Han skulle möta Peter Bates, en uppåtgående brittisk boxare. Han var förkyld efter ett besök i USA och förmodligen inte i bästa form. Han snubblade i första ronden, och det gick ett sus genom publiken; Ingo såg generad ut.
Tydligen vaknade han till, för i andra ronden klippte han till, och Bates var uträknad med avslaget käkben, ett bevis på farligheten i yrket.
Matchen demonstrerade också Ingos totala överlägsenhet i Europa. Riktigt illa gick det för den brittiska tungviktseliten. Men det blev ändå en engelsman, Brian London, som till sist fick honom att inse att det var dags att sluta.
Efter epoken Ingo har några svenskar utropats till ”en ny Ingo”. Glöm det! Han vann det finaste inom boxningsvärlden; han blev världsmästare i tungvikt – och det vid en tidpunkt då boxningen hade en helt annan status. Den var, inte minst, en av få möjligheter för en arbetargrabb att bli rik genom sin idrott. I dag finns många fler möjligheter.
Det gick många rykten om Ingo: om slagsmål, om konflikter med ordningsmakten. Det sades också att han var en skicklig affärsman.
Sant är att han under värnplikten fick tillbringa mycket tid i den s.k. ”buren”. Men när framgångarna kom, hade han förmåga att stå emot provokationer från överförfriskade ynglingar. Fast han prövade flera branscher, lyckades han inte som företagare: Kanske var han lättlurad och för hjälpsam mot boxningskolleger, som han gav jobb de inte klarade av. Sanningen om Ingos ”comeback” efter tredje matchen mot Floyd var nog att han behövde pengarna.
Han kom tidigt i konflikt med höjdarna inom boxningsvärlden. Som ung amatör var han uttagen till ett Europalag, som skulle möta USA. Men han vägrade gå sin match, eftersom en tumme var skadad. För det blev han inte förlåten, och det låg honom i fatet i den stora skandalen – OS-finalen 1952 i Helsingfors.
Han hade vunnit semifinalen mot en finsk motståndare och hade hela publiken emot sig. Hans motståndare, Ed Sanders, var välmeriterad. Ingo var än så länge en defensiv boxare, som avvaktade tills chansen kom. Visst backade han, men det var inget mot vad Muhammed Ali senare kunde göra! Ingo blev diskad – men den stora skandalen var att han blev fråntagen den silvermedalj han redan vunnit. Lennart Hyland sa att han ”skämdes som svensk”, och de svenska ledarna bad om ursäkt.
Efter OS 1952 lämnade Ingo amatöridrotten, och togs om hand av Edwin Ahlqvist. Segerparaden inleddes, men det dröjde, innan hans storhet erkändes. En stockholmsjournalist klagade över att han inte hade ishockeystjärnan Tumbas ”gåpåaranda”. Nog tjänade Ingo på det!
Ahlqvist matchade honom försiktigt men gjorde två chansningar. Den första var en match mot tysken Hein ten Hoff, som varit europamästare och gått jämt mot en världsmästare. Tyskarna var tvärsäkra och ville veta till vilket sjukhus blommorna till Ingo skulle skickas. I första ronden gick Hein genast till attack men plötsligt satt han på ringgolvet och stirrade oseende ut i geografin. Matchen var slut.
Den andra chansningen gav ett än mer sensationellt resultat. Ingo, nu europamästare, skulle möta Eddie Machen, rankad som förste utmanare till Floyd Paterson.
Det blev ett oslagbart publikrekord för svensk idrott. Vi som var där glömmer det aldrig! Det small till redan i första ronden – och Eddie föll. Under ett par sekunder var det dödstyst – sen började jublet, som snabbt steg till ett crescendo. Men för oss med ståplatsbiljetter gick det inte att se fortsättningen. För de som hade sittplats inne på fotbollsplanen, nöjde sig inte med att ställa sig upp utan klev upp på sina bänkar och skymde därmed allt för oss. Men vad gjorde det! Ingo hade slagit ut en världsstjärna!
Natten då han mötte Floyd vakade Sverige, fastän matchen inte sändes av Sveriges Radio. En reporter fanns på plats, och han skulle gå in och göra kommentarer mellan varje rond. Däremot direktsände Radio Luxemburg. Själv låg jag i ett militärtält. Det bara brusade, när matchen skulle börja. En av oss pressade örat mot radion och försökte uppfatta vad som hände. I tredje ronden sa han: ”Jag tror att matchen är över.” Hastigt rattade vi in SR. Där var det musik, men den tonades ned, och vi förstod att nu får vi veta. Så kom det: Ingmar vann på knock-out!
När han kom tillbaka till Göteborg, blev det helikoptertransport från flygplatsen till Ullevi, där en ny storpublik hyllade honom. Men när han av skatteskäl flyttade till Schweiz, sjönk entusiasmen. Till och med gamle supportern, Harry Hjörne på Göteborgs-Posten grymtade att Ingo gripits av ”guldfeber”. Men hans skatteflykt betraktas i dag som en självklarhet av idrottsutövare, som under några år tjänar stora pengar.
Returmatchen (nu direktsänd av SR) blev inte den upplevelse, som SR inte velat ge året innan, och jag minns, hur fasansfull det var att se löpsedlar, där Ingo låg vågrätt på ringgolvet.
Den tredje matchen mot Floyd höll på att bli en sensation, för Ingo slog ned Floyd två gånger i första ronden. Men det var inte ”Tors hammare”(så kallades hans höger i USA) som talat, och Ingo förlorade.
Han tog tillbaka titeln som Europamästare efter att på nytt ha knockat en engelsman. Men även gamla beundrare märkte att ”det finns ett svinn”. Ingo var på nedgång.
Han vann sin sista match mot Brian London, men det höll på att gå illa. Dagens Nyheters rubrik ”Vakna Ingmar, du har vunnit”, var dock orättvis. Lennart Hyland passade på att ge honom ett sista tjuvnyp genom kommentaren att ”begränsningarna” i hans ”kapacitet” hade märkts tydligt. Det berörde honom illa.
Livet efter karriären blev oroligt. Han skilde sig, gick upp kraftigt i vikt. Han startade restaurant i Göteborg, motell i USA. Så fick han ny livskamrat och hade kanske slagit sig till ro. Därför var det tragiskt att läsa att han fått Alzheimer och satt på ett vårdhem i Stockholmstrakten. Han kom dock komma tillbaka till Västkusten, innan han dog.
Även den gamle trätobrodern Floyd är död – med samma symptom.
Proffsboxningen lyfte upp dem – men var det värt priset?
I dag begravs Ingemar Johansson.
fredag 13 februari 2009
fredag 23 januari 2009
Ekonomiska krisen slår mot glesbygden
Anders Borg säger bestämt nej till riktade stödåtgärder till kommuner som drabbats extra hårt av den ekonomiska krisen. Han hänvisar till utjämningssystemet, som ger kommunerna likvärdiga förhållanden. "Staten kan inte kompensera för att vissa kommuner under lång tid i hög- och lågkonjunkturer inte förmår balansera sina budgetar", säger han.
Därmed antyder han att "vissa kommuner" helt enkel sköter sig sämre än andra och därmed har sig själva att skylla. Han menar tydligen också att kommunerna ska behandlas på samma sätt.
Samma resonemang förde alliansregeringen, när den ändrade reglerna för statsbidragen till komvux. Det ledde till sänkta bidrag för kommuner med en hög andel lågutbildade men högre bidrag för kommuner, vars invånare i stor utsträckning hade examen från universitet och högskolor. Men som sagt, alla ska behandlas lika.
Men tyvärr är inte förutsättningarna lika, och inget utjämningssystem råder bot på det. Anders Borgs resonemang drabbar i första hand glesbygdskommuner. Den ekonomiska krisen kommer att slå hårt mot dessa, eftersom de redan i utgångsläget befunnit sig i en svår situation: Hög arbetslöshet, hög andel av befolkningen i pensionsåldern, medan de som förvärvsarbetar och ska ge kommunen skatteintäkter inte är så många.
Lågkonjunkturen har gjort att Kalix kommun har tvingats låna pengar för att betala ut löner till de anställda. Vad än Kalix tvingas göra för att få budgeten i balans, kommer det gå ut över kommuninvånarna. Det är ytterligare ett exempel på att glesbygden får allt svårare att hävda sig. Med allt färre väljare blir det allt svårare att få regeringar att lyssna; det ger större utdelning att ragga väljare i storstäderna.
Därmed antyder han att "vissa kommuner" helt enkel sköter sig sämre än andra och därmed har sig själva att skylla. Han menar tydligen också att kommunerna ska behandlas på samma sätt.
Samma resonemang förde alliansregeringen, när den ändrade reglerna för statsbidragen till komvux. Det ledde till sänkta bidrag för kommuner med en hög andel lågutbildade men högre bidrag för kommuner, vars invånare i stor utsträckning hade examen från universitet och högskolor. Men som sagt, alla ska behandlas lika.
Men tyvärr är inte förutsättningarna lika, och inget utjämningssystem råder bot på det. Anders Borgs resonemang drabbar i första hand glesbygdskommuner. Den ekonomiska krisen kommer att slå hårt mot dessa, eftersom de redan i utgångsläget befunnit sig i en svår situation: Hög arbetslöshet, hög andel av befolkningen i pensionsåldern, medan de som förvärvsarbetar och ska ge kommunen skatteintäkter inte är så många.
Lågkonjunkturen har gjort att Kalix kommun har tvingats låna pengar för att betala ut löner till de anställda. Vad än Kalix tvingas göra för att få budgeten i balans, kommer det gå ut över kommuninvånarna. Det är ytterligare ett exempel på att glesbygden får allt svårare att hävda sig. Med allt färre väljare blir det allt svårare att få regeringar att lyssna; det ger större utdelning att ragga väljare i storstäderna.
torsdag 22 januari 2009
Guldbaggar till etablisemanget.
Årets guldbaggar har delats ut. Egentlige är det ett larvigt försök av huvudstadens filmvärld att leka Oscarsgala. I varje klass finns ju ett begränsat antal kandidater, eftersom Sverige är ett litet land Så det finns inte mycket att välja på.
Årets utdelning bjöd enligt expertisen på en sensation, nämligen att Rune Östlunds film "De ofrivilliga" blev helt utan utdelning. Kritiker menade att juryn nöjde sig med att belöna etablissemanget, och att därför en outsider som Östlund blev sidsteppad. Hans bakgrund är ”Film i Väst”, ett projekt som skakat om filmetablissemanget i Stockholm. Efter etableringen i Trollhättan, en industristad hårt drabbad av nedläggningar, har Film i Väst producerat succéer som ”Tillsammans” ”Jala!Jala!” och ”Fucking Åmål”. Uttrycket ”Trollywood” myntades, och i Stockholm mumlade en missnöjd filmkollega att det inte var rimligt att ”periferin växte på bekostnad av centrum”. En intressant reaktion! För vad som är centrum respektive periferi beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man har. Jag kom att tänka vad August Strindberg en gång skrev i ”Tjänstekvinnans son” Själv var han ju onekligen en hängiven stockholmare, men när han besökte Göteborg (för att söka jobb som skådespelare) gjorde han följande reflektioner:
Först fick han motvilja mot staden, han var ju ”van vid Stockholms rika och leende natur”…”Han kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden, Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo inte så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.”
Men trots Strindbergs iakttagelser och trots framgångarna för Film i Väst, har det inte gått att bryta Stockholms dominans.
Hur förklara följande fenomen?
SVT sände nyligen filmen om ”Åstorpsmördaren”, med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Övriga skådespelare var - med ett undantag - skåningar, eller talade skånska. Undantaget var mördarens son, som talade stockholmska. Det passade inte i den övrigt helt skånska miljön.
SR har gjort en alldeles utmärkt barnradioteaterpjäs, ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den utspelar sig i Småland, och alla vuxna skådespelare talar småländska. Dock inte barnen, som talar stockholmska.
Varför rekryterades inte skånska respektive småländska barn? Den naturliga förklaringen torde vara att mediernas och kulturens koncentration till Stockholm ger huvudstadens barn bättre möjligheter att tidigt få erfarenheter av film och mediaproduktion.
Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt. Varför?
Årets utdelning bjöd enligt expertisen på en sensation, nämligen att Rune Östlunds film "De ofrivilliga" blev helt utan utdelning. Kritiker menade att juryn nöjde sig med att belöna etablissemanget, och att därför en outsider som Östlund blev sidsteppad. Hans bakgrund är ”Film i Väst”, ett projekt som skakat om filmetablissemanget i Stockholm. Efter etableringen i Trollhättan, en industristad hårt drabbad av nedläggningar, har Film i Väst producerat succéer som ”Tillsammans” ”Jala!Jala!” och ”Fucking Åmål”. Uttrycket ”Trollywood” myntades, och i Stockholm mumlade en missnöjd filmkollega att det inte var rimligt att ”periferin växte på bekostnad av centrum”. En intressant reaktion! För vad som är centrum respektive periferi beror ju helt och hållet på vilket perspektiv man har. Jag kom att tänka vad August Strindberg en gång skrev i ”Tjänstekvinnans son” Själv var han ju onekligen en hängiven stockholmare, men när han besökte Göteborg (för att söka jobb som skådespelare) gjorde han följande reflektioner:
Först fick han motvilja mot staden, han var ju ”van vid Stockholms rika och leende natur”…”Han kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden, Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo inte så exklusivt svenska, tidningarne voro likasom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre! Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön Östersjön. I sanning här låg cellen till ett nytt centrum, och nu förstod han att Stockholm icke längre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.”
Men trots Strindbergs iakttagelser och trots framgångarna för Film i Väst, har det inte gått att bryta Stockholms dominans.
Hur förklara följande fenomen?
SVT sände nyligen filmen om ”Åstorpsmördaren”, med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Övriga skådespelare var - med ett undantag - skåningar, eller talade skånska. Undantaget var mördarens son, som talade stockholmska. Det passade inte i den övrigt helt skånska miljön.
SR har gjort en alldeles utmärkt barnradioteaterpjäs, ”Tordyveln flyger i skymningen”. Den utspelar sig i Småland, och alla vuxna skådespelare talar småländska. Dock inte barnen, som talar stockholmska.
Varför rekryterades inte skånska respektive småländska barn? Den naturliga förklaringen torde vara att mediernas och kulturens koncentration till Stockholm ger huvudstadens barn bättre möjligheter att tidigt få erfarenheter av film och mediaproduktion.
Europarådet har uppmärksammat det ensidiga kulturutbudet i Sverige och påpekat att det ”är nödvändigt att utanför Stockholm bygga upp ett begränsat antal konkurrerande kulturcentra”. Men föga har hänt. Varför?
tisdag 6 januari 2009
Klen tröst
Nu sägs det att lågkonjunkturen kan innebära fördelar för glesbygden: Utflyttningen minskar; utflyttade kanske återvänder.
Men det senare innebär väl att de föredrar att vara arbetslösa i sin hembygd, för nya jobb lär knappast skapas i glesbygden på grund av lågkonjunkturen.
Och inget tyder på att att den långsiktiga negativa trenden av tillbakagång har brutits (med ett och annat glädjande undantag).
Värmlands Folkblad (VF) hade den 29 december en intressant artikel om utvecklingen i Värmlands glesbygdskommuner under de senaste 20 åren. Flera av dem har drabbats av en befolkningsminskning på 20 %. Artikeln pekar på vilka konsekvenser detta får för ekonomin. "En kommuninvånare mindre betyder i stora drag omkring 45000 mindre i skatteinkomster." Det betyder för Hagfors, den kommun som minskat mest, enorma summor. "Bara förra året tappade man 134 invånare, vilket gjorde att kommunens skatteintäkter i år minskade med med över 6 miljonert kronor."
Prognosen för de närmaste åren är dyster. Enligt SCB kommer befolkningen i Hagfors att minska med närmare 200 personer per år.
Situationen är nästan lika illa i flera andra kommuner.
Statistik från SCB visar dock att i flera av landets hårt drabbade utflyttningskommuner har minskningen de senaste åren reducerats genom inflyttning från utlandet, även om kommunen i övrigt haft utflyttningsunderskott. Det beror säkert i första hand på att flyktingar, som fått uppehållstillstånd och därigenom förvandlas till invandrare. Många av dem har bott på en förläggning i glesbygden och föredrar att tills vidare bo kvar där. Det är positivt både för glesbygd och invandrare (som därmed slipper storstädernas segregerade förorter), men kommer denna trend att hålla? Finns de invandrade glesbygdsborna kvar om fem år? Och blir det "påfyllning" med nya invandrare? Antalet flyktingar, som söker asyl, kan förändras kraftigt - liksom bedömningen av migrationsverket och migrationsdomstolarna.
Framtidsutsikterna för de flesta glesbygdskommuner är fortsatt dystra. Klen tröst att det är lågkonjunktur.
Men det senare innebär väl att de föredrar att vara arbetslösa i sin hembygd, för nya jobb lär knappast skapas i glesbygden på grund av lågkonjunkturen.
Och inget tyder på att att den långsiktiga negativa trenden av tillbakagång har brutits (med ett och annat glädjande undantag).
Värmlands Folkblad (VF) hade den 29 december en intressant artikel om utvecklingen i Värmlands glesbygdskommuner under de senaste 20 åren. Flera av dem har drabbats av en befolkningsminskning på 20 %. Artikeln pekar på vilka konsekvenser detta får för ekonomin. "En kommuninvånare mindre betyder i stora drag omkring 45000 mindre i skatteinkomster." Det betyder för Hagfors, den kommun som minskat mest, enorma summor. "Bara förra året tappade man 134 invånare, vilket gjorde att kommunens skatteintäkter i år minskade med med över 6 miljonert kronor."
Prognosen för de närmaste åren är dyster. Enligt SCB kommer befolkningen i Hagfors att minska med närmare 200 personer per år.
Situationen är nästan lika illa i flera andra kommuner.
Statistik från SCB visar dock att i flera av landets hårt drabbade utflyttningskommuner har minskningen de senaste åren reducerats genom inflyttning från utlandet, även om kommunen i övrigt haft utflyttningsunderskott. Det beror säkert i första hand på att flyktingar, som fått uppehållstillstånd och därigenom förvandlas till invandrare. Många av dem har bott på en förläggning i glesbygden och föredrar att tills vidare bo kvar där. Det är positivt både för glesbygd och invandrare (som därmed slipper storstädernas segregerade förorter), men kommer denna trend att hålla? Finns de invandrade glesbygdsborna kvar om fem år? Och blir det "påfyllning" med nya invandrare? Antalet flyktingar, som söker asyl, kan förändras kraftigt - liksom bedömningen av migrationsverket och migrationsdomstolarna.
Framtidsutsikterna för de flesta glesbygdskommuner är fortsatt dystra. Klen tröst att det är lågkonjunktur.
tisdag 21 oktober 2008
Stockholmsmedia reagerar som knarkhundar vid utlokaliseringar
I förra veckan fanns det en nyhet som i Sveriges Radios P1 var viktigare än all annat.
Viktigare än finanskrisen, viktigare än presidentvalet i USA.
Vilken var då denna nyhet som trängt bort alla andra konkurrenter om att presenteras först?
Jo, det handlade om att handläggningstiderna för Kriminalvårdens Transporttjänst hade ökat, och detta berodde på att den utlokaliserats till Arvidsjaur.
Till att börja med stämmer inte uppgiften. HELA Transporttjänsten har inte hamnat i Arvidsjaur. LEDNINGEN har i stället hamnat i Norrköping (typiskt förresten. Vid utlokaliseringar får kriskommuner oftast "golvet". Högre funktioner stannar kvar eller hamnar i större kommuner).
Vad värre är de ökade handläggningstiderna beror knappast på Arvidsjaur utan på andra faktorer, t.ex. det ökade tryck som uppstått genom att flyktingar från Irak nu ska avvisas.
Arvidsjaur skulle få kompensation för försvarets neddragningar. Vad det nu handlar om är inte mer än 8 stycken handläggare.
Vidare är det värt att notera att när staten skulle uppfylla sitt löfte till Arvidsjaur, så drabbades Göteborg, som INTE är överrepresenterat, när det gäller statliga myndigheter. Strängt taget har det inte hänt så mycket, sedan Fiskeriverket hamnade i rikets andra stad. Den gången protesterade Stockholms centralbyråkrater och trodde att "Stockholms ställning som huvudstad skulle urholkas."
Hade det inte varit möjligt att kompensera Arvidsjaur med råge genom att välja bland det överflöd av statligt verksamhet som bedrivs i kungliga huvudstaden?
I dag på morgonen var det dags igen.
Än en gång uppmärksammade de enorma problem, som drabbat utlokaliserade verksamheter. Nu handlade inslaget framför allt om Follkhälsoinstitutet och Konsumentverket - även det en kompensation för försvarsneddragningar.
Det bör tilläggas att flera nu utflyttade myndigheter aldrig skulle ha hamnat i Stockholm, om regeringar följt riksdagens upprepade beslut att nya myndigheter om möjlighet ska förläggas utanför huvudstaden.
Naturligtvis måste det uppstå övergångssvårigheter i samband med att en myndighet flyttar. Men de går över!
Tydligen fungerar Stockholms-media som sniffande knarkhunder, när det gäller att uppmärksamma problemen!
Varför inte uppmärksamma fördelarna? Eller vad som hänt om försvarsneddragningarna INTE följts av kompensation till de kommuner i glesbygder, som redan är hårt drabbade?
Eller tycker journalister i Stockholm att t.ex. inlandskommunerna i norra Sverige ska få dö?
Viktigare än finanskrisen, viktigare än presidentvalet i USA.
Vilken var då denna nyhet som trängt bort alla andra konkurrenter om att presenteras först?
Jo, det handlade om att handläggningstiderna för Kriminalvårdens Transporttjänst hade ökat, och detta berodde på att den utlokaliserats till Arvidsjaur.
Till att börja med stämmer inte uppgiften. HELA Transporttjänsten har inte hamnat i Arvidsjaur. LEDNINGEN har i stället hamnat i Norrköping (typiskt förresten. Vid utlokaliseringar får kriskommuner oftast "golvet". Högre funktioner stannar kvar eller hamnar i större kommuner).
Vad värre är de ökade handläggningstiderna beror knappast på Arvidsjaur utan på andra faktorer, t.ex. det ökade tryck som uppstått genom att flyktingar från Irak nu ska avvisas.
Arvidsjaur skulle få kompensation för försvarets neddragningar. Vad det nu handlar om är inte mer än 8 stycken handläggare.
Vidare är det värt att notera att när staten skulle uppfylla sitt löfte till Arvidsjaur, så drabbades Göteborg, som INTE är överrepresenterat, när det gäller statliga myndigheter. Strängt taget har det inte hänt så mycket, sedan Fiskeriverket hamnade i rikets andra stad. Den gången protesterade Stockholms centralbyråkrater och trodde att "Stockholms ställning som huvudstad skulle urholkas."
Hade det inte varit möjligt att kompensera Arvidsjaur med råge genom att välja bland det överflöd av statligt verksamhet som bedrivs i kungliga huvudstaden?
I dag på morgonen var det dags igen.
Än en gång uppmärksammade de enorma problem, som drabbat utlokaliserade verksamheter. Nu handlade inslaget framför allt om Follkhälsoinstitutet och Konsumentverket - även det en kompensation för försvarsneddragningar.
Det bör tilläggas att flera nu utflyttade myndigheter aldrig skulle ha hamnat i Stockholm, om regeringar följt riksdagens upprepade beslut att nya myndigheter om möjlighet ska förläggas utanför huvudstaden.
Naturligtvis måste det uppstå övergångssvårigheter i samband med att en myndighet flyttar. Men de går över!
Tydligen fungerar Stockholms-media som sniffande knarkhunder, när det gäller att uppmärksamma problemen!
Varför inte uppmärksamma fördelarna? Eller vad som hänt om försvarsneddragningarna INTE följts av kompensation till de kommuner i glesbygder, som redan är hårt drabbade?
Eller tycker journalister i Stockholm att t.ex. inlandskommunerna i norra Sverige ska få dö?
måndag 29 september 2008
Vad händer med sistaminutenbiljetterna?
SJ: s VD, Jan Forsberg håller för närvarande på med att i helsidesannonser i de stora tidningarna förklara SJ: s prispolitik. Han vill få resenärerna att begripa att det inte alls är så dyrt åka tåg, som de har fått för sig. Priserna styrs helt enkelt av tillgång och efterfrågan. Därför finns det billigare biljetter, när det finns många platser kvar och ”lite dyrare” (borde det inte ha stått ”MYCKET dyrare”), när tåget nästan är fullt.
Riktigt billig är det, säger han, om man kan boka 90 dagar i förväg. (Visst, de biljetterna köps upp av proffs, som sedan kunnat sälja dem vidare med god förtjänst!) ”Därefter går priset upp lite för varje dag som avgången närmar sig beroende på hur fullt tåget börjar bli…Två dygn före avgång säljer vi våra sista biljetter på auktion.”
Jag läste VD:s annonstext med både förvåning och nedstämdhet. Framför allt undrade jag hur sistaminutenbiljetterna kunde passa in i systemet. Det har ju varit enda återstående möjligheten för pensionärer att komma över en biljett till ett rimligt pris. Men med allt dyrare priser ju närmre det är till avgångsdagen – med undantag för de lilla auktionsmöjligheten – så finns det ju inget utrymme för sistaminutenbiljetter.
När de infördes, var det ett svek mot pensionärer. De hade tidigare en egen rabatt, oberoende av hur många dagar före avgång de inhandlades. Nyordningen var strängt taget ett sätt att sälja överblivna platser – i sista minuten. De gick ej att inhandla i biljettkassan. SJ hänvisade till Internet, som då få pensionärer kände till.
Nu har också den möjligheten krympt. Jag har i tidigare blogginlägg nämnt svårigheterna att komma över en vettig sistaminutenbiljett. En gång var enda chansen att åka i en kupé avsedd för djurägare.
Jan Forsbergs inlägg kan tolkas som att SJ helt vill strypa rabatter för pensionärer.
Kanske ännu ett tecken på att Sverige är unikt i att snåla med pensionärsrabatter.
Riktigt billig är det, säger han, om man kan boka 90 dagar i förväg. (Visst, de biljetterna köps upp av proffs, som sedan kunnat sälja dem vidare med god förtjänst!) ”Därefter går priset upp lite för varje dag som avgången närmar sig beroende på hur fullt tåget börjar bli…Två dygn före avgång säljer vi våra sista biljetter på auktion.”
Jag läste VD:s annonstext med både förvåning och nedstämdhet. Framför allt undrade jag hur sistaminutenbiljetterna kunde passa in i systemet. Det har ju varit enda återstående möjligheten för pensionärer att komma över en biljett till ett rimligt pris. Men med allt dyrare priser ju närmre det är till avgångsdagen – med undantag för de lilla auktionsmöjligheten – så finns det ju inget utrymme för sistaminutenbiljetter.
När de infördes, var det ett svek mot pensionärer. De hade tidigare en egen rabatt, oberoende av hur många dagar före avgång de inhandlades. Nyordningen var strängt taget ett sätt att sälja överblivna platser – i sista minuten. De gick ej att inhandla i biljettkassan. SJ hänvisade till Internet, som då få pensionärer kände till.
Nu har också den möjligheten krympt. Jag har i tidigare blogginlägg nämnt svårigheterna att komma över en vettig sistaminutenbiljett. En gång var enda chansen att åka i en kupé avsedd för djurägare.
Jan Forsbergs inlägg kan tolkas som att SJ helt vill strypa rabatter för pensionärer.
Kanske ännu ett tecken på att Sverige är unikt i att snåla med pensionärsrabatter.
tisdag 2 september 2008
Björklund har rätt!
Som gymnasielärare i historia testade jag ibland nya elever kunskaper. De fick några historiska namn och uppgiften att skriva vad de visste, t.ex. om Karl Marx, Martin Luther, Engelbrekt och Poltava.Den som tror att historielärare bara sysslar med krig och kungar, blir besviken. Ytterst få visste något om slaget vid Poltava, Sveriges värsta militära nederlag. Ett vanligare svar var "polsk kung". Och marxismen hade inte nått dem, för Karl Marx var ganska okänd. Ett typiskt svar var "amerikansk skådespelare."Lika illa gick det för Martin Luther. Han kunde vara "vit missionär i Afrika". Värst drabbades Engelbrekt, som nästan ingen kände till.
På 1990-talet kom det larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Svenska Akademin påtalade att även ”det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet” hade drabbats. En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut. Det finns skäl att hävda att pedagogers forskningsprojekt har gått ut på att i efterhand legitimera omstridda skolreformer. Det gäller t.ex. den s.k. Stockholmsundersökningen, som åberopades i samband med grundskolereformen 1962
Eftersom många av dem varit ansvariga för den förda skolpolitiken, har de vägrat att erkänna skolans allvarliga problem, men haft desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet".
Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp tillhör denna grupp av pedagoger. Båda sysslar med lärarutbildning i Karlstad, där blivande SVENSK-lärare haft så stora problem med just svenskan att de uttryckt önskemål om ”en kortkurs i stavning." Scherp inledde anfallet på Björklund i Brännpunkt 23 mars och drog sig inte ens för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad. Men det framgick redan här att Björklunds försök lägga om svensk skolpolitik blivit ett hot mot Scherp, Ekholm och andra inom pedagogskrået. De förlorar makt, inflytande – och bidrag. Ett annat exempel är den lärarutbildning som Björklund vill riva upp. Den innebar ytterligare nedskärning av den tid blivande ämneslärare skulle få ägna sig åt just sina ämnen. I stället skulle det bli utökade studier i – pedagogik.
Och just detta, att skolpolitiken hotar flumpedagogers privilegier, slår Björklund fast i sin avslutande (?) artikel på Brännpunkt 1 september. Dessutom påpekar han något som borde vara självklart även för Ekholm och Scherp:
Inom pedagogiken finns inga absoluta sanningar.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1644259.svd
Aftonbladet
På 1990-talet kom det larmrapporter om studenters otillräckliga förkunskaper i både naturvetenskapliga ämnen och humaniora. Svenska Akademin påtalade att även ”det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet” hade drabbats. En rapport hade visat dåliga resultat i naturvetenskapliga ämnen för svenska elever vid en internationell jämförelse. Men dåvarande Skolöverstyrelsen vägrade länge lämna ut resultaten, som ansågs vara "missvisande." Efter genomförda "bearbetningar" såg det inte lika illa ut. Det finns skäl att hävda att pedagogers forskningsprojekt har gått ut på att i efterhand legitimera omstridda skolreformer. Det gäller t.ex. den s.k. Stockholmsundersökningen, som åberopades i samband med grundskolereformen 1962
Eftersom många av dem varit ansvariga för den förda skolpolitiken, har de vägrat att erkänna skolans allvarliga problem, men haft desto lättare för att hävda att kritikerns åsikter "strider mot forskning och beprövad erfarenhet".
Mats Ekholm och Hans-Åke Scherp tillhör denna grupp av pedagoger. Båda sysslar med lärarutbildning i Karlstad, där blivande SVENSK-lärare haft så stora problem med just svenskan att de uttryckt önskemål om ”en kortkurs i stavning." Scherp inledde anfallet på Björklund i Brännpunkt 23 mars och drog sig inte ens för att antyda att skolministerns åsikter sammanhänger med hans militära majorsgrad. Men det framgick redan här att Björklunds försök lägga om svensk skolpolitik blivit ett hot mot Scherp, Ekholm och andra inom pedagogskrået. De förlorar makt, inflytande – och bidrag. Ett annat exempel är den lärarutbildning som Björklund vill riva upp. Den innebar ytterligare nedskärning av den tid blivande ämneslärare skulle få ägna sig åt just sina ämnen. I stället skulle det bli utökade studier i – pedagogik.
Och just detta, att skolpolitiken hotar flumpedagogers privilegier, slår Björklund fast i sin avslutande (?) artikel på Brännpunkt 1 september. Dessutom påpekar han något som borde vara självklart även för Ekholm och Scherp:
Inom pedagogiken finns inga absoluta sanningar.
Länk till Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1644259.svd
Aftonbladet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
