Var det verkligen en lugn och saklig valrörelse med få övertramp? De flesta kommentatorer verkar tycka det.
Jag håller inte med. Visst förekom slag under bältet. Annonserna om hur mycket Filippa och Fredrick Reinfeldt skulle ha tjänat på jobbskatteavdraget, en kampanj som kulminerade med att Ibrahim Baylan i en debattatikel skrev att "statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi."
På något märkligt sätt kunde tydligen alla Sveriges problem gå tillbaka på regeringens "jobbskatteavdrag åt de rika". Oavsett vilket ämne som skulle debatteras, hann det inte gå många sekunder, förrän Ylwa Johansson drog upp det.
Enligt en s-debattör berodde även tågolyckan (fordonet som rev upp flera järnvägsvagnar; en passagerare dog) på regeringens politik.
Socialdemokraterna måste ha blivit mer och mer desperata. Antikens romare,som ville bli valda, lockade med "Bröd och skådespel". Alla partier har varit frikostiga med att utdela "bröd" till viktiga väljargrupper som pensionärerna Men när Thomas Bodström lockade med att se till att Sverige får ett kommande EM i fotboll, så handlade det även om skådespel!
Vidare var det osmakligt utnyttja sjukdomsfall, i synnerhet som alla vet att Reinfeldt inte får kommentera individuella fall. Planerad och väl organiserad attack med en vänsterpartist i ledningen?
Det ledde till en viss återhämtning för de rödgröna. Därmed fick inte alliansen egen majoritet, och Reinfeldt får förmodligen bilda en minoritetsregering.
Det är inte bra!
Socialdemokraternas tillbakagång beror nog i första hand att deras sympatisörer aldrig accepterade koalitionen med V och MP. I norra Sverige gillade de inte MP, i södra V. Dessutom går inte klasskampsretoriken hem längre. Däremot har jag svårt förstå de allmänna klagomålen på Mona Sahlin, att hon inte är en ledartyp, att hon inte verkar tro på det hon säger, osv.
Med tanke på att skolan var en så viktig fråga, har det uttryckts förvåning över att det inte gick bättre för Jan Björklund. Men de som tycker så, har inte förstått hans liknelse med oceanångaren, som behöver tid på sig för att gira. Björklund har rätt i att det kommer att dröja, innan hans reformer ger resultat. Det dröjer flera år, innan de första lärarna från den nya lärarutbildning han håller på att införa kommer ut till skolorna. Och sedan ytterligare år, innan de påtagligt har höjt kunskapsnivån i skolan.
Rom byggdes inte på en dag!
Visar inlägg med etikett Jan Björklund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jan Björklund. Visa alla inlägg
torsdag 23 september 2010
torsdag 19 augusti 2010
Aron Etzler.
Både SR och SVT bjuder in journalister som kommentatorer i program, som skall spegla opinioner. I SR sker det nu under valrörelsen närmast dagligen i "P1 Morgon" och "Studio Ett". "God morgon Världen" gör det varje söndag i den s.k. Panelen. En ofta anlitat journalist är Aron Etzler, chefredaktör på ”Flamman”. Den tidningen hette tidigare Norrskensflamman och var Norrbottenkommunisternas husorgan. Den delade andra vänstertidningars bittra öde att det var svårt få ekonomin gå ihop. Lösningen blev att flytta den till Stockholm, byta namn och förvandla den till en ”oberoende socialistisk tidning”, som endast utkommer en gång i veckan. Aron Etzler medverkar regelbundet i "God Morgon Sverige". I dag (19 augusti) fick han också kommentera "P1 Morgons intervju" med Jan Björklund.
Vid sina framträdanden i "God Morgon Sverige" har han visat prov på en häpnadsväckande okunnighet och omdömeslöshet.
Sålunda har han i "God morgon Världen" hävdat att det var ”natogeneralerna”, som låg bakom beslutet att ingripa mot Serbien 1999. Därmed lyckades han att i en enda mening säga två stora felaktigheter. Han demonstrerade sin okunnighet om beslutsordningen i Nato. Beslut om militära ingripande fattas på politisk nivå i Nato, inte av generaler. Dessutom avslöjade han att han inte kände till att natogeneralerna var motståndare till ingripandet. De visste hur svårt det skulle bli. Men när politikerna sagt sitt, var det generalerna som måste verkställa det.
I April i år diskuterade Panelen de rödgrönas försök att komma överens om ”Förbifart Stockholm” genom att hålla en folkomröstning. Om den idén kan mycket sägas. Aron Etzler påstod att inga professorer i statskunskap rest några invändningar. Men då hade i veckan innan just en professor, nämligen Leif Lewin 23/4 i Svenska Dagbladet sågat hela förslaget. Läser Etzler inte ens debattsidorna i huvudstadens två tidningsdrakar? Vad läser han då?
Sitt prov på omdömeslöshet visade han senare under våren. Panelen kom in på det stundande riksdagsvalet och opinionsmätningarna, varav de senaste tydde på att alliansen gått förbi de rödgröna. Då tappade den gode Aron koncepterna totalt och menade att om Alliansen vinner valet efter att ha legat efter hela tiden sedan förra valet, så är det ”odemokratiskt”. Efter en stund insåg han att han gjort bort sig och försökte ta tillbaka sitt utbrott. Men gjort är gjort, och det gjorda vittnar om ett dåligt omdöme. För övrigt har han ej heller rätt i sitt påstående att alliansen hela tiden fram till försommaren legat under i mätningarna.
När det gäller "P1 Morgons" intervju med Jan Björklund är en inte alltför djärv slutsats att folkpartiledaren klarade sig ganska bra, kanske bättre än övriga partiledare i alliansen. Men Aron Etzler hade ingenting positivt att säga, och det kan ej heller begäras av honom. Han påstod att Björklund visat sig vara ”okunnig” utanför sitt eget fält, d.v.s. skolfrågorna.Men något konkret exempel på den okunskapen lämnade han inte. I stället återvände han till skolfrågorna och påstod att Björklund för tre år sedan ljugit, när han kommenterat en OECD-rapport om elevprestationer i ett antal ämnen och jämförbara länder. Om detkan följande sägas. Svenska skolmyndigheter har flera gånger försökt ”mörka” eller förtiga Sveriges dåliga resultat i framförallt matematik och naturvetenskapliga ämnen. Jan Björklund har däremot talat klarspråk.
Om Aron Etzler anser att Björklund ljög för tre år sedan, borde han ha framfört det i ett sammanhang där det fanns en möjlighet för den senare att bemöta anklagelsen. Att göra det här vittnar (igen) om dåligt omdöme.
Aron Etzler har visat sig okunnig, vare sig han befunnit sig innanför eller utanför det egna reviret. Varför får han ändå anlitas som kommentator? Är det sådan brist på rödgröna journalister? Ligger förklaringen i att SR och SVT föredrar att ta kommentatorer från huvudstadens journalistkår?
Vid sina framträdanden i "God Morgon Sverige" har han visat prov på en häpnadsväckande okunnighet och omdömeslöshet.
Sålunda har han i "God morgon Världen" hävdat att det var ”natogeneralerna”, som låg bakom beslutet att ingripa mot Serbien 1999. Därmed lyckades han att i en enda mening säga två stora felaktigheter. Han demonstrerade sin okunnighet om beslutsordningen i Nato. Beslut om militära ingripande fattas på politisk nivå i Nato, inte av generaler. Dessutom avslöjade han att han inte kände till att natogeneralerna var motståndare till ingripandet. De visste hur svårt det skulle bli. Men när politikerna sagt sitt, var det generalerna som måste verkställa det.
I April i år diskuterade Panelen de rödgrönas försök att komma överens om ”Förbifart Stockholm” genom att hålla en folkomröstning. Om den idén kan mycket sägas. Aron Etzler påstod att inga professorer i statskunskap rest några invändningar. Men då hade i veckan innan just en professor, nämligen Leif Lewin 23/4 i Svenska Dagbladet sågat hela förslaget. Läser Etzler inte ens debattsidorna i huvudstadens två tidningsdrakar? Vad läser han då?
Sitt prov på omdömeslöshet visade han senare under våren. Panelen kom in på det stundande riksdagsvalet och opinionsmätningarna, varav de senaste tydde på att alliansen gått förbi de rödgröna. Då tappade den gode Aron koncepterna totalt och menade att om Alliansen vinner valet efter att ha legat efter hela tiden sedan förra valet, så är det ”odemokratiskt”. Efter en stund insåg han att han gjort bort sig och försökte ta tillbaka sitt utbrott. Men gjort är gjort, och det gjorda vittnar om ett dåligt omdöme. För övrigt har han ej heller rätt i sitt påstående att alliansen hela tiden fram till försommaren legat under i mätningarna.
När det gäller "P1 Morgons" intervju med Jan Björklund är en inte alltför djärv slutsats att folkpartiledaren klarade sig ganska bra, kanske bättre än övriga partiledare i alliansen. Men Aron Etzler hade ingenting positivt att säga, och det kan ej heller begäras av honom. Han påstod att Björklund visat sig vara ”okunnig” utanför sitt eget fält, d.v.s. skolfrågorna.Men något konkret exempel på den okunskapen lämnade han inte. I stället återvände han till skolfrågorna och påstod att Björklund för tre år sedan ljugit, när han kommenterat en OECD-rapport om elevprestationer i ett antal ämnen och jämförbara länder. Om detkan följande sägas. Svenska skolmyndigheter har flera gånger försökt ”mörka” eller förtiga Sveriges dåliga resultat i framförallt matematik och naturvetenskapliga ämnen. Jan Björklund har däremot talat klarspråk.
Om Aron Etzler anser att Björklund ljög för tre år sedan, borde han ha framfört det i ett sammanhang där det fanns en möjlighet för den senare att bemöta anklagelsen. Att göra det här vittnar (igen) om dåligt omdöme.
Aron Etzler har visat sig okunnig, vare sig han befunnit sig innanför eller utanför det egna reviret. Varför får han ändå anlitas som kommentator? Är det sådan brist på rödgröna journalister? Ligger förklaringen i att SR och SVT föredrar att ta kommentatorer från huvudstadens journalistkår?
Goldwater och Östros
”Varför inte dela ut öl och cigaretter gratis till pensionärerna?”
Så sa Barry Goldwater, presidentkandidat i USA 1964. Han gjorde det i irritation över alla löften till pensionärer inför kongressvalet samma år.
För den som var med då är det lätt att göra associationer till den svenska valdebatten. Partierna bjuder över varandra i löften till pensionärerna. Orsaken är naturligtvis att pensionärsröster kan avgöra valet.
Så företrädare för alliansen menar plötsligt att egentligen har det aldrig varit meningen att de som jobbar ska betala mindre skatt än pensionärer. Och socialdemokraterna, som i praktiken accepterat jobbskatteavdragen (utom möjligen det sista) och därmed accepterat principen ”lägre skatt på arbete”, gör nu helt om. Med en röst, som darrar av (låtsad) indignation, talar Thomas Östros om en fasansfull orättvisa, som kommer avskaffas, om de rödgröna vinner valet.
Men just han gör det som är ännu värre: Han påstår att Alliansen ”infört en extraskatt på pensionärer”, något som tyvärr har gått hem i en del stugor.
En ren lögn! Det som hände var ju att skatten sänktes för dem som förvärvsarbetade, vilket innebar att även pensionärer kan göra avdraget, om de förvärvsarbetade.
Men det är inte första gången Östros använder sig av lögner i politiska sammanhang. Som utbildningsminister var han med om att införa en lärarutbildning, som kunde blivit sista spiken i den svenska skolans kista. Då beslutet klubbades i riksdagen, hade redan lärarnas ämnesutbildning försämrats drastiskt. Men det hade inte hindra Östros från att i den nya lärarutbildningen ytterligare skära ned den tid som skulle ägnas åt ämnesstudier, vilket han dock förnekade. För att få det hela att gå ihop räknade han som ämnesstudier in den tid lärarkandidaterna praktiserade ute på skolor.
Östros lärarutbildning hade inneburit kunskapsskolans definitiva undergång. Nu håller, Gud vare tack och lov, Jan Björklund på att införa en ny lärarutbildning. Men vi kommer få ett par årskullars ”Östroslärare”
Arma lärare! Stackars elever!
Fast det finns ett än värre scenario: Östros och de rödgröna kommer tillbaka
Med miljöpartiet, som vill avskaffa betygen, i utbildningsdepartemenet är risken stor för flera "återställare" i skolpolitiken.
Så sa Barry Goldwater, presidentkandidat i USA 1964. Han gjorde det i irritation över alla löften till pensionärer inför kongressvalet samma år.
För den som var med då är det lätt att göra associationer till den svenska valdebatten. Partierna bjuder över varandra i löften till pensionärerna. Orsaken är naturligtvis att pensionärsröster kan avgöra valet.
Så företrädare för alliansen menar plötsligt att egentligen har det aldrig varit meningen att de som jobbar ska betala mindre skatt än pensionärer. Och socialdemokraterna, som i praktiken accepterat jobbskatteavdragen (utom möjligen det sista) och därmed accepterat principen ”lägre skatt på arbete”, gör nu helt om. Med en röst, som darrar av (låtsad) indignation, talar Thomas Östros om en fasansfull orättvisa, som kommer avskaffas, om de rödgröna vinner valet.
Men just han gör det som är ännu värre: Han påstår att Alliansen ”infört en extraskatt på pensionärer”, något som tyvärr har gått hem i en del stugor.
En ren lögn! Det som hände var ju att skatten sänktes för dem som förvärvsarbetade, vilket innebar att även pensionärer kan göra avdraget, om de förvärvsarbetade.
Men det är inte första gången Östros använder sig av lögner i politiska sammanhang. Som utbildningsminister var han med om att införa en lärarutbildning, som kunde blivit sista spiken i den svenska skolans kista. Då beslutet klubbades i riksdagen, hade redan lärarnas ämnesutbildning försämrats drastiskt. Men det hade inte hindra Östros från att i den nya lärarutbildningen ytterligare skära ned den tid som skulle ägnas åt ämnesstudier, vilket han dock förnekade. För att få det hela att gå ihop räknade han som ämnesstudier in den tid lärarkandidaterna praktiserade ute på skolor.
Östros lärarutbildning hade inneburit kunskapsskolans definitiva undergång. Nu håller, Gud vare tack och lov, Jan Björklund på att införa en ny lärarutbildning. Men vi kommer få ett par årskullars ”Östroslärare”
Arma lärare! Stackars elever!
Fast det finns ett än värre scenario: Östros och de rödgröna kommer tillbaka
Med miljöpartiet, som vill avskaffa betygen, i utbildningsdepartemenet är risken stor för flera "återställare" i skolpolitiken.
fredag 29 augusti 2008
Driver SR en kampanj mot Jan Björklund?
Först kom ett inslag i Studio Ett (av mig två gånger anmält till Granskningsnämnden), där lyssnaren ges intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
söndag 6 juli 2008
Anmälan till Granskningsnämnden - utan resultat
I ett blogginlägg 10 juni om kampanjen mot Jan Björklund tog jag upp ett inslag i Studio Ett, vars lyssnare måste ha förletts att tro att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Jag gjorde en anmälan till Granskningsnämnden. Det gav (inte helt oväntat) inget som helst resultat. Här nedan följer det centrala i min anmälan, Granskningsnämndens svar och till sist några kommentarer från mig.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
