Goldwater och Östros

”Varför inte dela ut öl och cigaretter gratis till pensionärerna?”

Så sa Barry Goldwater, presidentkandidat i USA 1964. Han gjorde det i irritation över alla löften till pensionärer inför kongressvalet samma år.
För den som var med då är det lätt att göra associationer till den svenska valdebatten. Partierna bjuder över varandra i löften till pensionärerna. Orsaken är naturligtvis att pensionärsröster kan avgöra valet.

Så företrädare för alliansen menar plötsligt att egentligen har det aldrig varit meningen att de som jobbar ska betala mindre skatt än pensionärer. Och socialdemokraterna, som i praktiken accepterat jobbskatteavdragen (utom möjligen det sista) och därmed accepterat principen ”lägre skatt på arbete”, gör nu helt om. Med en röst, som darrar av (låtsad) indignation, talar Thomas Östros om en fasansfull orättvisa, som kommer avskaffas, om de rödgröna vinner valet.

Men just han gör det som är ännu värre: Han påstår att Alliansen ”infört en extraskatt på pensionärer”, något som tyvärr har gått hem i en del stugor.
En ren lögn! Det som hände var ju att skatten sänktes för dem som förvärvsarbetade, vilket innebar att även pensionärer kan göra avdraget, om de förvärvsarbetade.

Men det är inte första gången Östros använder sig av lögner i politiska sammanhang. Som utbildningsminister var han med om att införa en lärarutbildning, som kunde blivit sista spiken i den svenska skolans kista. Då beslutet klubbades i riksdagen, hade redan lärarnas ämnesutbildning försämrats drastiskt. Men det hade inte hindra Östros från att i den nya lärarutbildningen ytterligare skära ned den tid som skulle ägnas åt ämnesstudier, vilket han dock förnekade. För att få det hela att gå ihop räknade han som ämnesstudier in den tid lärarkandidaterna praktiserade ute på skolor.

Östros lärarutbildning hade inneburit kunskapsskolans definitiva undergång. Nu håller, Gud vare tack och lov, Jan Björklund på att införa en ny lärarutbildning. Men vi kommer få ett par årskullars ”Östroslärare”
Arma lärare! Stackars elever!

Fast det finns ett än värre scenario: Östros och de rödgröna kommer tillbaka
Med miljöpartiet, som vill avskaffa betygen, i utbildningsdepartemenet är risken stor för flera "återställare" i skolpolitiken.

Driver SR en kampanj mot Jan Björklund?

Först kom ett inslag i Studio Ett (av mig två gånger anmält till Granskningsnämnden), där lyssnaren ges intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.



Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:



1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.


Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som


hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”

Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.

Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”

Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd