Tyvärr har det inte blivit mycket bloggande denna månad.
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!

Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.

Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!

Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!

Var Gustav III pedofil?

Ernst Brunner har skrivit en bok om Jacob Johan Ankarström, mannen som mördade Gustav III mitt under en maskerad i Stockholm. Mordet var ett beställningsjobb från en konspiration av högadliga motståndare till kungen, som planerat dådet och bett Ankarström tjänstgöra som bödel. De visste att denne avskydde kungen.

Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.

Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.

Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.

Från Erlandsson - intet nytt.

Svenska Dagbladet lovade ju en uppföljning av sin artikel om glesbygden.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.

I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.

Varför lades Glesbygdsverket ned?

Den 31 mars 2009 lades Glesbygdsverket i Östersund ned. Verksamheten överfördes till två nya myndigheter Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.Om allt gick enligt planerna flyttades två tredjedelar av Glesbygdsverkets verksamhet till Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, som också ska ligga i Östersund.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.

Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.

Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.

Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:

Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.

I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.

En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;

Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.

Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.

Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.

Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.

När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".

Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.

Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.

Svenska Dagbladet om glesbygdsproblematiken.

Dagens SVD (1 november 2010)innehåller ett reportage om glesbygdens problem. Det är meningen att det ska bli en uppföljning. Tidningens intresse för dessa frågor är en glädjande nyhet. SvD har tidigare givit prov på ointresse och kritiserat allt som kan uppfattas som regionalpolitik.

Dagens glesbygdssidor innehåller en Sverigekarta med en prognos över den förväntade befolkningsutvecklingen fram till 2025. Det är ingen uppmuntrande läsning. Prognosen är dock en framskrivning till 2025 av nuvarande trender. Det ger i varje fall ett svagt hopp om att det kan gå bättre.
Jag kunde konstatera det jag tidigare antagit, nämligen att Karlstad inte kan räkna med en positiv utveckling, eftersom stadens omland redan i dag håller på att förblöda. Kommunerna runt Kalstad måste kunna vända den negativa trenden, om regionshuvudstaden ska kunna hävda sig.
I hela norra Sverige är det endast Umeå som kan räkna med befolkningsökning. Värst utsatt är Pajala, som får en ytterligare befolkningsminskning på 30 till 40 procent. Helt otroligt! Kan kommunen överleva det?
Det finns också ett reportage från Jokkmokk. Där har befolkningen på 50 år halverats. Som på så många andra håll försvinner de unga efter gymnasiet för att aldrig återvända, eftersom det finns alldeles för få jobb i Jokkmokk för dem som bedrivit postgymnasiala studier.
Enligt SVD föds vart fjärde barn i Stockholm. Stockholmsregionen väntas få den kraftigaste befolkningsökningen. Största ökningen fram till 2025 äger rum i Vallentuna.

SVD:s glesbygdssidor är både nedslående och skrämmande.Bryr sig politikerna?

Nya partier för landsbygden

När jag röstade i valet i september, såg jag att det fanns valsedlar för ett parti som hette landsbygdsdemokraterna. Jag fann partiet i absolut sista minuten. Tydligen hade marknadsföringen misslyckats.

Men det är ändå intressant att det uppstår nya partier, inriktade på landsbygden. Det vittnar om att det på landsbygden finns ett missnöje med befintliga partiers intresse för de väljare som bor där, vilket i sin tur kan sammanhänga med den negativa befolkningsutvecklingen utanför storstadsregionerna.
Traditionellt har ju centerpartiet varit partiet för landsbygden. Men ingen tvekan om att dagens centerparti gör något annorlunda prioriteringar.

Eftersom landsbygdspartiet uppenbarligen inte nådde ut till väljarna, var det inte överraskande att det inte blev någon större framgång i valet. Målet var ändå att komma över fyra procent, men det fick snarare 0,04 procent. Trots det, ansåg partiet sig tillfreds med resultatet.
Vad ville landsbygdspartiet åstadkomma? På hemsidan nämns att förbättra ”grundläggande infrastruktur, service och kulturutbud genom att vinster från skog, malm och energiproduktion kommer landsbygdens befolkning till del”.

Partiet vänder sig mot drivmedelsbeskattningen. Ett allmänt mål är att få en ”levande, fungerande landsbygd.” Bortsett från drivmedelsskatten är det mesta mycket allmänt hållet. Men det finns ett påtagligt intresse för en annan aktuell fråga, ”rovdjuren”. Partiet finner det viktigt att förhindra konflikter mellan rovdjur och människa. Med rovdjur syftar landsbygdspartiet uppenbarligen på vargen.

Det bildades faktiskt ytterligare ett parti för landsbygden under valåret. Det fick helt enkelt namnet landsbygdspartiet. Eftersom det är dyrt och svårt för nybörjare att nå ut till väljarna, finns det viss anledning att fråga sig, varför initiativtagarna till dessa partier inte gick ut tillsammans och bildade ett gemensamt parti. De har samma grundläggande budskap: landsbygden har försummats; det ska vara möjligt att kunna leva på landsbygden; båda tar upp landsbygdens naturtillgångar (jord, skog, mineraler). Båda talar om vårt kulturarv.
Landsbygdspartiet profilerar sig dock med ett antal ställningstaganden och förslag genom hela den politiska agendan: Nej till FRA-lagen, nytt skattesystem kallat faktureringsskatt, (vad innebär det?), medborgarlön där de första 60.000:- per år är helt skattefria. (Vad skulle det kosta?). Ingen fastighetsavgift eller moms (momsen är ju statsbudgets viktigaste inkomst). Eftersom statens inkomster reducerats till ett minimum, löser landsbygdspartiet det problemet genom att banta ned ”den offantliga offentliga förvaltningen till ett minimum” och tillägger att ”kommunerna och landstingens uppgifter i vårt samhällssystem kommer att ses över mycket noggrant”.För att uttrycka sig en aning försiktigt: Om landsbygdspartiet finns kvar inför valet 2014, bör partiprogrammet omarbetas och få ett något mer realistiskt innehåll.

Det finns ytterligare en likhet mellan dessa partier. Båda tycks utgå från att det är landsbygdens råvaror och naturtillgångar, som ska rädda den. Det räcker inte. Landsbygden måste få del av den nya tiden, kunskaps- och informationssamhället. Det måste vara möjligt att med hjälp av ny teknik kunna leva i glesbygden. Vi måste också acceptera möjligheterna att pendla på längre avstånd genom förbättrade kommunikationer.
Landsbygden kan inte överleva på produktion av mat och råvaror.

Saab kommer inte att få sålt det antal bilar som företaget räknat med. Försäljningen har gått sämre än väntat. Det är trist men inte helt oväntat. För vem hade trott att den nye holländske ägaren, vars meriter inskränkte sig till att med förlust tillverka ett litet antal lyxbilar årligen, skulle kunna få Saab på fötter igen?

Nu blir det nya förluster och kanske en ny kris med hot om nedläggning.

”När det går bra för Volvo, så går det bra för Sverige.”
Så sa Gunnar Sträng, legendarisk finansminister under många år. Därmed gav han uttryck för Sverige beroende av sin bilindustri. Det är vi fortfarande, även om läget är något annorlunda.
Och till det annorlunda hör att det är tveksamt, om vi kan säga att vi har en svensk bilindustri. För följande har hänt:
Volvo, ryggraden i svensk bilindustri har kluvits i två delar. Volvo Personbilar, den ena delen, såldes till Ford. Den Volvodelen var i början det mest lönsamma i Ford. Men när Volvo, liksom övriga Ford, gick med förlust sålde Ford personvagnsdelen till ett kinesiskt företag.
Övriga Volvo, som framför allt består av Volvo Lastvagnar, gav sig med personbilspengarna ut på marknaden för att göra nyförvärv. I första hand köptes lastvagnsdelen i Renault, men då ville fransmännen ha betalt i Volvoaktier. Det lyckades med följden att Renault blev störste ägaren av Volvoaktier.

Det finns ännu ett svenskt företag, som tillverkar lastbilar, nämligen Scania. När Volvo efter försäljningen av personbilsdelen hade mycket pengar i kassan, gjorde det svenska företaget ett försök att köpa Scania. Det ledde till visst missnöje inom Scania. Men köpet stoppades av EU, som tyckte att Volvo skulle bli alltför dominerande på den svenska lastbilsmarknaden. Det gav Volkswagen en chans, så i dag är den tyska jätten huvudägare i Scania.
Alltså:
Volvo personbilar: ett kinesiskt företag
Volvo lastvagnar: fransk dominans
Scania: tysk dominans
Saab: Holländsk ägare, möjligen uppbackad av ryskt kapital
Så, har vi en svensk bilindustri?