Först kom ett inslag i Studio Ett (av mig två gånger anmält till Granskningsnämnden), där lyssnaren ges intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Och nu anlitas produktionsbolaget SMT Radio (finns det pengar till det?) vars medarbetare Åsa Avdic och Jalal Lalouni ska leta efter fel och överdrifter i Björklunds tal och artiklar i skolfrågor. De får göra ett eget program, Skola i kris?, där Björklund ska hudflängas.
Har en liknade granskning drabbat någon s-märkt utbildningsminister, med anspråk om att ha skapat "världens bästa skola?"
P1 morgon har följt upp med Hans-Åke Scherp (docent i pedagogik) som ytterligare en åklagare. Han har tidigare kritiserat Björklund på SVD:s Brännpunkt och inte dragit sig för att antyda att ministerns militära majorsgrad kan förklara hans åsikter om skolan.
Den exercis i siffror och citat som Avdic/Lalouni ägnat sig åt avslöjar föga om vad som verkligen hänt det svenska skolväsendet och det av minst två skäl:
1. Internationella jämförelser är av begränsat värde.
Det går att jämföra elevers kunskaper i engelska och matematik, men det är betydligt svårare (och mer resurskrävande) att få jämförbara data i andra ämnen. Hur mäta elevers förmåga att använda och uttrycka sig på sitt modersmål? Lika svårt är det, när elever, lärare från olika länder ska bedöma stök och disciplinproblem. De kan ha mycket olika referensramar.
2. Diskussionen om förändringar i tiden handlar i stort sett endast om vad som
hänt de senaste 10-15 åren.
Omkring år 1995 fanns det många rapporter som pekade på ”kris i skolan” I Karlstad (där håller docent Scharp till) upptäcktes läs- och skrivsvårigheter hos studenter, som skulle bli lärare i – svenska!
Klagomålen från universitet och högskolor om bristfälliga förkunskaper hos studenterna var legio, och det handlade inte bara om matematik och andra naturvetenskapliga ämnen. Ett vanligt klagomål har gällt studenters problem läsa litteratur på annat språk än svenska.
År 1991 sade Gunnel Wallqvist i ett tal i Svenska Akademin: ”Vår kulturförödande skolpolitik med programmatisk historielöshet och en allmän flumpedagogik har drabbat inte minst det viktigaste skolämnet av alla: kunskapen och färdigheten att behandla modersmålet Det svenska skolprojektets sammanbrott är idag så gott som allmänt erkänt”
Krisen var en logisk följd av årtiondens reformer, där skolans mål att förmedla kunskaper och färdigheter medvetet prioriterades ned till förmån för andra mål.
Läxor betraktades som en styggelse och försök gjordes förbjuda dem. Även betygen höll på att försvinna helt från grundskolan; de kunde ju, enligt en utredning, få skolarbetet att inriktas på att ”meddela kunskaper och färdigheter.”
Reformerna ackompanjerades av djärva pedagogiska experiment som direktmetoden i engelska, mängdläran i mattematik – och mycket annat. Oftast havererade de.
Tillskyndare var en koalition mellan politiker, skolbyråkrater och pedagoger, d.v.s. kolleger till Scherp.
På 1980-talet kom rapporter, som tydde på att svenska elever låg mycket illa till (”på u-landsnivå”) i naturvetenskapliga ämnen. Då gjorde den förda skolpolitikens anhängare något betydligt allvarligare än det Jan Björklund nu anklagas för. Först försökte de hemlighålla resultaten; därefter friserades siffrorna, så att det såg bättre ut. Det motiverades med att det hade varit nödvändigt ”göra vissa bearbetningar” eftersom siffrorna varit ”missvisande.” Och plötsligt såg allt bättre ut.
Sin sista triumf firade pedagogerna, när förra s-regeringen drev igenom den lärarutbildning, som Jan Björklund nu vill riva upp. Den innebar att den tid blivande ämneslärare skulle ägna sig åt just sin ämnesutbildning skars ner ytterligare –till förmån för pedagogik, didaktik, metodik (kärt barn har många namn). Eller som utbildningsminister Thomas Östros belåtet konstaterade: ”Vetenskapen om lärandet.”
Det är denna långsiktiga förändring av svensk skol- och utbildningspolitik, dess drivkrafter och dess resultat, som diskussionen borde ha handlat om. Där hade SR kunnat göra en insats – on viljan funnits.
Länk till artikel av Avdic/Lalouni på SvD Brännpunkt:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1628411.svd
fredag 29 augusti 2008
Nytt strandskydd- en glesbygdsmöjlighet?
Miljödepartementet vill skapa en ny grund för undantag från strandskyddet, landsbygdsutveckling. Det skulle alltså bli möjligt förlägga campingstugor, serveringar närmre vattnet än 100 meter. Kommunerna övertar ansvaret, men länsstyrelsen ska kunna överpröva besluten. Miljö- och friluftsorganisationer får rätt att överklaga.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
Ingen tvekan om att departementet menar att i första hand norra Sverige, med många insjöar men liten befolkning, ska kunna ha nytta av förslaget.
Turismen, som är en växande näringsgren även i Sverige, skulle kunna skapa sysselsättning och begränsa befolkningsminskningen.
Enligt statssekreterare Elisabet Falemo är den nuvarande lagstiftningen ”så fyrkantig att det är svårt för många kommuner att utveckla bebyggelsen eller fritidsområden som de skulle önska”.
Förslaget innehåller också några skärpningar av lagen. Vid ny bebyggelse måste det finnas en fri passage längs stranden på 25 meter, och när en detaljplan ersätts ska strandskyddet återinträda, om det tidigare slopats.
Det är ej heller någon risk för massexploatering av sjöarna i norr.
”Vi i vår kommun har över 8 700 sjöar. Jag skulle kunna tänka mig att det kommer att röra sig om 20 - 25 sjöar,” säger Bengt-Urban Fransson, kommunalråd i Arjeplog.
Men förslaget har mötts av kraftiga protester från flera tunga organisationer, t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen, vars ordförande, Mikael Karlsson, är oroad över förslaget, eftersom han tycker att kommunerna hittills brytt sig alldeles för lite om strandskyddet.
”Det här förslaget är ett hårt slag under bältet på alla svenskar som tycker om friluftsliv. Det stärker också hotet mot en tredjedel av de tusentals växter och djur som är utrotningshotade i vårt land. Det är ett av de sämsta förslag som jag någonsin har sett i svensk miljöpolitik.”
Mot förslaget är också Naturvårdsverket. Dessutom har varnande röster höjts från Norge, där kommunerna anses ha tillåtit alldeles för mycket bebyggelse intill sjöar.
Dags för en nygammal konflikt mellan å ena sidan fritids- och miljöintressen och å andra sidan sysselsättning. Eller å ena sidan glesbygdsbor, å den andra de som bor i större tätorter. Om beslutsfattarna står emot trycket från de negativa organisationerna, skulle glesbygden för en gångs skull kunna vinna.
onsdag 20 augusti 2008
Invandring ett plus för många glesbygdskommuner.
Statistiska Centralbyrån har lämnat uppgifter om befolkningsutvecklingen för det första halvåret 2008. I det stora hela har den utveckling fortsatt, som pågått länge. Folkökning i och kring storstäderna i södra Sverige men minus i norr. Något oroande är att både Jämtland, Västerbotten och Norrbotten har fått se sina länscentra Östersund, Umeå och Luleå backa. För många andra kommuner förbättras siffrorna genom att nettoinvandringen hamnar på plus. Ibland har minus av denna anledning vänts till plus. Det negativa utfallet för Östersund, Umeå och Luleå sammanhänger med att just deras nettoinvandring ligger under genomsnittet för riket.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
Några kommentarer:
Turismen räcker tydligen inte till för att rädda kustkommunerna i Bohuslän: Det är befolkningsminskning i Tjörn, Orust, Lysekil och Sotenäs.
Eller är turismen ett hinder genom de höga fastighetspriserna?
Värmland backar och skulle ha backat än mer, om det inte vore för invandring.
Bergslagskommunerna i Örebro län backar. Skulle backat än mer utan invandring
Gävleborgs nettoökning beror på invandring. Utan den hade det blivit befolkningsminskning. . Flera kommuner med plus hade annars hamnat på minus. Flera kommuner som backar hade haft en än kraftigare tillbakagång utan invandringen
Västernorrland är i samma situation.
Jämtlands minus hade mer än fördubblats utan invandringsöverskottet (trots Östersund).
Västerbotten hamnar på minus men har invandringsöverskott. Stor utflyttning till övriga Sverige. Umeås stora minskning sammanhänger med den relativt begränsade invandringen.
Invandringen till inlandskommunerna är inte stor men många kommuner är ju små. Den har hjälpt till att hålla befolkningsminskningen nere eller för Vilhelminas del förhindrat den.
Norrbotten hade backat med över 1000 invånare utan invandring. Nu blev det 569. Om Luleå haft invandring som riksgenomsnittet, hade dess befolkning inte minskat. Haparandas befolkning ökar mindre än vad jag hoppats på (Jag trodde att följdetableringar efter IKEA och integrationen med Torneå skulle ge mer). Det blev endast ett plus på 21 invånare. Det beror på två faktorer: negativt födelseöverskott - och en nettoinvandring av endast en enda invånare
Som sammanfattning måste det tyvärr sägas att det trots invandringsöverskott ser ganska dystert ut för många glesbygdskommuner. Det är naturligtvis positivt att siffrorna för de flesta förbättrats genom invandringen, men det gäller inte bara att få nya invandrare. Det handlar också att få dem att stanna kvar. Många glesbygdskommuner har den erfarenheten att flyktingar, som blivit kommunplacerade i en glesbygdskommun, ofta flyttar vidare efter några år. Och då går resan ofta till en större kommun i södra Sverige.
torsdag 14 augusti 2008
Om interrail och SJ
Hemma igen!
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
Och här några erfarenheter av att interraila.
Visst är det en utmärkt möjlighet. Och visst är det ett bra sätt att få kontakt med människor.
Men det finns ett och annat att tänka på.
Tågkonstnaderna kan bli högre än beräknat, inte minst för att platsbiljetterna (reservations) nog kommer att kosta något mer än vad de flesta interrailare räknat med. Och även om platsbiljetterna inte alltid är obligatoriska, är de bra att ha, för utan dem kan det bli mycket spring och letande efter lediga platser.
Så har vi det där med tågförseningar. Även utländska tåg kan bli försenade, även om de håller tiderna bättre än SJ. Den som ska byta tåg under interrailandet ska inte räkna med att ett avgående tåg väntar på ett som är försenat. I Sverige väntar tågen ofta på varandra (vilket naturligtvis drar med sig nya förseningar) och dessutom kan man få hjälp av personalen på det försenade tågen. En sådan service är det bäst att iinte räkna med under interrailandet.
Vi var med om en försening, som vi tyckte var ganska onödig och som fick otrevliga följder. På tåget från Genève till Milano dök det upp italienska"Finanziapoliser" vid första station i Italien. Av någon anledning blev de misstänksamma mot en passagerare, som verkligen såg ut som en äkta tågluffare. Hans enda packning bestod av rygg- och sovsäck. Men "Finanzia" trodde det fanns mer i packningen, för de drog iväg med honom, och tåget blev stående i cirka 20 minuter. Det gjorde att vi missade ett avgående tåg till Trieste. Vi hoppade på nästa tåg dit, och det höll på att avgå just som vårt tåg kom in på stationen i Milano. En konduktör försökte hindra oss komma på, men vi lyckades på upp dörren til sista vagnen. Samme konduktör blev förbannad och vägrade till och med svara på vår fråga om tåget verkligen gick till Trieste. Vi fick hjälp av en städare, som upplyste oss om att vi verkligen var på väg mot Trieste. Men det var ett långsamt tåg, så när vi äntligen var framme, hade vi missat sista bussen till Izola i Slovenien, där vi bokat hotell. Enda lösningen var att ta taxi, och det var de italienska taxichaufförerna helt medvetna om! Vi gick runt och testade flera, men fick samma besked:
70 euro skulle det kosta att köra cirka 1,5 mil.
Vi fick till sist ned det till 65.
För övrigt fick jag ännu ett par exempel på att den där 50 procentsrabatten för resan i det egna landet stämmer dåligt. Enligt SJ skulle den också gälla mellan Malmö och Köpenhamn. Vi fick rabatt men inte 50 procent. Den var ännu lägre, när vi åkte åt andra hållet mellan Köpenhamn och Malmö När vi gick på tåget mot Malmö, träffade vi ett gäng interrailare, som bestämt hävdade att interrailkortet skulle gälla även på tåget till Malmö. Jag kollade det hos Skånetrafik, som bestämt förnekade det.
Inför hemresan från Malmö till Filipstad i Värmland struntade jag i SJ:s femtioprocentrabatt och bokade en sistaminutenbiljett. Den enda möjligen var att först åka ända upp till Södertälje, och där byta till ett tåg, som först körde tillbaka samma väg många mil, innan det girade väster ut mot Hallsberg och sedan Värmland. En väldig omväg således. De enda möjliga platserna var i en vagn för hund- och kattägare. Jag har inget mot katter eller hundar men kunde inte låta bli att tänka: Detta är tydligen det enda SJ kan erbjuda studenter och pensionärer, som vill försöka åka lite billigare genom sistaminuten - några platser som blivit över i en vagn för hund- och kattägare.
Tåget mot Södertälje, X2 1000, blev naturligtvis försenat, men jag klarade mig genom att samma öde drabbat tåget från Stockholm.
Men det mest märkliga inträffade under utresan till Malmö. Jag skulle byta tåg i Katrineholm. Det nya tåget mot Norrköping ropades ut och kom in på sitt spår (jag tror det var spår 4). Men när vi passagerarna höll på att kliva på, kom ett nytt meddelande: Norrköpingståget hade i stället kört in på grannspåret, där ett tåg mot Västerås skulle avgå. Men Västeråståget hade hamnat på spår 4, så det såg ut som om två tåg bytt spår utan att trafikledningen märkt det!
Det blev naturligtvis totalt kaos, när passagerare på två tåg plötsligt skulle kliva ur igen och byta tåg. Misstaget ledde inte till något värre än ytterligare en försening. Men om tåg kör in på fel spår, kan naturligtvis betydligt allvarligare saker inträffa...
Och också denna gång räddades jag av att nästa tåg (från Norrköping) var försenat....
onsdag 30 juli 2008
Sommarstiltje
Long hot summer! Och den har skapat ett långt uppehåll i bloggandet. Det beror också på förberedelserna för ett europeiskt tågluffande. Men det senare är anledning till ett kort inlägg om SJ:s prispolitik, som är en obegriplighet.
Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.
Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”
Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.
Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!
Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.
Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”
Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.
Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!
söndag 6 juli 2008
Anmälan till Granskningsnämnden - utan resultat
I ett blogginlägg 10 juni om kampanjen mot Jan Björklund tog jag upp ett inslag i Studio Ett, vars lyssnare måste ha förletts att tro att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Jag gjorde en anmälan till Granskningsnämnden. Det gav (inte helt oväntat) inget som helst resultat. Här nedan följer det centrala i min anmälan, Granskningsnämndens svar och till sist några kommentarer från mig.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet
Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?
Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."
Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”
En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.
SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.
Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.
GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.
Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!
I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.
Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.
För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.
tisdag 1 juli 2008
Kultur till alla?
Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden , de myndigheter som beviljar bidrag till kulturen. Granskningen ledde till kritik, framför allt mot Kulturrådet, där en femtedel av bidragsmottagarna delar på tre fjärdedelar av bidragen och i allmänhet redan har fått bidrag under flera år.
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar
Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.
Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.
Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”
Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna
Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.
I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar
Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.
Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.
Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”
Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna
Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.
I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
