Jantelagen - igen.

21 oktober bloggade jag om de småaktiga angreppen på Carl Bildt. Han hade ju fullt upp med det hotande sammanbrottet i Bosnien. Då anklagade Lena Aq honom för att aldrig ha bloggat om "kvinnors situation". Jag undrade om nästa steg skulle bli att PRO attackerade honom för att aldrig ha bloggat om "pensionärers behov".

En månad senare fortsätter tjuvnypen. Thomas Bodström, som även har tid över för att bombardera konstitutionsutskottet med anmälningar mot medlemmar i regeringen, har gjort det igen. Enligt honom borde Carl Bildt inte ha deltagit i ett regeringsbeslut på grund av jäv.
Bakgrunden är den här. Carl Bildt och USA:s förra utrikesminister Madeleine Albright vittnade under krigsförbrytarrättegången i Haag 2002 i ett mål, som gällde förra bosnienserbiska presidenten Biljana Plavsic. De berättade att hon insett att Radovan Karadzic inte bara var ansvarig för massakern i Srebrenica utan dessutom var en krigsprofitör. Hon inledde då ett samarbete med företrädare för det internationella samfundet, framför allt Carl Bildt. Flera gånger riskerade hon sitt liv, innan Karadzic var avpolleterad. Hon reste själv till Haag och erkände sig skyldig till krigsförbrytelser. Hon bad att få avtjäna straffet i Sverige, vilket beviljades.

Eftersom Sverige tillämpar regeln att en fånge, som skött sig, kan bli fri efter att ha avtjänat 2/3 av sitt straff, ville hon bli frigiven, när hon gjort det. Och visst hade åttioåriga Biljana Plavsic skött sig. Regeringens beslut gällde endast att bekräfta frigivningen - således en formell struntsak. Därför deltog Carl Bildt i beslutet, trots att alla visste att hans bekantskap med Plavsic var allmänt känd. Han erkände öppet att han funderat på jävsfrågan, men tyckt att det i praktiken handlade om att verkställa krigsförbrytardomstolens beslut. Formellt må det vara fel, men knappast något att bråka om.
Men principryttaren Bodström såg sin chans! Han klippte till och passade dessutom på att tillskriva Bildt diverse negativa egenskaper: Bildt "ljuger och det på ett närmast komiskt sätt. Han är så självuppfylld att det han säger måste vara sant, just för att det är han själv, som säger det."
Det är naturligtvis helt ok att politiska motståndare angriper varandras åsikter. Men att gå till personangrepp, att svartmåla och håna varandras personligheter är något som vi i huvudsak har varit förskonade från i Sverige.

Bara några dagar senare kom i Newsmill nästa tjuvnyp mot Carl Bildt från Bodströms s-kollega Åsa Westlund. Enligt henne är "Carl Bildts starka internationella ställning i allt väsentligt en inrikespolitisk myt". Han har skapat en illusion "om sin egen förträfflighet".
Här har vi således ännu ett personangrepp - men även en uppgift som är helt felaktig. I själva verket är det precis tvärtom: Carl Bildt har betydligt högre anseende här hemma än utomlands.
Inför de förhandlingar som ledde fram till Daytonavtalet 1995 fick Carl Bildt representera EU. Har någon svensk sedan Olof Palme haft ett uppdrag på den nivån? Uppbackade av framför allt Bill Clinton pressade Carl Bildt och Richard Hoolbrooke forna Jugoslaviens huvudaktörer att skriva ett avtal, som satte stopp för grymheter och illdåd, som inte förekommit i Europa sedan andra världskriget. Därefter fick han, som representant för det internationella samfundet, förtroendet att börja bygga upp ett civilt samhälle i Bosnien. (Det var i det sammanhanget som han fick viss hjälp av Biljana Plavsic)

Nu är han utrikesminister. En stor internationellt välkänd tidning skrev nyligen att "jämfört med andra europeiska utrikesministrar" är han "som en jätte bland dvärgar".
Vi som läser internationella medier vet att Carl Bildt har varit den i särklass mest citerade svenske politikern. Strängt taget den ende!

Det är möjligt att Carl Bildt nu hade velat ha ett EU-uppdrag. Men hans eventuella svårigheter att få det, har säkert helt andra orsaker de som Åsa Hedlund anför. Enligt henne skulle det sammanhänga med att han inte är en "samarbetspolitiker" (hur vet hon det?), att han står "långt till höger", hans "affärer med rysk gas och olja i diktaturer" och att han har "nära band till den amerikanska krigsindustrin".
Carl Bildts problem är i stället att han inte dragit sig för att öppet kritisera stora aktörer på den internationella scenen. Han irriterade Nato-länderna 1999 genom kritiska synpunkter på Natos ingripande i Kosovo (läs på bättre Åsa!). Och framför allt har han nyligen retat upp Ryssland för dess krig mot Georgien.

Precis som Olof Palme hävdar således Carl Bildt små länders rätt att höja rösten. Det borde Åsa Hedlund kunna uppskatta!
I själva verket finns det fler likheter mellan Carl Bildt och Olof Palme. Viss arrogans och den blixtsnabba repliken.
Eller hur Åsa?

Migrationsverkets centralisering drabbar glesbygdkommunerna - och miljön

Jag har tidigare flera gånger uppmärksammat att glesbygdskommuner drabbas hårdats, när staten ska spara. Statliga myndigheter tycker det är bekvämast att lösa besparingskraven genom att lägga ned sina kontor i glesbygden. Skattemyndigheten var ett tydligt exempel.

Men nu finns det fler, och ett kommer från Värmland, där Migrationsverket genomfört en makalös rationalisering.
En flyktingförläggning behöver naturligtvis ha personal, men Migrationsverket har kläckt den strålande idén att i stort sett alla anställda skall koncentreras till Karlstad. En assistent, som arbetar med tillsynsfrågor i Hagfors (10 mil från Karlstad) måste därför på morgonen pendla till Karlstad. Väl där kan det komma information, som innebär att han/hon omedelbart måste återvända till Hagfors. Om assistenten lyckas lösa problemet snabbt, blir det en bilresa tillbaka till Karlstad, arbeta några timmar där, och sedan pendla tillbaka till hemmet. Då har han/hon avverkat 40 mil.

På en flyktingförläggning finns det många etniska grupper. Mellan några av dem kan det finnas sekelgamla konflikter. Vad händer om det blir bråk?

Centraliseringen blir lika obegriplig, om vi ser det hela ur flyktingens perspektiv. Hur gör en asylsökande, som är i akut behov av att få råd? Gå till busstationen och leta efter buss till Karlstad? Hur hitta till centraliserade huvudkontoret? Hur många klarar det? Och med hur stor sannolikhet går det att få tag på den assistent som tidigare fanns på plats i Hagfors?

Naturligtvis säger Migrationsverket att riktigt så illa kommer det inte att bli. Någon ansvarig för boendefrågor kommer att finnas kvar i t.ex. Hagfors. Men det räcker definitivt inte för att lösa de problem som centraliseringen leder till!

Om detta genomförs över hela landet, blir det ännu ett slag mot glesbygdskommunerna, som kommer att förlora många arbetstillfällen. Det behöver väl inte tilläggas att de många onödiga bilresorna, rimmar illa med behovet att minska på utsläppen av växthusgaser.

Om vi hade haft en fungerande regionalpolitik, skulle det ha funnits en "portalparagraf" i instruktionerna till de statliga myndigheterna. Där skulle det åläggas dessa att göra allt för att undvika minskningar av sin närvaro i glesbygdskommunerna.

Carl Bildt och Jantelagen

Bosnien befinner sig i sin värsta kris sedan Daytonavtalet undertecknades, och inbördeskriget 1992-1995 upphörde. Det finns de som tror att Bosnien kommer att krackelera.

Orsakerna till problemen ska inte beskrivas här. Det får räcka med att säga att det sammanhänger med att Bosniens ena enhet, Republika Srpska, aldrig känt sig tillfreds med det Bosnien som skapades i Dayton och hotar med att bryta sig ut. Om hotet verkställs, uppstår en kris, som skulle få följdverkningar långt utanför Bosnien, inte minst i Kosovo - en annan krutdurk på Balkan.

Sverige är ju ordförandeland i EU och har en utrikesminister, som heter Carl Bildt. Han blev Bosniens förste "High Representative". Bosnien blev efter Dayton ett protektorat. Det internationella samfundet skulle övervaka utvecklingen och ibland ingripa. Administrationen leddes av "Office of the High Representative of the International Community", och Bildt blev således dess förste ledare.

Kanske var det därför naturligt att just han tog ett initiativ till att rädda Bosnien. Han kallade till ett möte i Sarajevo den 9 oktober. Där skulle Bosniens ledare möta företrädare för EU och USA och med Carl Bildt som ordförande. Bildts extremt svåra uppgift var att försöka få Bosniens politiker att enas om vissa principer, som skulle kunna låsa upp den nuvarande blockeringen. Nytt möte utlystes till den 20 oktober. Mötet 9 oktober har beskrivits som "sista chansen ta Bosnien ur en stinkande damm".

Bildts initiativ kommer att tillhöra det viktigaste, som en svensk minister gjort under ordförandeskapet.
Samtidigt som Carl Bildt varit fullt upptagen med att förhindra en ny konflikt på Balkan, gick Lena Aq, generalsekreterare i Kvinna-till-kvinna ut och anklagade honom för ointresse för kvinnors rättigheter. Hon har granskat honom och funnit att han i sin blogg inte har skrivit ett enda inlägg om kvinnors situation i sin blogg. Han "verkar ha en vit fläck för de här frågorna." För att använda ett slitet uttryck: Man tar sig för pannan! Vad blir nästa steg? Skall PRO:s ordförande dyka upp och anklaga Carl Bildt för att strunta i pensionärernas behov? Måste Carl Bildt blogga om allt? Det är alldeles utmärkt att utrikesminister Hillary Clinton pratar om kvinnors rättigheter, men i andra länder (som Sverige) kanske det behovet täcks av andra ministrar.

Det finns endast en svensk minister, som har ett högt anseende utomlands, och som ofta citeras. Han heter Carl Bildt. En världstidning menade att jämfört med andra utrikesministrar framstår han som en "jätte bland dvärgar". Väcker detta irritation i vissa svenska kretsar? Är det Jantelagen? Ilska inom vänstergrupper över att en moderat är så framgångsrik? Påhoppen är så gott som alltid överdrivna, ibland rent löjliga. Den politiska oppositionen anmäler regeringsledamöter till konstitutionsutskottet (KU) stup i kvarten och har tydligen inte ens klart för sig att KU :s granskning är juridisk. Det går endast att anmäla Bildt eller andra ministrar för brott mot lagar och förordningar.

Situationen för Bildt påminner om vad som drabbade - Olof Palme. På den tiden var han den enda svenske politiker, som var känd och respekterad utomlands (undantag USA på Nixons tid). Det retade många - till höger om mittfältet. Nu är det tvärtom, men ändå kan det sägas att historien har upprepat sig.

...Även Kalmar län drabbas!

Kalmar län lider också av strukturproblem: industrier som slagits ut, utflyttningsöverskott, osv. Inte helt oväntat vill polisen också där stänga stationer och lita på "bilpatruller".
Det är naturligtvis lika tokigt där! Drar sig inte människor för att flytta till en kommun, om de vet att polisstationen ska stängas?
De statliga myndigheterna har krav på sig att spara visst antal millioner och lösningen tycks vara att ge sig på glesbygdsregionerna, som ej längre har så många väljare.
Bekvämt!

Fler poliser - men i glesbygden försvinner de!

Regeringen har ju meddelat att vi ska få fler poliser - ett budskap som av många har välkomnats.
Men tydligen gäller inte det för glesbygden, för i dagarna har polisledningar gått ut och informerat om indragningar av just poliser i glesbygden.

Detta är vad som hänt på småorter i Norra Bohuslän och Dalsland (Bohuslänningen 28/9):
Cirka 30 poliser skall flytta från Tanum, Sotenäs, Mellerud och Bengtsfors. Det innebär att polisstationerna töms på personal. Sotenäs och Tanum har under flera år kämpat mot polisneddragningar. Den nu föreslagna förändringen innebär att de "förlorat slaget".

Kommunalrådet Mats Abrahamsson i Sotenäs säger: "Menar statsmakterna verkligen något med talet om fler poliser ute i verkligheten?" Vidare: "Regeringsmålet 20000 poliser i landet är snart nått och så får vi vara med om det här. Vad menas? Han undrar också om det är meningen att det som försvinner från dessa kommuner skall hamna i Göteborg.

Kommunstyrelsens ordförande i Tanum, Claes-Åke Sörqvist är besviken. Han misstänker att om Strömstadspolisen ska ta hand om Tanum, så kommer man bara åka till Grebbestad på patrullkörning. "Men sedan finns också hela Hedekas, Munkedal, Sotenäs, Färgelanda, Mellerud, Dals ED och Bengtfors utan polis. Det är enorma ytor att bevaka för en polispatrull eller två. Vi har pekat på att landsbygdsbefolkningen känner sig på undantag. Ur polissynvinkel är landsbygdens invånare i strykklass. Det här går stick i stäv med satsningen på poliser, som man talar om i Stockholm."

I Mellerud säger kommunstyrelsens vice ordförande Johnny Stücken att polisnedläggningen är oacceptabel. "Med den har hela den statliga närvaron lämnat Mellerud: försäkringskassan, arbetsförmedlingen och nu polisen."

Det torde råda bred enighet om att ökat patrullering inte kan ersätta indragna polisstationer.
Än en gång brandskattas glesbygden, trots att regeringen lovat fler poliser.

SR:s Studio Ett tog i ett inslag upp situationen för ungdomar i Hofors. Naturligtvis är arbetslösheten hög, inte minst bland tonårsmammor, och många lever på bidrag. Några av de intervjuade förklarade att de ändå ville bo kvar i Hofors, där de har hela sitt sociala nätverk.

Ungdomarnas önskan att stanna kvar i sin lilla bruksort har retat upp flera storstadsjournalister. I några krönikor spyr de galla och hån över ungdomarna och raljerar med dem. Ilska och upprördheten är något svår att förstå. Självklart är det inte bra att ungdomar lever på bidrag och passiviseras. Men vad ska de göra?
I första hand bör de, enligt journalisterna flytta till Stockholm.
Låt oss se på förutsättningarna för det. Då bör de ju ha en bostad, och för de ensamstående unga mammorna räcker det knappast med att hyra ett rum; det måste vara en liten men egen lägenhet. Är det så lätt att få det i Stockholm?
Dessutom ska de väl ha ett arbete. Och visst är läget på arbetsmarknaden bättre i Stockholm, men är det alldeles självklart att en lågutbildad tonåring får jobb direkt i Stockholm?
Menar kritikerna att Hoforsungdomarna ändå ska lämna sina sociala nätverk, slå sig ned i Stockholm och där vänta på ett arbete?
De upprörda journalisterna hade ett alternativt förslag, att pendla till Gävle.
Möjligen kunde någon få jobb men det är osäkert. Det rör sig ju om ungdomar med låg utbildning. Dessutom är arbetslösheten hög i länet och ungdomsarbetslösheten i Sverige är mycket hög. Och att pendla 10 mil varje dag gör inte saken lättare, om det rör sig om ensamstående mammor.

Kunde inte storstadsjournalistera sätta sig in i problematiken lite bättre? Fundera på att situationen i Hofors har sin motsvarighet på många andra håll i glesbygdsvärlden? Och tänka på vad det skulle innebära om många gamla industri- och bruksstäder förvandlades till "spökstäder"? Borde inte staten försöka göra lite mer än att stimulera till flyttning?
Och är det omöjligt att se något positivt i att det faktiskt finns ungdomar, som känner för sin hembygd och vill bo kvar där?

Förbifart Stockholm och glesbygden

Regerirngen har bestämt sig för att förverkliga Förbifart Stockholm, ett projekt som i nuläget beräknas kosta 27 miljarder kronor. Men alla vet att dylika kostnadsberäkningar alltid visar sig vara tilltagna i underkant.
En motivering för projektet lyder att Stockholm växer med 30000 invånare per år. Det motsvarar tre svenska småstäder. Enligt en annan är "det som är bra för Stockholm också bra för riket i övrigt, eftersom Stockholm är Sveriges tillväxtmotor".

Det råder ingen tvekan om att förbifarten behövs. Den propp som återkommer varje vardagsmorgon och eftermiddag är ett rent inferno och måste lösas upp. Miljö- och vänsterpartiet säger dock nej till Förbifart Stockholm och menar att lösningen i stället heter satsningar på kollektivtrafiken. Bakom det resonemanget ligger tanken att bilen inte behövs i framtiden. Det är viktigt att glesbygden med kraft upplyser om att bilen alltid kommer att behövas - och i synnerhet för glesbygden. Det är inte bilen i sig, som är det stora problemet för miljön utan de drivmedel, som använts. Men redan är en tredjedel av alla i år sålda bilar s.k. miljöbilar, och den utvecklingen kommer att fortsätta.

Problemet med Stockholms förbifart är snarare risken att storsatsningen kommer att gå ut över nödvändiga satsningar på andra håll av vårt land. När diskussionen om Stockholms förbifart var som mest intensiv, uppmärksammade SR även vägsituationen i Sorsele kommun, där vägen till Ammarnäs liknar en puckelpist, och ambulansen inte vågar köra fortare än 60 km i timmen. Kanske är turismen enda möjligheten för Ammarnäs att överleva, men då måste det finnas acceptabla vägar. Vidare är det intressant att det i Västerbotten tycks råda enighet om att regionalpolitiken inte fick den prioritet många hoppats på. Det är ännu ett tecken på att centerpartiet, det parti som traditionellt företrätt glesbygdens intressen, nu gör andra bedömningar och tydligen föredrar att fiska efter storstädernas röster.

På den tid centerpartiet bedrev regionalpolitik hette det att lösningen på huvudstadens trafikproblem låg i att minska på överetableringen.
I dag är det helt omöjligt att föra fram det budskapet. Varför?