Vad hände Raoul Wallenberg?

För några dagar sedan var det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes.

Jag förmodar att det är allmänt bekant att han verkade i slutet av andra världskriget och räddade livet på tusentals judar i Budapest.
Men vad hände sedan?
Kanske har nästa lika många klart för sig att han försvann,och att det var Sovjetunionen,som var gärningsmannen.
Det kan också vara så att ganska många har hört att svenska regeringar gjorde vad de kunde för att få reda på vad som hänt,men att alla dessa ansträngningar inte gav något resultat.
Däremot är det inte många numera, som känner till att under de första åren efter försvinnandet var den svenska regeringen ganska passiv. Ansträngningarna att få klarhet och kräva att få tillbaka Raoul Wallenberg tog fart först 1951, alltså sex år efter det att han försvann.
Detta är något förbryllande, för Sovjetunionen underrättade år 1945 vår regering om att Wallenberg hade ställts under sovjetiskt beskydd i Budapest. Men sedan blev det tyst, och det dröjde innan regeringen började undra. I november 1945, då Wallenberg varit försvunnen sedan januari samma år, överlämnade svenska ambassaden i Moskva en s.k. note till det ryska utrikesministeriet och bad att få reda på vad som hänt Wallenberg.
Svaret skulle dröja ända till augusti 1947. Då meddelade vice utrikesminister Vysjinskij att trots omfattande undersökningar hade inga spår efter Wallenberg hittats. Det troliga var, enligt honom, att Wallenberg omkommit under striderna i Budapest.
Denna uppgift var inte sann. Wallenberg hade i stället tillfångatagits och förts till ett ökänt fängelse i Moskva.
Vysjinskij var känd som ”Bödeln i Moskvarättegångarna”. Han var åklagare och hade anklagat ledande sovjetiska partimedlemmar för att ha varit spioner och förrädare, som borde skjutas.
Det blev de också.
När en grupp, som bildats för att ta reda på sanningen om Wallenberg, fick träffa den svenske utrikesministern Östen Undén, och uttryckte sitt tvivel på Vysjinskijs besked, blev Undén arg och utbrast upprörd:
”Menar ni att Vysjinskij ljuger?”.
Tage Erlander, som nyss blivit statsminister betedde sig också märkligt. I riksdagen sa han att regeringen hade ”anledning tro att Wallenberg var bättre anskriven hos ryssarna än någon annan svensk i Budapest.”
Men Erlander kan knappast ha varit okunnig om att sovjetisk säkerhetspolis i Budapet hade vänt upp och ned på svenska ambassaden och anklagat Wallenberg för spioneri.
Men från 1951 ändrades den svenska regeringen sin hållning. Nu började den göra nya förfrågningar om Wallenberg och till och med att kräva att han skulle få komma hem till Sverige.
Alltså först sex år efter det att han försvunnit.
Enligt vad ryssarna senare erkände, hade Wallenberg gripits av sovjetisk säkerhetspolis och hamnat i ett av deras fängelser. Där skulle han ha avlidit, ”förmodligen efter en hjärtattack”.
Även det förefaller vara mindre troligt.
Wallenberg var bara 33 år gammal.

Två helt olika partiledarval.

Två val av partiledare har förrättats de senaste dagarna. Först var det socialdemokraterna, som valde Stefan Löfvén. Eller rättare sagt, det var partistyrelsen som gjorde det i ett slutet rum, och hela processen utmärktes av hemlighetsmakeri.
Därefter återvalde Kristdemokraterna Göran Hägglund inför öppen ridå i en kamp mot utmanaren Mats Odell.
Stefan Löfvén bör ha goda förutsättningar att samla rörelsen. I sitt invigningstal talade han sig varm för höjda kvinnolöner och förklarade sig vara en feminist ”punkt och slut”. Det skorrade illa med tanke på att han som bas för Metall sagt nej en särskild låglönepott för underbetalda kvinnor.
Kärnkraften är ett annat problem för honom. Löfven vill ha den kvar tills vidare med tanke på industrins behov. Han har påpekat att den står för 50 procent av produktionen av el. Nu har han uppmanats att ”byta åsikt”. Det kravet är för mycket begärt. Kärnkraftvännerna i partiet kan begära att han följer partikongressens beslut om avveckling, men hans egen åsikt kan han få behålla, så länge han inte i handling revolterar mot partiets beslut.

KD går en oviss framtid till mötes. Göran Hägglund är visserligen omvald men inte med en helt övertygande majoritet. Han är onekligen populär, i varje fall populärare än partiet men har svårt dra till sig fler väljare. KD ligger stadigt under fyraprocentspärren och det är svårt att tro att det blir svårt kravla sig över den utan stödröstning från ”Broder 4 %.”

De sista spårvagnarna?

Ett program i Kunskapskanalen 28/1 hette "De sista spårvagnarna", Den som med fjärrkontroll kunde gå in på "guide" eller "info" om programmet möttes av uppgiften att "de sista spårvagnarna försvann 1967".
Detta måste ha verkat något förbryllande för en och annan.
Något klarare blev det för den som tittade på programmet.
Då visade det sig nämligen att uppgiften syftade på att i samband med övergången till högertrafik 1967 försvann spårvagnarna i - Stockholm.
Men på andra håll fortsatte de.
Och i Göteborg rullar de för fullt och kommer fortsätta att göra det.

Att glo på ”fint fölk” förr och nu.

Vi behöver inte backa i tiden mer än cirka hundra år för att finna ett folknöje, som kan förefalla ganska märkligt. Om den tidens högre ståndspersoner (framför allt adeln) hade ett friliggande större hus i en stad och hade ställt till med en fest med många inbjudna, så kunde stadsbor samlas på respektfullt avstånd för att beskåda tillställningen. De kunde stå timme efter timme och titta i hopp om att få se en skymt av de inbjudna. Än mer attraktivt, om det celebra sällskapet satt till bords utomhus. Då kunde det bli folkmassor, som förlängde halsarna i hopp om att få klart för sig, vilka storheter som var där, vad de gjorde, vad de åt.
Märkligt folknöje – eller hur?

Men strängt taget finns något liknande i vår tid. Skillnaden består i att den gamla adeln bytts ut mot s.k. kändisar (som i och för sig kan innefatta en och annan överlevande från de gamla adelsätterna), och att dagens åskådare inte behöver stå utomhus och frysa.
Nej, det går bra att sitta hemma i favoritfåtöljen och beskåda allt i tv. SVT:s ”Stjärnorna på slottet” fångar ju miljoner tittare varje vecka. Och den som missat något eller vill veta mer om vad stjärnorna har för sig eller om konflikter, som inte riktigt förklarades, så är det bara att köpa kvällstidningarna dagen efter.
Än märkligare är ett program som också går i SVT, där tittarna helt enkel beskådar ”Sommarpratare”, som sitter och äter och pratar med varandra.
Att glo på "fint fölk" som äter.
Allt är sig likt!

Politiskt hyckleri!

Håkan Juholt avgick i dag kl. 15.00.
I går kämpade han in i det sista för att hålla sig kvar. När några partidistrikt gick ut offentligt med kravet på hans avgång, såg han till att det ringdes runt till betydligt fler distrikt, som offentliggjorde sina krav på att han skulle bli kvar som partiledare.
Men till sist fick han ge sig.

Klockan 16.30 i dag yttrade sig Carin Jämtin inför media. Tills vidare fungerar hon som partiledare. Hon sa bland annat om Håkans avgång:

”Verkställande Utskottet uttryckte i går sitt förtroende för honom, men han valde att avgå”.

Vilket makalöst hyckleri!!
Det var endast två ledamöter som inte ville att han skulle avgå!
Och själv ville han fortsätta.
Juholt har ju inte dragit sig för lögner eller halvsanningar ibland - men så gör fler i politikerskrået.

Ändå vill de att vi ska lita på dem.

Det våras för landsbygden?

Det var ett intressant inslag i ”Epstein i P1” tisdagen den 17 januari.
Det handlade om landsbygdens möjligheter att överleva. Medverkade gjorde Carlos Rojas som gjort en utredning för jordbruksverket och Kristina Mattsson som skrivit "Landet utanför". Dessutom landsbygdsminister Eskil Erlandsson samt en företagare, som jag inte uppfattade namnet på.
Det rådde viss optimism bland de medverkande. Att ministern är det, säger inte så mycket. Han måste ju vara det. Än mer optimistisk var företagaren. Han menade att största hindret för hans kommuns möjligheter att expandera var bristen på bostäder. Förmodligen något överraskande för lyssnare. Visst finns det tomma hus, men de är inte till salu. De används ofta som sommarbostäder. Att bygga nytt är inte så lätt, även om tomtpriserna är låga, eftersom bankerna inte gärna ger lån till glesbygdsbyggare. Detta fick naturligtvis ministern en fråga om, men han ville inte säga något om möjligheterna påverka bankerna.

Carlos Rojas hade kommit fram till att den negativa befolkningsutvecklingen kan vända – om några år. Han hade inga egentliga belägg för det, men påpekade att det faktiskt i många småkommuner kommer att bli brist på arbetskraft om några år. De unga flyttar ut för studier, och sedan vill de flesta inte komma tillbaka. Det blir många pensionsavgångar inom vården, och på grund av bristen på invånare i arbetsför ålder behövs ett tillskott utifrån. Enbart i Hedemora kommun kommer det att behövas cirka 100 nya individer.
Samtidigt finns det många i Stockholms förorter, som vill ha jobb inom vården. Han menade att det inte skulle vara så svårt att få dem att flytta till Hedemora och andra kommuner. (Väl optimistiskt?).
Naturligtvis var Erlandsson än mer optimistisk. Jorden kommer att behöva producera än mer mat, och våra skogar kommer att skapa flera jobb. Dessutom blir det ett tillskott genom turismen.

Storstadsmänniskor behöver upplysas om fördelarna med att bo på landet. De känner inte till att det är möjligt att leva och bo billigare där. (Jag är inte säker på att detta alltid stämmer)

Det är ändå glädjande med ett program, positivt till landsbygden. Jag har nyligen på Expressens ledarsida läst ännu en avrättning av Glesbygdssverige. Denna gång var budskapet ”pengarna skall följa med flyttarna”. Med det menade tidningen att det lilla som satsas på landsbygden skall gå till inflyttningskommunerna, viket innebär att stostäderna lägger beslag på det mesta.
Ledarsidan i Expressen tycks hata landsbygden!

Arma socialdemokrater!

Ingen tvekan om att det är partiets absolut värsta kris.
Dessutom tycks den ha något slut.
Det blir bara värre och värre.
Dagens händelser bekräftar det. Vissa partidistrikt har gått ut och öppet krävt Juholts avgång; andra att han ska få vara kvar. Sådana öppna motsättningar har inte förekommit, sedan grupper till vänster bröt sig ut och bildade kommunistpartier.

Hur kunde det bli så?
Naturligtvis var valet av Juholt till partiledare ett misstag. I huvudsak har han stötts av vänsterfalangen, även om även delar av den grupperingen har börjat vackla. Men de som fortsätter stödja honom tycks ha svårt att inse att han ideligen gör bort sig. De skyller på medierna och den s.k. högerfalangen, som aldrig accepterat att inte en av deras egna blev partiordförande. En del menar nog också att det ligger honom i fatet att han är en man som ”kommer utifrån”, alltså inte tillhört etablissemanget i Stockholm. Och visst, det kan ligga något i det. Partiledare bör komma därifrån.
Men det bör slås fast: Juholt passar inte som partiledare och definitivt inte som statsminister. Ta bara hans sista grodor eller ”juholtare” Han kom till Sälen efter att ha vilat upp sig på semester i Mexiko. Han sa att han blivit en ny människa (Ganska fånigt!) Så höll han sitt första tal på länge inom ett område som han borde behärska, försvaret. Och säger att Alliansen fått hjälp av Sverigedemokraterna för att få igenom sin proposition om försvaret. När felet påpekas, försvarar han sig med att han ville spetsa till det med tanke på regeringens situation som en minoritetsregeringen. Den ursäkten accepteras av en del anhängare. Sånt trams! Då hade han väl kunnat ta upp minoritetsproblematiken för sig utan att blanda in försvarspropositionen. I Själva verket är ju Alliansen och Sverigedemokraterna varandras motpoler i försvarsfrågorna.
Juholt grundlade ännu en juholtare i Sälen. Där menade han att det var ett misstag av premiärminister Cameron att säga nej till den nya Europakten ”Han sätter sig på läktaren” och Storbritannien mister inflytande. Men i riksdagen sa han nej till att Sverige skulle vara med. Då hamnar ju även vi på läktaren!

Juholts juholtare började direkt efter det att han blivit partiledare och har fortsatt fram till idag. Inte kan han bli accepterad som statsministerkandidat! Tänk om Sveriges statsminister skulle sitta på en krog i Turkiet och högt fälla kränkande omdömen om andra europeiska statsministrar!
Socialdemokraterna har hamnat i en omöjlig situation. Hur partiet än gör, kommer många att bli förbannade. Att acceptera att han blir kvar, retar upp de som inser hans begränsningar, vilket ganska säkert leder till att också nästa val blir ett fiasko.
Att försöka avsätta honom är inte lätt. Han vill ju själv bli kvar. Och även om han avgår frivilligt, måste en lång process inledas med att hitta en kandidat, som kan ena falangerna. Beslut måste fattas på en extra kongress. Och hans anhängare (de är många!) kommer att känna sig kränkta. Det kan lämna kvar bitterhet, som kan leda till att många lämnar partiet.

Men vilka beslut fattades egentligen idag?
Det hette ju att Juholt skulle vara kvar.
Men enligt tv4 var det ett spel för gallerierna.
I själva verket är det meningen att han ska avgå men i ordnade former, vilket bland annat innebär att han ska få tid på sig att bestämma sig för vad han ska göra i framtiden. Det hänvisades till en ”centralt placerad källa” och det faktum att Juholt – inte som förra gången VU beslöt att han skulle få fortsätta som partiledare – lät honom vara med på den korta presskonferensen. I stället smögs han ut bakvägen.
Allt flyter hos socialdemokraterna!

Fler lastbilar på våra vägar!

Lastbilstrafiken ökar kraftigt i Sverige.
Det får två obehagliga följder: Den minskning av koldioxidutsläppen som alla räknat med, håller på att utplånas. Dessutom medför fler lastbilar ökad risk för allvarliga olyckor i trafiken.
Om vi med allvarliga trafikolyckor menar de där mer än en individ avlider, är nästan alltid den tunga trafiken inblandad. De som sitter i en personbil som krockar med en långtradare, riskerar att mista livet eller att råka ut för allvarliga skador.

Hur göra för att bryta utvecklingen?
Standardsvar när det gäller trafiken har varit satsning på järnvägstransporter och trafiksäkrare vägar. Tyvärr är båda svaren otillfredsställande. Järnvägen kan inte leverera från dörr till dörr, vilket leder till att godset kommer fram alldeles för sent. Det är just behovet av snabb leverans som har gjort att lastbilarna konkurrerat ut järnvägen. Och samma behov ligger bakom ökningen av lastbilstrafiken under senare år. Fler lastbilar kör samma mängd gods.
En förklaring är företags behov av ”lean production”. Det innebär bl.a. att de vill ha så lite som möjligt liggande i lager. Då uppstår behov av fler lastbilstransporter.
Visst kan vi förbättra säkerheten på vägarna genom att t.ex. fler sträckor får motorvägsstandard. Men frågan är om politiker kan enas om ökad satsning på det.

I ett längre tidsperspektiv kan vi skönja lösningar genom robotteknik: Bilen tar över ansvaret från föraren, när denne blivit ouppmärksam, varigenom olyckor undviks. Centralt styrda lastbilskolonner, där avståndet mellan lastbilarna alltid är detsamma, kan i framtiden köra på våra viktigaste trafikleder.

Nu finns det en bok om Mille Markovic.

P1 Morgon och Studie Ett intervjuar ofta författare till nyutkomna böcker. Det uppskattas säkert av författarna. Boken blir onekligen uppmärksammad, vilket kan sätta fart på försäljningen.
Vilka möjligheter har en författare att bli en av de utvalda i Sveriges Radio?
Här några synpunkter:
Det är en fördel vara journalist. Påfallande ofta är de intervjuade journalister.
Om journalisten dessutom bor i Stockholm, är sannolikheten att bli intervjuad stor.
En tredje gynnsam faktor är att boken handlar om en känd person; helst någon aktuell kändis, som ofta uppmärksammas av media.

Inte underligt därför att P1 Morgon i fredags intervjuade Beata Hansson för hennes bok om Mille Markovic. Han är dömd för misshandel, förberedelse till utpressning, skattebrott, vapenbrott, olaga hot och narkotikabrott. Nu är han högaktuell för att ha manipulerat ett foto på kungen. Han har även varit verksam i porrbranschen.
Beata Hansson kallar Markovic för Mille och har, tillsammans med en medförfattare, skrivit en bok, som snarare förefaller vara en biografi av Mille själv men med Beata Hansson som spökskrivare. Beata och hennes medförfattare har låtit honom berätta. Om hans uppgifter är sanna eller inte har de undvikit att ta ställning till. Frågor av det slaget från intervjuaren besvaras med kommentaren ”ni får fråga honom själva”. När P1 Morgon påpekar att Markovic lämnat uppgifter om kändisar, som vänt sig till honom för att få hjälp, måste hon tillstå att de inte kunnat kontrollera hans uppgifter. Hon blir trängd, men intervjuaren avstår från att pressa henne mer. Hon framhåller att någon objektivitet finns det ju inte. Det är i och för sig rätt. Men det hindrar inte att en författare bör sträva efter att försöka vara det!

Ingen tvekan om att gratisreklamen i P1 Morgon bidrager till att boken om Markovic kommer att köpas.
Men bör Sveriges Radio uppmärksamma en sådan bok?

Ofrivilligt köp av lågenergiglödlampa.

Jag har köpt min första lågenergiglödlampa. Men inte avsiktligt. Det gick till så här:
Jag var tvungen att köpa glödlampor, och som vanligt tittade jag efter någon av det gamla slaget. Det börjar bli ont om dem.
Jag fick syn på en förpackning, som var billig: två lampor för 19.90, men det såg ut som en lågenergilampa, och de kostar ju minst tre gånger så mycket. Jag läste på den och utan tvekan var det den nya lampan med kvicksilver, som av obegriplig anledning har prackats på oss konsumenter. Det stod på den att den skulle brinna i 7 år, så den får väl ingå i mitt kommande dödsbo.
Men hur kunde den vara så billig? Hade tillverkarna till sist hittat ett sätt göra dem billigare? Eller har kvicksilverpriset sjunkit drastiskt?
Jag stoppade ned den bland övriga varor jag skulle köpa och gick till kassan. Jag trodde jag hade handlat för cirka 100 kr., men varorna kostade cirka 175, vilket i första hand berodde på att lågengeeriförpackningen kostade 79.50!
Jag sa till kassören att det hade stått 19.90, men det kunde han inte göra något åt. Jag gav mig inte utan vidare utan gick tillbaka till glödlampshylllan. Där förstod jag vad som hänt. Fyra förpackningar, varav jag tagit en, hade helt enkelt blivit felplacerade. Jag gick tillbaka till kassan och påpekade det. Jag tror att det kan ha varit kunder, som efter att ha granskat glödlamporna ställt dem fel. Jag talade om detta för kassören och han lovade göra något åt det.
Nästa dag gick jag och tittade på glödlampsavdelningen igen på Coop. Ingenting hade hänt. Fortfarande var några lågenergiglödlampor felplacerade.
Dåligt Coop!
Jag hoppas att de efter sitt snabba uppdykande försvinner lika fort. De är en dyr bluff!

Fallet Breivik avslöjar allvarliga brister i psykiatrin.

Expertisen har svårt att enas om i vilket tillstånd massmördaren Anders Behring Breivik befinner sig. Lider han av en psykisk sjukdom eller gör han det inte?

Det började med att två psykiatriker slog fast att han led av en allvarlig psykos. Det ledde till protester bland den norska allmänheten, eftersom det skulle kunna leda till att Breivik inte döms till fängelse utan till vård. Och om han enligt den psykiatriker, som får vårdansvaret för honom, blivit frisk, skulle han precis som andra patienter, som tillfrisknat, kunna släppas ut.
Inte helt oväntat ledde detta till att andra psykiatriker(bl.a. en svensk) också protesterade och menade att Breivik inte var psykiskt sjuk och därför kunde dömas till fängelse.

Nu är det många experter som strider i denna fråga. Det finns anledning att anta att de aldrig kommer att kunna enas.

Själv undrar jag om inte problemet handlar om att den psykiatriska vetenskapen befinner sig på samma nivå som den somatiska befann sig på under början av 1800-talet. Då behandlas de flesta sjukdomar med någon form av åderlåtning. Under de stora koleraepidemierna ansåg många läkare att sjukdomen orsakades av himlakropparnas ogynnsamma ställning på himlen.
Att bakterier och virus spred smittosamma sjukdomar var ännu okänt. Läkare kunde utan att tvätta händerna gå från att ha obducerat kroppar till att ta hand om förlossningar. När en österrikisk läkare försökte ändra på detta, eftersom många kvinnor avlidit under förlossningen, betraktades han som galen.

Det är märkligt att psykiatriker har samma status som andra läkare, trots att de ofta inte ens kan enas kring den grundläggande frågan om en patient är psykiskt frisk eller sjuk. Ändå anlitas de som experter i samma utsträckning som den övriga läkarkåren.

Glesbygden drabbas igen.

Riksbanken sänkte räntan, men bankerna sänkte inte sina utlåningsräntor.
Råoljepriset föll, men bensinbolagen sänkte inte bensin- och dieselpriserna.
Nej de höjde i stället.
Att det blir dyrare att köra bil kommer i första hand att gå ut över glesbygden.
Som vanligt alltså!