Masskrocken: Hur mycket berodde på långtradarna?

Utan tvekan höll många långtradare för hög fart, när de närmade sig bron. En av dem fick sladd – och körde på mannen, som blev enda dödsoffret. Upptakten till masskrocken ska ha varit två långtradare som kolliderade. En av Trafikverkets chefer kritiserade öppet långtradarna och nämnde också att han för några veckor sedan kört bil från Borlänge till Göteborg en dag då vädret var dåligt. På många sträckor hade hastigheten begränsats till högst 80 km, men han fick ständigt långtradare liggande bakom sig och alltför nära.  När han inte körde ut i vägrenen, vräkte de sig förbi honom, även om sikten var skymd.

Polisen ska undersöka däcken på alla fordon, som fastnade på bron.

Det kan bli intressant läsning.

Det fanns en gång något som hette Televerket...

En gång i tiden fanns det något som hette Televerket. Där sysslade dom med att reparera telekablar och se till att det för abonnenterna gick att ringa och ta emot telefonsamtal. Om det krånglade, ringde man till ett av televerkens lokalkontor, så kom det en telearbetare och fixade problemet. Även i min kommun fanns en s.k. telebutik. Där köpte jag min fax och där kunde jag köpa nytt faxpapper och få hjälp, när faxen krånglade.


I dag finns det ingen telebutik hos mig. Den försvann en tid efter det att Televerket blivit Telia och bolagiserats. I dag finns det inget lokalkontor i min kommun. Telia ägnar sig i stället åt att öppna mobilnät i Kaukasus´diktaturer och är tydligen beredd att gå ganska långt för att få dem. Tänk om Telia i stället använt alla dessa pengar på att förbättra den svenska infrastrukturen! Tänk om vi fått ha kvar  våra telebutiker!
  Och tänk om Vattenfall struntat i att köpa kärnkraftverk och kolkraftverk utomlands och i stället lagt kraften på att se till att vi alltid har ström i ledningarna?

Vad har vi egentligen vunnit på bolagiseringen av de gamla verken?

Centern vill sälja ny produkt, struntar i glesbygden.

Antag att försäljningen av såpa minskaroch att tillverkaren tycker att det är olönsamt att fortsätta produktionen. I stället går företaget över till att producera champo och startar en stor reklamkampanj. Men fortfarande finns det kunder, som vill ha såpa och som känner sig övergivna.
   Måhända är det en jämförelse som haltar, men det finns likheter med det Centerpartiet har gjort. De traditionella centerväljarna har kommit från jordbruket, en näring som håller på att dö ut i Sverige. Centern har velat komma in i storstäderna, framför allt Stockholm och anser sig ha haft vissa framgångar. Därför blev det den s.k. Stureplanscentern, som satte sin prägel på den grupp som skulle lägga fram det s.k.idéprogrammet. Det fick en ultraradikal prägel, som kan ha fått traditionella centerpartister att sätta morgonkaffet i halsen: fri invandring, slopandet av arvsrätten (verkligen passande för bönder!), accepterande av månggifte. När det gäller sistnämnda förslag, så vet tydligen förslagställarna ingenting om polygami, som är facktermen för månggifte. Det handlar definitivt inte om att individen får göra precis som han/hon vill. Det finns benhårda regler för vad som är tillåtet eller otillåtet. Om centerpartisterna menar att ett äktenskap ska kunna bestå av flera män och kvinnor, borde det ha kallats fär gruppäktenskap, och det är i så fall en skapelse som inte har påträffats i en enda kultur på vår jord.
   Men det riktigt trista är att centern med dessa idéer visar sig beredd att överge landsbygden/glesbygden. Det är visserligen sant att jordbruksbefolkningen fortsatt att miska. Befolkningen i glesbygdskommunerna  minskar också, men risk finns alltid att fler kommuner kan få glesbygsproblem. Det är ett faktum att centerpartiet har försökt att ockå tillvaratas deras intressen, men nu är det tydligen viktigare att värva röster på Stureplan med omgivningar.
Sorgligt!     

I går gick andra delen av SVT:s dokumentär om Jan Stenbäck. Den handlade bland annat om hur han ”kom över” TV 4. Det var intressant, men en fråga fick jag inte svar på.


Här är den:

Socialdemokraterna kämpade länge för att SVT skulle få behålla sitt monopol. Det fanns till och med riksdagsledamöter från partiet som ville förbjuda tittare att sätta upp parabolantenner! Dessutom fanns det ett starkt motstånd mot att tillåta reklam i tv. Men till sist insåg partiledningen att det inte gick att hejda utvecklingen. Då fattade socialdemokraterna ett viktigt – och riktigt – beslut: En ny marksänd svensk tv- kanal med reklam skulle inte förläggas till Stockholm. Huvudstaden borde inte ha monopol på tv-sändningar; det var viktigt att sprida dem till andra delar av vårt land. En modell för den kommande tv-kanaler kunde vara att förlägga några redaktioner till Göteborg och centralredaktionen till Malmö. Liknande tankegångarna fanns också i våra nordiska grannländer. Där förverkligades de – men inte i Sverige.
Varför?

Behärskar SVENSKA studenter ej SVENSKA språket?

Dagens studenter har så dåliga kunskaper i svenska språket att de har svårt klara av undervisningen och kurslitteraturen.  När de tenterar är risken stor att de inte förstår frågorna. Minst lika illa, när de ska skriva något själva. Deras ordförråd är begränsat och ”den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.” Allt enligt historielärare från två universitet i en debattartikel i UNT 2/1.

Dessutom saknar de flesta studenter grundläggande kunskaper i historia, när de kommer till universitetet, men det accepterar universiteten genom att anpassa undervisningen till studenternas förutsättningar. (Märkligt!)

Historien upprepar sig: För cirka 20 år sedan fick jag av en docent i historia höra att lärarna vid hans universitet gjort diagnostiska prov på studenter, som skulle starta sina studier i historia. ”Men resultaten var så deprimerande att vi slutade med det.” Han nämnde också att han under sin egen grundskoletid inte lärde sig någonting i historia, ”däremot allt om fem byar i Indien”. Det var det han sysslat med i det s.k. so-ämnet.

Och ungefär samtidigt klagade lärarkandidater vid dåvarande högskolan i Karlstad om att de hade problem med svenska språket. De efterlyste "kortkurser" i stavning. De skulle bli lärare i – svenska!

Kunskapsförsämringen i skolan är en process som pågått mycket länge. Nu talas det om en nedgång sedan 1990-talet eller början av 2000-talet, men det började långt tidigare. Den yttersta orsaken till dagens situation är politiska beslut att reducera skolans uppgift att ge eleverna kunskaper och färdigheter och i stället betona behovet att fostra eleverna till goda medborgare. De tankarna förde redan Hitler fram i sin bok Mein Kampf på 1920-talet. I Sverige dök de upp i slutet av 1940-talet och slog igenom i skolreformer under det fortsatta 1900-talet. Drivande parti var socialdemokraterna.
När grundskolan blev sammanhållen genom hela högstadiet 1969, måste alla elever pressas in i en enhetlig kostym, och det krävde radikala förändringar. De många yrkesinriktade ämnena försvann. Skoltrötta elever skulle istället klaras genom sänkta krav på alla elever. Teoretiska ämnen som orienterar om samhälle, kultur och natur liksom språk och matematik reducerades kraftigt. I stället stärktes övningsämnena och ett ”Fritt valt arbete” infördes. Men i det fick eleverna inte fördjupa sig i ett läroämne, en tydlig markering om likgiltighet för kunskap och färdigheter.

Ämneskunskaper och intellektuellt arbete hade nu fått en negativ klang liksom orden ”bildning” och ”undervisning”. Socialdemokratiska utbildningsministrar undvek att säga att skolans mål var att ge kunskaper. Inte minst Lena Hjelm-Wallén sa att hon föredrog en ”ny form av kunskap men det är väl inget för akademiska finsmakare.”

Om allt detta skriver Göran Hägg i sin bok Välfärdsåren:

”Den som förfäktade kunskapers värde sågs som fiende till demokrati och jämställdhet. På något sätt var övning i att titta på TV mer demokratiskt än läsning av böcker”.

Både betyg och läxor ansågs opassande för den nya skolan. En utredning menade att ”betyg har den negativa följden att skolarbetet inriktas på att meddela kunskaper och färdigheter”. Dessutom ansågs betyg strida mot jämlikhetstanken. Hela grundskolan skulle på sikt bli betygsfri. En läroplan förbjöd läxor i grundskolan.

   Ett annat mål gick ut på att förändra lärarens roll. Framför allt borde inte katederundervisning förekomma. Kommunförbundet ville förbjuda det!

 I stället skulle eleverna syssla med grupparbeten, men då handlade det inte i första hand om att få kunskaper. Viktigare var att lära sig arbeta i grupp.

Göran Hägg igen:

I ämnet svenska ”härskade praktiska övningar som att fylla i postens blanketter eller telefonkatalogen”. Eller man hade ”bikupa”: ”alla elever sitter och pratar högt med varandra.”

I engelska infördes ”direktmetoden”: ”Läraren skrek en fras, eleverna imiterade och skulle efterhand identifiera begrepp och grammatik. Det var reaktionärt att inte tro på det”.

”Det blev på modet bland pedagoger att förneka problemen med oordning och disciplin. Eller sa man att allt löste sig med nya metoder. Med tiden hävdades att oordning var önskvärt och tecken på den frimodighet den nya skolan skapat. Eller tvärtom en sund reaktion mot den auktoritära anda som rådde i skolan.”

Naturligtvis innebar reformerna att det uppstod problem i skolan – och inte ”bara” i form av fallande kunskaper. Helt fantastiskt att i dag ledande socialdemokrater kan hävda att skolan fungerade bra ända till 1990-talet!  Det får mig att tänka på ”Bagdad Bob”, presstalesman för Saddam Husein, han som förnekade att USA:s invasion haft några framgångar, fastän stridsvagnarna nästan var inom synhåll.

På 1980-talet kom det uppgifter om två undersökningar, gjorda 1964 respektive 1980. Enligt båda låg Sverige i den absoluta botten i matematik. 1980 hade våra 13–14-åringar sämst resultat tillsammans med Swaziland och Nigeria. Det ledde till kommentarer om att vi låg på "ulandsnivå i matematik".

 Dessa undersökningar försökte dåvarande Skolöverstyrelsen hemlighålla med motiveringen att de ”måste bearbetas”. Tyvärr vet jag inte mera om det. Men alla internationella jämförelser bör tas med en viss nypa salt. Resultaten kan säkert ifrågasättas. Kanske är tillförlitligheten bättre hos de senaste.
I TIMSS-undersökningen 1995 låg svenska elever i gymnasiets årskurs 3 på andra plats i matematik. 13-åringarna var medelmåttor och under genomsnittet i några delområden

I TIMSS 2003 hade det skett en kraftig försämring. Den var större än för något annat land som deltagit både 1995 och 2003. Försämringen fortsatte 2008.
I de s.k. PISA-undersökningarna hade Sverige bra resultat år 2000 (den första undersökningen) och 2003, men 2006 gick det sämre, framför allt i matematik.
2009 läste svenska elever sämre än vad de gjort i tidigare PISA-undersökningar och deras relativa position i förhållande till övriga deltagande länder hade också sjunkit. Sveriges resultat i matematik 2009 var signifikant lägre än 2003. Det var också stora skillnader i prestationer mellan de svenska skolorna.

Två kommentarer till allt detta:

1. Det är inte troligt att det skedde en kraftig förbättring av svenska elevers prestationer 1980-1995.
2. De problem som svenska studenter vid universiteten har enligt sina lärare bör ha uppstått under deras grundskoletid. Kommer den problematiken fram i PISA- och TIMSS-undersökningarna?

Nedmonteringen av den svenska kunskapsskolan pågick i minst 40 år. Naturligtvis kommer det också ta tid att återskapa den. Ett exempel: Vi har fått en ny lärarutbildning, inriktad på att ge nya lärare just bättre ämneskunskaper, men det dröjer ändå flera år, innan lärare, som genomgått den utbildningen, är ute på arbetsmarknaden.

Ändå anklagar de rödgröna partierna nu framför allt Jan Björklund för att Sverige fortsatt att rasa i internationella jämförelser. Socialdemokraternas kunskapsförakt och tro på pedagogiska dagssländor är ju huvudförklaringarna till dagens situation! Det skall dock tilläggas att det skett viss tillnyktring i partiet.
Ansvariga är också vissa universitetspedagoger som aktivt verkat för flumpedagogiken: bort med betyg och läxor, mer utbildning i pedagogik, mindre i ämneskunskaper, grupparbete istället för lärarledd undervisning. Några av dem har varit verksamma i Karlstad, där alltså blivande svensklärare behövde kortkurser i stavning.

.

Kortare sommarlov?

Kristdemokraterna vill förlänga skolans läsår med en vecka på grund av elevernas försämrade prestationer i svenska.

Det är bra att politiker numera uppmärksammar detta problemet, som nog är större än vad de flesta politiker känner till (ska snart skriva inlägg om det).

Men frågan är om KD ordinerar rätt medicin. Om vi går bakåt i tiden till 1960-talet, så var eleverna bättre i svenska – och hade längre sommarlov än vad det är idag.

Därefter har sommarlovet förkortats – och elevprestationerna blivit sämre.

Vad säger politikerna om det?

Fel, om våldtäktsmördarna ej får advokat!

Snart blir det rättegång i Indien mot de män som är åtalade för det hemska våldtäktsmordet. Enligt uppgifter i kväll i tv har indiska advokater beslutat att vägra bistå de åtalade som advokat. De gör det i solidaritet med offret.

Ingen tvekan om att det är ett fasansfullt och vedervärdigt brott, som det handlar om. Men advokaternas reaktion är ändå märklig. I en demokrati skall alla åtalade ha rätt till en försvarsadvokat. Det är en del av de rättigheter, som ska garantera rättssäkerheten. Och alla åtalade skall betraktas som oskyldiga till dess att domstolens beslut kommer. Om de åtalade inte hade den rätten, skulle de komma i ett underläge gentemot åklagaren. Även Anders Behring Breivik fick en advokat.

   Det är ett fruktansvärt brott – som kan leda till dödsstraff. Det kan ju vara så att alla inte är lika skyldiga. Så kan det vara när det handlar om gruppbrott. Därför behöver varje åtalad en advokat.

  Om det råder rättssäkerhet i Indien är det domstolens sak att se till att samtliga får advokat. Om domstolen mot förmodan misslyckas med det, kan följden bli att rättegången skjuts upp.