Svensk Kommunrating har pekat ut ett antal kommuner för att de har misskött sin ekonomi. De 24 värsta kallas "Greklandskommuner", och i media har läsare kunnat se en karta, där alla 24 är inlagda med siffror som anger storleken på kommunens skuld per invånare. Det är lätt att associera till forna tiders skampålar.
Hans Jensevik, vd i Svensk Kommunrating, spär på anklagelserna genom att säga att dessa kommuner har "försökt investera sig attraktiva genom att satsa på stora lånefinansierade projekt, som de tror ska locka människor att bosätta sig där".
På frågan, hur det har gått, svarar han: "Det har misslyckats konsekvent."
De flesta av de 24 vid skampålen är glesbygdkommuner med glesbygdens alla avfolkningsproblem. En följd av mångårig nettoutflyttning har blivit att invånarantalet har krymt kraftigt. Några kommuner ligger till och med under det som anses vara miniminivån för att en kommun skall kunna klara sig. Då kan det bli svårt att få ekonomin att gå ihop!
Och vad ska dessa kommuner göra för att kunna överleva? Regionalpolitiken har ju försvunnit från den politiska agendan. Självklart frestas de att satsa på projekt, som kan vara riskabla. Ibland kan det lyckas.Jensevik borde ringa Arjeplog eller kommunens utvecklingsbolag Argentis och försöka sätta sig in i vad satsningen på en komplett multifuelstation kommer att innebära för kommunens möjlighet att överleva.
Eller menar han att enda lösningen är tvångsevakuering av kommuninvånarna?
onsdag 26 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Skall barn få rösträtt?
Bo Rothstein föreslår i Expressen 23/1 att ”vårdnadshavare får rätt att rösta också för sina barns räkning”. Det skulle innebära att på valdagen får föräldrar i barnfamiljer extra rösträtt, en för varje barn.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
Bo Rothstein är professor i statskunskap och gör ibland kontroversiella utspel, kanske för att väcka debatt. Denna idé har förts fram tidigare och det är tveksamt, om det är allvarligt menat. Syftet är gott – reformen antas leda till en mer barnvänlig politik, eftersom partierna kommer uppvakta barnföräldrar på ett helt annat sätt. Deras röster kommer ju att väga betydligt tyngre. Reformen skulle alltså leda till att större hänsyn tas till barnen.
Men är det alldeles säkert att så blir fallet? Kommer verkligen alla föräldrar att enbart tänka på barnens bästa, när de lägger de extra valsedlarna i urnan?
Och kommer inte en sådan reform att leda till att andra grupper känner sig orättvist behandlade och kräver motsvarande förmåner?
Vi bör nog fortsätta att tillämpa den demokratiska principen "en väljare en röst" och inte återgå till graderad rösträtt, ett system vi hade före demokratins genombrott. Då var det penningen som kunde ge mer än en röst.
Partierna bör satsa på barnfamiljer, även om varje förälder – liksom andra väljare – endast har en röst.
torsdag 30 december 2010
Tyvärr har det inte blivit mycket bloggande denna månad.
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!
Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.
Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!
Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!
Det finns många förklaringar.
Jag har startat en Expressenblogg, som tagit mycket tid-.
Det är inte så att jag tröttnat på att blogga här. I stället hoppas jag kunna få fler läsare här via min nya blogg. Det är onekligen så att det är lättare få läsare genom blogga på Expressen och några kan jag kanske locka över hit.
Vi får se, hur det går!
Men inriktningen här ska även i fortsättningen i första hand vara glesbygdsfrågorna.Under 2010 har jag haft mycket negativt att rapportera.
Jag skall därför avsluta med något som kan vara positivt.
Våra politiska partier har tydligen oroats av att det i glesbygdskommuner växer upp nya partier som svampar ur jorden. Det beror ganska säkert i första hand på missnöje med de gamla partiernas ointresse för glesbygden.
Därför har de insett att de måste göra något för att inte förlora för många väljare. Insikten torde vara störst inom centerpartiet, som ju fortfarande kan presentera sig som ett parti för landsbygd eller glesbygd. Centerledarna har särskilt poängterat att något måste göras för att inte centralorterna i glesbygdskommunerna förtvinar helt och hållet.
Det är bara att hålla med - med tillägget att det är bråttom. Jag har ett bra exempel på nära håll - Filipstad. Befolkningen i kommunen har halverats och kommer snart att krypa under 10000 invånare. Staten bidrar aktivt till utvecklingen genom att avveckla sin egen service i centralorten.
Men vilka förhoppningar kan man ha på centern?
Nyligen gjorde Göteborgs-Posten en undersökning om koncentrationen av myndigheter, mm till Stockholm. Maud Olofsson kunde inte förklara, varför det inte skett någon förändring sedan hon fick ansvar för dylika frågor. Hennes enda kommentar var att de andra partierna "inte var intresserade".
Dåligt Maud!
GP tog även upp det märkliga förhållandet att till och med det bolag som ska ge krediter till bilindustrin placerats i Stockholm, där det ju inte finns några företag som tillverkar bilar.
Om det sa Maud endast att hon själv inte förstod, varför det blivit så.
Än sämre Maud!
Men ändå gott Nytt År till dig och alla andra!
fredag 26 november 2010
Var Gustav III pedofil?
Ernst Brunner har skrivit en bok om Jacob Johan Ankarström, mannen som mördade Gustav III mitt under en maskerad i Stockholm. Mordet var ett beställningsjobb från en konspiration av högadliga motståndare till kungen, som planerat dådet och bett Ankarström tjänstgöra som bödel. De visste att denne avskydde kungen.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
Varför gjorde han det? Här lanserar Ernst Brunner en helt ny teori. Han hävdar att Ankarström som ung pojke utnyttjades sexuellt av kungen. Gustav III skulle alltså ha varit pedofil.
Kungens sexualliv var redan under hans livstid föremål för spekulationer. Han gifte sig med en dansk prinsessa. Men efter vigseln fick hon tillbringa bröllopsnatten utan sällskap av maken. Kungen övergav henne och roade sig med sina vänner; troligen utan något sexuellt inslag.
Men det var ju hans plikt att se till att det uppstod tronarvingar. Därför blev det så småningom visst samliv mellan makarna. Det har spekulerats mycket om hur det gick till. När konungens mamma fick reda på att drottningen var havande, uttryckte hon högt inför flera åhörare att hon tvivlade på att Gustav var den blivande fadern. Han förlät henne aldrig det yttrandet.
Det har också sagts att Gustav tog hjälp av en hovman med lång sexuell erfarenhet, när han skulle ”göra det”. Det gick även rykten om att denne inte bara var rådgivare utan den verklige gärningsmannen. En skämtteckning på det motivet cirkulerade i Stockholms högre kretsar.
Det har även hävdats att kungen var homosexuell. Herrman Lindqvist menar att han snarare var asexuell, d.v.s. ointresserad av sex.
Men nu påstår Ernst Brunner att han skulle ha varit pedofil. Det kan ha förhållit sig så. Men jag kan inte låta bli att tänka så här. Det råder idag ett stort intresse för pedofili. Det yttrar sig bl.a. i att det är lätt att bli anklagad för att vara pedofil. Det råder en form av pedofilhysteri. När en viss företeelse blir mycket uppmärksammad och är föremål för många debatter, finns en benägenhet att sätta in den i helt nya sammanhang, där den egentligen inte hör hemma.
Därför är det förmodligen ingen tillfällighet att en bok, som anklagar Gustav III för att vara pedofil, kommer just nu.
Igen: Ernst Brunner kan ha rätt i sina anklagelser mot kungen. Men jag misstänker att historiker snart kommer att leverera genmälen, som hävdar att han har fel.
tisdag 16 november 2010
Från Erlandsson - intet nytt.
Svenska Dagbladet lovade ju en uppföljning av sin artikel om glesbygden.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.
I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.
Det skulle bli en intervju med vår nye landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Men den blev en stor besvikelse.
Han sa inte något nytt.
Så hys inte några förväntningar om att vi kan vänta oss något lyft från regeringen, när det gäller dess glesbygdspolitik.
I stället tillkomer nya problem.
Det senaste gäller taxibilarnas service.Kanske blir det i framtiden omöjligt att beställa taxi om natten.
Onekligen oroande.
onsdag 3 november 2010
Varför lades Glesbygdsverket ned?
Den 31 mars 2009 lades Glesbygdsverket i Östersund ned. Verksamheten överfördes till två nya myndigheter Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.Om allt gick enligt planerna flyttades två tredjedelar av Glesbygdsverkets verksamhet till Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, som också ska ligga i Östersund.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.
Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.
Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.
Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:
Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.
I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.
En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;
Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.
Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.
Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.
Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.
När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".
Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.
Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.
Den resterande tredjedelen gick till den andra nya myndigheten, Tillväxtverket, som har sitt huvudkontor i Stockholm, men med lokalkontor i bland annat Östersund.
Därmed har glesbygds- och landsbygdsfrågorna splittrats på två myndigheter.
Men varför lades Glesbygdsverket ned?Det var under sina sista tio år föremål för kritik. Det hävdades att verket egentligen endast ägnade sig åt opinionsbildning och lobbyverksamhet, som inte passade för ett statligt verk. En annan synpunkt var att Glesbygdsverket egentligen inte hade något myndighetsansvar.
Visst bedrev glesbygdsverket opinionsbildning, men den var berättigad, eftersom politiker börjat försumma glesbygdens problem.
Men Glesbygdsverket bar inte ansvaret för sitt otillräckliga myndighetsansvar. Det är inte fel att säga att det ansvaret försvann, när regeringen upphörde bedriva regionalpolitik. Om det över huvud finns någon sådan idag, så äger den rum i arbetsmarknadsregionerna. Den verksamheten var Glesbygdsverket avskuret från.
Men hela tiden gjorde Glesglesbygdsverket viktiga insatser, inte minst i form av utredningar och analyser. Några exempel:
Glesbygdsverket bevakade skärgårsperspektivet. Skärgårdarnas och glesbygdernas problem liknar varandra. Glesbygdsverket tog fram flera EU-program för skärgårdarna.
I en analys om ”integration som kraft för regional utveckling” uppmärksammade Glesbygdsverket glesbygdskommunerna om möjligheten lindra problemen genom att försöka dra till sig invandrare:
”Ur ett regionalt utvecklingsperspektiv är integration av människor med utländsk bakgrund intressant, då dessa människor skulle kunna bidra till arbetskrafts- och kunskapsförsörjningen, till serviceunderlag, till skattebasen, till serviceutbudet, till branschbredden etc.” Det rådet har flera kommuner haft nytta av.
En rapport från glesbygdsverket om lärcentrastudier och deras betydelse blev uppmärksammad och ansågs värdefull;
Glesbygdsverket har gjort en analys av tillväxtmöjligheterna för småföretag i gles- och landsbygder.
Ibland har Glesbygdsverket gjort utspel, som har inneburit kritik mot annan verksamhet inom den offentliga sektorn:
År 2005 föreslog Glesbygdsverket att en av Sveriges Televisions nyhetsredaktioner skulle utlokaliseras från Stockholm och hänvisade till en rapport om att public serviceföretagen blir allt mer centraliserade:
”En omlokalisering av Rapports, Aktuellts eller SVT 24:s nyhetsredaktion skulle kunna bidra till höjd kvalitet och nya perspektiv i riksnyheterna”.
Verket hänvisade till en rapport från Granskningsnämnden där tre forskare kom fram till att public serviceföretagen på senare år blivit allt mer centraliserade.
Glesbygdsverket kritiserade Naturvårdsverkets förslag om enhetligt strandskydd i hela landet. Verket förordade i stället ”uppluckrade och differentierade regler som möjliggör strandnära bebyggelse i glesbygden”. ”Stockholms skärgårdsregler" borde inte gälla över allt.
Det yttrandet fick genomslagskraft.
Glesbygdsverket har även krävt stopp för nya stormarknader och påtalat att ”på kort tid har mer än 300 samhällen förlorat sin sista butik”. Enligt verket tror mer än hälften av Sveriges lanthandlare att deras butik inte finns kvar om fem år.
När regeringen delade in riket i 81 arbetsmarknadsregioner ansågs landsbygd och tätort vara "kompletterande områden". Därmed skulle ”betydelsen av en särskild gles- och landsbygdsdimension minska”. Det innebar att Sverige officiellt avskaffade gles- och landsbygdspolitiken.
Harry Westermark, arkitekt på Glesbygdsverkets analysenhet, bekräftar detta:
”Det finns ingen landsbygdspolitik i Sverige.” Därför finns det ej heller ”uttalat hur landsbygden ska bidra till regeringens vision om hållbara Sverige".
Glesbygdsverket drog sig inte för att kritisera regeringen. När myndigheten Valnämnden bildades, och regeringen (som så ofta skett!) struntade i att följa riksdagens upprepade beslut om att nya myndigheter inte bör lokaliseras till Stockholm, kom kritiken från glesbygdsverkets dåvarande generaldirektör. Regeringen motiverade sitt beslut lägga valnämnden i Stockholm med att de tjänstemän på Statistiska Centralbyrån som tidigare handlagt valfrågor inte ville flytta till Örebro. Generaldirektören genmälde att det inte var meningen att ”jobben skulle gå till stockholmare” utan att nyrekrytering skulle ske i Örebro.
Glesbygdsverket har verkat som en uppstickare, och dess upprepade kritik mot andra företrädare för staten vållade irritation. Det bidrog säkert till beslutet att lägga ned Glesbygdsverket. Men den nedlagda myndighetens agerande berodde helt enkelt på att den såg som sin uppgift att slå vakt om gles- och landsbygden intressen, som alltmer hamnat i bakgrunden.
Beslutet att tysta dess röst kan ses som ett led i den utvecklingen.
måndag 1 november 2010
Svenska Dagbladet om glesbygdsproblematiken.
Dagens SVD (1 november 2010)innehåller ett reportage om glesbygdens problem. Det är meningen att det ska bli en uppföljning. Tidningens intresse för dessa frågor är en glädjande nyhet. SvD har tidigare givit prov på ointresse och kritiserat allt som kan uppfattas som regionalpolitik.
Dagens glesbygdssidor innehåller en Sverigekarta med en prognos över den förväntade befolkningsutvecklingen fram till 2025. Det är ingen uppmuntrande läsning. Prognosen är dock en framskrivning till 2025 av nuvarande trender. Det ger i varje fall ett svagt hopp om att det kan gå bättre.
Jag kunde konstatera det jag tidigare antagit, nämligen att Karlstad inte kan räkna med en positiv utveckling, eftersom stadens omland redan i dag håller på att förblöda. Kommunerna runt Kalstad måste kunna vända den negativa trenden, om regionshuvudstaden ska kunna hävda sig.
I hela norra Sverige är det endast Umeå som kan räkna med befolkningsökning. Värst utsatt är Pajala, som får en ytterligare befolkningsminskning på 30 till 40 procent. Helt otroligt! Kan kommunen överleva det?
Det finns också ett reportage från Jokkmokk. Där har befolkningen på 50 år halverats. Som på så många andra håll försvinner de unga efter gymnasiet för att aldrig återvända, eftersom det finns alldeles för få jobb i Jokkmokk för dem som bedrivit postgymnasiala studier.
Enligt SVD föds vart fjärde barn i Stockholm. Stockholmsregionen väntas få den kraftigaste befolkningsökningen. Största ökningen fram till 2025 äger rum i Vallentuna.
SVD:s glesbygdssidor är både nedslående och skrämmande.Bryr sig politikerna?
Dagens glesbygdssidor innehåller en Sverigekarta med en prognos över den förväntade befolkningsutvecklingen fram till 2025. Det är ingen uppmuntrande läsning. Prognosen är dock en framskrivning till 2025 av nuvarande trender. Det ger i varje fall ett svagt hopp om att det kan gå bättre.
Jag kunde konstatera det jag tidigare antagit, nämligen att Karlstad inte kan räkna med en positiv utveckling, eftersom stadens omland redan i dag håller på att förblöda. Kommunerna runt Kalstad måste kunna vända den negativa trenden, om regionshuvudstaden ska kunna hävda sig.
I hela norra Sverige är det endast Umeå som kan räkna med befolkningsökning. Värst utsatt är Pajala, som får en ytterligare befolkningsminskning på 30 till 40 procent. Helt otroligt! Kan kommunen överleva det?
Det finns också ett reportage från Jokkmokk. Där har befolkningen på 50 år halverats. Som på så många andra håll försvinner de unga efter gymnasiet för att aldrig återvända, eftersom det finns alldeles för få jobb i Jokkmokk för dem som bedrivit postgymnasiala studier.
Enligt SVD föds vart fjärde barn i Stockholm. Stockholmsregionen väntas få den kraftigaste befolkningsökningen. Största ökningen fram till 2025 äger rum i Vallentuna.
SVD:s glesbygdssidor är både nedslående och skrämmande.Bryr sig politikerna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
