Uppdrag Gransknings granskning en flopp?

Det kan inte hjälpas, men inte blev granskningen av skidåkarnas eventuella bloddopning en succé för Janne Josefson och hans kolleger.

Visst, diagrammet, som visar stigande medelvärden på hemoglobinnivån under hela 1990-talet för elitåkarna, vittnar om att fusket existerade. Men att peka ut enskilda stjärnor som fuskare (t.ex. Dählie och Smirnov) är något helt annat. Uppgifterna om detta bygger på en lista från en Världscupstävling i Lahtis 19997. Den fick Uppdrag Granskning av den f.d. finske landslagstränaren Kari-Pekka Kyrö, som var huvudansvarig för det finska dopningsfusket. Han har försvarat sig med att säga att ”alla fuskade” och inte minst anklagat Norge. Genom att överlämna listan till Uppdrag Granskning hoppades han kanske att han skulle kunna utropa: ”Jag hade rätt!”

Anade inte Uppdrag Granskning alls vilka motiv han kunde ha?

Därtill kommer att värdena på den listan handlar om en enstaka mätning. De behöver inte vara representativa för respektive skidåkares normala värden. Många faktorer kan bidra till att värdet blivit onormalt: vätskeintag, träning, mm. Därtill kommer att det redskap som användes, en s.k. blodscanner, inte är helt pålitligt. I dag finns bättre instrument.

Därför är det tveksamt, om Uppdrag Granskning gjorde rätt, när namnen på vissa skidåkare offentliggjordes. En av dem är Björn Dählie. Han kan ju göra anspråk på att vara världens mest framgångsrike skidåkare. Men när sådana jämförelser äger rum i framtiden, kan kanske Uppdrag Gransknings ”avslöjande” bli en invändning gentemot honom, även om han är helt oskyldig.

Å andra sidan, om inga namn avslöjats, hade det naturligtvis blivit spekulationer och påståenden om vilka som var med.

En felaktig uppgift levererade Uppdrag Granskning: Att samtliga medaljörer i VM 1995 skulle ha haft för höga blodvärden. Det kan inte stämma eftersom det endast togs tre prover.

Uppdrag Granskning från onsdagen den 27 februari 2013 kommer knappast att betraktas som en ”höjdare”. Tyvärr tycks många i vårt grannland i väst att uppfatta det som en svensk attack på norska hjältar.

Vad göra åt det?

Ta bort MASSTARTERNA inom skidåkningen!

Att vinna skidåkningens blåband, 50 km för herrar, i VM eller OS är det finaste av allt.


Eller rättare sagt så var det förr. Då genomfördes tävlingen med individuell start. Det var det verkliga mandomsprovet. Numera avgörs det loppet (liksom flera andra) med masstart. Det är särskilt sorgligt att femmilen ska avgöras på det sättet! Det kan leda till att i en stor tätklunga ligger alla och bevakar varandra cirka 48 km. Därefter blir det rusning, och den som spurtar bäst vinner. Han kan ända fram till sista kilometern inte ha gjort något annat än legat bakom någon/några andra.

Masstarten har fått femmilen att likna cykellopp. Några skidåkare kan försöka bromsa i täten för att därigenom ge en chans åt en lagkamrat att sticka. I världscupen har man även tagit efter cykeltävlingarnas spurtpris, varigenom segrarna får extrapoäng.

I går uttryckte Marcus Hellner i en intervju sitt missnöje över masstarterna. Jättebra! Han sa även att också norrmännen är missnöjda. Ännu bättre!
Men varför har nordiska länder gått med på att de har införts?

Själv misstänker jag att det har gått till så här. Det internationella förbundet är främst intresserad av att dra in så mycket pengar som möjligt under tävlingarna. Då spelar tv-rättigheter en stor roll. Tv-bolagen saknar kunskap om längdskidåkning och förstår säkert inte tjusningen med individuell startsordning. Däremot har de stor erfarenhet av cykeltävlingar. Det är ”häftigare” när alla startar på en gång! Och tittaren ser hela tiden vilka skidåkare som ligger längst fram.

Jag tror därför att det är tv-bolagen som ligger bakom utvecklingen mot masstarter. Skidförbunden har rättat sig efter deras krav – för att säkerställa högsta möjliga intäkter.

Då får det sportsliga komma i andra hand.

Tyvärr.

ComHem kommer ej längre hem.

Jag har tidigare på bloggen klagat på ComHem. Jag betalar varje månad en avgift till företaget för mina tv-kanaler. Min radhusförening abonnerade på ComHem för ett antal år sedan, och att ordna med anslutning till ComHem kostade mycket. En av flera räkningar gick på mer än 50000 kronor.

Månadsräkningar brukar man ju betala i slutet av varje månad. Det normala är väl att räkningen förfaller till betalning omkring den 29- eller 30-ionde i varje månad. Men ComHem måste jag betala ett par dagar tidigare. Och om pengarna inte kommit in den dagen, skickar ComHem omedelbart en påminnelse – med ett tillägg på 50 kronor. Om pengarna når ComHem en dag senare, läggs tillägget alltid på nästa månadsavgift. Detta var den första anledningen till att jag började reta mig på ComHem.

Än mer irriterad blev jag, när ComHem på egen hand gick in och ändrade på mina kanaler. Man tog bort en av mina favoritkanaler och i stället fick jag en sportkanal som jag inte var intresserad av. Tänk om något sådant skulle kunna hända i tidningsvärlden! ”Du har prenumererat på Göteborgs-Posten. I fortsättningen får du Skånska Dagbladet”.

Men nu har ComHem gjort något som är sjufalt värre. ComHem förlorade en viktig kund i Filipstad, nämligen det kommunala bostadsföretaget. Då tyckte ComHem att det inte blev tillräckligt lönsamt att vara kvar i Filipstad. Företaget sade upp abonnemanget med vår radhusförening. Alla pengar som investerats för att kunna ta emot ComHem var därmed förlorade.

Radhusföreningen slöt efter några månader nytt avtal med Telia. Det innebär nya investeringar på cirka 100 000 kr. Efter ytterligare några månader hörde ComHem av sig igen till radhusföreningen med budskapet att dom skulle kunna tänka sig att vara kvar ändå i Filipstad….

ComHems uppförande gentemot sina kunder är häpnadsväckande. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver ha att göra med det företaget!

Ska det sparas så sker det i glesbygdskommunerna!

När jag flyttade till Filipstad, hade staden ett sjukhus med flera avdelningar. Det fanns akutmottagning dygnet runt.

Nu är läget helt annorlunda. Sjukhuset har förvandlats till Vårdcentral, som endast har öppet på kontorstid. Mycket är indraget; för en tid sedan upptäckte jag att det ej längre går att bli röntgad i Filipstad. Patienten får åka till Kristinehamn eller Karlstad.

Värst är dock att det är stängt på kvällen och natten. De styrande i landstinget menar att allvarliga fall kan klaras med hjälp av ambulanser, som snabbt kan ta sig till Kristinehamn och Karlstad. För några år sedan fick jag vara med om något som fick mig att fundera över den frågan. Gymnasiet i Filipstad bjöd pensionerade lärare på Lucia-kaffe. En f.d. kollega till mig sjönk plötsligt ihop vid kaffebordet. En ambulans var snabbt på plats och personalen gjorde upplivningsförsök utan att lyckas. De började köra mot Karlstad. Samtidigt avgick en ambulans med en läkare från Karlstad. Fordonen möttes på halva vägen, men doktorn kunde endast konstatera att patienten var död.

Hade han kunnat räddas, om f.d. sjukhuset i Filipstad inte hade stängt för dagen?

Men nu vill landstinget, för att spara pengar, dra in en av de två ambulanser, som hittills tjänstgjort under natten. Man har kommit fram till att det räcker med en ambulans. Det håller dock inte ambulanspersonalen med om. Deras erfarenhet är att båda ambulanserna har mycket att göra under nätterna.

Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Om det är så att det inte behövs mer än en nattambulans, varför har inte beslutsfattarna dragit in den tidigare?

Samtidigt skall landstinget köpa en helikopter (naturligtvis inte för att placeras i Filipstad!).

Den lär kosta en hel del pengar…

Skid-VM: Vinner bästa åkarna eller bästa fuskarna?

Nu har VM i längdåkning. Sverige fick i dag (torsdag) en silvermedalj och Norge ett guld och ett silver. Fastän jag alltid älskat att titta på en sådan tävling i TV, tvekar jag nu: Är det de bästa åkarna som vinner eller är det de bästa fuskarna som gör det?


En svensk dopingexpert gick ut i media för några dagar sedan och sa att det fanns ett sätt att EPO-dopa sig vilket är omöjligt att upptäcka. Han var övertygad om att många skidåkare kommer att vara dopade under VM.

I tisdags visade SVT den finska dokumentären om den dopingsskandal, som avslöjades 2001. Hela finska landslaget med ledare och tränare var inblandade. Det kände jag till. Men inte att det pågått ända sedan 1970-talet. Till och med Juha Mieto, finsk urkraft nämndes. Han gav alltid intryck av att vara en ren naturprodukt – men skulle enligt ett vittne ha käkat ett muskelförstärkande piller. Han såg ju inte precis ut att behöva göra det! Sorgligt om det är sant!
   Programmet har blivit kritiserat för att haft med uppgifter, som inte kunnat styrkas. De handlade om svenska och norska skidåkare. Upprördheten i Norge har varit stor. Anklagelserna mot svenska åkare fick vi inte se – SVT hade tagit bort dem.

Programmet lämnade dock klara fakta om ett långvarigt dopingssamarbete mellan Finland och Italien. Ingen tvekan därför om att flera framgångsrika italienska skidåkare varit dopade.
   Det är onekligen en bra förklaring till att Italiens plötsliga framgångar. Skidåkning dominerades förr totalt av nordiska och ryska åkare. Var det inte anmärkningsvärt att Italien plötsligt hade elitåkare både bland män och kvinnor?
Uppdrag Granskning har lovat att nästa onsdag komma med nya avslöjanden om doping inom skidvärlden.. Det kan bli spännande. Men enligt rykten handlar inte om dagens skidåkare.

Så lika bra att låta bli att titta på VM. Det är omöjligt att veta om vinnarna är de bästa åkarna eller de bästa fuskarna

Flyktingbarnen och tolkarna

Migrationsminister Tobias Billström står på sig! Han vill inte att tolkarna i Afghanistan ska få uppehållstillstånd i Sverige.


Men han vill inte säga det rent ut. Han säger i stället att de inte kan ”särbehandlas”. Det innebär att de precis som andra asylsökande måste ta sig till Sverige och där söka asyl. Och tydligen är det inte säkert att de får det!

Att jämföra tolkarna med ”andra asylsökande” är genant. Han bortser helt från att de riskerat sina liv för Sverige och förmodligen räddat livet på svenska soldater. Deras insats handlar inte bara om att tolka. De har följt med svenska soldater på uppdrag; hört sig för med bybor och kunnat inhämta viktig information, och läst av stämningar.

När Sverige drar sig ur Afghanistan riskerar de att bli mördade av talibaner, som betraktar allt samarbete med utlänningar som förräderi.
Det är skamligt!

Tolkarna har dubbel anledning få uppehållstillstånd i Sverige. Dels genom sina tjänster för oss, dels genom att de riskerar bli förföljda och därmed har asylskäl. Ändå säger ministern nej. Kontrasten är stor till synen på de s.k. flyktingbarnen. (Varför heter det inte ”flyktingpojkar”, eftersom nästan alla är pojkar?). I lagens mening är de knappast flyktingar, eftersom minderåriga sällan blir förföljda på grund av t.ex. politisk uppfattning eller trosåskådning. Ett vanligt scenario är i stället att en familj med hjälp av en hel släkt samlar in pengar för att göra det möjligt för en pojke att ta sig till Sverige. (Flickor får sällan chansen) De vill ge honom möjlighet få en nystart i livet; få utbildning och arbete och därmed ta sig ur fattigdomen och så småningom hjälpa sina anhöriga.

Det vore fel att klandra fattiga föräldrar för att de gör så, men fattigdom berättigar inte till uppehållstillstånd. Ändå får flyktingbarn i denna situation ofta uppehållstillstånd, medan tolkarna, trots sina dubbla skäl, får kalla handen!
Skandal!

"Maestro" Cecilia Frode

Vinnaren av 2013 års "Maestro", Cecilia Frode, får dirigera Sveriges Radios symfoniorktester i Berwaldshallen, Stockholm.
   Det får mig att tänka på Storbritanniens före detta premiärminister Ted Heath, som var en form av amanördirigent. Det sas om honom att han hade en fantastisk förmåga att sluta vifta med armerna precis när orkestern slutade spela.

Att köra bil en aning för fort.

Att åka fast för fortkörning är inte trevligt. Polisen har i allmänhet varit en aning tolerant. Om maxfarten varit begränsad till 70 km i timmen har polisen visat tolerans fören förare som kört i 73. Men nu anser expertisen att detta är fel. Även de små syndarna skall bestraffas med böter. Liv kan räddas genom strikt tillämpning av fartgränserna.


Jag undrar om detta är möjligt att tillämpas. Den som kör på en 70-väg och försöker hålla farten under 70 km/timma, får ändå svårt att förhindra pendling omkring 70 km. Har föraren otur, så kan han åka fast utan att medvetet ha syndat.

Och hur strängt skall det hela tillämpas? Kan man få böter för att ha kört i 70,01 km i timmen?

Måste alla bilägare skaffa sig farthållare?

Bör inte polisen ägna sig åt annat för att förhindra trafikolyckor?

Bara AIK fick vara med...

Tvivlar någon på att radio och TV ägnar störst uppmärksamhet åt Stockholmslagen?
I så fall: Tänk om!
I går spelades fem matcher i hockeyns elitserie.
Sverige Radios morgoneko har högst tre minuter för sport. De tog upp en av matcherna och gjorde till och med en intervju.
Vilken?
Naturligtvis AIK:s match - om de andra inte ett ord.

Miljöpartiet störst på Sveriges Radio. Det märksl

Sveriges Radio satsar stort på att belysa kärnkraftens problem och kostnader. Vetenskapsredaktionen har gjort en omfattande undersökning och resultaten har redan börjat publiceras av Ekoredaktionen.
Budskapet är mycket tydligt: Kärnkraften håller på att förtvina. Planerade verk ställs in; andra har drabbats av kraftiga förseningar.
Allt leder till oerhörda kostnader, som skattebetalarna får stå för.

Jag vill minnas en undersökning, av vilken det framgick att på Sveriges Radio var Miljöpartiet det överlägset största.

Den undersökningen tycks ha träffat rätt!

Hjärnskador bland våra hockey-spelare?

Om en amatörboxare blir knockad stängs han automatiskt av - och måste genomgå en grundlig läkarundersökning, innan han får kliva in i ringen igen. Då kan det ha gått flera månader. Men han kan också få beskedet att han bör sluta med boxningen.  

   Idag hade Studio Ett (P1, Sveriges Radio) ett inslag om hjärnskakningar i ishockeyn. Det har jag väntat på länge. Säkert är många spelare på isen igen alldeles för snart efter det att de råkat ut för en hjärnskakning.

   Enligt Studio Ett drabbas en spelare i var sjätte elitseriematch av hjärnskakning. Enligt Luleås lagdoktor är det 8-12 hjärnskakningar per år i Luleås hockeylag. Men han betonar att om man misstänker hjärnskakning "så är det alltid hjärnskakning". Även mindre hjärnskakningar leder till hjärnskador. Celler går sönder och äggviteämnen rinner ut i blodet. Spelarens symptom under matchen är kanske inte så allvarliga; han vill fortsätta spela, och coachen kan tycka att ”lite får han väl tåla.” Och mycket pengar står på spel i kampen om slutspelsmatcherna, och sedan gäller det att helst ta sig till final, Då är ju läktarna fulla i varje match, och det blir klirr i klubbkassan.

   Hjärnskakningar är därför ett stort problem i dagens elithockey, men de var ovanliga på ”Tumbas” tid. Förändringen beror framför allt på att ishockeyn har genomgått en radikal förändring. Den har ”kanadensierats”. På Tumbas tid var svensk och kanadensisk hockey två helt olika spelstilar.  Därefter har vi (liksom övriga Europa) anpassat oss till Kanada. Ett exempel är att det blev tillåtet att tackla för spelare i anfallszonen. Det bidrog till att spelet hårdnade mer och mer – och nu kan vara brutalt. På Tumbas tid var slagsmål mellan spelare ovanligt. Nu är det nästan acceptabelt; domarna nöjer sig med att dra isär bråkmakarna.

   Tempot i matcherna har skruvats upp kraftigt. Det ökar naturligtvis risken för skador – inte minst i hjärnan.

 Vi har också tagit efter strategin ”ta bort en spelare”. Det innebär att försöka neutralisera en duktig spelare i motståndarlaget. Borttagningen behöver inte leda till att den duktige får hjärnskakning, men risken finns.

   Sovjetunionen hade på Tumbas tid en tränare, Tarasov, som spådde att anpassningen till Kanada just skulle resultera i dagens hårda spel och skador. Det tvivlade svenska experter på. Men Tarasov fick rätt.

Vi kommer knappast att gå tillbaka till Tumbas sätt spela hockey. Men svensk hockey måste ägna betydligt större uppmärksamhet åt hjärnskakningarna!   

   

Hästkött är OK!!

Är inte uppståndelsen över hästköttsfusket något överdriven?

Hur många är det som mått illa av att ha fått i sig hästkött efter att ha käkat Findus´ lasagne?

Alltför många reagerar nu som förmodligen många muslimer gör, när de upptäcker att de ovetande fått griskött i magen!

Visst, det kan ju vara så att en och annan bonde tycker det är trist att äta upp sin gamla arbetskamrat, som troget tjänat honom i ur och skur.

Men dagens bönder (och de är inte så många) har i allmänhet rationaliserat bort hästen.

 Å andra sidan lider inte lantbrukarna av att göra oxfilé av sina oxar. Och det är knappast vanligt att vanliga köttätare börjar tycka synd om det stackars djuret, när nötköttspaketet skall inhandlas.

Uppståndelsen nu borde leda till en ökning av hästköttskonsumtionen. Den är i Sverige helt obetydlig.

Ät hästkött! Det är helt OK!

Kommer Ryssland ockupera Gotland?

Jan Björklund kräver mer resurser till försvaret: Luftförsvaret är otillräckligt och måste få missiler, vi har för få soldater och Gotland är försvarslöst. Vi behöver ha fler soldater, och en del av dem ska placeras på Gotland.


När Sovjetunionen fallit samman, rustade de flesta länder i Europa ned. Men nu ser Björklund (och många andra) oroande tecken, framför allt upprustningen i Putins Ryssland. Därför har en ny försvarsdebatt startat. Den tog fart, när överbefälhavaren konstaterade att Sverige endast kan hålla stånd en vecka; därefter måste vi få hjälp utifrån.

Kanske har Björklund läst Lars Wilderängs roman Midvintermörker. Författarens syfte tycks vara att peka på följderna av den svenska nedrustningen. Han beskriver ett Sverige, som vaknar en juldagsmorgon och finner att ingenting fungerar. Vi är ockuperade! Det militära högkvarteret och regeringsbyggnaderna i Stockholm har bombats. Statsministern är försvunnen. TV och radio har tystnat, liksom tele- och mobiltrafiken. Sabotörer har slagit till över hela landet. Ryska jetplan fortsätter att bomba och avfyra missiler. Viktiga broar i Stockholm slås ut liksom Öresundsbron och broar i Göteborg. I Karlskrona förintas örlogsflottan. Något senare bombas även Karlsborg, dit landets ledning flytt. Svenskt flyg kan inte uträtta mycket. De flesta JAS-plan sköts ned stående på marken. De som senare kom upp försvann i eldstrider, i vilka varje svenskt plan hade att möta minst två ryska.

Svenska soldater har till och med brist på ammunition till handeldvapen. Ett befäl ber sina soldater att i hans hjälm lägga den ammunition de mot reglerna tagit med sig från skarpskjutsövningar. Han lovar att befälen ska blunda.

Tappra svenskar försöker hejda den ryska landstigningen på Gotland och lyckas slå ut ryska stridsvagnar. Men fienden kan hela tiden fylla på med nya och har från luften stöd av både jetplan och attackhelikoptrar.

Sverige får endast stöd från Norge, som säger sig inte vara ”långsint”. (Syftar det på Sveriges ringa stöd till vår granne, när Tyskland anföll 1940?). EU uppmanar parterna att ingå vapenstillestånd och erbjuder sig att då skicka ”fredsbevarande styrkor”. Sverige måste acceptera, varefter soldater från Serbien och Venezuela kommer till Gotland, som förvandlas till rysk lydstat. Iran, Venezuela, Vitryssland och Ukraina erkänner Gotland som självständig stat.

Visst skulle Ryssland ha stora framgångar vid ett anfall under julen, men risken är nog inte stor att Putin anfaller. Han avstår inte av moraliska skäl utan för att priset kan bli alltför högt. Det är inte troligt att omvärlden skulle acceptera hans expansion. Genom att ockupera Gotland skulle Ryssland därifrån kunna kontrollera hela Östersjön. Det skulle knappast Nato och USA godta. Vågar Putin hamna i en sådan storkonflikt?

Rysslands militära upprustning är långt ifrån klar, och det är tveksamt om den någonsin blir det. Rysslands minskande och allt äldre befolkning gör att landet aldrig kan ställa upp lika många soldater, som Sovjetunionen kunde. Den förre försvarsminister ville förstärka krigsmakten genom köp utomlands, men det har Putin satt stopp för, och det är tveksamt, om rysk industri kan fylla behovet. Dessutom har Ryssland mer akuta problem att lösa i andra ändan av riket.

Det är inte troligt att EU skulle förhålla sig neutralt till angreppet på EU-medlemmen Sverige. Även om EU inte gav oss militär hjälp, skulle Ryssland ändå drabbas av kännbara sanktioner och frysning av tillgångar. Det skulle förmodligen även USA ställt upp på. Och Putin insåg säkert att Sverige skulle kunna bevisa att Ryssland var angriparen, varigenom han riskerade åtal i den nya krigsförbrytardomstolen – en oerhörd prestigeförlust. Det kunde även bli anklagelser för ”brott mot mänskligheten” eftersom en del av bombningarna var urskiljningslösa och därför drabbade civilbefolkningen.

Men det är ändå spännande läsning!

Ny myndighet till Stockholm. Ingen protesterar!

Ersättningsnämnden heter en ny myndighet, som bildades vid årsskiftet.

Dess uppgift är att pröva ansökningar samt bevilja ersättning ”till personer, som när de var barn utsattes för allvarliga övergrepp eller försummelser i samhällsvården”.

Det handlar alltså om de många barn, som hamnade i fosterhem eller på institutioner och utsattes för övergrepp av fosterföräldrar eller personal på institutioner.

Myndigheten har ett kansli, där cirka 10 handläggare arbetar med att förbereda ärenden, som skall avgöras i nämnden. Det finns även annan personal men storleken på den framgår ej av Ersättningsnämndens hemsida.

Det finns riksdagsbeslut om att regeringen vid beslut om nya myndigheter alltid skall pröva om de kan förläggas till annan ort än Stockholm. Regeringens proposition om bildandet av Ersättningsnämnden innehåller inga uppgifter om att en sådan prövning ägt rum. En heller i den utredning som föregick propositionen tas lokaliseringsfrågan upp.

   Detta är inte förvånande. Numera tycks riksdagens krav ha fallit i glömska även bland centerpartister. Nya myndigheter placeras slentrianmässigt i Stockholm. Jag minns en intervju med Maud Olovsson, som fick frågan, varför en nämnd, som skulle syssla med bilindustrins kreditbehov hamnat i Stockholm och inte i Göteborg. Hon menade att eftersom inget annat parti är intresserad av sådana frågor, så kan hon inte göra något.

Ett märkligt svar! Maud borde naturligtvis kräva att regeringen följer riksdagens beslut, i synnerhet som bilindustrin inte ligger i Stockholm.

 

 Är det omöjligt att utanför Stockholm pröva fosterbarns rätt till ersättning för det lidande de varit med om?

    Nämndledamöterna är jurister eller har någon form av barnkompetens (barnpsykologer eller barnpsykiatriker). De arbetar inte i kansliet utan kommer till nämndens möten för att fatta beslut. De flesta tycks ha hämtats från Stockholmsbyråkratin och vara pensionärer. Där finns t.ex. f.d. generaldirektör Håkan Sandesjö, som på 1990-talet verkade i Utlänningsnämnden och sade nej till Kosova-albanernas asylansökningar. Det skulle bli ”för dyrt” att ge uppehållstillstånd till dem. Sandesjö kan alltså hålla kostnaderna nere!

Utlänningsnämndens nej gjorde att många albaner fick lämna Sverige. Flera utvisade dödades i kriget 1998-1999.

Det finns visserligen inte så många f.d. generaldirektörer utanför Stockholm. Men där finns jurister, barnpsykologer och barnpsykologer, vilka hade kunnat ingå i den beslutande nämnden. 

   Ersättningsnämnden är en liten myndighet. Men för centralorten i många glesbygdsregioner hade det ändå varit ett värdefullt tillskott. Om det arbetar cirka 15 personer i Ersättningsnämndens kansli, är det fullt möjligt att varje anställd skapar jobb för ytterligare minst 15 personer.

Men regeringen struntar i regionalpolitiken. Det är sorgligt!

Och det är lika sorgligt att oppositionen inte har några invändningar!

Kulturradion breder ut sig.

Jag har tidigare klagat på att två radioprogram upphörde vid årsskiftet, nämligen Publicerat (producerat i Malmö) och Mitt-i-Musiken (producerat i Göteborg).I båda fallen har det, så vitt jag kan förstå, handlat om att skapa mera utrymme för Kulturradion i Stockholm.
   Eftersom jag är en flitig lyssnare på radions P1, har jag inte kunnat undgå att märka att fler förändringar ägt rum som också tycks innebära ökat utrymme för kulturprogram. I P1 fanns det fram till nyår en tidningskrönika i samband med lunchekot. Den har försvunnit. I stället är det ett mycket kort inslag om vad tidningarna skrivit i slutet av P1 morgon.
Tidigare fanns det också cirka 5 minuter "Sportnytt" i P1 i samband med Ekosändningarna. De har alla försvunnit. I stället läggs mycket korta sportnyheter in direkt i Eko-sändningarna under dagen - men utan ökat utrymme.
   Egentligen hafr jag inget emot att det är mindre tid för sport i P1. Sporten har ju stort utrymme i P4. Men när det blev fem minuters sportprogram i P1 motiverades det med att det var viktigt att få yngre lyssnare till P1. Och det ansåg SR att det blev genom sportprogrammet. Sedan hoppades man att ungdomarna skulle stanna kvar och lyssna på mera.
Därför undrar jag om man har gett upp det målet nu, eftersom "Sportnytt" försvunnit från P1.
Jag har också intrycket att det är kulturprogrammen som kapat åt sig mer tid på sportens bekostnad. Det har jag egentligen ingenting emot, men jag undrar, hur kulturjournalisterna lyckats åstadkomma att först stänga två program, producerade utanför Stockholm , och nu reducera sporten. Och jag märker också att kulturbegreppet tydligen kan innebära vad som helst. Efter Kulturnytt i dag (med mycket varierande innehåll)kom Kulturdokumentären, som handlade om etniska motsättningar i Holland. Så har vi Lundströms Bokradio, där det i programmet 9 februari fördes en diskussion om vilket som är bäst att ha - en hund eller en katt.

Brottningen har sparkats ut från OS!

Helt rätt att brottningen sparkas från OS!
A och O i OS är att idrottsgrenen har ett underhållsvärde. Märkliga regeländringar, som få begriper, har gjort att brottningen inte är underhållande. Och brottarna brottas inte längre. De står och petar på varandra - och ingenting händer.
   Men huvudskälet för att jag är tacksam för brottningen försvinner från OS är ett helt annat, nämligen det mygel som utmärker internationella brottningsförbundet, dess domare och jurymedlemmar. Alltför ofta har utgången i matcher under OS och VM inte berott på brottarens prestationer utan mygel bakom kulisserna. Under den tid som de östeuropeiska länderna alltid höll ihop var det svårt för en brottare utanför den kretsen att vinna matcher i OS och VM. Kanske har det blivit bättre nu, men jag misstänker att det kan finnas nya grupperingar.
   Sverige vann många medaljer förr i tiden, d.v.s. på den tid brottarna verkligen brottades.

Våldtäkt?

Beatrice Ask, vår justitieminister vill med all rätt att fler gärningsmän ska kunna dömas för våldtäkt. Det kan ske genom en lagändring. Begreppet ”hjälplöst tillstånd” tas bort och ersätts av ett annat mer omfattande begrepp, nämligen ”särskilt utsatt situation”. Därmed ska det vara alldeles klart att en kvinna, som reagerat med passivitet gentemot en man, som förgripit sig på henne, har blivit utsatt för våldtäkt.

Då blir det också helt omöjligt för mannen att försvara sig med att kvinnan inte protesterade, när han trängde in i henne.

Det är helt oacceptabelt att ytterst få av alla våldtäktsanmälningar leder till fällande dom. Lagändringen är därför välkommen.

Men alla är inte nöjda. Miljöpartiet anser att den inte räcker till: Mannen måste ha fått en form av samtycke från kvinnan – annars handlar det om våldtäkt.
Men hur ska det gå till?

Ska mannen, när det börjar hetta till, ta fram papper och penna och be om ett skriftligt intyg om samtycke?

Det kommer alltid i våldtäktsmål, där våld inte kunnat konstateras, vara svårt att bevisa vad som hänt, eftersom det ofta inte finns några vittnen.

Läs denna fåniga vits, även om den kanske är uttryck för kvinnofientlighet:

”Först så drack vi te.
Sen så våldtog han mig.
Sen drack vi te igen”.

Är det bevis på ”samtycke” att de började med att dricka te?
Knappast.

Är det bevis på samtycke att de slutade med att dricka te?
Troligen inte!
Miljöpartiet borde sitta still i båten, tills vi fått erfarenheter av lagändringen!

Nya landsbygdskramare?

Miljöpartiet har gått ut och anklagat centerpartiet för att ha försummat landsbygden. Visst ligger det en hel del i det. Ingen tvekan om att den nuvarande centerledningen har satsat på storstäderna för att förhindra fortsatt tillbakagång bland väljarna. Miljöpartiet har plockat fram statistik som visar att staten drar ned på sin verksamhet i glesbygdskommuner. 

Landsbygdsminister Erlandsson kontrar med att säga att Miljöpartiet minsann inte bryr sig om hur folk har på landet, eftersom det partiet ansvarar för ”bensinpumpsdöden”, och att det har blivit så dyrt att köra bil, som är nödvändig för att landsbygdsborna ska kunna överleva. Men det faktum att de statliga jobben försvinner menar han beror på att glesbygdsbor flyttar till storstäderna och ”då måste staten följa med”.

Ett något märkligt argument!

Det vi i glesbygdskommunerna kan anmärka emot är följande: När regeringen ger myndigheter s.k. sparbeting, väljer dessa myndigheter att dra ned på (eller dra in) verksamhet i glesbygdskommunerna i stället för att försöka rationalisera på huvudkontoren. På det sättet försvann skattekontoret i min kommun. Och försäkringskassan är så gott som obemannad!

Nu har också folkpartiet gått ut och sparkat på centerpartiets glesbygdspolitik. Marit Paulsen ställer frågan: ”Vi kan väl inte ha en huvudstad utan ett land?”  Hon tillägger: ”Lööfs politik handlar bara om medelklassen i Stockholm”.

Hon påpekar att Sveriges exportindustri faktiskt inte i första hand ligger i Stockholm, och att många inte har klart för sig hur viktig glesbygden är för den.

Det är tydligt att miljöpartiet och folkpartiet helt riktigt antar att många gamla centerväljare känner sig vilsna, och att det därför är möjligt att knapra åt sig några av dem i valet 2014. Folkpartiet har tillsatt en grupp, som skall lyfta fram partiets glesbygdspolitik inför valet, och den ska tydligen ledas av Marit Paulsen.

   Marit drar säkert till sig väljare vad hon än pratar om, så visst kan hon även attrahera glesbygdsväljare. Men frågan är om hon kan få med sig sitt parti på några stora förändringar för glesbygden.

Men naturligtvis vore det bra, om glesbygden kunde uppmärksammas mer i ett val!

Katastrofen (?) i Pajala.

Antag att 100000 stockholmare plötsligt hotades av uppsägning. Det skulle betraktas som en katastrof.

Just så är det i Pajala, en utpräglad glesbygdskommun i Norrbotten med drygt 6000 invånare. Där kan cirka 800 jobb försvinna. Jämförelsen med 100000 i Stockholm är inte överdriven. Ändå har situationen i Pajala inte varit någon stor nyhet i medierna och behandlats främst som en ”ekonominyhet”, eftersom ett företag riskerar gå i konkurs, vilket leder till att aktie- och obligationsägare förlorar sina pengar.

   Det handlar om gruvbolaget Northland Resources, som behöver få in 2,4 miljarder kronor för att kunna fortsätta driften av gruvan, och vars aktie rasat på börsen och tappat mer än 90 % av sitt värde.

   Det firades stort när första skottet i Pajalas gruva small för några månader sedan. Många nya jobb har skapats, och allt tydde på att det skulle bli fler. En rimlig kalkyl är att varje ny gruvarbetare ger upphov till ytterligare tre jobb i andra branscher. Pajala lyckades för helåret 2012 få inflyttningsöverskott enligt befolkningsstatistiken. Den lilla glesbygdskommunen föreföll stå inför en sagolik expansion!  

Det har till och med talats om att bygga en järnväg till Pajala för frakten av malmen, som nu går per lastbil. En 90-tons lastbil var sjunde minut dygnet runt. Men detta kan vara en förklaring till krisen för Northland Resources. För enligt Norrländske Socialdemokraten har ”konkurrenten LKAB:s malmtåg 68 vagnar som vardera lastar 100 ton malm. En lokförare kör tåget. För att ersätta ett enda sådant malmtåg krävs det 108 jättelastbilar av Northland-mått, rattade av 108 chaufförer.”

För bara några veckor sedan var Stefan Löfven på besök i gruvan. Tydligen nämnde Northland Resources inte ett ord om att företaget stod inför en katastrof. Den sägs bero på att ”utbyggnaden och investeringarna har visat sig kosta markant mer än vad bolaget trodde. Dessutom har malmpriserna sjunkit.

Den plötsliga insikten är minst sagt anmärkningsvärd. Å andra sidan är det lika anmärkningsvärt, om ingen i Pajala anade att något sådant skulle kunna hända. För råvaror som järnmalm pendlar upp och ned i pris. Och gruvprojekt visar sig ofta underskatta kostnaderna. Glädjen i Pajala är lätt att förstå, men där borde ha funnits några realister.

Byggföretaget Peab riskerar en kraftig ekonomisk smäll, om gruvbolaget Northland Resources går i konkurs. Det kan leda till fler neddragningar och uppsägningar.

Men låt oss hoppas att Pajalas gruvprojekt överlever och att därmed Pajalas expansion kan fortsätta. Det kommer i så fall att kunna betraktas som det mest positiva som hänt i en glesbygdsregion på åtskilliga år.