Sommarstiltje

Long hot summer! Och den har skapat ett långt uppehåll i bloggandet. Det beror också på förberedelserna för ett europeiskt tågluffande. Men det senare är anledning till ett kort inlägg om SJ:s prispolitik, som är en obegriplighet.

Visst går det köpa tågbiljetter fantastiskt billig, om de inhandlas månader i förväg. Problemet är att det är omöjligt att komma över dem. Å andra sidan. kan det vara flera gånger dyrare att åka tåg än att flyga. Och några gånger har jag undrat om SJ:s rabatt till studenter och pensionärer (”sista minuten”) helt enkelt har blivit överblivna biljetter som ingen annan vill ha. Som grädde på moset har jag just råkat ut för något som fortfarande är höljt i dunkel. Det hände, när jag letade efter tåg, som skulle ta mig till Malmö, varifrån jag nästa dag skulle fortsätta till Köpenhamn för att börja tågluffandet. Jodå, jag hittade något, som visserligen innebar tre tågbyten men det var ett skapligt pris, 657 kr. Enligt SJ: s info om interrail skulle jag sedan få dra av 50 % på priset, eftersom det handlade om att åka tåg genom Sverige fram till interrailstarten. Biljetten skulle därför inte kosta mer än 328,50 kr. Ett bra pris! Trodde jag.

Men när jag skulle betala inne på järnvägsstationen mot uppvisande av mitt interrailkort, log tjejen bakom luckan och sa: ”Då blir det 655 kronor!” Min replik blev: ”Då har du inte dragit av rabatten” ”Jo det har jag. Det ordinarie priset är 1310 kronor.” ”Men jag hade inte åberopat någon rabatt, när jag letade tåg.”


Jag frågade förgäves efter en förklaring, alltmedan kön bakom mig växte. Det var tydligen en diffus rabatt, som innebar att tågpriset kunde stiga och falla beroende på efterfrågan.Tillämpat i detaljhandeln skulle det kunna innebära att om många människor köar får att få en liter mjölk, innan butiken stänger, så skulle mjölkpriset hinna gå upp någon krona, innan sista kunden fått sin liter.

Är det rimligt att tala om ett ordinarie biljettpris, om det i praktiken sällan används? Min femtioprocentiska rabatt innebar att biljetten blev kronor två billigare. Tack SJ!

Anmälan till Granskningsnämnden - utan resultat

I ett blogginlägg 10 juni om kampanjen mot Jan Björklund tog jag upp ett inslag i Studio Ett, vars lyssnare måste ha förletts att tro att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Jag gjorde en anmälan till Granskningsnämnden. Det gav (inte helt oväntat) inget som helst resultat. Här nedan följer det centrala i min anmälan, Granskningsnämndens svar och till sist några kommentarer från mig.
Anmälan
Inslaget var en uppföljning av TV-dokumentären ”Klass 9a”. Inbjudna gäster var, förutom ett par av klassens elever, Igor Ardoris, lärare klass 9A, Maria Sundkvist, dekan på lärarutbildningen i Malmö och Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet

Följande dialog ägde rum:
Fråga från Studio Ett: "Jan Björklund pratar mycket om hårdare tag som ska ge en bättre skola. Var det hårdare tag, som var receptet för framgång" (i klass 9A)?

Igor Ardoris: "Absolut inte. Hårdare tag är motsatsen till att skapa en god relation. Om folk drivs av rädsla och tvång, drivs de av en sorts våld. Våld ger aldrig resultat och det har historien visat. Dags att släppa det här."

Något senare i programinslaget upprepas påståendet att Jan Björklund förordar ”hårdare tag”, med kommentaren att ”våld löser ingenting". Det är förbjudet.”

En lyssnare måste efter programmet ha fått uppfattningen att utbildningsminister Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan.
Jag tvivlar på att Jan Björklund tagit orden "hårdare tag" i sin mun, när han beskrivit de förändringar han vill göra av den svenska skolan. Han har definitivt inte förordat våld. Däremot vill han betona skolans kunskapsförmedlande roll, nödvändigheten att ställa krav på eleverna, en ökad roll för betygen. Allt på bekostnad av den s.k. flumpedagogiken. Lärarens status måste förbättras, framför allt genom en förbättrad utbildning, där ämneskunskaperna skall förstärkas.
Ingen av de inbjudna gästerna verkade ha något till övers för Jan Björklunds kunskapsskola. Ann-Charlotte Eriksson medgav att det var viktigt att öka lärartätheten men betonade sedan betydelsen av ”fler vuxna i skolan” Hon varnade också för att på lärarhögskolan ”lyfta fram ämneskunskaper” på bekostnad av pedagogiken.

SLUTSATSER:
Urvalet av gäster var således något ensidigt.
Men det mest anmärkningsvärda är att ”Studio Ett”, som lever under statens krav på opartiskhet och saklighet, kan sända ett inslag, som ger en helt felaktig bild av vad utbildningsminister Björklund vill.

Svar från Granskningsnämnden 3 juli:
SAKEN
Studio Ett, P1, 2008-05-08, inslag om skolan; fråga om opartiskhet och
saklighet
BESLUT
Inslaget frias. Granskningsnämnden anser att det inte strider mot kravet
på opartiskhet och saklighet.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING
Granskningsnämnden konstaterar att det var den medverkande läraren X
som förde in ordet våld i diskussionen sedan programledaren i en fråga
hänvisat till skolministerns krav på ”hårdare tag” i skolan. Nämnden anser
inte att Sveriges Radio kan hållas ansvarigt för innehållet i X:s uttalanden.

Mina kommentarer till beslutet:
Visst var det medverkande lärare X (d.v.s. Igor Ardoris), som förde in ordet våld i diskussionen, och naturligtvis kan inte Sveriges Radio hållas ansvarigt för innehållet i hans yttranden. Men SR ska ansvara för att programinslag inte ger en osaklig och partisk bild av vad t.ex. en viss minister vill åstadkomma. Och Studio Ett skapade hos lyssnaren intrycket att Jan Björklund förordar hårdare tag OCH VÅLD i skolan. Det går inte att skylla på att det var Ardoris som sa det! Hans yttrande borde ha följts av en kontring från Studio Ett. Här ett exempel:. Menar du att Jan Björklund vill ha våld i skolan? Så brukar SR-medarbetare göra, när en intervjuad framför ensidiga, extrema eller opassande åsikter och påståenden.
Tror någon att ett inslag, där en intervjuad utan genmäle från SR, fått påstå att alla i en viss etnisk grupp är kriminella socialbidragstagare, som sprider könssjukdomar i Sverige, skulle undgå prickning av Granskningsnämnden med motiveringen att påståendet framförts av den intervjuade!

I min anmälan uttryckte jag också tvivel på att verkligen Jan Björklund "pratat mycket om att hårdare tag ska ge en bättre skola," i varje fall i ett sammanhang, som kan förknippas med våld. Den frågan struntade Granskningsnämnden i.

Beslutet fattades för övrigt inte i nämnden utan var ett enmansbeslut av direktör Håkan Hallstedt.
Kanske är det så att anmälningar från privatpersoner som jag sällan hamnar i nämnden, och kanske är de dåligt förberedda, när de hamnar på enmansbeslutarens bord.

För övrigt misstänker jag (det går ej att bevisa) att Studio Ett och Ardoris handlade i gott samförstånd i angreppet på Björklund. Ardoris snabba och utförliga svar på Studio Etts fråga tyder på att han kände till den och hade tänkt igenom svaret.

Kultur till alla?

Riksrevisionen har granskat Kulturrådet och Konstnärsnämnden , de myndigheter som beviljar bidrag till kulturen. Granskningen ledde till kritik, framför allt mot Kulturrådet, där en femtedel av bidragsmottagarna delar på tre fjärdedelar av bidragen och i allmänhet redan har fått bidrag under flera år.
Det där lät intressant, men väckte flera frågor. Jag misstänkte att glesbygdskommuner knappast hör till den femtedel som får vara med och dela på de tre fjärdedelarna och tittade i tidningar för att få bekräftelse. Men det var inte lätt att hitta någon som lagt ett regionalt perspektiv på rapporteringen av Riksrevisionens granskning. Så jag fick ta skeden i vacker hand och ladda hem utredningens 146 sidor.
Det ångrar jag inte. Det fanns en hel del intressanta uppgifter. Till att börja med framgår det tydligt att staten via regleringsbrev, förordningar och andra beslut av regering och riksdag har ålagt Kulturråd och Konstnärsnämnd att se till att kulturen når ut till alla delar av vårt land. Men problemet är att mål, syften och ålägganden är så många att det är svårt att genomföra allt utan att någon del blir lidande. Riksrevisionen efterlyser därför prioriteringar

Det mest intressanta är svaren på enkäter till bidragssökare. Bland dem finns en tydlig kritik över hur Kulturråd och Konstnärsnämnd satt samman grupper som ingår i beslutsprocessen, och hur de arbetar. Detta kan resultera i ett gynnande resp. missgynnande av vissa bidragssökande.
Kritikerna menar att storstadsdominansen är alltför stor, både bland beslutsfattarna och i de grupper som förbereder besluten. De menar också att ”verksamheter utanför storstäderna” alltför sällan får besök. Därmed försvåras möjligheterna att bedöma deras konstnärliga kvalitet.

Klagomålen på storstadsdominansen (i första hand Stockholm) tycks vara särskilt framträdande bland dem som söker bidrag från Konstnärsnämnden, något som försvårar för konstnärer och kulturutövare, bosatta i andra delar av Sverige, att beviljas bidrag och stipendier.

Riksrevisionen uppmärksammar att en del svar tyder på att det förekommer vänskapskorruption och en tendens att ledamöter föredrar att stödja den verksamhet som de är mest förtrogna med. Det leder till att bl.a. ”konstnärer utanför storstäderna anser sig ha en nackdel i bidragsgivningen.”

Bland dem som fått avslag på sin ansökan om bidrag ansåg 15 procent att en viktig faktor för att få bidrag var att bli uppmärksammad i media. Om de har rätt är det en faktor som framför allt gynnar Stockholm men knappast Sverige utanför storstäderna

Det hade varit önskvärt, att Riksrevisionen också lämnat statistik över hur bidrag fördelats regionalt, t.ex. bidrag till fria teatergrupper, dansgrupper och koreografer, fria musikgrupper. Eller varför inte bidrag till kulturtidskrifter? Men någon sådan statistik finns inte.


I själva verket ges regionala frågor ett synnerligen begränsat utrymme. Det märks i Riksrevisionens avslutande förslag till åtgärder. Där finns knappast något, som syftar till ”att främja kulturens spridning till alla delar av vårt land.”

Tragedin i Zimbabwe beror inte bara på Mugabe!

Ingen tvekan om att Robert Mugabe är en de mest vedervärdiga diktatorer världen skådat på åtskilliga år. Han har öppet uttryckt sin uppskattning av Adolf Hitler. För bara ett par dagar sedan blev hustrun till en av hans motståndare bränd levande till döds genom att gärningsmännen hällde bensin över hennes kropp.
Men den fasansfulla situation som Zimbabwes plågade befolkning idag befinner sig i beror inte bara på honom. Ett stort ansvar har även Afrikas ledare – och (tyvärr) även många i vår del av världen.
Dessutom finns det många myter om honom, t.ex. att han
från början var en god och hederlig politiker;
var en frihetskämpe, som tack vare sin popularitet segrade i ett demokratiskt val 1980;
genom första hustruns död plötsligt förändrades och blev elak.

I själva verket var redan valet 1980 ackompanjerat av fusk, hot och våld. Mugabe vann inte på grund av sin hjältegloria utan på grund av att han tillhörde den största etniska gruppen (stammen) och väljarna röstade i stor utsträckning utifrån stamtillhörighet.
En lika stor revolutionsledare var Joshua Nkomo, som framför allt Ndebele-folket röstade på, men de var inte tillräckligt många.
I dag hoppas många att krisen skall lösas genom en samlingsregering som opposition ska kunna ingå i. Så sas det också, när Mugabe släppte in Nkomo i regeringen. Men där blev han utmanövrerad, och Mugabes militär, tränad av nordkoreaner, krossade oppositionen inom Ndebelefolket. Mer än 20000 civilpersoner mördades.
Men i t.ex. Sverige rullades den röda mattan ut för Mugabe, och biståndspengarna flödade, trots att han under sitt besök i Sverige inför en häpen statsminister (Torbjörn Fäldin) deklarerade att flerpartisystem är onödigt.

1987 avskaffade Mugabe premiärministerposten och gjorde sig till president med utökade maktbefogenheter. Han valdes om tre gånger, och vid varje val växte anklagelserna om fusk och skrämseltaktik.
.
Visst behövs det jordreformer i Zimbabwe, men det är inte de fattiga som hittills har gynnats utan den politiska eliten med Mugabe i spetsen. Han har blivit en av de största jordägarna.

År 2005 gav Mugabe order om att slumbostäder i Harare för mer än 10000 fattiga stadsbor skulle rivas. Det verkliga skälet till detta brott var att de flesta stött oppositionen. Mugabe räknade med att det skulle vara lättare att kontrollera dem, när de drivits ut på landsbygden.
Enligt en FN-rapport har Mugabe genom sina aktioner åstadkommit att mer än 700000 människor förlorat sina hem eller sina försörjningsmöjligheter.

Men trots all ondska, allt vedervärdigt har Mugabe ända fram till idag, enligt alla opinionsundersökningar, varit en av Afrikas mest populära ledare.
Hur kan det vara möjligt?
En förklaring är att han hela tiden har stötts av de främsta afrikanska ledarna, och att de har kunnat se till att information om vad som verkligen händer i Zimbabwe inte når ut till respektive befolkning. De beskriver Mugabe som en sann pan-afrikan, en antiimperialist. Media i väst har levererat falska uppgifter om läget i Zimbabwe.
En legendarisk afrikansk ledare, Kenneth Kaunda framhöll 2007 att Västvärldem “säger att Robert Mugabe is a demon, that he has destroyed Zimbabwe and he must be got rid of – but this demonising is made by people who may not understand what Robert Gabriel Mugabe and his fellow freedom fighters went through.”
Sydafrikas president, Thabo Mbeki, har haft som uppdrag att försöka medla mellan Mugabe och oppositionen, ett uppdrag som blivit ett totalt misslyckande. Mbeki kan inte bara kritiseras för sin ”överdrivet försiktiga diplomati” gentemot despoten Mugabi. Han har inte ens velat stoppa leveranser av vapen från Kina till Mugabe via sydafrikanska hamnar.
Vapen som används till att mörda oskyldiga.

Och Nelson Mandela, legendarisk frihetshjälte och ikon, har av hänsyn till Mbeki inte velat kritisera Mugabe.
Hänsynen till Mbeki är alltså viktigare än hänsynen till Zimbabwes folk!
Först nu, under 90-årskalaset i London öppnade han sin mun och sa att det som händer i Zimbabwe är en tragedi.

Flera gånger har afrikanska ledares stöd till Mugabe fått både EU och FN att backa. De krävde att Mugabe skulle få vara med under EU:s stormöte med Afrika, trots att han är belagd med reseförbud till EU. Liknade krav ställdes inför en livsmedelskonferens i FAO:s regi, ett FN-organ.
Både EU och FAO vek sig.

Hur skulle reaktionen ha blivit, om en europeisk ledare lät mörda 20000 av sina motståndare?

Nu stängs lokala skattemyndigheten i Filipstad

Detta ska bli en debattartikel i en lokal tidning. Den innehåller fakta och argument, som presenterats i några tidigare logginlägg.

Varje år brottas många skattebetalare med deklarationsbekymmer. Deklarationsblanketterna (En har fått öknamnet "djävulsblanketten") och anvisningarna kan vara svåra att förstå.
Vad göra om man inte klarar av det själv?

Naturligtvis vänder sig många till sin bank. Där bildar deklaranter köer dagarna före "dead-line." I Filipstad har det också varit möjligt att gå in på skattekontoret och få utmärkt hjälp helt gratis. Men nu är det slut med det. För Filipstads skattekontor ska läggas ned. Det är en del av ett sparbeting, som staten ålagt flera myndigheter. Och tydligen anser de centrala beslutsfattarna att vi i glesbygdskommunerna klarar oss utan den service som vi tidigare fått. Vi kan ju ringa skatteverkets 0771-nummer, när vi ska deklarera!
Men en och annan kommer säkert nästa år att sakna den tid, då vi inne på kontoret i Filipstad kunde lägga fram deklarationen och tillsammans med personalen titta på vad som stod på en viss rad på en viss sida. Att göra detta per telefon blir betydligt krångligare.

Och hur fungerar det, när man ringer det där 0771-numret? En bekant berättade vad som hände, när hon ringde det i en helt annan angelägenhet. Efter att ha köat i en timma kom hon fram, ställde sin fråga - och hänvisades till en helt annan myndighet, som sedan förnekade att den hade något att göra med den frågan.

Men om nu skatteverket centralt menar att alla kundtjänster kan klaras av per telefon, varför inte lägga ned landets samtliga skattekontor utanför huvudkontoret i huvudstaden och låta alla kunder ringa till en gigantisk "Call Center"?

Kanske menar man centralt att vi ska sätta oss i bilen med våra deklarationer och åka 11-13 mil till Karlstad/Kristinehamn/Karlskoga med våra deklarationer? Men var det inte meningen att vi, med tanke på just klimatförändringarna, skulle dra ned på bilåkandet. Björn Gilberg har pekat på inkonsekvensen i politiken: Staten verkar för minskade utsläpp av växthusgaser, samtidigt som den genom att stänga lokala myndigheter får dem att öka.

Och stängningen i Filipstad kommer att drabba många andra. Flyktingar, som fått uppehållstillstånd, har gått till Filipstads-kontoret för att få hjälp med att skaffa sig ett personnummer. Ibland har de med sig en tolk. Hur ska de göra nu? Klarar de att knappa sig fram på 0771-telefonen? Klarar deras mobiler att telefonköa i timmar? Kan tolken hjälpa till?


Och hur reagerar norrmän och tyskar, som kan vara ute i samma ärende som de f.d. flyktingarna. De har haft ett fritidshus i Filipstad men funderar nu på att bli permanentboende och behöver hjälp med folkbokföringen. Kan inte knappandet och väntandet i mobilen avskräcka en och annan?

En sak är säker. Det som har hänt är ytterligare ett slag mot Filipstads försök att få en vändning till stånd i befolkningsutvecklingen. Statens nedläggning av lokala myndigheter demonstrerar tydligt att det ej längre existerar en regionalpolitik värd namnet.

På andra håll i vårt avlånga land gick det att stoppa nedläggningar av flera lokala myndigheter. I Västerbotten skapades det s.k. Inlandsuppropet, som med 9500 namnunderskrifter uppvaktade regeringen 17 december 2007 och protesterade mot indragningar av skatte- och kronofogdemyndigheter, tingsrätter och Försäkringskassan. Ett tydligt resultat blev att skattekontoren i Lycksele och Haparanda fick vara kvar. Även det i Kiruna räddades. Även Lycksele Tingsrätt har räddats, så Inlandsupprorets prognos,att de flesta nedläggningshotade skulle klara sig, ser ut att stämma.

Med facit i hand är det lätt att fråga sig: Kunde inte fler län ha anslutit sig? Det kunde ha blivit en glesbygdkommunernas protest mot centralisering och obefintlig regionalpolitik.

Varför fel ta regionalpolitiska hänsyn?

Det förvånade mig, hur föga media uppmärksammade de besparingar Sveriges Television beslutade om i våras. De kommer nämligen att leda till en kraftig centralisering av administrationen. Leder inte det till svårigheter för den s.k. landsorten att hävda sig gentemot Stockholm? Dessutom koncentreras programproduktionen än mer till storstäderna. Mest illa går det för redaktionen i Norrköping, som i fortsättningen endast får göra Östnytt.
Kravet på att minst 55 % av produktionen ska ske utanför Stockholm finns dock kvar, men det kringgår Sveriges Television, t.ex. genom att räkna in ”program som producerats under överinseende av programchefer i regionerna.” Det har också blivit svårare för tittare att kontrollera var ett visst program är producerat, eftersom uppgift om detta allt oftare inte lämnas under sändningen.
Det bör understrykas att den kompetens som funnits på regionala centralorter, som producerat program, varit till nytta också för människor i glesbygden. När Sveriges Television förra gången (2003) kungjorde neddragningar, kände flera nätverk inom kulturen sin existens hotad (t.ex. i Västernorrland och Värmland)

Men sådana synpunkter avfärdar Eva Hamilton som ”regionalpolitik”, och det ska SVT inte syssla med. Det är enligt henne onödigt att ”åka från Falun till Thailand för att göra ett resereportage”, en släng åt det populära ”Packat och Klart”, ett program som producerats av Falun.
SVT:s ledning har en benägenhet att se all produktion utanför Stockholm som onödig regionalpolitik och har svårt att medge att succéer kan bero på att de gjorts av regionerna.

Nu är det försvaret som på nytt ska genomföra besparingar, och debatten är som ett eko av den om SVT:s neddragningar. Kritisera inte förslaget att Arvidsjaur ska förlora sin jägarbataljon, för då blir repliken att försvaret inte kan ta regionalpolitiska hänsyn! Och det båtar föga att peka på att verksamheten i Arvidsjaur omöjligen kan bedrivas billigare på annat håll.

Men kan inte någon ställa följande fråga: Varför är det så fel att ta regionalpolitiska hänsyn? Om Stockholm hotades av en motsvarighet till jägarbataljonens försvinnande från Arvidsjaur, måste det vara av storleken att statens samtliga myndigheter skulle lämna huvudstaden. Visst skulle det leda till krav på hänsynstagande?

I dag lägger försvarsberedningen fram sitt förslag. Det finns anledning att återkomma i denna fråga.

Missade möjligheter för fjällvärlden

När Sverige blev värd för FN-mötet om Irak, valde regeringen att förlägga det till Upplands Väsby. En motivering var närheten till Arlanda. Men det blev avspärrningar, både i Upplands Väsby och i Stockholm, och på taken låg det prickskyttar. Cirka 1700 poliser var inkallade, så belastningen för polisen var stor.

Jag kunde inte låta bli att tänka på att många länder i motsvarande situation väljer att förlägga liknande möten till en känd turistort för att ge den uppmärksamhet. Deltagarna anländer naturligtvis till motsvarigheten till Arlanda men flygs sedan till mötet. Eftersom media hårdbevakar allt, kablas vackra bilder ut över världen. Det ger gratisreklam och det är just det som är meningen. Turismen blir allt viktigare som inkomstkälla för de flesta länder och för många glesbygdskommuner är den en livlina.
Hade det inte varit möjligt att förlägga FN-mötet till den svenska fjällvärlden, som väl ändå har lågsäsong den tiden på året? Staten kunde i god tid ha abonnerat en anläggning.
Hade inte det reducerat behovet av avspärrningar, prickskyttar? Och jag misstänker att det hade varit svårare för eventuella terrorister att ta sig dit utan att upptäckas.
I gengäld hade det blivit gratisreklam för svensk fjällvärld.

Men statens intresse är svalt. Det värsta exemplet är oviljan att satsa på Åre/Östersund så att vinteridrottslandet Sverige till sist kan få ett vinter-OS. Jämför med stödet till Stockholm i den från början hopplösa uppgiften att få dit ett Sommar-OS.