möjligen skymtade jag en under en skogspromenad. Däremot har jag sett vargspår och kommit i kontakt med vad vargar kan ställa till med.
Vi som lever i glesbygdskommuner vet vad vargen kan göra, när den kommer i kontakt med tamboskap. Tyvärr nöjer den sig inte med att riva ett djur, äta sig mätt och sedan försvinna. En glesbygdsbo, som försöker försörja sig genom fåravel, blir inte glad, om han en morgon finner att beståndet har sjunkit kraftigt under natten, genom att vargen har rivit hans djur.
De flesta av oss tror inte att vargen gillar att äta människobarn. Det finns nog inte så många riktiga varghatare bland oss. Men det ska vara möjligt att leva kvar i glesbygden, och ett expanderande vargbestånd kan förhindra det.
Vid opinionsundersökningar om inställningen till vargen, är det därför mera relevant att testa, vad människor, som lever i en miljö, där det finns varg, tycker. Och då tycks det vara så att andelen "vargkramare" stiger med avståndet till levande vargar.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett förslag från en f.d. landshövding i Norrbotten, Ragnar Lassinanti. Med glimten i ögat föreslog han inplantering av vargar i Mälardalen ...

Länk: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vargen-inget-hotat-gosedjur_4072737.svd

Evert Taube, Göteborg och Stockholm.

Evert Taube föddes i Göteborg. Sina barndomsår tillbringade han på den ofta besjungna ön Vinga, vars fyr ledde in fartygen mot Göteborg. Hans pappa vaktade fyren. Som vuxen hamnade han i Stockholm. Redan på den tiden var det fördelaktigt för konstnärer och författare att söka sig dit. Det förbättrade möjligheterna få engagemang eller att bli uppmärksammad Så ock i dag. Författarförbundets styrelsemedlemmar brukar vara stockholmare. Stockholm dominerar också inom den politiska världen (bland partiledare och högre tjänstemän inom departement och myndigheter).

Nu har det gått 33 år sedan Evert Taube dog. Göteborg vill skapa en permanent Evert Taube-utställning i en ny konsthall på Södra älvstranden, ett stenkast från gatan, där Evert Taube föddes. Där skall allmänheten kunna beskåda Evert Taubes bildkonst.
Men huvuddelen av Evert Taubes produktion ägs och förvaras i Stockholm av Moderna Museet, som inte kan ge Evert Taube en permanent utställning. Det finns helt enkelt inte plats för honom, eftersom han inte var en tillräckligt stor bildkonstnär.
När Evert Taube dog bildades en Taubegrupp, i vilken ingår flera författare och en f.d. chef för Moderna museet. Den stöder tanken att samla Evert Taubes bildproduktion i Göteborg och tycker att Moderna Museet inte har skött uppgiften att ta hand om hans bildkonst. I somras anordnade museet en utställning på Konstakademin, som endast fick 1600 besökare.

Men när kommunalpolitiker i Stockholm fick reda på planerna att flytta det som ligger magasinerat och outnyttjat i Moderna Museet, reagerade de med att omedelbart tillsätta en utredning, som går ut på att "rädda kvar Evert Taube i Stockholm." Värt att notera är, hur oppositionsborgarrådet Roger Mogert (s) tänker. Enligt honom är Evert Taube inte i första hand göteborgare utan nationalskald, och därför måste hans verk finnas kvar i Stockholm.
Alltså: alla "riksangelägenheter" skall vara förbehållna Stockholm. Och det tänkesättet har präglat beslutsfattare. Ett bra exempel är en utredning om skapandet av ett svenskt marinmuseum. Trots att Karlskrona sedan 1600-talet har varit centrum för den svenska flottan, ville utredarna lägga det i Stockholm. Först efter protester kunde Karlskrona i varje fall få en avdelning av det blivande museet.
Naturligtvis stödjer Svenska Dagbladet Stockholms försök att "rädda kvar" Evert Taubes konstsamlingar och påpekar att nationalskalden aldrig skrev "Se hur hela Hisingen står i lågor".
Nej, det gjorde han inte. Men han skrev ej heller om "Maj på Lidingö" utan om "Maj på Malö".

Men viktigare är att Göteborg i motsats till Stockholm kan skapa en permanet Evert Taube-utställning, som backas upp av konstmuseet i Göteborg. Dessutom finns det, som Göteborgs-Posten påpekat, så många museer i Stockholm att Evert Taube skulle försvinna i mängden. Enbart i telefonkatalogen nämns cirka 80 stycken, och det finns säkert fler. I Göteborg skulle däremot, skriver GP, "ett Taubemuseum märkas och göra skillnad. Dessutom finns redan Evert Taubes arkiv på Göteborgs universitetsbibliotek och lite av Evert Taubes värld på Liseberg."
Därför är det en riksangelägenhet att skapa ett permanent Taubemuseum i Göteborg.

Nytt mediaskall mot utlokalisering.

På nytt klagar medierna i Stockholm över utlokaliseringar av myndigheter från Stockholm. Det gäller den kompensation, som några drabbade kommuner fick, när försvarsmakten lade ner regementen.
Karlstad och Gotland var två kommuner, som fick kompensation. Nu har riksrevisorerna funnit att utlokaliseringen kostade mer än beräknat. Detta kommenteras flitigt av stockholmsjournalister.

Riksrevisorerna har naturligtvis rätt i att det blev dyrare än beräknat, och det är inte alls förvånande. Det är ganska vanligt att blivande kostnader underskattas. För det mesta brukar inte stockholmsmedia (tidningar, radio och teve) stämma upp en unisont fördömande kör.

Karlstad fick Konsumentverket, som aldrig borde ha lokaliserats till Stockholm. Riksdagen har nämligen upprepade gånger fattat beslut om att nya ämbetsverk bör förläggas på annan ort än Stockholm. Det nonchalerar regeringen ofta. Så också när det gällde Konsumentverket. Men då hördes inga protester från medierna i Stockholm! Om Konsumentverket från början hamnat i Karlstad hade säkert åtskilliga miljoner sparats.

Saabkrisen drabbar också glesbygden.

Trollhättan har onekligen drabbats hårt av industridöden. I skrivande stund är det oklart vad som kommer att hända med SAAB. Om det värsta inträffar (d.v.s. nedläggning), så blir det den hårdaste smällen Trollhättan råkat ut för. Men det finns flera föregångare. Ett exempel är NOHAB, som länge försörjde Sverige med både vattenturbiner och lokomotiv, men som under 1970-talet började få lönsamhetsproblem och till sist avvecklades.

Trollhättan har dock klarat alla tidigare kriser, och det tycks råda enighet om att på sikt kommer så att ske även denna gång. Trollhättan är en del av "trestadsregionen", vars övriga delar är Vänersborg och Uddevalla. Det finns högskola och en differentierad tjänsteproduktion, till och med i form av film. "Film i Väst"har stått för några av de mest uppmärksammade svenska filmerna under senare år ("Trollywood").

Prognosen för Trollhättan är därför trots allt god, men en nedläggning av SAAB kommer att slå hårt mot några omgivande glesbygdskommuner i Dalsland. Kommunerna i Dalsland är Åmål, Bengtsfors, Dals-Ed, Mellerud och Färgelanda. Många kommuninvånare bor på pendlingsavstånd till Trollhättan och arbetar på SAAB. Men dessutom finns det i Dalsland flera underleverantörer till svensk bilindustri. De är redan hårt drabbade av lågkonjunkturen. Prognosen för Dalsland är utan tvekan betydligt sämre.

Media har utan tvivel uppmärksammat situationen för trollhättebor, och det är bra. Än bättre om också Dalsland kunde få del av uppmärksamheten!



Till sist: Jag kan inte låta bli att erinra om ett av P.G. Gyllenhammars många förslag, som havererade. Han ville att Volvo och SAAB skulle gå samman. Det föll, och det lär ha varit tjänstemännen på SAAB, som slog bakut och lyckades stoppa det. Hur hade situationen varit i dag, om Gyllenhammar lyckats? Kanske hade vi då haft en svensk bilindustri?

Det har vi knappast nu! Volvo Personbilar ägs av Ford och är på väg till Kina; i Volvo Lastvagnar är Renaut största aktieägaren, SAAB ägs av GM och ska kanske läggas ned. Dessutom är knappast Scania ett svenskt företag idag.

Jantelagen - igen.

21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".

En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.

Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.

Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)

Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!

Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.

Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?

Migrationsverkets centralisering drabbar glesbygdkommunerna - och miljön

Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat att glesbygdskommuner drabbas hårdats, när staten ska spara. Statliga myndigheter tycker det är bekvämast att lösa besparingskraven genom att lägga ned sina kontor i glesbygden. Skattemyndigheten var ett tydligt exempel.

Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.

På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?

Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?

Naturligtvis säger Migrationsverket att riktigt så illa kommer det inte att bli. Någon ansvarig för boendefrågor kommer att finnas kvar i t.ex. Hagfors. Men det räcker definitivt inte för att lösa de problem som centraliseringen leder till!

Om detta genomförs över hela landet, blir det ännu ett slag mot glesbygdskommunerna, som kommer att förlora många arbetstillfällen. Det behöver väl inte tilläggas att de många onödiga bilresorna, rimmar illa med behovet att minska på utsläppen av växthusgaser.

Om vi hade haft en fungerande regionalpolitik, skulle det ha funnits en "portalparagraf" i instruktionerna till de statliga myndigheterna. Där skulle det åläggas dessa att göra allt för att undvika minskningar av sin närvaro i glesbygdskommunerna.